De kristna kvinnornas status

Det finns mycket att hämta fram ur R Starks bok The Rise of Christianity i det han ur ett sociologiskt perspektiv studerar kyrkans tillväxt i Romarriket. I kapitel 5 redogör han för och jämför de kristna kvinnornas ställning med andras. Det är ett lärorikt kapitel som inte bara låter mig se de kristna kvinnornas höga status utan som också till dels förklarar kyrkans expansion. Stark lyfter särskilt fram fyra fakta.

1. De höga födelsetalen. I Romarriket var det vanligt att sätta ut nyfödda flickor och deformerade gossebarn i skogen. Det var moraliskt accepterat och tillämpades regelbundet inom alla sociala klasser. I en analys av en inskription i Dehlfi visades att av 600 romerska familjer hade bara sex uppfostrat mer än ett flickebarn.

De kristna utgjorde en subkultur. Bland de kristna var det inte möjligt att sätta ut barn. Det strider mot det femte budet. Flickor är skapade till Guds avbild och lika mycket värda som pojkar. Detta tillsammans med uppdraget att "vara fruktsamma och föröka er" är en orsak till den kristna expansionen.

2. Ett överskott av kristna kvinnor. Eftersom de kristna inte satte ut nyfödda flickor i skogen eller aborterade dem blev de fler till antalet än de icke kristna kvinnorna. I Romarriket var det vanligt med aborter och det var inte kvinnans beslut utan mannens. Sådana fasoner höll inte de kristna sig med. Till detta ska också sägas att kvinnor i allmänhet hade närmare till omvändelse än män.

3. Omfattande exogama äktenskap. Det var ett ovanligt ord som betyder att man gifter sig med någon utanför den egna gruppen. I vårt exempel handlar det främst om att icke kristna män gifter sig med kristna kvinnor. Det betydde i stor utsträckning att icke kristna män räknades in i den kristna gemenskapen, liksom självklart också deras barn. Vi vet att såväl Petrus som Paulus bejakade dessa äktenskap. Äktenskapet var en sakramental handling som "helgade" den som ännu inte kommit till tro.

4. Kristna kvinnor har hög status. Kvinnans ställning i den grekisk-romerska kulturen var mycket låg. Men i den kristna subkulturen var det annorlunda. De kristna kvinnorna hade en central ställning inom familjen och församlingen. Flickebarn välkomnades, tonårsflickor var i regel äldre än andra när de stod brud, gifta kvinnor hölls i ära och änkor togs om hand. Inom församlingen var de ofta inflytelserika och kunde ingå i ledningsgruppen. När Paulus kommer till Filippi blir Lydia församlingens moder. Priscilla fungerade tillsammans med sin man närmast som en apostel, om än i allmän mening. Febe var diakon och så vidare. När Paulus sänder hälsningar till de kristna i Rom nämner han vid namn  ett tiotal kvinnor som han arbetat tillsammans med.

Ur ett sociologiskt perspektiv medverkar dessa faktorer till den tillväxt kyrkan fick vara med om under de första århundradena. Det var i stora delar en naturlig tillväxt enligt R Stark. När jag studerade 1 Korintierbrevet fördjupade jag mig i kvinnornas situation och kunde då se hur de bad och profeterade i gudstjänsterna. Den sociala status de hade i Romarriket är imponerande och därför stör det mig när okunniga människor talar vitt och brett om hur kvinnorna förtrycks inom kyrkan. Det är generellt sett helt enkelt inte sant.

De judekristnas betydelse

Det är fascinerande att med stigande ålder se hur forskningsresultaten förändras. Det som inom teologin ansågs vara nästintill vetenskapligt fastslaget kan ändra sig, ofta till det bättre. Liberalteologi och antisemitism kommer på skam. Så kan det vara, enligt R Stark, när det gäller insikter om hur evangeliet sprider sig. Det talas ofta om hur först Paulus och sedan aposteln Johannes bryter med judarna. Hednamissionen står i centrum. Men tänk om det inte är fullt så enkelt?

När jag började studera Romarbrevet mer på djupet för framtida Bibelförklaringar gjorde jag  de första upptäckterna. Paulus kan mycket väl ha skrivit Romarbrevet för att motverka antisemitism.  Paulus vill lika lite som Jesus påbörja en ny religion men just i Rom var faran överhängande. Rom 9-11 är centrala i Romarbrevet. Paulus syfte är att visa judarna och de judekristna trons betydelse. Det är tron, inte lagen, som gör det möjligt också för hedningar att förklaras rättfärdiga.

Denna upptäckt stärks nu av sociologin, en vetenskap tidigare teologer inte haft tillgång till. Det går att studera hur ett liv med lära sprider sig. Jag tycker om när Stark skriver:

Låt oss sätta oss in i missionärernas situation; vi befinner oss i Jerusalem år 50. Jerusalemsmötet har just ägt rum och bestämt att vi ska lämna Palestina, gå ut och sprida det glada budskapet. Vart ska vi gå? Vem ska vi vända oss till när vi komner ut? Eller; vilka kommer att välkomna oss? Vem vill lyssna?  Jag menar att svaret är givet. Vi ska bege oss till de stora gemenskaperna med helleniserade judar.

Den tesen utgör utgångspunkten för det fortsatta resonemanget. Det finns, för det första, ingenting ur sociologisk synvinkel som talar för att de inte också skulle fortsätta så. Stark hävdar, för det andra, att det fanns många "gudfruktiga" i periferin av de judiska gemenskaperna. De var visserligen hedningar men starkt förankrade i den judiska tron. Nu fick de höra att också de kunde bli fullvärdiga medlemmar i det eskatologiska Israel. Som ett tredje argument kan kampen mot gnostikerna användas. Biskopen Marcion (85-160 e Kr) ville verkligen bryta med judarna,  men det ville inte kyrkan. Marcion kättarförklarades. Paulus hade gång efter annan sagt först juden sedan greken. Det var aldrig tal om att bryta med judarna. Ett fjärde mycket övertygande argument hämtar Stark från arkeologin. Utgrävningar visar att judar och kristna levde tillsammans. Synagogan och församlingshuset ligget ofta på samma plats. Judiska och kristna namn blandas på gravars inskriptioner. Stark vänder på ett vanligt argument som gärna används för att visa hur judar och kristna gick olika vägar. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (349-407 e Kr) börjar driva att judisk och kristen tro utgör två olika, ja oförenliga, enheter. Det är riktigt, medger Stark, men förstår detta som ett tecken på att fram till nu var de två djupt förenade. Annars hade inte Chrysostomos behövt driva detta. Och vid den här tiden var Romarriket i stort kristnat med 20-30 miljoner kristna,  se räkneexemplet i tidigare blogg.

Missionen skedde i stort genom det judiska nätverket.

Stark anger fler sociologiska argument för kyrkans enorma expansion, men det leder för långt att skriva om det i en blogg som denna. Jag fascineras och får två tankar som måste bearbetas framöver.  För det första; Är det inte så att kyrkan fortfarande är inympad i det judiska folket? För det andra; Måste inte denna allians, judar och kristna, på nytt bli synlig i ändens tid?

Vilka blir kristna?

Vi är många som längtar efter att fler svenskar ska upptäcka vem Jesus är. Alpha har varit och är ett bra redskap. Men vilka bjuds in och vilka går en sådan kurs? Vilka kommer till tro och vilka fortsätter att sprida evangeliet?

Den vanligaste uppfattningen om urkyrkans stora och snabba expansion har varit att människor levde under starkt förtryck men att evangeliet befriade. Det är naturligtvis sant,  men inte enligt R Stark den enda eller avgörande faktorn. När jag läste teologi förklarades tillväxten med ord av Marx eller Engels. Kristendomen var en religion för slavar, fattiga, kvinnor och andra underkuvade, det vill säga inte för vanligt folk. Sekulariseringsteorin handlade bland annat om att när människans basbehov är mötta kommer religionen inte längre att behövas. Nu underkänns denna teori av alltfler forskare, bland andra Rodney Stark. Den kristna tron spred sig inom medel- och överklassen, hävdar han.

Det är den sociologiska forskningen om sekter, kulter och framväxten av nya religioner som blivit vägledande. En sekt definieras inom sociologin som en skara människor som bryter sig ur sitt sammanhang för att återupprätta "den rätta tron". Sekten präglas ofta av missnöjet och består av många som inte äger social makt. Kulten däremot försöker inte förnya den gamla tron utan presenterar något helt nytt. Den är oftast liten till en början men möter fientlighet när den växer. Det är samtidigt ett skäl till att kulten särskilt behöver överklassen. Ett annat skäl är att kulten innehåller nya idéer och förstår verkligheten på ett annat sätt.

Den kristna tron förmedlar en annan världsbild än den Rom levde i. Många romare misströstade när de såg all korruption och dekadens. Deras präster och gudar kunde inte hjälpa än mindre möta deras existentiella behov. Något nytt fordrades. Och något nytt kom.

Stark visar med hjälp av sociologiska undersökningar att av romerska katoliker har 48% gått på college, av lutheraner 45 % och så vidare. Inom sekter som till exempel Jehovas är siffran lägre, typ 23%, men när det kommer till kulter som New Age, Scientologikyrkan ligger den ofta över 80%. Kulten kommer med något nytt, något som tycks möta längtan, svara mot människors frågor och inge framtidshopp.

Stark beskriver i ett avsnitt Jesus som ledare för en judisk sekt, men hävdar att kyrkan efter uppståndelsen förvandlades till en kult eftersom något nytt hade kommit, en ny världsbild med Jesus som Herren skänkte människor ett levande hopp. Det handlade om att lägga döden bakom sig och leva uppståndelsens liv. Detta togs emot av den stora massan. Evangeliet mötte medelklassens längtan.

Spelar det någon roll för kyrkans tillväxt om den främst spred sig inom underklassen eller medel- och överklassen?  Ja, för studiet och kanske för våra tankar kring mission spelar det stor roll. Tänk efter själv. Om de rika fylls av kärlek till de fattiga vad kan då inte hända? Och det hände och det händer överallt där kyrkan växet sig stark att fattigdomen nästintill utrotas. Människovärdet upprättas och Gud blir offentligt ärad.

Ur ett evangeliskt perspektiv riktar sig evangeliet självklart till alla människor, men Stark visar att sociologiskt sett var det medel- och överklassen som banade väg för det enorma genombrottet. Det finns mycket att säga om detta och vilka följder det får för mitt tänkande framöver vet jag inte. Men ett annat kapitel om hur evangeliet spred sig vill jag gärna återkomma till.

45 veckor

Idag, torsdag, är det 45 veckor sedan olyckan i Nepal. Det är tio veckor sedan jag skrev om mitt hälsotillstånd så en uppdatering kan försvaras. Bloggen är också min dagbok.

Ikväll, onsdag, har jag celebrerat Vardagsmässan, så visst går det framåt. Jag har inga svårigheter att stå, tala, sjunga eller be. Den största ansträngningen sker i nackmusklerna,  men under denna vecka har också de stärkts. Elevationen blir begränsad eftersom jag inte kan lyfta vänsterarmen så högt men en liten duger också. Jag är inte opererad än, men det är bäst att jag kortfattat berättar vad som hänt sedan senast.

Jag gjorde en Neurografi i Jönköping och fick sedan ett svar från Värnamo. Då beklagade min läkare att nervus radialis var svårt skadad, förmodligen helt av. Det är därför du inte kan lyfta vänster hand skrev han i brevet. Han vågade inte tro att den gick att reparera. MEN där tog han helt fel. Jag kan inte knyta vänsternäven - än, men har inga svårigheter att vrida vänsterhanden både uppåt och i sidled. Detta övar jag dagligen. Inget fel på nervus radialis med andra ord. I Bibeln kallas detta helbrägdagörelse. När jag sa till min arbetsterapeut att Gud är god svarade hon "ja, mot dig". Kanske kan jag någon annan gång förklara för henne att Gud är god mot henne också.

Lite senare fick jag också göra en Elektromyografi. Det betyder att man mäter musklerna. Jag har inte fått något svar på den undersökningen men vet inte heller om det behövs. Här är det fråga om rörlighet och styrka, något som ska tränas upp. Min sjukgymnast har visat mig hur den dagliga träningen ska gå till och jag gör framsteg så jag nu kan duka nattvardsbordet och göra åtminstone den lilla elevationen.

Jag hade storligen sett fram emot  besöket på Universitetssjukhuset i Linköping den 10 mars. Jag hoppades få veta om eller när de tänkte operera armen, men läkaren valde att skjuta på problemet sex veckor till. Skälet är att armen har börjat självläka. Den har inte vuxit ihop, men om vi ger den sex veckor till så kanske ... Visserligen växer den ihop helt fel men armen blir ändå stabil och då kan en operation undvikas. Jag fick ändå en känsla av att det egentliga skälet till att de inte vill operera är risken för infektioner. De där MRSA-bakterierna har respekt med sig. Nu har jag häromdagen lämnat nya prover och förhoppningsvis visar resultatet att de nu är helt borta. Också dessa prov har gått åt rätt håll. När man haft eller har MRSA får man lämna prover var tredje månad. Först när jag varit fri från dem ett år, tidigast denna tid 2016, blir jag helt friförklarad.

Nu är jag sjukskriven april månad ut och innan dess ska det bli ny röntgen av armen och ett nytt konsultationssamtal. Mer än så vet jag inte.

Som du märker är jag vid mycket gott mod. Jag ber, läser,  tänker och promenerar. I maj hoppas jag kunna börja arbeta igen - 100%!!!

Massomvändelser

Nu håller jag på att avsluta en mycket intressant bok. Den heter The Rise of Christianity - how the Obscure, Mariginal Jesus Movement Became the Dominant Religious Force in the Western World in a Few Centuries. Det var underrubriken som var så lång.  Boken är skriven av sociologen Rodney Stark. Jag nämnde om honom i några tidigare bloggar. Nu läser jag en bok som är skriven tidigare men också innehåller mer bakgrundsmaterial om kyrkans tillväxt under de trehundrafemtio första åren. Det som gör boken intressant för mig är just det sociologiska perspektivet. Jag som annars mest sysslar med det teologiska.

Till exempel visar Stark genom att använda andra, moderna jämförelser, att den enorma tillväxt vi brukar tala om när de kristna blir i majoritet i Romarriket inte tarvar några extraordinära förklaringar. Han beskriver tillväxten med hjälp av matematik. Han utgår från att det fanns 1000 kristna år 40 e Kr vilket sannerligen inte är någon överdrift och med hjälp av andra historiker sluter han sig till att det fanns 6.299.832 kristna år 300 e Kr. Jag är inte någon matematiker precis men Stark hävdar att för att denna slutsumma ska stämma fordras en tillväxt med 40% per decennium (3, 42% per år). Tillväxten ser då ut på följande sätt:

År
40            1.000
50            1.400
100          7.530
150        40.496
200      217.795
250   1.171.356
300   6.299.832

De flesta forskare går med på att antalet invånare i Romarriket vid den här tidpunkten var ungefär 60 miljoner. Det betyder att år 300 e Kr är 10, 5% kristna. Men sedan exploderar det därför att år

350 33.882.008

kristna. Plötsligt är 56, 5% av befolkningen kristna och kristendomen blir påbjuden statsreligion. Och detta med en tillväxt på 3,42% per år! Jag häpnar. Stämmer detta, ni som kan räkna? Jag utgår från det.

Som om detta inte räckte kan Stark visa hur omvändelserna gick till, i vilka samhällsklasser omvändelserna skedde, av vilka skäl de skedde och att många omvändelser sannolikt skedde genom det judiska folket. Allt detta fullt begripligt ur ett sociologiskt perspektiv. Vi vet nämligen att omvändelser sket genom vänskap och sociala nätverk. Detta är så spännande att jag måste skriva någon mer blogg om det. Kanske på fredag. Inte imorgon för då måste jag sticka emellan med en annan blogg. 

Ett profetiskt ord

Med anledning av den stora invandringen till Israel kan jag inte låta bli att påminna om vad Gud själv sagt i saken.

2 Så säger Herren : Det folk som kommer undan svärdet finner nåd i öknen. Israel får gå dit där jag ger det ro. 
3 Fjärran ifrån uppenbarade sig Herren för mig: "Med evig kärlek
har jag älskat dig, därför låter jag min nåd
förbliva över dig. 
4 Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad,
du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp
din tamburin och dra ut i dans bland dem
som är glada. 
5 Än en gång skall du
plantera vingårdar på Samariens berg, och de som planterar
skall själva njuta av frukten. 
6 Ty en dag kommer då väktare skall ropa
på Efraims berg: Kom, låt oss dra upp till Sion, upp till Herren , vår Gud." 
7 Ty så säger Herren : Jubla i glädje över Jakob, höj fröjderop över honom som är den främste bland folken. Brist ut i lovsång och säg: "Fräls, Herre , ditt folk, de som finns kvar av Israel." 
8 Se, jag skall föra dem
från landet i norr och samla dem
från jordens yttersta hörn, bland dem både blinda och halta, både havande kvinnor
och barnaföderskor. I en stor skara
skall de komma tillbaka hit. 
9 Gråtande skall de komma, men jag skall leda dem där de går bedjande fram. Jag skall föra dem
till vattenbäckar på en jämn väg
där de inte skall stappla. Ty jag är en fader för Israel, och Efraim är min förstfödde son. 
10 Hör Herrens ord, ni hednafolk, och förkunna det
i kustländerna i fjärran. Säg: Han som skingrade Israel skall också samla det och bevara det som en herde bevarar sin hjord. 
11 Ty Herren skall befria Jakob och friköpa honom från den som är starkare än han. 
12 De skall komma och jubla
på Sions höjd och strömma likt en flod
till Herrens goda, till säd, vin och olja och till unga får och oxar. Deras själ skall vara
som en vattenrik trädgård, och de skall inte sörja mer. 
13 Då skall unga kvinnor
dansa och vara glada, unga och gamla skall glädja sig tillsammans. Jag skall förvandla deras sorg
till glädje och trösta dem och glädja dem efter deras bedrövelse. 
14 Prästerna skall jag mätta
med utsökta rätter och mitt folk skall mättas
av mitt goda, säger Herren .

Jeremia 31:2-14

Menorah

I eftermiddag har jag läst medlemstidningen Menorah extra noga. Den ges ut av förenade Israelsinsamlingen som stödjer invandring och integration i Israel. Föreningen arbetar också med projekt för barn, handikappade och äldre i Israel. På det här sättet får jag också information från annat håll än det svenska politiska. Ibland häpnar jag över hur olika bilderna kan se ut när jag jämför de politiskt korrekta med de israeliskt inhemska.

Jag läser att under 2014 invandrade 26.500 judar till Israel. Av dessa kommer 8.640 från Västeuropa, de flesta från Frankrike där antalet utvandrade steg från 3.400 till 7.000. I artikeln heter det att under 2015 räknar Israel med ytterligare 10.000 fransmän. MEN så finns där en asterisk som säger att denna beräkning gjordes innan dådet i Paris. Nu lär det bli fler franska judar som flyr landet. I synnerhet om Marie LePen vinner det stundande valet.

Från det forna Sovjetunionen, landet i norr som det heter i Bibeln, kom 11.430 personer. Bara från Ukraina kom 5.840 judar, en ökning med 190 % från året dessförinnan. Och vad det beror på vet vi alla. Under år 2015 räknar man med cirka 10.000 judar från Ukraina till Israel.

Mer än hälften av alla immigranter var under 35 år, 5.300 var barn och 8.300 var mellan 18 och 35 år. Den äldsta var 104 år och den yngsta bara några veckor. Bland dessa judar arbetar 2.500 som tekniker eller ingenjörer, över 1.000 är läkare och drygt 600 är artister eller idrottsmän. De flesta kommer till Tel Aviv, därefter till Netanya och Jerusalem.

Det är spännande att läsa Menorah. 

Jag vill passa på att tacka prästen Annika Borg för hennes djupt personliga reportage från mötet med kollegan Mitri Raheb, den lutherske, palestinske prästen som nyligen var i Sverige, inbjuden till Svenska kyrkans Teologifestival. Jag bloggade om denne den 16 och 17 februari. Då handlade det om den kritik Borg framfört mot Raheb som fått sin ersättningsteologiska bok om imperiemakten Israel utgiven på Verbum. Under dessa dagar
träffades de två för att samtala. Prästen Anna-Karin Hammar var också med.

Borg berättar under rubriken "Adjö, herr Raheb". Efter bara några minuter ger sig Raheb på Annika och anklagar henne för att vara "imperiets" kollaboratör, det vill säga för att samarbeta med fienden.  Uttrycket användes under Andra Världskriget om dem som samarbetade med nazisterna. Raheb menade att om Annika levt i Tyskland på 1930-talet och framåt så hade hon samarbetat med nazisterna.  Ingen bra början på ett samtal om viktiga frågor. Annika skriver att hon ville resa sig och gå därifrån. Anna-Karin Hammar, Svenska kyrkan, stället sig på Rahebs sida och menar att Annika gjort henne ledsen med sin kritiska tidningsartikel.

Trots allt ska samtalet fortsätta.  Annika frågar Raheb rakt på hur han ser på Bibelns berättelser om Guds val av Israel. Raheb säger att hon nedvärderar honom genom att ifrågasätta honom och kallar henne rasist. Han påstår att Annika inte förstår, att hon är en dålig teolog och forskare. Han har dessutom hört från någon ellet några (?) att hon är en betydelselös person som man inte behöver bry sig om. Då reste sig Annika upp och lämnade hotellet.

Om begravningsverksamheten

Det är svårt för mig att ta till mig det faktum att staten och Svenska kyrkan på nytt ska finna varandra. Det verkar på den information jag fått del utav som att staten och kyrkan vill förhandla med varandra. Naturligtvis är syftet att båda ska vara vinnare.  Men hur kan det vara möjligt att ett, säger ett, trossamfund bland många kan göra framsteg på de andra trossamfundens bekostnad? Vilket pris måste ett trossamfund som Svenska kyrkan betala för det? Finns det inte skäl att ana ugglor i mossen?

När det gäller vigselrätten är det ändå så att alla trossamfund kan ansöka om sådan. Kammarkollegiet betraktas väl ändå som huvudman, men när det gäller begravningsverksamheten är Svenska kyrkan fortfarande huvudman, en ordning från tiden då Svenska kyrkan var statskyrka. I en intervju Kyrkans Tidning gjorde med kultur- och civilministern Alice Bah Kunke berättade hon att det pågår diskussioner inom kansliet om att låta någon annan än Svenska kyrkan vara huvudman. Det är inte bara rimligt utan också   anständigt. I ett sådant läge kan Svenska kyrkan, liksom andra trossamfund, ansöka om "begravningsrätt".

Jag vet att Svenska kyrkan har skött och sköter verksamheten utomordentligt bra, men det är väl inte det diskussionen handlar om? Handlar det inte om att staten är sekulär och om att kyrkan inte är det?

Nu ska ärkebiskopen och Svenska kyrkans generalsekreterare träffa ministern och ta upp frågan.  Generalsekreteraren säger till sig själv att vi inte har misskött uppdraget och att vi är uppskattade av andra. Men det har väl ingen ifrågasatt? Saken är i stället den att staten är sekulär och kyrkan inte, att vi lever på 2000-talet och snart kommer färre än 50% att tillhöra Svenska kyrkan.

Staten har redan tagit steg genom att länsstyrelsen utser begravningsombud för alla som inte önskar begravning i Svenska kyrkans ordning. Dessa ombud yttrar sig också om storleken på begravningsavgiften som är skild från medlemsavgiften. Trossamfundet Svenska kyrkan kan inte besluta om skatter. Den tiden är förbi. Till problematiken hör också att kyrkostyrelsen vill stärka det pastorala inflytandet över begravningen och att kyrkoherden är chef för verksamheten. Här finns med andra ord minst fyra skäl för att låta huvudmannaskapet föras över på kommunerna.

Varför vill Svenska kyrkan ha kvar huvudmannaskapet? Och vilket pris är kyrkan beredd att betala för att få förbli huvudman? Vad säger andra trossamfund? Vad säger alla de som inte vill ha Svenska kyrkan som huvudman?

Jag håller det inte alldeles för otroligt att staten låter Svenska kyrkan fortsätta gå dess ärenden så länge kyrkan står på sig, men visst är det lite märkligt både att staten tillåter det och att kyrkan lägger ner så otroligt med kraft på detta? Om, säger om, huvudmannaskapet flyttas till kommunen eller något annan ny myndighet kvarstår ändå Svenska kyrkans pastorala ansvar för dess medlemmar inte minst i samband med begravningen. Hade det inte varit bättre att lägga krafterna på just det?

Politiker använder religionen

Bilden klarnar. Som ett brev på posten kom en doktorsavhandling skriven av Jonas Lindberg. Det var ett reportage om den i Kyrkans Tidning idag. Rubriken säger "Religionen har blivit politiserad". Avhandlingen baseras på de politiska partiernas program mellan åren 1988-2012. Den är skriven ur politikens synvinkel. Exakt den tid jag själv upplevt och därför läste jag reportaget med intresse. Den heter "Religion in Nordic Politics as a Means to Social Cohesion" och finns att tillgå på nätet för den som vill läsa.

Som den minnesgode minns skrev jag om Rodney Starks forskning och nämnde om den världsvida World Values Survey som visar att Sverige är ett extremt land. Det är det mest sekulariserade av alla länder samtidigt som majoriteten av alla invånare är medlemmar i Svenska kyrkan. Sug på den.

Lindberg säger i intervjun att religionssociologerna går bort ftån begreppet sekularisering. Istället talar man om "religiös förändring". Tesen är nu den att de politiska partierna i Sverige vill försöka använda sig av religionen. Det är ett sätt att hålla ihop befolkningen. Jag förstår religionen i samnanhanget som Svenska kyrkan. Traditionellt har det varit så att partiet till höger förstår kyrkans värde medan partier till vänster förespråkar det mångreligiösa. Nu verkar det ske en förskjutning på så sätt att ingen riktigt vill eller vågar klippa av banden till Svenska kyrkan. Istället vill man omförhandla relationen till Svenska kyrkan. Politikerna vill inte "kasta ut barnet med badvattnet" . Därför börjar partier till höger betona Svenska kyrkans betydelse samtidigt som partier till vänster mjuknar och talar om mänskliga rättigheter. Dessa är viktigare än religionsfriheten vilket ändå betyder att religionen också är viktig till exempel ur ett kulturellt perspektiv.

Lindberg ger tre exempel på hur politikerna nu använt och använder Svenska kyrkan. Det första exemplet är skolavslutningarna. Egentligen ska de inte få finnas i en sekulär stat men kristendomen är, säger man, så förankrad i Sverige att vi gott kan ha kvar den.

Det andra exemplet är den nya definitionen av äktenskapet. Vi skulle naturligtvis ha en  civilrättslig ordning för vigsel men så ville staten ha med kyrkan. Lindberg hävdar att politikerna vill omförhandla relationen till kyrkan eftersom de tjänar på detta. Staten vill nu uppvärdera kyrkan som samtalspartner. Det verkar också som att staten inte är övertygad om att ett mångreligiöst samhälle är så lyckat.

Det tredje exemplet är att staten och kommunen förstås behöver ha hjälp med välfärden.

Sedan avslutar Lindberg ned en liten varning när han säger att eftersom kyrkan marginaliseras tycker den om att bli efterfrågad av staten. Därför vill kyrkan ha kvar skolavslutningarna. Därför tar kyrkan emot vigselrätten från staten trots att det strider mot allmännkyrklig tro. För att ytterligare öka i betydelse går kyrkan in som välfärdsaktör.

Jag slutar bloggen med ord ifrån Lindberg:

Jag kom med lite naiva uppfattningar men har insett hur målinriktad politiken är. Det är i princip aldrig en slump när något dyker upp i politiken. Det finns alltid en tanke och ett syfte. Det gäller också för religionen.

Jonas Lindberg är från och med denna vecka ledarskribent för Kyrkans tidning. Det ska bli intressant att läsa honom framöver även om den första ledaren han skrev idag om KD inte var någon höjdare precis. 

Tillbaka till tjänsten

Det är en god och befriande erfarenhet att förstå hur utvecklingen eller avvecklingen av Svenska kyrkan har gått till. Det har under hela senare delen av 1900-talet varit så många goda bröder och systrar som har ängslats, kämpat under tårar,  våndats, hotats av bitterheten eller frestats att konvertera. Men en klarare förståelse av vad som har skett och hur det har gått till tvingar oss att å ena sidan ge upp och å andra sidan relatera på ett nytt sätt.  Biskop Sven Thidevall betonade ofta att kyrkan kan fortsätta att vara kyrka men på ett annat sätt.

Jag har under några bloggar kunnat urskilja sju olika steg i utvecklingen eller avvecklingen av Svenska kyrkan. Även om det måste till flera steg under längre tidsperiod kan jag sammanfatta ned följande punkter.

1. Ämbetet bröts sönder, urholkades och omdefinierades
2. 1998 beslutade riksdagen om lag för Svenska kyrkan
3. Utbildningen och fortbildningen används som instrument för omdaningen
4. Utnämningen av biskopar och senare av kyrkoherdar politiserades
5. En ny struktur antogs och makten centraliserades kraftigt
6. NPM blev vedertaget och begreppet "lojalitet" blev bärande
7. Utköpen eller att erbjuda avgångsveferlag blev en metod

När jag har konstaterat detta och fått en ny syn på Svenska kyrkan kan jag sörja för en tid. Det är både naturligt och sunt. Det är värre för dem som tror att allt står väl till eftersom de har upptäckten och bedrövelsen framför sig. Men när dimridåerna lagt sig och jag så att säga har sovit på saken är det dags att relatera till Svenska kyrkan på ett nytt sätt. Jag har förståelse för dem som konverterar men ber också att besvikelsen inte går över i bitterhet. Striden står som bekant i det här läget i det egna hjärtat.

Om jag någon gång ska konvertera blir det garanterat in i ett allmännkyrkligt sammanhang, ett steg framåt mot enhet, inte bakåt eller åt sidan. Framåt Kristi stridsmän!

Men jag gläder mig tills vidare över Värnamo koinonia. Om de kristtrogna ska överleva, ja, till och med må bra, är gemenskapen ett måste. Tiden för bildandet av koinonior har nu som jag tror också kommit till Sverige.

Med denna nya utgångspunkt ser jag fram emot att snart komma tillbaka till tjänsten.

Utköpen i nytt ljus

Det där med NPM har för min del verkligen kastat nytt ljus över situationen i Svenska kyrkan, - inte bara till det sämre. Det är ett förklarande ljus om än beklagansvärt. Vi har väl alla redan på 1980-talet hört talas om och suckat över att arbetsplatser och organisationer skulle slimmas. Vi till och med skojade om att man skulle "skära ner personalen", men aldrig tänkte vi väl tanken att det skulle ske inom Svenska kyrkan? 25 år senare började vi ändå förstå att inte blanda samman Svenska kyrkan och Kristi kyrka. De förändrade relationerna mellan staten och kyrkan, lagen om Svenska kyrkan och de nya arbetssätten gjorde att organisation och organism alltmer gled isär. Jag brukar tänka att de överlappar varandra men hur mycket går nog att diskutera.

De minskade inkomsterna och ökande lönekostnaderna, för att inte tala om alla byggnader,
gör det nödvändigt också för Svenska kyrkan att "slimma organisationen". Det går att göra på flera olika sätt. Ett sätt är att köpa ut personal. Men eftersom Sverige har ett system för att trygga anställningarna måste dessa bestämmelser kringgås. Arbetsgivaren gör då en överenskommelse med arbetstagaren genom att betala ett avgångsvederlag.

När jag hämtat mig från upptäckten att utköpen inte är skandalösa utan en vedertagen metod för att slimma organisationen publicerade SvD ett två sidor långt reportage om utköpen vid Karolinska sjukhuset i Stockholm, 200 stycken på fem år. De flesta gjorda i all vänskap. Klas Östman, presschef på sjukhuset ifrågasätter inte siffrorna men i proportion till antalet anställda, 14 per 1000 anställda, är det inte så mycket. Jag minns plötsligt hur, jag tror det var ärkebiskopen, det lät på samma vis inom Svenska kyrkan när det fördes fram kritik mot utköpen.

Klas Österman fortsätter: "Ibland är man tvungen att använda sig av avgångsvederlag, det sker på individbasis. Det handlar kanske om någon man inte vill ha kvar, någon som inte är lämplig, i vissa fall kan det handla om sjukdom. Finns det ingen självklar grund för uppsägning så är det bättre att man kommer överens såhär."

Den facklige företrädaren på Karolinska Catharina Häggbom berättar: "Vi har fall med personer som vill behålla sitt jobb och inte vill bli utköpta." Hon fortsätter längre ner: "Det kan finnas fall med personer som arbetsgivaren vill bli av med för att det helt enkelt inte fungerar. Har man inte tillräckligt på fötterna för att säga upp då erbjuder man avgångsvederlag."

Ann Numhauser-Henning är professor i arbetsrätt och hon fyller på: "Det är klart att man kan tänka sig situationer när det missbrukas. Det är något som arbetsgivaren kan använda när den inte med vanliga regler kan säga upp arbetstagaren och när det inte finns saklig grund för uppsägning." Hon lägger till: "Eftersom ett avgångsvederlag är en överenskommelse mellan två parter så kan det i efterhand vara svårt att hävda att det skett ett fel."

Det är tveklöst så att detta med utköp är en metod inom NPM som vi får räkna med inom Svenska kyrkan. Det behöver inte alls vara skandalöst utan bara så enkelt att arbetsledningen av något skäl, vilket som helst, erbjuder lite pengar. Så slår det mig att nu för tiden måste man gå en särskild utbildning för att Domkapitlet ska behörigförklara sökanden.  Hur den utbildningen ser ut kan man hitta på nätet. Det är utbildning i

1. Styrning och ledning av organisationer generellt
2. Ledarskap i teori och praktik
3. Arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor
4. Kommunikation, grupprocesser, konflikthantering och verksamhetsutveckling

Utbildningen kräver 12 heldagar och kostar 90.000:-. Sedan kan du bli kyrkoherde.

Jag tror jag stannar där eftersom ytterligare kommentarer just nu känns onödiga.

NPM

Jag visste inte att det finns något som heter New Public Management (NPM), än mindre att det präglar Svenska kyrkan. Skälet till det är förmodligen att det aldrig införts officiellt.  Termen är snarast ett samlingsbegrepp på styrnings- och ledningsmetoder.

Det tog några år innan jag förstod vilken avgörande betydelse Lagen om Svenska kyrkan har. Den där som riksdagen beslutat om och som är grunden, ramverket och målet för Svenska kyrkan. Det är den som säger att Svenska kyrkan är och ska bli "öppen, demokratisk och rikstäckande". Visserligen har jag alltid tyckt att lagen skär sig mot Kyrkans väsen, men på något sätt har jag varit för upptagen med att "bygga församling". Jag har inte förstått eller tänkt att denna lag skulle kunna komma in i Svenska kyrkan och förändra den. Kyrkopolitiker har funnits under alla mina år, men de har aldrig som nu varit inblandade i att "bygga församling".

Men allt eftersom åren har gått och särskilt sedan jag kom in i kyrkomötet har jag på nära håll fått se den inre verkligheten. Och den har förskräckt mig. Nu står det helt klart för mig att Svenska kyrkan är fången och ledaren i SPT, den om NPM, kastar ett förklarande ljus över vad jag inte sett tidigare. NPM är ett sätt att styra och leda som sedan cirka 20 år tillbaka i tiden nvänds inom den offentliga sektorn. Filosofin bakom NPM kommet från den privata sektorn och den syftar till ökad effektivitet genom marknadsanpassning.

När det kommer till Svenska kyrkan menar ledaren att tanken bakom sammanslagningar av församlingar till stora pastorat med en prästvigd chef sannolikt ska förstås som ett försök att få ekonomi i verksamheten. Det gäller nu att anpassa sig till förändringarna och pastoratet måste då också organiseras därefter. För att det ska bli möjligt krävs en särskild kyrkoherdeutbildning, förmodligen också lite experthjälp, någon konsult och folk med de kunskaper som krävs. Här är inte längre kristen tro vare sig nödvändig eller önskvärd. Det är funktionen och lojaliteten som är viktig, inte personen eller personers trosuppfattningar. För att underlätta förändringsarbetet kan personalen centraliseras,  manualer, flödesscheman och instruktioner utarbetas och gemensamma återrapporteringar införas. Nu har emellertid en förskjutning skett från organism till organisation. Jag vet att det finns folk som protesterar när jag säger så. "Det är fel att spela ut dem mot varandra. En god ekonomi är nödvändig för att ..."

Församlingen är nu inte bara förvirrad utan mister också sin identitet. Tappar bort sitt egentliga uppdrag. Det nästa bästa, har jag förstått, är det bästas fiende. Lagen om Svenska kyrkan syftar till att organisationen ska var öppen, demokratisk och rikstäckande. Metoden för att klara det präglas av NPM. Vi tvingas anpassa teologin för att klara uppdraget. Enskilda samtal med de anställda, lönesättningen och diskussioner om avgångsvederlag när så befinns lämpligt får hög prioritet.

Den gamla bekännelsen om "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka" stämmer inte längre. Nu finns det förvisso fortfarande platser där mötet med Herren Jesus anses viktigt. Det finns fortfarande uppriktiga kristna inom Svenska kyrkan även om alltfler söker sig till andra kyrkor,  men dessa måste nu finna nya sätt eftersom "vägen har blivit väglös". 

Eller ...

Hoppsan,  det blev några bloggar i ämnet politik i veckan som gick. Men det har faktiskt ur den synvinkeln varit en intressant vecka. Sitter just nu och tittar på Agenda som bekräftar just det.  Förresten en myckey bra intervju med Ebba Busch först i SvD denna morgon och nu i Agenda. Det ska bli spännande att följa henne.

Men nu går mina tankar till församlingen, inte bara i Värnamo utan mer som begrepp.  Jag har under många år förundrats över avvecklingen av Bibel och Bekännelse och omdaningen av Svenska kyrkan från kristen tro till civil religion, men aldrig riktigt fått klart för mig hur det har gått till. Vem ska hållas ansvarig? Varför kunde inte de kristtrogna samla sig till att vara vad de bekänner sig till; protestanter? Jag har förstått att det skett genom den religionsvetenskapliga utbildningen, den påtvingade fortbildningen och genom utnämningspolitiken, men ändå ... Hur (o-) )medvetet drevs strukturutredningen igenom? Vilket är målet? Hur ser en tänkt reformation ut? Har jag inte tänkt och bloggat kring det här förut? Jag gjorde en sökning på ordet strukturutredning och fann att jag skrivit 16 bloggar i ämnet.

Jag tror bestämt att storpastoraten har två sidor, en positiv och en negativ. Den positiva är naturligtvis att administration, lokal- och personalfrågor, ekonomi och annat kan samordnas på ett effektivt sätt när antalet betalande medlemmar minskar. Den negativa sidan är att resurserna och besluten flyttas från församlingen till pastoratet. Därmed upphör församlingens självbestämmande, till och med den söndagliga gudstjänsten kan komma att försvinna och därmed är församlingen inte längre församling i Kyrkoordningens mening.  Kort sagt är församlingen inte längre centrum i Svenska kyrkan. Detta är ett faktum som inte bara behöver diskuteras öppet utan också snarast rättas till. Men ärligt talat verkar intresset för det svalt. Den som protesterar framstår bara som motspänstig, sägs vara bitter, blir inte hörd och lär knappast komma någonstans.  Lika bra att vara tyst.

Den i min mening negativa utvecklingen har ännu inte nått sitt mål även om den har gått långt. Det kan bli ännu lite sämre.

SPT, som för övrigt blivit än mer klarsynt eller tydlig under senare år, har i senaste numret hjälpt mig med ytterligare förståelse när den pekar på införandet av vad som kallas New Public Management. Bloggen blir alldeles för lång om jag försöket återge vad jag tänker.  Jag får återkomma i morgon. Men det handlar om ett system, ett sätt att "bygga församling", som vi säger i våra samnanhang, som är gemensamt för myndigheter,  institutioner och liknande företeelser i det allmänna. Det är med andra ord inte bara stordriften Svenska kyrkan tagit över utan också sättet att driva stordriften. Den stackars gudstjänstfirande församlingen är definitivt besegrad. Eller ...

Saudiarabien

Nu har det gått några dygn sedan det stod klart att Sverige säger upp handelsavtalet med Saudiarabien. Vad jag har förstått handlar det först om militär handel och samarbete men också annan handel påverkas. Och det handlar inte om små summor utan stora. Tre tankar har kommit till mig.

1. Jag tycker att det är bra att Sverige slutar sälja vapen till diktaturer eller på omvägar till krigförande länder. Det är inte bra att hyckla som Sverige gjort så många gånger. Jag är gift med en norska och har hört från mina nu framlidna svärföräldrar om hur de uppfattade Sveriges neutralitet. Jag minns den så kallade Bofors-affären med mutorna i Indien. Saudiaffären är ett sådant samarbete som inte tål dagsljus. Det är uppenbart att Saudiarabien är en diktatur som styrs med hjälp av sharia-lagar. Sverige och svenskarna står för något annat.

2. Problemet tycks nu vara det sätt på vilket uppsägningen av avtalet gått till. Det verkar som att den svaga vänsterregeringen egentligen ville omförhandla avtalet men att omständigheter gjort att den till sist var tvungen att säga upp avtalet. I sådanafall har vi att göra med ett annat slag av hyckleri, ett inhemskt. Men det lär vi aldrig få klarhet i. Det är svårt att tro att Konstitutionsutskottet kan bringa klarhet i det. Det kan bli spännande att följa förhören så småningom.

Men jag har en tredje fundering.

3. Sverige och svenskarna säger sig stå för tolerans och respekt för andra. Vi säger att vi välkomnar ett mångkulturellt samhälle och brännmärker meningsmotståndare som islamofober. Det är en sak att vi vill vara demokrater, stå upp för mänskliga rättigheter, också självklart kvinnors. Men hur är det med förståelsen för människor med annan kultur?

Saudierna blev kränkta av Margot Wallström när hon underkände deras kultur, deras sedvänjor, som hon kallade medeltida, deras religion och grundare Muhammed som heter islam och deras sätt att skydda människor och upprätthålla lag och ordning genom sharia. Det kanske trots allt inte går att särskilja religion och politik?

Jag är inte muslim. Jag tror att Jesus är sann Gud och ger oss sanningen. Jag är för mission bland muslimer eftersom jag anser att de är lika mycket Guds avbilder som jag. Varför skulle inte också de få del av de goda nyheter som gör oss människor fria, gör oss viktiga och ger oss en framtid och ett hopp. Men hur tänker Margot Wallström? Hur tänker de som menar att vi ska vara toleranta, visa alla respekt och samtidigt, bildligt talat, bomba tillbaka Saudierna och för övrigt alla diktaturer till medeltiden. Är inte det att uppträda ganska arrogant? Hur kan Sverige och svenskarna välkomna ett mångkulturellt samhälle?

Kan det vara så att talet om ett svenskt mångkulturellt samhälle bara är fina ord utan täckning?

Ebba Busch Thor

Det ska bli spännande att följa utvecklingen inom Kristdemokraterna (KD) det kommande året. Både Kari och jag har under en tid varit aktiva inom kristdemokratin. När vi var prästpar i Hjälmseryd hände det att några representanter från KD ringde på dörren.  De informerade om partiet och undrade om vi kunde tänka oss att stå med på listan inför det kommande valet. Efter lite betänketid ställde vi oss till förfogande.  Så intervjuades jag av lokal TV. Självklart började de med att fråga om hur jag såg på ett tänkt äktenskap för homosexuella och lika självklart svarade jag.

Det dröjde inte många dagar förrän Maria Larsson, senare minister, ringde och informerade mig om att jag inte fick tala så i partiets namn. Min möjliga karriär stoppades från början. Men jag var inte särskilt ledsen eftersom jag sätter min integritet högre än en politisk karriär. Jag fick vara nämndeman i Länsrätten under några år. Intressant. Kari blev ordförande i Socialnämnden under två perioder. Hon var uppskattad, gjorde bra ifrån sig men ogillade det politiska spelet. Hon slutade när vi flyttade till Värnamo. Sedan 2004 har vi inte bara varit borta från politiken. Vi har dessutom fått se KD på punkt eftet punkt överge de kristna värderingar som gjorde att vi ställdr oss till förfogande. KD har inte självklart haft våra röster i senare val. Varför ska vi som kristna rösta på KD?

Vi är ganska många som övergett KD, men nu kanske partiet förnyar sig. Eller är det bättre att tala om en reformation? Först hoppade Acko Ankarberg av och nu Jakob Forssmed. Vi gläder oss över att endast Ebba Busch Thor återstår och med största sannolikhet blir KD:s nästa partiledare. Riktigt vad det innebär vet vi inte än. Men hon är 28 år gammal.  Hon talar enkelt, rakt på sak och begripligt. Hon går fram, som det heter.

Hennes hjärtefrågor sägs vara äldrevården, avbyråkratisering och sänkta skatter. Hon är mån om och vill främja civilsamhället.  Hon lägger vikt vid vår valfrihet. Det gillar jag. Hon gick på Livets Ords skola från åk 1 till och med åk 9. Vad det betyder vet jag inte men hon kan knappast vara främmande för kristen tro. Jag förmodar att den kristna tron utgör hennes värdegrund och kanske är hon en Bekännare. Vi får se vad tiden lider.

I dagens SvD hävdar hon i en intervju att KD står till höger på den politiska skalan. Hon utlovar en stark förnyelse och säger att KD kommer att redan till hösten lägga fram sin egen budget skild från Alliansens. Hon och likaså Lars Adaktusson inger nytt hopp. Det ska bli roligare att be för KD framöver och se hur Gud svarar på bön. Kanske kan KD få tillbaka våra och många andras röstet.

Svensk neutralitet

Idag har jag haft ett långt och intressant samtal med en broder om svensk neutralitet eller svensk neutralitetspolitik. Det började med att vi samtalade om Svenska kyrkans ogina, intoleranta och onödiga sätt att ge sig på "kvinnoprästmotståndare", att etikettera meningsmotståndare som "homofober", "islamofober" och så vidare. Och hur kommer det sig att svensken inte klarar mer än en åsikt i taget?

Jag berättade då kort om Jan Guillous bok Att inte vilja se, del 4 i romanserien "Det stora århundradet", det vill säga svenskt om 1900-tal. Den här delen utspelar sig under kriget 1940-1944. Den äldste av de tre bröderna heter Lauritz och bor i Saltsjöbaden. Den äldste sonen Harald studerar i Berlin och bor hos sin farbror Oscar. Lauritz dotter pendlar hem till farmodern i Norge. När kriget bryter ut går Harald med i och blir stolt officer i SS. Systern Johanne blir aktiv i den norska motståndsrörelsen. Det är inte svårt att förstå att det är något tyst, avvaktande och spänt när familjen samlas för att fira jul i Saltsjöbaden. Pappa Lauritz förhåller dig neutral.

Det har varit svensk hållning, ansetts som fint att vara neutral. Vi har hållit distans, inte lagt oss i eller tagit ställning. Kanske är det till och med så att vi just därför betraktat oss själva som lite förmer, lite mer eftertänksamma och kloka än andra.

Men nu lever vi på 2000-talet, världen globaliseras och den svenska hållningen blir allt mer omöjlig. Visserligen ska vi inte gå med i NATO,  bara samarbeta, men hur neutralt var det att erkänna Palestina? Det var väl minst sagt ett djärvt ställningstagande med kanhända större följder än vi tänkt oss. Och hur är det med dagens beslut att ensidigt säga upp avtalet med Saudiarabien? Inte särskilt neutralt i alla fall. Är det inte så att tiden tvingar en svag regering att till och med mot sin vilja ta ställning? Kanske tvingas svensken att ge upp sin neutralitet när verkligheten tränger på.

Är det måhända den svenska neutraliteten, den svenska passiva hållningen som gör att ledningen inom Svenska kyrkan inte klarar av dem som sticker ut? Det är en sak att prata om öppenhet och tolerans, men en helt annan sak att visa öppenhet och tolerans mot kollegor och medkristna. Och när människors kristna tro och andlighet kommer nära är det svårt att vara neutral.

Rätt svar

Jodå, ni har svarat rätt. Jag förmodar att ni lyckats eftersom det var just jag som frågade. Ni vet det där med söndagsskolläraren och svarer som alltid är Jesus oavsett hur frågan formuleras.  Det var därför ni lyckades svara. Därför av annonsen att döma går det väl knappast att sluta sig till att det handlar om en prästtjänst. Eller också följer ni utvecklingen inom Svenska kyrkan så väl att ni kunde dra rätt slutsats av det skälet.

Rätt svar är att tjänsten som sökes är "ny Kyrkoherde till Kungsängen-Västra Ryds församling".  Kyrkoherde med stort K.

På ett ställe i annonsen talas om gudstjänstrummet. Det är det enda förutom rubriken som tyder på att det handlar, inte om en prästtjänst, utan om en chefstjänst inom Svenska kyrkan. Jo, Svenska kyrkans logga finns med högst upp i vänstra hörnet.

Det är så här det ser ut. Nu när de gamla fina prästtitlarna håller på att försvinna, kyrkomötet vill införa nya, och de för övrigt urholkas på sitt innehåll är det kanske dags att föreslå nya titlar. Det talas redan om superkyrkoherde, i något fall om storkyrkoherde, och om församlingsherde. Det senare svarar mot det gamla distrikspräst. Men det finns även präster som tituleras pastorachefer, som till exempel i Växjö. I Värnamo församling var jag arbetsledande komminister tills jag bad att få slippa. Nu har vi ingen sådan. I stället fick vi en arbetsledande diakon. Det ska bli intressant att se vilka de nya titlarna blir när det nya systemet har satt sig. I senaste numret av SPT fick jag lära mig att systemet heter New Public Management (NPM). Det är tydligen det förhärskande systemet i hela det offentliga livet. Märkligt, tycket jag,  att sådant aldrig redovisas utan bara smygs in för att sedan avslöjas när det är för sent.

I linje med NPM föreslår jag att kyrkomötet tar bort den gamla ärevördiga titeln "kyrkoherde" eftersom det i dagens läge måste anses vara falsk varudeklaration. Det är väl inte möjligt att en präst i ordets rätta mening kan svara mot innehållet i annonsen ovan? Det är väl inte så prästutbildningen är utformad? Har jag missat det? Inte heller kan jag förstå varför en innehavare av den utlysta tjänsten ovan ska vara prästvigd.

Nej, ta bort kravet på prästvigning och titulera tjänsten för vad den är: pastoratschef. Upprätta sedan prästtjänsten! 

Gissa yrket

Nu ska du få del av en text jag läste i morse. Det är en platsannons i dagens SvD. Det verkar vara en mycket speciell tjänst av texten att döma. Gissa vilken bransch det handlar om! Jag har maskerat ett par ställen för att inte avslöja svaret annars är detta texten i sin helhet.


"N.N:s övergripande ansvar är att leda och fördelar arbetet ... samt ansvara för ekonomi,  personal,  lokaler,  administration,  marknadsföring,  externa sociala och ... samarbeten samt samarbeta med kommun och företag.  Som N.N. ansvarar du för att tillsammans med dina medarbetare sätta verksamhetens utveckling och omfattning ... i det främsta rummet.
Vi söker dig som är en engagerad, positiv, utåtriktad och social person. ... Du har en god förmåga att leda verksamheten på ett strukturerat sätt och att med en pedagogisk framtoning analysera, presentera och lägga fram förslag och genomföra beslut. Du har ekonomisk och administrativ ansvarskänsla och insikt samt är intresserad av externt samarbete. Som chef är du tydlig, intresserad av förändringsarbete och har goda ledarskapsförmågor inklusive god förmåga att kommunicera internt och externt.

Vid frågor kontakta rekryteringskonsulterna N.N. och N.N"

Kanske är någon av denna bloggs läsare intresserad att söka. I morgon kväll ska jag avslöja svaret och om du behöver ska du få telefonnummer av mig. Ansökningstiden går ut 31 mars och jag tror du kan få bra betalt, kanske 60-70.000;- i månaden. 

Vilken match!

Vilken match!

Det blev 41.063 betalande åskådare som fick se en tät och in i det sista spännande match. Det blev som alla bajare hoppades. Seger över storebror med 2-1. Underbart. Det här visar att Bajen inte kommer att bli någon strykpojke i högsta serien. Det var trots allt en viktig match,  en plats i kvartsfinalen.

AIK tog ledningen med 1-0 redan efter 7 minuter och pressade på bra. När Hammarby sedan fick en hörna i 15:e minuten tog en AIK:are bollen med handen och Bajen fick en straff som Kennedy satte säkert i mål, 1-1 och stort jubel. Själv kunde jag inte sitta still i soffan. I andra halvlek, 62 minuten, sköt Johan Persson 2-1 till Bajen med ett långskott. Det var en händelserik match som jag inte kan göra rättvisa på en blogg, men den som vill kan nog se matchen på SVT-play.

Nu blir det lottning och sedan får vi se vilket lag vi får möta i kvarten.

Hammarby har tre gånger tidigare spelat final,  1977, 1983 och 2010 men förlorat i alla tre finalerna. Förra året vann Elfsborg över Helsingborg med 1-0. Den matchen sågs av 3.423 personer, - bara som jämförelse.

Det som hägrar för ett lag som Hammarby är att det kan genom en bra placering kvalificera
sig för internationella matcher. Men riktigt hur de bestämmelserna ser ut vet jag inte. Men där är vi inte än. Men denna match och kommande blir bra träning inför Allsvenskan.  Hammarbys första seriematch blir den 5 april mot Häcken från Göteborg. Som en bajare sa: "Hur kan man kalla Göteborg för Sveriges framsida når man har ett lag som heter Häcken?"

Ja, ja det snackas mycket nu när fotbollssäsongen går igång. Det blev en bra början idag i alla fall.

Nu får jag ladda för morgondagens högmässa. Det blir en annan karaktär på den tillställningen förmodar jag. Men jag har ett möte där som gör den mer än värd att besöka.

Lördag kl 13 i SVT2

Underbart!!! Jag gick igenom ett antal TV-kanaler särskilt TV4 Sport, TV10, TV 12 och TV6 för att se om någon av dem skulle sända MATCHEN, men ingen. Det är klart att jag blev lite besviken. Hur gör jag då? En Bajen-supporter lär ha sagt: "De försöker lugna mig genom att säga att fotboll inte är på liv och död. Och det har de rätt i. Fotboll är betydligt allvarligare än så."

Och så visar det sig att matchen sänds på SVT2 av alla kanaler. Underbart!!! Nu skriver jag för att dela med mig till er som läser detta innan kl 13 i morgon lördag.

Jag talar om Svenska cupen i fotboll. Det är en cup som under alla år varit tämligen ointressant men i år är det annorlunda. Hammarby vann som ni vet Superettan förra året och är på väg in i Allsvenskan detta år. Det har gjort att intresset för Stockholms fotbollen skjutit ordentlig fart. Det är knappt man tror det är sant men faktum är att det har sålts 41.000 biljetter till Hammarbys match mot AIK i morgon kl 13. Helt otroligt.  Men så är det en derby-match, en värdemätare på var Bajen står och två antagonister som möter varandra. Jag är rädd för att detta är en så kallad högriskmatch. Vi får hoppas att det går bra även om stämningen kommer att bli något utöver det vanliga.

Matchen spelas på fuskbygget i Solna. Ja, det sägs vara ett sådant även om bajarna lika gärna talar om den så kallade nationalarenan Friends arena som "Vänner-vallen". Ja, ni hör ju själva. Det är lite si och så med respekten.

AIK eller Gnaget som laget också kallas har spelat på övre halvan i Allsvenskan under flera år och får gälla som favoriter. Men det betyder bara att det blir desto roligare att slå dem i morgon. Vi får se hur det går. Det blir svårt att sova i natt och en låååång förmiddag. Bra att matchen går så tidigt på dagen.

Ulf Ekmans blogg

Idag har jag hört några andra reflektioner kring TV-programmet Min sanning. Klas L var klart kritisk och tyckte att Ulf missade chansen att tala ut. Hans S höll med om att programmet kunde lagts upp annorlunda så vi fått veta hur Ulf faktiskt såg på det så här i efterhand. Inte bara fått svara på frågor. Thomas S uttryckte det något skämtsamt som att Anna Hedenmo försökte göra programmet till "sin sanning."

Sedan en tid tillbaka har jag länkat till Ulfs blogg även om han inte har skrivit mer än jag tror en gång efter jul. Men så upptäckte jag att han skrev en intressant blogg 23 februari under rubriken Angående påståendet att jag skulle ångra att jag startat Livets ord. Skälet till bloggen anges vara de rykten som sprids. Det är fantastiskt att individer numera själva kan föra sin talan via internet och inte behöver vara helt utelämnande åt rykten och massmedia.   Det har jag också haft glädje av.

Ulf inleder med att bedyra sin kärlek till Livets ord. Jag tvivlar inte en sekund på den. Jag vet med vilken längtan Ulf startade församlingen eftersom jag kunde följa den på nära håll. Ulf har lagt ner hela sitt "yrkesverksamma liv" på detta uppdrag. Han har lagt ner sitt liv i församlingen och fått se en osannolik utveckling utöver stora delar av gamla Sovjetunionen och Asien. Han har gråtit, våndats, ropat till Gud, agerat ovist, blivit besviken, ropat till Gud igen, mot sin vilja sårat människor runt omkring sig och sett hundratals, kanske tusentals, omvända sig och sätta tro till Jesus Kristus. Det står klart för mig att han har älskat och fortfarande älskar "sin" församling. Men i sin längtan och överlåtelse har han gjort nya upptäckter hos Gud. Låt mig bara få peka på de fyra områden han själv nämner i sin blogg.

1. Historicitet.  Hur kan vi veta att evangeliet verkligen går tillbaka till Jesus, frågar Ulf och upptäcker det latinska ordet tradere och dess betydelse. Här måste jag få göra en kommentar i all enkelhet. För en reformert kristen ligger betoningen sällan på det historiska skeendet.  I stället handlar det om Guds närvaro genom Ordet och Anden - nu! I de historiska kyrkorna ligger i stället betoningen på hur Gud satt igång kyrkan som sedan kämpar sig igenom historien.  Under resans gång tillägnar hon sig massor av ovärderliga erfarenheter.  Detta har Ulf (och en sådan som Peter Halldorf för att nämna en annan) upptäckt. Och det har förändrat deras sätt att göra tjänst. Ulf förklarar den skenbara motsättningen i programmet när han säger att "väckelsen är nödvändig men inte tillräcklig."

2. Autencitet. Hur kan vi veta att förkunnelsen är äkta, att vi har att göra med det sanna evangeliet? Hela Kyrkans budskap har genom alla tider överlevt. Budskapet är fastslaget och bevarat genom Kyrkans credo,  trosbekännelse. Här tillåts inga förändringar om vi än lever i en postmodern tid. Människor får tycka vad de vill men credo ligger fast och utgör en garanti för kristen tro.

3. Auktoritet. Vilken "myndighet" är legitim?  Det finns särskilt i vår tid många som reser anspråk. Vem ska vi lyssna till? Ulf menar sig ha hittat ett trovärdigt och vägledande vittne. Och även om just den Romersk-katolsk kyrkan har sina fel och brister så är den allmänneliga Kyrkan trovärdig. Ämbetet är tänkt att vara garantin. Lägg märke till att jag i första hand talar om ämbete, inte person. Fel person kan inneha rätt ämbete.

4. Sakramentalism. Ulf funderar, vill jag påstå,  på vilket sätt Gud agerat för att säkra vissa principer och fann svaret i (Ordet) och sakramenten. Det är väl inte så konstigt? Det har ju alltid varit Kyrkans tro. Dessutom var det till detta biskop Bertil en gång prästvigde Ulf. Ulf har hittar hem!

Ja, avslutningsvis, så uttrycker han det själv, har han tagit ett steg framåt snarare än bakåt. Jag tror på Ulf när han säger att han inte har något behov av att distansera sig mot andra kyrkor eller samfund. Han hoppas förmodligen att också de i sinom tid ska göra samma upptäckt.

Hur kommer vi som  bekänner oss till en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka att framdeles förhålla oss till Ulf? Den som lever får se. 

Min sanning

Igår kväll såg jag Ulf Ekman intervjuas i TV-programmet Min sanning. Den som vill kan se programmet på SvT-play genom att klicka här. Jag tror programmet ligger ute en månad. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Möjligen att intervjuaren Anna Hedenmo var mycket kritisk som om det var hennes uppgift att utvärdera Ulfs liv och tjänst. I det perspektivet tycker jag Ulf klarade sig galant, ödmjukt och engagerat. Det var nästan som att han uppskattade de påflugna frågorna. Flera ämnen berördes.

Först och sist att Ulf har konverterat till Romersk-katolska kyrkan även om det entydigt sades var katolska kyrkan. Det finns faktiskt flera katolska kyrkor. Ulf kunde berätta att han intresserat sig för den allmänneliga kyrkan i 15 år så det var ett moget beslut. Han karaktäriserade det som ett steg framåt i det kristna livets utveckling. Protestantismen har tyvärr i stora stycken blivit historielös, menade Ulf. Jag tror han framförallt tänkte på den reformerta grenen. Han har närmare beskrivit vad han menar på en blogg för någon vecka sedan. Jag tänkte återkomma med kommentarer till den i morgon.

Självklart spelade Hedenmo upp en tämligen lång sekvens från ett intensivt bönemöte på Livets ord. Det utspelade sig i början av rörelsens korta historia. Jag vet inte vad som var avsikten med detta inslag. Var det för att än en gång framställa Livets-ordare som konstiga? Hursomhelst fick Ulf tillfälle att förklara att väckelser är nödvändiga i Kyrkans historia men inte tillräckliga. Det tycker jag var riktigt bra sagt.

Sedan sändes ett inslag med förre teveproducenten och pastorn Per-Arne Axelsson när denne levererade en salva mot Ulf och Livets ord. Han hävdade att Livets ords människosyn är fascistoid och att där förkunnas om över- och undermänniskan. Det där påhoppet slog kraftigt tillbaka på Per-Arne, men varför ta upp ett sådant påhopp över huvud? I linje med detta fortsatte Hedenmo med frågor om varför inte alla blir helbrägdagjorda. Här blev det åtminstone för mig uppenbart att Hedenmo inte förstår sig på kristen tro.

Sedan fick TV-tittarna inblick i de trakasserier och regelrätta förföljelser som församlingen i allmänhet och familjen Ekman i synnerhet utsattes för. Man baxnar när man hör hur svensken kan bete sig.

Andra områden som Ulf fick stå till svars för var varför Livets ord hjälpt 18.000 judar undan
antisemitismen i det gamla Sovjetunionen. Problemet för SvT tycktes vara att många av dem bosatt sig på Västbanken. Vidare fick han frågan om han alltid ansåg abort vara fel. Här tyckte jag återigen Ulf var nästan genialisk. Han svarade att det var en svår och angelägen fråga men att det var viktigt att möta och behandla både mor och barn. Det är alltid rätt att verka för dem båda och fel att bara välja en av dem. Lysande, tycker jag.

Det var helt klart en mer mogen Ulf än den vi mötte på 1980 och -90-talen. Det är väl inte så märkligt med stigande ålder och erfarenhet? När han nu konverterat till "katolska kyrkan" är det väl ganska uppenbart. Men det där tar vi i morgon.

Se på Jesus

Det är min övertygelse att kristna under kommande år kommer att tvingas omdefiniera begreppet församling rejält. Som det är nu kan begreppet definieras på en rad olika sätt utan att Jesus alls behöver vara närvarande. Därför är tvånget att behöva tänka till på nytt av godo. Jesus behöver fortsättningsvis finnas med i beskrivningen av församlingen om anknytningen till Bibeln ska finnas kvar. Det räcker inte längre med att ens tala om den gudstjänstfirande församlingen.

För att församlingen inte ska stanna vid endast mänsklig aktivitet krävs att den Uppståndne HERREN själv är närvarande och ger "ande och liv" åt det hela. I veckan som gått har Hebr 3 talat till mig. Jag har vid ett flertal tillfällen mediterat över detta kapitel och särskilt stannat vid ett par utsagor.

Därför, heliga bröder och systrar, ni som har fått del av en himmelsk kallelse ...

Det eskatologiska perspektivet kommer ofta till mig med kraft. Den kallelse vi har tagit emot, bejakat och anpassat oss till är himmelsk. Om jag knyter an till den vanliga lutherska definitionen av församling, den om "ord och sakrament", tänker jag på ordet som Rösten från himlen. Rösten är Guds egen. Det kommer ett budskap till oss från himmelens Gud som sätter fokus på Jesus Kristus. Det är ett ord om rättfärdighet, återlösning och försoning. Det föder på nytt, helgar och ger levande hopp inför evigheten.

Jag förstår nattvarden som ett föregripande av den himmelska måltid som väntar på mig. Förr bad jag alltid tackbönen efter kommunionen ned orden: "Hjälp oss att så fira Jesu åminnelse på jorden att vi en gång blir delaktiga av den stora nattvarden i himmelen. "

Det är först då det himmelska perspektivet är närvarande som vi är heliga. Brödet och systrar kan inte i sig vara heliga, inte åstadkomma helighet, men de helgas när den Helige Ande leder dem. Det betyder att de skiljs från världen, en tanke som nästan syns hädisk i en kyrka som vill vara öppen för alla,  demokratiskt styrd och inte gör skillnad på folk. Så långt ifrån Bibeln.

När människorna firar gudstjänst utan att Jesus är i centrum, utan att himmelen är närvarande och verksam liknar de mer "skökan" i Uppenbarelseboken än "bruden" som trolovats med honom.

Det finns inte många skäl att kritisera ellet försöka göra om "skökan", men många att

... att se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till.

för att citera resten av v 1.

För att du inte ska missförstå denna blogg behöver jag påminna om det mest grundläggande.  Det är vad som kallas inkarnationen. Gud är förvisso närvarande. Han är alltid närvarande, "alla dagar till tidens slut". HERREN är närvarande hos varje människa men Gud behöver få verka "ande och liv" hos oss. En människa kan inte ta sig det himmelska livet. Det måste ges oss. Människan måste, det enda måste som finns, födas på nytt för att kunna se på Jesus.