Idag har jag haft ett långt och intressant samtal med en broder om svensk neutralitet eller svensk neutralitetspolitik. Det började med att vi samtalade om Svenska kyrkans ogina, intoleranta och onödiga sätt att ge sig på "kvinnoprästmotståndare", att etikettera meningsmotståndare som "homofober", "islamofober" och så vidare. Och hur kommer det sig att svensken inte klarar mer än en åsikt i taget?
Jag berättade då kort om Jan Guillous bok Att inte vilja se, del 4 i romanserien "Det stora århundradet", det vill säga svenskt om 1900-tal. Den här delen utspelar sig under kriget 1940-1944. Den äldste av de tre bröderna heter Lauritz och bor i Saltsjöbaden. Den äldste sonen Harald studerar i Berlin och bor hos sin farbror Oscar. Lauritz dotter pendlar hem till farmodern i Norge. När kriget bryter ut går Harald med i och blir stolt officer i SS. Systern Johanne blir aktiv i den norska motståndsrörelsen. Det är inte svårt att förstå att det är något tyst, avvaktande och spänt när familjen samlas för att fira jul i Saltsjöbaden. Pappa Lauritz förhåller dig neutral.
Det har varit svensk hållning, ansetts som fint att vara neutral. Vi har hållit distans, inte lagt oss i eller tagit ställning. Kanske är det till och med så att vi just därför betraktat oss själva som lite förmer, lite mer eftertänksamma och kloka än andra.
Men nu lever vi på 2000-talet, världen globaliseras och den svenska hållningen blir allt mer omöjlig. Visserligen ska vi inte gå med i NATO, bara samarbeta, men hur neutralt var det att erkänna Palestina? Det var väl minst sagt ett djärvt ställningstagande med kanhända större följder än vi tänkt oss. Och hur är det med dagens beslut att ensidigt säga upp avtalet med Saudiarabien? Inte särskilt neutralt i alla fall. Är det inte så att tiden tvingar en svag regering att till och med mot sin vilja ta ställning? Kanske tvingas svensken att ge upp sin neutralitet när verkligheten tränger på.
Är det måhända den svenska neutraliteten, den svenska passiva hållningen som gör att ledningen inom Svenska kyrkan inte klarar av dem som sticker ut? Det är en sak att prata om öppenhet och tolerans, men en helt annan sak att visa öppenhet och tolerans mot kollegor och medkristna. Och när människors kristna tro och andlighet kommer nära är det svårt att vara neutral.
Jag berättade då kort om Jan Guillous bok Att inte vilja se, del 4 i romanserien "Det stora århundradet", det vill säga svenskt om 1900-tal. Den här delen utspelar sig under kriget 1940-1944. Den äldste av de tre bröderna heter Lauritz och bor i Saltsjöbaden. Den äldste sonen Harald studerar i Berlin och bor hos sin farbror Oscar. Lauritz dotter pendlar hem till farmodern i Norge. När kriget bryter ut går Harald med i och blir stolt officer i SS. Systern Johanne blir aktiv i den norska motståndsrörelsen. Det är inte svårt att förstå att det är något tyst, avvaktande och spänt när familjen samlas för att fira jul i Saltsjöbaden. Pappa Lauritz förhåller dig neutral.
Det har varit svensk hållning, ansetts som fint att vara neutral. Vi har hållit distans, inte lagt oss i eller tagit ställning. Kanske är det till och med så att vi just därför betraktat oss själva som lite förmer, lite mer eftertänksamma och kloka än andra.
Men nu lever vi på 2000-talet, världen globaliseras och den svenska hållningen blir allt mer omöjlig. Visserligen ska vi inte gå med i NATO, bara samarbeta, men hur neutralt var det att erkänna Palestina? Det var väl minst sagt ett djärvt ställningstagande med kanhända större följder än vi tänkt oss. Och hur är det med dagens beslut att ensidigt säga upp avtalet med Saudiarabien? Inte särskilt neutralt i alla fall. Är det inte så att tiden tvingar en svag regering att till och med mot sin vilja ta ställning? Kanske tvingas svensken att ge upp sin neutralitet när verkligheten tränger på.
Är det måhända den svenska neutraliteten, den svenska passiva hållningen som gör att ledningen inom Svenska kyrkan inte klarar av dem som sticker ut? Det är en sak att prata om öppenhet och tolerans, men en helt annan sak att visa öppenhet och tolerans mot kollegor och medkristna. Och när människors kristna tro och andlighet kommer nära är det svårt att vara neutral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar