Det är fascinerande att med stigande ålder se hur forskningsresultaten förändras. Det som inom teologin ansågs vara nästintill vetenskapligt fastslaget kan ändra sig, ofta till det bättre. Liberalteologi och antisemitism kommer på skam. Så kan det vara, enligt R Stark, när det gäller insikter om hur evangeliet sprider sig. Det talas ofta om hur först Paulus och sedan aposteln Johannes bryter med judarna. Hednamissionen står i centrum. Men tänk om det inte är fullt så enkelt?
När jag började studera Romarbrevet mer på djupet för framtida Bibelförklaringar gjorde jag de första upptäckterna. Paulus kan mycket väl ha skrivit Romarbrevet för att motverka antisemitism. Paulus vill lika lite som Jesus påbörja en ny religion men just i Rom var faran överhängande. Rom 9-11 är centrala i Romarbrevet. Paulus syfte är att visa judarna och de judekristna trons betydelse. Det är tron, inte lagen, som gör det möjligt också för hedningar att förklaras rättfärdiga.
Denna upptäckt stärks nu av sociologin, en vetenskap tidigare teologer inte haft tillgång till. Det går att studera hur ett liv med lära sprider sig. Jag tycker om när Stark skriver:
Låt oss sätta oss in i missionärernas situation; vi befinner oss i Jerusalem år 50. Jerusalemsmötet har just ägt rum och bestämt att vi ska lämna Palestina, gå ut och sprida det glada budskapet. Vart ska vi gå? Vem ska vi vända oss till när vi komner ut? Eller; vilka kommer att välkomna oss? Vem vill lyssna? Jag menar att svaret är givet. Vi ska bege oss till de stora gemenskaperna med helleniserade judar.
Den tesen utgör utgångspunkten för det fortsatta resonemanget. Det finns, för det första, ingenting ur sociologisk synvinkel som talar för att de inte också skulle fortsätta så. Stark hävdar, för det andra, att det fanns många "gudfruktiga" i periferin av de judiska gemenskaperna. De var visserligen hedningar men starkt förankrade i den judiska tron. Nu fick de höra att också de kunde bli fullvärdiga medlemmar i det eskatologiska Israel. Som ett tredje argument kan kampen mot gnostikerna användas. Biskopen Marcion (85-160 e Kr) ville verkligen bryta med judarna, men det ville inte kyrkan. Marcion kättarförklarades. Paulus hade gång efter annan sagt först juden sedan greken. Det var aldrig tal om att bryta med judarna. Ett fjärde mycket övertygande argument hämtar Stark från arkeologin. Utgrävningar visar att judar och kristna levde tillsammans. Synagogan och församlingshuset ligget ofta på samma plats. Judiska och kristna namn blandas på gravars inskriptioner. Stark vänder på ett vanligt argument som gärna används för att visa hur judar och kristna gick olika vägar. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (349-407 e Kr) börjar driva att judisk och kristen tro utgör två olika, ja oförenliga, enheter. Det är riktigt, medger Stark, men förstår detta som ett tecken på att fram till nu var de två djupt förenade. Annars hade inte Chrysostomos behövt driva detta. Och vid den här tiden var Romarriket i stort kristnat med 20-30 miljoner kristna, se räkneexemplet i tidigare blogg.
Missionen skedde i stort genom det judiska nätverket.
Stark anger fler sociologiska argument för kyrkans enorma expansion, men det leder för långt att skriva om det i en blogg som denna. Jag fascineras och får två tankar som måste bearbetas framöver. För det första; Är det inte så att kyrkan fortfarande är inympad i det judiska folket? För det andra; Måste inte denna allians, judar och kristna, på nytt bli synlig i ändens tid?
När jag började studera Romarbrevet mer på djupet för framtida Bibelförklaringar gjorde jag de första upptäckterna. Paulus kan mycket väl ha skrivit Romarbrevet för att motverka antisemitism. Paulus vill lika lite som Jesus påbörja en ny religion men just i Rom var faran överhängande. Rom 9-11 är centrala i Romarbrevet. Paulus syfte är att visa judarna och de judekristna trons betydelse. Det är tron, inte lagen, som gör det möjligt också för hedningar att förklaras rättfärdiga.
Denna upptäckt stärks nu av sociologin, en vetenskap tidigare teologer inte haft tillgång till. Det går att studera hur ett liv med lära sprider sig. Jag tycker om när Stark skriver:
Låt oss sätta oss in i missionärernas situation; vi befinner oss i Jerusalem år 50. Jerusalemsmötet har just ägt rum och bestämt att vi ska lämna Palestina, gå ut och sprida det glada budskapet. Vart ska vi gå? Vem ska vi vända oss till när vi komner ut? Eller; vilka kommer att välkomna oss? Vem vill lyssna? Jag menar att svaret är givet. Vi ska bege oss till de stora gemenskaperna med helleniserade judar.
Den tesen utgör utgångspunkten för det fortsatta resonemanget. Det finns, för det första, ingenting ur sociologisk synvinkel som talar för att de inte också skulle fortsätta så. Stark hävdar, för det andra, att det fanns många "gudfruktiga" i periferin av de judiska gemenskaperna. De var visserligen hedningar men starkt förankrade i den judiska tron. Nu fick de höra att också de kunde bli fullvärdiga medlemmar i det eskatologiska Israel. Som ett tredje argument kan kampen mot gnostikerna användas. Biskopen Marcion (85-160 e Kr) ville verkligen bryta med judarna, men det ville inte kyrkan. Marcion kättarförklarades. Paulus hade gång efter annan sagt först juden sedan greken. Det var aldrig tal om att bryta med judarna. Ett fjärde mycket övertygande argument hämtar Stark från arkeologin. Utgrävningar visar att judar och kristna levde tillsammans. Synagogan och församlingshuset ligget ofta på samma plats. Judiska och kristna namn blandas på gravars inskriptioner. Stark vänder på ett vanligt argument som gärna används för att visa hur judar och kristna gick olika vägar. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (349-407 e Kr) börjar driva att judisk och kristen tro utgör två olika, ja oförenliga, enheter. Det är riktigt, medger Stark, men förstår detta som ett tecken på att fram till nu var de två djupt förenade. Annars hade inte Chrysostomos behövt driva detta. Och vid den här tiden var Romarriket i stort kristnat med 20-30 miljoner kristna, se räkneexemplet i tidigare blogg.
Missionen skedde i stort genom det judiska nätverket.
Stark anger fler sociologiska argument för kyrkans enorma expansion, men det leder för långt att skriva om det i en blogg som denna. Jag fascineras och får två tankar som måste bearbetas framöver. För det första; Är det inte så att kyrkan fortfarande är inympad i det judiska folket? För det andra; Måste inte denna allians, judar och kristna, på nytt bli synlig i ändens tid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar