En nyårshälsning

När du läser det den här hälsningen är Kari och jag förmodligen på väg till Norge om vi inte redan är där. Det är där nyåret ska firas den här gången. Tänk att vi redan är på väg in i år 2018. Det är tänkvärt. Jag minns att jag som ung man, kanske på 60-talet, tänkte och undrade om jag skulle kunna bli så gammal att jag kunde få uppleva ett milleniumskifte. Jo, det borde kunna vara möjligt. Då är jag ju bara knappt 50 år gammal. Det borde gå, men sedan blev det allt svårare att kunna tänka 2010, 2020 och så vidare. Och nu är det snart 2018!!

Det är gott att veta att hur framtiden än ser ut 

vilar våra liv i den Treenige Gudens namn. 

Det är också värt att fira.

Söndagen efter Jul

Den kommande söndagen är förvisso Nyårsafton, men först och främst är den Söndagen efter Jul. I en av texterna berättas om hur Gud kommer till barnen och hur dessa tas upp i gemenskapen, se Mark 10:13-16. 

Julen innebär inte bara att Gud har blivit ett barn. Den innebär också att Jesus har blivit vår broder. Han har blivit en av oss med allt vad det innebär av gemenskap. Han har blivit som vi för att vi ska bli som honom. Det är möjligt för varje människa att leva med i Guds familj. Om det handlar veckans evangelium.

1. Folk kom till Jesus med barn

a) men lärjungarna försökte hindra dem. Barnen ansågs inte religiöst myndiga. Det fanns en föreställning om att ett religiöst medvetande skulle utvecklas.

b) Det finns sådana föreställningar än idag, till exempel motståndet mot söndagsskolan i början på 1900-talet. Eller mot Kyrkans barntimmar som många gånger kommit att tjäna som barnvakt med lek och underhållning, med tomtar och trollkarlar. Konfirmandarbetet har också haft sådana tendenser. Så kan människor förbli religiöst omyndiga ända upp i ålderdomen. Idag befinner sig många inte minst i övre medelåldern på barnstadiet. Man talar fortfarande i bästa fall om sin barnatro, men har inte vuxit till sin inre människa utan sekulariserats.

c) Folk kommer fortfarande med sina barn till Jesus. De vill att Jesus ska röra vid dem. Då ställde sig lärjungarna i vägen. De förstod inte hur viktiga barnen är, att de är på väg mot Gud, utan uppfattade dem som besvärliga. Idag får vi veta tänka på barnen så att vi inte hindrar dem.

2. Guds rike tillhör sådana som de

a) Här gäller det att läsa rätt innantill. Det står inte att barnen hör till Guds rike, utan att Guds rike hör till barnen. Guds rike ska förmedlas till dem och barnen ska tas upp i Guds familj. Det här var särskilt viktigt för det gamla Israel, se 5 Mos 6:7 och Ps 78:5. Det finns ett antal berättelser i Skriften om hur Guds rike förmedlas till barnen, till exempel denna veckas texter. 

b) Det finns många vuxna människor som upplever sig själva som religiöst omyndiga, som känner sig oälskade, oönskade och bortglömda. ”Jag är inte Guds bästa barn”. Men vem tänker på dem som barn? Vi vill gärna tro att alla vuxna klarar sig själva. De är trygga, älskade och ansvarstagande människor. De behöver inte någon Gud. I själva verket vill de komma fram till Jesus men i stället förtränger de sina andliga behov och hindrar sina egna barn trots att de har ansvar för dem. Barnen utgör länken till nästa generation.

c) Det är Kyrkans särskilda uppdrag att berätta om och förmedla Guds rike till alla människor, barn, unga och vuxna. ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket”, sjöng änglarna på julnatten.

3. Och Han välsignade dem

a) Välsignelsen har en central betydelse i Skriften. Den kommer från Gud och är i sig ett beskydd och den rymmer både andligt och materiellt. Guds välsignelse är källan för allt gott och Gud vill inget hellre än att välsigna människorna, också barnen.

b) Barn och vuxna har samma behov. Vi behöver relationer, uppbyggelse och mening. Den välsignelsen vill Gud ge oss. Vi kan ta emot välsignelsen och den kommer att följa oss.

c) Julen innebär att Gud har kommit för att ”hela välden” skulle välsignas. Han vill förmedla allt det goda som finns i Guds rike till oss och göra oss till sina barn. Så blir vi söner i Sonen, Kristus. Vi blir hans lärjungar, fostras som han för att bli honom lika.   

Dags att marknadsföra

Jodå. Inledningen till nästa bibelteologiska kommentar blev klar idag. Klar, och klar. När den och resten av kommentaren är renskriven, för vilken gång i ordningen låter jag vara osagt, är det tänkt att andra ska ta vid. Det är inte omöjligt att någon kan fakta läsa boken åt mig och komma med synpunkter. Men inte ens det räcker. Sedan bör åtminstone en person, gärna två, korrekturläsa den. Först därefter skickar jag in ett färdigt manus till förlaget för sättning. Då är vi med all säkerhet framme i februari. Kanske väntar jag till mars månad. Från och med den dag förlaget får materialet tar det 6-8 veckor innan den kommer från trycket. Innan den trycks får jag korrekturläsa eller kanske ändra något för att sedan godkänna det hela. När det är klart är det dags för omslaget. Men vad gäller kommande bibelkommentarer är de i princip klara. Jag använder mig av ikonerna.

Det riktigt svåra arbetet är sedan att sälja den. När det handlade om Jakobs brev har jag själv sålt ungefär halva upplagan, det vill säga 100 exemplar. Övriga såldes via förlaget. Men själva marknadsföringen är annars det mest utmanande. Att läsa och skriva kan jag, men marknadsföra är värre.

• Känner du någon som kan och vill till exempel recensera mina böcker?
• Kan du se till att de kommer till din församlings bokbord?
• Har du kontakt med någon bokhandlare som du kan tipsa?
• Kan kommentarerna användas i någon bibelläsningsgrupp du känner till?
• Vet du om någon eller något sammanhang som kan tänkas sig att köpa en delupplaga?
• Kanske kan du marknadsföra genom din Facebook-sida?

Jag frågar för att frågan är fri och för att det skulle vara fantastisk hjälp. Jag kan ordna F-pris där det lämpar sig. Kontakta mig gärna om du har tips på hakan.sunliden@telia.com

För övrigt har jag förberett en del praktikaliteter inför januari och februari månad. Nu för tiden åker jag helst tåg om jag ska iväg och föreläsa någonstans. I januari ska jag till Heliga Hjärtats kloster ett par dagar för att undervisa när aKF har ett par bibeldagar. Då blir det tåg till Linköping och så blir jag hämtad med bil. I februari blir det tåget till Göteborg och början av mars flyg till Helsingfors i Finland. Det är skönt att kunna ordna med sådant i god tid. Engagemang på närmare håll eller bara över dagen tar jag bilen.

I dag står det också klart att jag inte reser till Nepal i februari. Det har utvecklat sig så att några av EFS´ duktiga bibellärare gärna reser, till exempel Hans Lindholm eller Loe Eriksson. Förnämliga bibellärare. Jag väntar gärna med att resa till det saknas någon. Då kan jag tänka mig att resa igen. Viktor och Kari kommer däremot att resa ner i februari och plötsligt är fru och son väl så engagerade om än i ett annat sammanhang.

I morgon bitti åker Kari och jag till Norge men vi är hemma på tisdag. Då möts vi igen. Ha det!

PS Tänk på det där med att hjälpa till med marknadsföringen DS

Ny Bibelteologisk kommentar på gång

Idag har jag suttit med min nästa bok Galaterbrevet - en bibelteologisk kommentar. Det är så roligt och eftersom jag har arbetat med Galaterbrevet under många år så befinner jag mig på det stadiet då jag kan komplettera. Nu är jag i det närmaste färdig med inledningen. Den handlar om vem Saulus är, hans uppdrag och inte minst vilka galaterna är. Till vilka skrev Paulus egentligen? Och varför var han så upprörd?

Det finns två teorier om vilka galaterna är. Den första och mest etablerade kallas för den nord-galatiska hypotesen och den andra för den syd-galatiska. Det grekiska ordet för "galater" är galatai och Paulus använder det i 3:1. I profana sammanhang används beteckningen omväxlande med orden "kelter" och "galler". Det är folkslag från 300-talet f Kr som invandrad till och slagit sig ner i den norra delen av Mindre Asien. När sedan romarna tog över gjorde de år 25 f Kr en provins, större än den norra delen, som fick namnet Galatien. Samtidigt hade "kelter", "galler" och "galater" förökat sig och bodde i princip lika mycket i söder som i norr. Frågan är med andra ord: Skriver Paulus till dessa namngivna folkgrupper uppe i norr eller skriver han till kristna i den romerska provinsen Galatien?

Historiskt sett, ända ner till Tertullianus på 200-talet e Kr och andra kyrkofäder, har man ansett att Paulus skriver till folken i den norra delen av provinsen Galatien. Men i slutet på 1800-talet började alltfler forskare tro att Paulus skriver till de församlingar han grundat på den första missionsresan, det vill säga Antiokia i Pisidien, Ikonium, Lystra och Derbe. Spelar det någon roll. Ja, först och främst naturligtvis för dateringen. Om den så kallade syd-galatiska hypotesen stämmer kan brevet vara skrivet före mötet i Jerusalem år 49. Då är Galaterbrevet det äldsta av Paulus-breven.

Dagen har gått till att läsa Richard N. Longeneckers kommentar Galatians från 1990. Den ingår i serien World Biblical Commentary. I den argumenterar han övertygande för den syd-galatiska hypotesen, en tes som jag bestämt mig för långt tidigare. Det kan tyckas vara att gå mot strömmen, men Longenecker anför starka indicier av historisk, biografisk, exegetisk och teologisk art. Om jag lägger samman dem handlar det antagligen om ett 20-tal intressanta tankar. Så många går inte att ta med i en enkel kommentar som min, men kanske någon eller några. Till exempel den biografiska insikten att Galaterbrevet är det enda av Paulus-breven där inte Timoteus nämns. Varför nämns inte han? Förmodligen därför att det var först på den andra missionsresan, efter Jerusalems mötet, som Timoteus kom att ingå i Paulus arbetslag. Är det inte intressant att det som inte alls sägs kan tala så högt? Longenecker är idag inte ensam om att föredra den synd-galatiska hypotesen. Det gör också exempelvis F.F. Bruce, James D.G. Dunn och J. Stott.

I morgon ska jag fortsätta med arbetet och förhoppningsvis avsluta den första delen Inledning av kommentaren. Efter nyår blir det sedan att ta sig an vers-för-vers kommentaren.

Nästa gång Koinonian har sin inspirations- och undervisningsdag blir ämnet för dagen Vår frihet i Kristus. Det ska jag sedan följa upp med sex timmars bibelförklaring ute på Lidnäs, - om det kommer några vill säga. Nu för tiden kan man inte ta sådant för givet. Det sägs att de kristna inte längre intresserar sig särskilt för Bibeln, men skam den som ger sig. Jag tycker det är härligt att få ha en ny bibelteologisk kommentar på gång.

Är svensk kristenhet splittrad?

Religionshistorikern och islamologen Christer Hedin har kommit ut med en ny bok. Den heter Kristendomens historia i Sverige. Den vill jag gärna läsa men har inte gjort det än. Boken är recenserad av John Sjögren i SvD på självaste julafton. Recensionen bär rubriken Sveriges kristna historia präglas av splittringar. Sjögren menar att de många schismerna och nybildningarna löper som en röd tråd genom svensk kyrkohistoria. Jag säger inte emot. Inte omedelbart utan att reflektera. I min bok om motståndsrörelser har jag anlagt ett annat perspektiv. Den boken behandlar i och för sig inte svensk kyrkohistoria men kyrkohistorien i allmänhet och baptismens framväxt i synnerhet.

Majoritetskyrkan har i tid och otid anklagat reformrörelser för att vara splittrande. Det har hänt att anklagelsen kommit ur majoritetskyrkans rädsla att förlora makt. Allt som oftast används Jesu ord om att vi alla ska vara ett som ett argument. Det är riktigt att han sa så, men vad betyder det? Ett i tron på honom, kanske. Det betydde knappast att alla, oavsett tro, ska var förenade i en och samma organisation. Kan man inte tänka sig olika organisationer?

I Apostlagärningarna visade det sig att Paulus tappat förtroende för Barnabas. Därför ville han inte ha med Barnabas på sin andra resa utan bad i stället Silas att följa med. Barnabas fick i stället resa med Petrus och tolka honom. Det är klart att det i en mening rörde sig om osämja, men splittring? I vilken mening då? Var inte åtminstone resultatet en multiplicering? En begynnande mångfald därför att Gud inte adderar utan multiplicerar.

Det finns inte längre något i min värld som säger att alla kristna måste tycka likadant. Jo, i det väsentliga naturligtvis. När det kommer till tron på Jesus som Herren tydliggjort i apostlarnas undervisning, bönerna, brödragemenskapen och brödsbrytelsen. Men den som vill fördjupa sig i Skriften och för all del i traditionen upptäcker snart att det finns flera olika traditioner i såväl öst som väst. Det är klart att man kan kalla det för splittring, men är inte mångfald ett bättre ord för människor som lever på 2000-talet?

Sjögren hävdar riktigt att ekumeniken har tiden för sig. Han verkar inte helt lita på Hedins kompetens när det kommer till kyrkohistorien. Hedin är ju religionshistoriker och inte kristen dogmhistoriker. Sjögren menar att Hedin skriver emellanåt lite väl schablonmässigt. Så fortsätter han:

En mångfald av uttryck kan vara en välsignelse. Men utan enhet finns ingen genuin mångfald. Den ekumeniska rörelsen visar på sorgen över det splittringens sår som blöder i kyrkans hjärta och som i stor utsträckning präglat kristendomens historia, inte minst i Sverige. Ekumeniken visar på en genuin längtan efter enhet, men även insikten att mångfald endast kommer till sin rätt i ett sammanhållet sammanhang, i en övergripande struktur och gemenskap. Kort sagt: mångfald utan enhet är splittring, mångfald i enhet är rikedom. 
Om de senaste 500 åren av kristendomens historia stavas splittring, är en from förhoppning att de kommande femhundra åren ska få stavas: förnyad enhet.

I de orden blir Sjögrens resultat synligt. Det slutar i det klassiska nämligen att vi inom en synlig (?), organisatorisk (?) enhet kan bjuda på mångfald. Men är inte enheten osynlig? De som bekänner sig till Jesus Kristus och är accepterade av honom är väl ett? Kristi kyrka är en, helig, katolsk och apostolisk. De kristna finns i alla kyrkor och samfund. Det är det som gör det så underbart och så svårt.

Ljuger Jesper Sandström?

Idag på Annandag Jul kom det ingen tidning. Men det går att läsa den på nätet. Jag fastnade (tyvärr) i en artikel av Jesper Sandström. Tydligen hade Tove Lifvendahl skrivit en ledare med rubriken Ett oartigt födelsetal. Du hittar den genom att klicka här. Nu har jag läst den och den är skriven i en finkänslig, ödmjuk stil med personliga berättelser om pappan som var kyrkoherde och om mormor och morfars resa till Israel med Tove som då var 14 år. Jag blev tacksam för denna finstämda betraktelse. Också ett tvivel kan komma till uttryck på ett respektfullt sätt. Det är möjligt att vi nu nått en punkt i den svenska sekulära humanismen att något sådant som Lifvendahls artikel inte får stå oemotsagd.

Idag skrev Jesper Sandström, som också skriver ledare i SvD, under rubriken Den sekulära humanismen är bättre än religiös tro. Du kan läsa den genom att klicka här. Redan rubriken är uppseendeväckande eftersom den ångar av subjektivism, moralism, terapi och deism. Han skräder inte heller orden. Han visar att det går att uttrycka tvivel på ett respektlöst och föraktfullt sätt. Men det gläder knappas några läsare förutom likasinnade.

Självklart får var och en i vår tid tro som hon eller han vill, men när det gäller något så seriöst som religion bör man väga sina ord. Inte fara fram med osanningar eller försöka övertyga andra med hjälp av lömsk retorik. Det där med osanning ogillar jag särskilt. Sandström uttalar sig tvärsäkert om Gud. Jag citerar:

Problemet är att någon sådan kraft alldeles uppenbart inte finns. Värnlösa och oskyldiga barn föds med dödlig och smärtsam cancer men Gud lyfter inte ett finger. Sådant borde kunna rubba även den frommaste i tron - och vad händer då med en trygghet som vilar på att Gud är allsmäktig, när han antingen inte är det eller uppvisar en till sadism gränsande likgiltighet? Men religionen är inte bara problematisk för att den vilar på skakig och osannolik grund, utan just för att den i egenskap av simpel snabblösning ofta får människor att förbise, glömma eller med trons vett och vilja strunta i världsliga, verkliga källor till godhet och glädje.

Jag häpnar trots att jag läst och hört en hel del i samma anda. Vi talar ändå om en ledare i SvD. Sandström skriver "att någon sådan kraft alldeles uppenbart inte finns". Hur kan han veta det? Så det kan ju inte vara den kraften han ger sig på. Men ändå är det den kraften som sägs representera allt ont. Och även om det är oss kristna han ger sig på undrar man ibland över logiken i utfall liknande dessa. Att Sandström inte förstår sig på den mest grundläggande teologi kanske inte är något att säga om, men varför då visa sig så okunnig? Har han aldrig hört talas om Synden? Har han aldrig hört tala om en Gud som ger sig själv åt döden för att rädda människorna? Om inte, kanske han ska avstå från att skriva om det. Men så kommer en närmare förklaring. Hans egen uppväxt. Han skriver:

Min aversion mot religionen växte fram några år senare, när det mina farföräldrar och andra humanister lärt mig, krockade med det s.k. kärleksbudskap som mina kristet uppfostrade kamrater fått med sig hemifrån. De hade lärt sig att sådana som som inte lyder Gud, älskar fel människor eller tänker fel tankar, förtjänade förakt. I bästa fall skulle man med nedlåtande välvilja försöka tala dem till rätta, i värsta fall hota dem med evig tortyr i ett brinnande helvete, Skräcken som sådana ord sår i sinnet på en otrygg, homosexuell tonåring är obeskrivlig och oförlåtlig - och skillnaden mellan detta budskap och den sekulära trygghet jag själv fått med mig var slående.

Förklaringen till Sandströms aversion sägs alltså var de kristna. Sandströms beskrivning av sina kristna kamrater passerar för många gränser. Tillåt mig tvivla på hans vittnesbörd. Jag har umgåtts med väldigt många kristna alltsedan skolålder och har aldrig, säger aldrig, stött på något liknande.
Jag tror Sandström ljuger.

Som om det inte räckte med falskt vittnesbörd gör han sig själv, en otrygg homosexuell, till martyr och lyckas få det publicerat i en av Sveriges största och mest lästa tidningar - SvD. Vem är den redaktör som tar in en sådan här artikel på Annandag Jul, de äkta martyrernas dag? Det hade varit bättre om denna ledare aldrig hade publicerats. Också för Sandström själv.

Juldagen

Så har vi än en gång fått vara med om Juldagen. Detta är dagen då jag på ett särskilt sätt mediterar över undrens under; att den andra personen i gudomen blev människa - för vår skull. För varje år som går får jag större förståelse för lärjungarnas oförståelse. Hur skulle de kunna tänka ut att andra personen i gudomen blir människa?? Det måste ha varit omöjligt. De visste ju inte ens att gudomen är tre personer, oskiljaktiga och åtskilda på en och samma gång. För oss kan det tyckas som en självklarhet. Historien vittnar om detta och så här i efterhand kan vi se att det var uppenbarat i Skriften att Gud är tre-enig och att den också förutsåg att den andra personen i gudomen skulle bli människa. Men lärjungarna som visserligen vandrade med Jesus dag och natt i mer än tre år kunde inte förstå det. Det är klart att de måste ha varit förundrade mer än en gång. Vem är denne Jesus från Nasaret?

Både evangelisten Matteus och Markus börjar sina vittnesbörd om Herren Jesus med att skriva att de handlar om Jesus Kristus och/eller Jesus, Guds Son. Lukas är mån om att visa hur denna oerhörda utsaga är förankrad i historien. Det är inga sagoberättelser vi rör oss med utan historiska händelser. Lukas skriver att Jesu födelse inträffade i samband med den stora skattskrivningen som ägde rum under kejsare Augustus. Han regerade mellan åren 31 f Kr och 14 e Kr. Quirinuis styrde i Syrien. Josef som var av Davids släkt reste till Davids stad Betlehem för att låta skattskriva sig. Så långt krävs ingen tro. Så långt är det ren historia. Det är också det faktum att Jesus föddes där, omvittnat och aldrig vad jag vet ifrågasatt.

Men herdarna ute på ängen fick vara med om sådant som går utöver vår förmåga att förstå. Plötsligt står en ängel framför dem. Herren härlighet omger den och herdarna blir uppriktigt rädda. Inte var de beredda på något sådant? Så får de veta att världens frälsare just fötts inne i staden. Inte inne i härbärget men utanför i stallet. När de går in kommer de att finna den nyfödde lindad och lagd i en krubba. Budskapet var inte svårt att förstå. de förstod vad som sades, men för att riktigt stryka under storheten uppenbarar sig en stor himmelsk här som lovsjunger Gud. Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.

När synen försvann blev herdarna stående, stumma av förundran, till en av dem sa att de måste gå in i staden. Det är inte svårt att förstå att deras hjärtan bultade fort och kraftigt, kanske småsprang de in till staden. Och, jodå mycket riktigt, väl framme vid stallet fann de barnet i krubban. Däremot är det än idag svårt att förstå att en en Herrens ängel faktiskt talat med herdarna och att en hel himmelsk här visat sig för dem. Och att de hört den himmelska lovsången. Men det är inte i här storheten ligger. De kan knappast heller ha förstått att det var den andra personen i gudomen som nu blivit människa!

När Herodes fick höra att en kung blivit född blev han så rädd att han planlade en förföljelse av värsta slag. Han blev rädd. Hur rädd hade han inte blivit om han förstått att den andra personen i gudomen blivit människa?

Till och med för oss som har facit i hand är Guds människoblivande både obegripligt och närgånget. Tänk om människor i vår tid inte bara fick höra om Guds människoblivande utan också komma till tro på denna händelse och de händelser som senare kom att inträffa. Jesus Kristus inte bara föddes för vår skull. Han levde, dog och återvände också till sin Far för vår skull.

Så går tankarna på juldagen. Understundom blir tankarna levande och då kan också jag höra lovsången.

God Jul!

I skrivande stund är det fortfarande 4 advent, men nu är julen så nära att vi gått kan börja fira den. På bilden har Kari, William och jag gjort oss beredda att hugga in på lunchen. Vi är hemma hos Elisabeth och hennes familj i Lindstad, Värnamo.

Strax åker vi till Skåne, närmare bestämt Nyvång där Jakob bor med sin familj. Vi är tillbaka redan i morgon. Nu önskar vi er alla en riktigt God Jul!

Om Jungfrun Maria

I den sjätte månaden fick Maria besök av ängeln Gabriel. Det var naturligtvis oerhört omskakande. Hon bestämmer sig för att besöka Elisabeth för att tala med henne. När hon kommer fram hälsar Elisabeth henne med orden:

Välsignad är du och välsignad är din livsfrukt. Hur kommer det sig att min Herres mor kommer till mig?

I samma stund sparkade Jesusbarnet i Marias liv för första gången och Maria fylls med lovsång.

1. Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare

a) Det är tydligt att Maria med ens fått sina ögon öppnade. Hon måste vid tillfället ha anat att Gud har utvalt henne. Hur mycket förstod Maria? Vilka förkunskaper eller förväntningar hade hon? Vi vet inte, men vi hör hennes lovsång. När Marias lovsång sätts in i sitt sammanhang öppnar sig väldiga perspektiv.

b) Ingen människa kan jämföras med någon annan eftersom varje människa är unik. Varje människa får sitt fulla värde av Gud. Och varje människa har något att bidra med. Detta är utan undantag.  Våra livssituationer ser olika ut. Vi kan vara män eller kvinnor, unga eller gamla, rika eller fattiga, friska eller sjuka. Vi har olika ställningar i samhället, olika tankar och åsikter. Men varje människa har sin plats och sin uppgift. Allt finns i hennes kallelse.

c) Det finns också en kallelse hos var och en av oss att känna igen det Gud menar med var och en av oss. Du behöver få veta ditt värde, din ställning och ditt uppdrag. Men vi kan ta det ett steg till; Du kan se detsamma hos din medmänniska, som Elisabeth kunde se det hos Jungfrun Maria. Kanske ska du börja med att se in i Mariaikonen?

2. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna

a) Maria blir plötsligt medveten om vem hon är. Hon tillhör Herren, står i Hans tjänst och ska bli Herrens moder. Perspektiven svindlar. När Gud skapar en människa gör Han något alldeles nytt. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord och Guds Ande svävade över vattnet … Nu sker det igen. Guds Ande har kommit över henne och ett människobarn har blivit till utan någon mans medverkan. Den nya skapelsen föds. Guds eget rike har kommit och Herren själv blir människa.

b) Maria var medveten om sin ringhet. Det fanns ingen förtjänst hos henne som gjorde att Gud utvalde just henne. Hon var dessutom utvald långt innan hon själv fanns till. I 1 Mos 3:15 säger Gud till ormen: ”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall trampa sönder ditt huvud säd” och i Jes 7:14 talar profeten om ”jungfrun som skall bli havande”.  Kan Maria ha förstått att orden handlade om henne?

c) När vi ser in i Mariaikonen ser vi en människa som vi. Vi ser en människa som är utvald från begynnelsen och en människa som är starkt medveten om sin ringhet. I den kombinationen återfinns vi och den stora julglädjen.

3. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig

a) Jungfrun Maria hade en stark ställning i Ur-kyrkan. När Jesus hängde på korset överlämnade han henne i Kyrkans vård, den Kyrka som är byggd på apostlarnas och profeternas grundval och där hörnstenen är Jesus Kristus själv. Maria är förutom Herrens mor också mor till evangelisternas berättelse, särskilt Lukasevangeliet.

b) Avslutningsvis finns det ännu en aspekt vi ska ha med denna vecka. Den handlar om Guds sätt att knyta an till vår tro. Det behövs inte mycket för att Gud ska kunna verka. Normalt sett krävs det samtycke både från mannen och kvinnan för att det ska bli barn, men Gud visar sig här större än så. Från Guds perspektiv räcker Marias ringa medgivande.

c) När vi ser in i Mariaikonen ser vi en kvinna som i sin ringhet ger uttryck för trons djärvhet. Tron är ingen uppoffring där vi köpslår med Gud. Att tro som Maria är att ställa sig själv till Guds förfogande med allt vad man är och har.

  

Yrkesskadad?

Denna dag och helg är speciell på mer än ett sätt. Först och främst därför att vi fått veta att den andra personen i gudomen blivit människa förstås. Men det ska jag återkomma till när vi kommer till jul! Än är vi bara i tredje veckan av advent ...

Helgen är speciell för mig därför att det är första gången på 40 år som jag inte leder åtminstone någon av julens gudstjänster. Jag behöver inte be till Herren om ett ord till predikan, inte ringa till kantorn eller organisten för att besluta om psalmerna. Jag behöver inte heller ge mig i väg till kyrkvärdarna med julblomman och inte heller ska jag gå upp mitt i natten för att fira midnatts mässa eller julotta. Ibland både ock. Dagen har därför varit lugn. Jag har simmat mina 500 meter i Simhallen, läst och mediterat.

När jag lämnade badhuset, gick ner för trappan och bort mot bilen passerade jag tre flickor. Dem skulle just säga hej då till varandra och jag hör henne säga: "Hej då. Då ses vi på söndag". Kanske är det jag som är yrkesskadad, men vet dom att det är julafton på söndag? Inte säkert, vad jag förstår. Så långt har det alltså gått. Jag påminns om en konfirmandgrupp jag hade för låt säga tio år sedan. Vi hade sista samlingen innan juluppehållet och jag fråga: "Vet ni varför vi firar jul" och de flesta räckte blixtsnabbt upp handen. Jag pekade på en kille som svarade utan att tveka: "Det var då Jesus dog". Det fanns andra som kunde rätta honom men jag var nästan i chock därför att jag förstod att han inte drev med mig. Han visste helt enkelt inte.

Dagen har varit lugn och stilla. Det är som om julefriden redan har sänkt sig ner och fyllt mitt inre. Nu blir det till att besinna sig. Påminna sig om att vi fortfarande är i advent. Till min glädje såg jag att det i min almanacka stod att det är 4 advent på söndag. Det stod med röda bokstäver  och därunder stod det med svarta "julafton".  Så rätt och riktigt. Söndagen går före julafton. Söndagen då vi firar uppväckandet av den andra personen i gudomen från de döda går alltid före. Det kanske man inte kan förvänta sig att folk i allmänhet ska förstå men så är det. På söndag är det 4 advent och kl 18 börjar juldagen. Kvällen kallas för julafton. Det betyder att den liturgiska färgen kan vara blå i Högmässan om sådan alls firas och kvällsgudstjänstens färg är vit.

Det drar ihop sig till jul och ljusvolymen stegras. Men kanske borde våra tankar nu närmast gå till Jungfrun Maria, Herrens moder. Hur är det för en kvinna ett eller två dygn innan förlossningen? Kanske är det som Jesus säger i Joh 16: "När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor, ty hennes stund har kommit.Men när hon har fött barnet, kommer hon inte längre i håg sin smärta i glädjen över att en människa har blivit född till världen." Mina tankar går i kväll till de kvinnor som är rädda och ängsliga inför en förestående förlossning, till alla de barn som inte får födas och till de barn som önskar att de aldrig hade fötts.

Den helg vi nu har framför oss ger anledning till många tankar. Förhoppningsvis är det inte bara en yrkesskada.

Be om unga män som fortsätter kyrkokampen

Här om dagen skrev jag på bloggen:

Jag inser att det kommer nya generationer efter min. Det är ganska speciellt att höra till dem äldre och att ha perspektiv på vad som skett i vårt land sedan 1970-talet. Ibland frågar jag mig emellertid om det finns någon bland de yngre som är intresserade av att höra. Jag önskar att jag hade någon eller några som jag kunde få vara till för. Det där med lärjungar är nog inte så dumt.

Och nu vill jag säga något mer om detta. För det första var det vanligt under antiken att yngre män, tonåringar, valde en läromästare. 2-3 000 år f Kr var fanns ingen skolgång i modern mening, men ändå var det viktigt för de unga att skaffa livsvisdom. Livsvisdom var det vanligaste och mest nödvändiga ämnet. Egentligen var det inte ett ämne att studera utan att införliva i sitt eget liv. Lärjungen levde med sin läromästare dag och natt. Han gjorde läromästarens tankar, tal och gärningar till egen norm. Målet var att bli lik sin mästare och att som vuxen i sin tur kunna ta emot lärjungar. Så fördes livsvisdomen, det vi idag kallar etik och värderingar, vidare. 

Det är lite annorlunda med Jesus eftersom han mer direkt utväljer de sina. Alla kan välja att följa Jesus, men bara de som utvalts, kan födas på nytt och införlivas till full gemenskap. Det här är grundläggande sanningar som behöver återupplivas i vår tid.

Själv har jag aldrig haft någon världslig läromästare, någon mentor i modern mening. Jo, en biktfar under ett tiotal år, men för övrigt har mina föredömen funnits på avstånd, i böckerna. Och som ung kyrkoherde med stort ansvar var uppgiften mer än tillräcklig. Jag har många gånger önskat att det varit annorlunda. 

Nu har det blivit populärt igen. Nu, det vill säga, under senare decennier. På 1980-talet började man inom förnyelsen tala om andliga fäder och mödrar och senare i världsliga sammanhang om handledare och mentorer. Kanske har dessa personer funnits i större utsträckning än jag känt till. Med åren har jag emellertid blivit allt klarare över vikten av andliga fäder och ledare.

För egen del kan jag med rent samvete säga att jag gjort vad som står i min makt att hålla mig till 

• apostlarnas undervisning
• bönerna
• gemenskapen
• brödsbrytelsen

Det handlar om att leva i och med Kyrkan. Men så märker jag arvet från apostlarna, reformationen och väckelsen håller på att förskingras. De unga får inte del av arvet och än mindre av vikten att förvalta det. 

När nu åren har gått och jag har börjat den sista biten på min vandring ser jag inte några yngre män i min närhet som kan tänka sig att ta över stafettpinnen. Det bekymrar mig. 

Jag är privilegierad som får leva med i en mindre gemenskap, som får undervisa, resa till olika platser och skriva böcker, men några lärjungar i den mer ursprungliga meningen kan jag inte säga att jag har. Jag beklagar mig inte men här finns något att be om. Samtidigt är jag medveten om att här måste finnas en balans. För å ena sidan måste de unga genom erfarenhet själva lära sig att vandra i Anden och å andra sida, som sagt, behöver de som alla andra tidigare också ha en läromästare. Eller kanske två eller fler?

Så går mina tankar en kväll som denna. Be om unga män som fortsätter kyrkokampen.

Mässa på Lidnäs

I lördags hade Värnamo koinonia en undervisningsdag på Lidnäs. Ämnet var dopet i den helige Ande. Det kan tyckas vara ett smalt ämne att tala om och några kanske till och med tycker att det är lite onödigt. Ja, det beror förstås på vilken syn, vilken spiritualitet man företräder.

Det är nu några år sedan jag tog till mig James Dunn´s bok Baptism in the Holy Spirit. Det var revolutionerande att upptäcka Nya testamentets undervisning om den helige Ande efter att tidigare försökt bli klok på pingstvännernas lära om den helige Ande och för all del också sakramentalisternas. Dunn´s bok är mycket klargörande och välgörande.

Det är också närmast omskakande att inse att dopet i den helige Ande är vägen in i Guds koinonia. Förmodligen därför att vi sällan eller aldrig talar om dopet i den helige Ande i vår svenskkyrkliga tradition. På sin höjd kan vi få höra att "du får Anden i dopet". Det är riktigt men till dopet hör inte bara vatten och namngivning utan också omvändelse, tro och lärjungaskap. Det hör liksom till själva förutsättningen. Urkyrkans praxis framgår av Joh 3:5f som talar om vatten och Ande och Hebr 6:2 som talar om Anden och handpåläggningen. Halldorf gör en fin genomgång av det senare i sin bok Drick djupt av Anden.

Den gemenskap vi fogats in i, Kyrkan, sker alltså genom nyfödelse och den gemenskap vi har med Gud och varandra har vi genom tron på Kristus och i Anden.

När därför en konkret gemenskap växer fram som den i Värnamo koinonia behöver vi tala med varandra om den gemenskapens förutsättningar. Hur kommer man med i Guds koinonia? Vad betyder det att vara med i en gemenskap? Hur tar sig gemenskapen ut i praktisk handling? Vad är det som håller samman gemenskapen i Anden?

Dessa frågor och liknande har blivit viktiga för oss eftersom de berör vår vardag och anger riktningen på våra liv.

Det var vinter i lördags, rå luft och lite kallt. Så vi bestämde oss för att celebrera mässan i undervisningssalen och inte i kapellet. Sagt och gjort. När kristna kommer samman förenas de genom att de håller fast vid

• apostlarnas undervisning
• bönerna
• gemenskapen
• brödsbrytelsen

Dessa fyra punkter är fyra olika aspekter av gemenskapen med Herren Jesus själv. Tänk ibland tycker jag detta att leva med Jesus är väldigt enkelt. Det är inte svårare än vad som anges i de fyra punkterna. Det är när kyrkan inte förstår att de fyra punkterna är en beskrivning av livet i den helige Ande eller när kyrkan slarvar med och bortser från dessa punkter som det blir besvärligt.

Nej, att tala om dopet i den helige Ande är inte marginellt. Det är tvärtom helt avgörande för utan Anden stannar tron vid bokstav. Låt mig få sluta bloggen med att citera en ortodox teolog som sa att

• Fadern har ett hus
• Sonen är dörren
• Den helige Ande är nyckeln till dörren

Så fick vi en hel dag vara tillsammans i Faderns hus och därinne firade bröt vi brödet och delade kalken, i all enkelhet. Det var underbart. Himlen på jorden!

Boken säljer

Det var några dagar sedan jag skrev den senaste bloggen. Det har blivit så att jag inte längre känner någon inre press att skriva en blogg varje dag även om jag sannolikt mestadels kommer att göra det också fortsättningsvis. Men så kan det komma dagar då jag inte ids prestera, hitta på eller vill tvinga mig till att skriva. Vad gäller bloggandet tänker jag ibland på en kommentar jag fick för några år sedan. Personen i fråga tyckte jag skrev lite mycket om mig själv. På det vill jag gärna svara att mitt Håkan Sunnlidens blogg är just Håkan Sunnlidens blogg. Bloggen är i första hand min dagbok. Jag är som alla andra upptagen med det jag lever med och bloggen är min dokumentation. Det mest personliga, det privata, skriver jag inte här, men den som läser bloggen regelbundet kan nog få en ganska riktigt bild av mig. Vad man nu ska med den till.

