Det är min övertygelse att kristna under kommande år kommer att tvingas omdefiniera begreppet församling rejält. Som det är nu kan begreppet definieras på en rad olika sätt utan att Jesus alls behöver vara närvarande. Därför är tvånget att behöva tänka till på nytt av godo. Jesus behöver fortsättningsvis finnas med i beskrivningen av församlingen om anknytningen till Bibeln ska finnas kvar. Det räcker inte längre med att ens tala om den gudstjänstfirande församlingen.
För att församlingen inte ska stanna vid endast mänsklig aktivitet krävs att den Uppståndne HERREN själv är närvarande och ger "ande och liv" åt det hela. I veckan som gått har Hebr 3 talat till mig. Jag har vid ett flertal tillfällen mediterat över detta kapitel och särskilt stannat vid ett par utsagor.
Därför, heliga bröder och systrar, ni som har fått del av en himmelsk kallelse ...
Det eskatologiska perspektivet kommer ofta till mig med kraft. Den kallelse vi har tagit emot, bejakat och anpassat oss till är himmelsk. Om jag knyter an till den vanliga lutherska definitionen av församling, den om "ord och sakrament", tänker jag på ordet som Rösten från himlen. Rösten är Guds egen. Det kommer ett budskap till oss från himmelens Gud som sätter fokus på Jesus Kristus. Det är ett ord om rättfärdighet, återlösning och försoning. Det föder på nytt, helgar och ger levande hopp inför evigheten.
Jag förstår nattvarden som ett föregripande av den himmelska måltid som väntar på mig. Förr bad jag alltid tackbönen efter kommunionen ned orden: "Hjälp oss att så fira Jesu åminnelse på jorden att vi en gång blir delaktiga av den stora nattvarden i himmelen. "
Det är först då det himmelska perspektivet är närvarande som vi är heliga. Brödet och systrar kan inte i sig vara heliga, inte åstadkomma helighet, men de helgas när den Helige Ande leder dem. Det betyder att de skiljs från världen, en tanke som nästan syns hädisk i en kyrka som vill vara öppen för alla, demokratiskt styrd och inte gör skillnad på folk. Så långt ifrån Bibeln.
När människorna firar gudstjänst utan att Jesus är i centrum, utan att himmelen är närvarande och verksam liknar de mer "skökan" i Uppenbarelseboken än "bruden" som trolovats med honom.
Det finns inte många skäl att kritisera ellet försöka göra om "skökan", men många att
... att se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till.
för att citera resten av v 1.
För att du inte ska missförstå denna blogg behöver jag påminna om det mest grundläggande. Det är vad som kallas inkarnationen. Gud är förvisso närvarande. Han är alltid närvarande, "alla dagar till tidens slut". HERREN är närvarande hos varje människa men Gud behöver få verka "ande och liv" hos oss. En människa kan inte ta sig det himmelska livet. Det måste ges oss. Människan måste, det enda måste som finns, födas på nytt för att kunna se på Jesus.
För att församlingen inte ska stanna vid endast mänsklig aktivitet krävs att den Uppståndne HERREN själv är närvarande och ger "ande och liv" åt det hela. I veckan som gått har Hebr 3 talat till mig. Jag har vid ett flertal tillfällen mediterat över detta kapitel och särskilt stannat vid ett par utsagor.
Därför, heliga bröder och systrar, ni som har fått del av en himmelsk kallelse ...
Det eskatologiska perspektivet kommer ofta till mig med kraft. Den kallelse vi har tagit emot, bejakat och anpassat oss till är himmelsk. Om jag knyter an till den vanliga lutherska definitionen av församling, den om "ord och sakrament", tänker jag på ordet som Rösten från himlen. Rösten är Guds egen. Det kommer ett budskap till oss från himmelens Gud som sätter fokus på Jesus Kristus. Det är ett ord om rättfärdighet, återlösning och försoning. Det föder på nytt, helgar och ger levande hopp inför evigheten.
Jag förstår nattvarden som ett föregripande av den himmelska måltid som väntar på mig. Förr bad jag alltid tackbönen efter kommunionen ned orden: "Hjälp oss att så fira Jesu åminnelse på jorden att vi en gång blir delaktiga av den stora nattvarden i himmelen. "
Det är först då det himmelska perspektivet är närvarande som vi är heliga. Brödet och systrar kan inte i sig vara heliga, inte åstadkomma helighet, men de helgas när den Helige Ande leder dem. Det betyder att de skiljs från världen, en tanke som nästan syns hädisk i en kyrka som vill vara öppen för alla, demokratiskt styrd och inte gör skillnad på folk. Så långt ifrån Bibeln.
När människorna firar gudstjänst utan att Jesus är i centrum, utan att himmelen är närvarande och verksam liknar de mer "skökan" i Uppenbarelseboken än "bruden" som trolovats med honom.
Det finns inte många skäl att kritisera ellet försöka göra om "skökan", men många att
... att se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till.
för att citera resten av v 1.
För att du inte ska missförstå denna blogg behöver jag påminna om det mest grundläggande. Det är vad som kallas inkarnationen. Gud är förvisso närvarande. Han är alltid närvarande, "alla dagar till tidens slut". HERREN är närvarande hos varje människa men Gud behöver få verka "ande och liv" hos oss. En människa kan inte ta sig det himmelska livet. Det måste ges oss. Människan måste, det enda måste som finns, födas på nytt för att kunna se på Jesus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar