Rätten att bygga upp, del 2

Idag är det Kristi Himmelsfärds dag. Det är en mycket viktig dag eftersom den vittnar om vem Jesus är och vad han gör. I Svenska kyrkans tradition ligger  tyngdpunkten ofta på hans död och i bästa fall också på hans uppståndelse från de döda. Det går inte att överskatta verket på korset eller uppståndelsens betydelse, men dessa händelser utgör inte hela Guds verk. Vi ska lägga lika stor vikt vid det faktum att Gud blev människan Jesus från Nasaret och att han nu sitter på Faderns högra sida. Det var först efter fullbordat verk han fick namnet över alla namn: HERREN.

Jesus är HERREN lyder vittnesbördet och bekännelsen. Om detta vill jag vittna.

Jag skrev en del 1 om rätten att bygga upp. Den uppskattades inte av alla men dess intention är avgörande då vi lever i en tid när Svenska kyrkan stöpts om och arvet förskingras. Det lönar sig inte att endast kritisera Svenska kyrkan hur viktigt det än är om dess försvarare inte vill lyssna, förstå eller tillmötesgå. Då måste varje ansvarsfull kristen själv ta ansvar och använda sig av rätten att bygga upp.

På samma sätt upplevde Martin Luther situationen under sin levnad. Han har fått personifiera den rörelse som ville återupptäcka evangeliets väsen och leva i det. Det sägs, om än det är osäkert, att han i oktober 1517 spikade upp sitt reformprogram på kyrkdörren i  Wittenberg. Men kampen att reformera kan inte begränsas i tid eller rum. Den goda kampen är ständigt pågående. Den handlar inte som många tycks tro om att överge fäderna eller om att utvidga bekännelsen till något annat. Snarare handlar det om att förkunnelsen ska förbli oförvanskad. Det var Martin Luthers önskan och däri bestod hans bidrag.

Martin Luther var katolik i ordets fulla mening och han förblev det. Det var också tanken för "Svenska kyrkan" när Laurentius Andreae, 1521 (?), tog sig an Luthers lärjunge Olaus Petri, en tanke som under Gustav Vasas inflytande till stora delar förskingrades. Laurentius Andre såg till att biskops- och därmed också prästvigningarna också fortsättningsvis gick rätt till, det vill säga som apostolisk succession. Brytningen med påven och den Romersk katolska kyrkan skedde först 1593 vid Upsala möte och var av organisatorisk, ja, rent av politisk, art. Vid detta första "Svenska kyrkans" kyrkomöte beslutades att anta följande bekännelse utöver den självklara Heliga Skrift:

• Den apostoliska trosbekännelse
• Den nicenska trosbekännelsen
• Den athanasianska trosbekännelsen
• Augsburgska bekännelsen (på latin Confessio Augustana, författad 1530 och förkortat CA)
• Laurentius Petris kyrkoordning

I dessa skrifter uttrycks vad reformatorerna menade vara själva grunden och innehållet i den kristna tron. De två första bekännelserna användet vi varje söndag, inte den flera sidor långa tredje. CA uttrycker klarast den reformerade tron. Kyrkoordningen från 1572 ersattes så sent som år 2000 men genomgår nu ständiga förändringar.

Nu tänkte jag i ett antal bloggar framöver berätta lite mer om hur Svenska kyrkans mest grundläggande dokument ser ut. Jag kan inte göra det uttömmande men ska försöka göra det så lättillgängligt som möjligt i tron att det kan vara betydelsefullt också idag. Jesus Kristus är som du vet densamme igår, idag och i evighet.

Till sist, på Kristi Himmelsfärds dag, måste jag bara berätta om hur Martin Luther i utläggningen av Ps 2, 8, 16 och 22 sammanfattar Kristi verk. Han talar om

1. den lidande Kristus
2. den krönte Kristus
3. den predikade Kristus
4. den i tro mottagne Kristus

Punkterna 3 och 4 hör också till kristet liv och lära.