För någon vecka sedan var jag i Stockholm på en bönedag. Ett antal andliga ledare från olika sammanhang möts för samtal och bön ett par gånger om året. Det var roligt att få träffa några som jag känt sedan länge men inte mött på ett par decennier. Och det var roligt att möta nya ledare. Jag inser att det kommer nya generationer efter min. Det är ganska speciellt att höra till dem äldre och att ha perspektiv på vad som skett i vårt land sedan 1970-talet. Ibland frågar jag mig emellertid om det finns någon bland de yngre som är intresserade av att höra. Jag önskar att jag hade någon eller några som jag kunde få vara till för. Det där med lärjungar är nog inte så dumt.

Under veckan som gått har jag också skickat ut boken Motståndsrörelser i kyrkans historia. Häromdagen fick jag en fråga om omslaget. Varför har du en kyrkoruin på omslaget?

En bild kan säga mycket. Själv hade jag bara sagt till förlaget att en bild som knyter an till motstånd kunde kanske vara bra eller kanske en kyrkoruin. Och så blev det. Jag tycker bilden är fin. Vad den betyder? Kanske att den konstantinska eran är över. För se det tror jag. Bilden kunde vara en illustration på Svenska kyrkan. Jag menar generellt sett. Det finns undantag. Eller kanske bilden kunde påpeka att vår tro inte kan vara en tro på en kyrkobyggnad. Vår tro hänger på den andra personen i gudomen Jesus Kristus!

Under förra veckan kunde jag också skicka ut boken till dem som hade förhandsbeställt den. Det var lite extra roligt också med tanke på att äldste sonen hjälp mig igång med ett handelsbolag. Det var nog nödvändigt med tanke på att jag reser en del och med tanke på de böcker jag säljer. Det gäller att skilja mellan privat och tjänst. Plötsligt är man "anställd" igen om än egen företagare.

Nu skulle jag skicka och fakturera boken. Då tvingades jag inse 1) att boken inte gick ner i ett vanligt C5-kuvert. Den var lite, lite för tjock. Jakobs brev gick att skicka så. Alltså måste jag ordna det på annat sätt. 2) Gränsen för dubbelt porto går vid 250 g och boken väger 283 g. Surt, sa räven. Jag var tvungen att köpa en påse för 45;- inkl porto. Men detta ska då läggas på i en faktura. 3) På alla varot och tjänster ska vidare läggas moms. För det har staten bestämt. Jag såg på mitt kvitto efter påsarna att där inte var någon moms i portot, så jag la inte på någon moms på portot. Kanske har jag gjort fel? Då får väl Skatteverket höra av sig ... eller hur ser du på detta?

Vidare har Koinonian i lördags haft en undervisningsdag. Vi var ett 25-tal och där gick det också åt lite böcker. Boken säljer med andra ord. Kul. I morgon blir det rapport från undervisningsdagen.

Inspirationsdag i Adventsquatembern

Väl hemma efter bönedagen i Stockholm kan jag fortsätta förberedelserna inför lördagen. Som en påminnelse lägger jag ut programmet. Sista anmälningsdagen är i morgon.

Plats: Lidnäs, Värnamo

När: lördagen 16 december 9.30 – 16.00  

Under några gånger har vi fördjupat oss i Kyrkans väsen och form. Förra gången studerade vi hur ekklesian blir till hur qahal blev ekklesia och nu ska vi fortsätta på samma spår. Det är ett stort och viktigt ämne och därför kan vi inte gå alltför fort fram. Har vi något att lära av de första kristna och Nya testamentet? Självklart. Mycket av de tidigaste erfarenheterna har vi tyvärr tappat bort. Det är dags att återupptäcka och återerövra livet i ekklesian.

09.30             mingel, kaffe, inledning

10.00             lovsång, undervisning 1, ”Dopet i den helige Ande, del 1”

10.30             samtal

10.45             lovsång, undervisning 2,  ”Dopet i den helige Ande, del 2”

11.15             samtal

11.30             lovsång, undervisning 3 ” ”Alla ska vara eniga?”

12.00             samtal

12.15             lunch till självkostnadspris. Överskottet går till mission i Albanien.

14.00             lovsång, undervisning 4, ” Hur vi arbetar på vår frälsning?”

14.30             samtal

15.00             Mässa i Lidnäs kapell

Det kristna livet levs i god gemenskap, i, med och för Jesus och med varandra.

Dessa inspirationsdagar är öppna för var och en som önskar möta Herren Jesus och oss. Så bjud gärna med någon eller några av dina vänner.

Anmälan: senast 13 september 2017 på Lidnäs hemsida, direkt till hakan.sunnliden@telia.com eller till Kent och Lotta tel: 0709668215

Stockholm nästa

I morgon tisdag blir det Stockholm fram och tillbaka, en lång dag med andra ord. Jag kan inte skriva så mycket om det men sedan några år tillbaka samlas ett antal andliga ledare, biskopar, präster och andra för att att be för landet. Angeläget. Tyvärr har jag inte kunnat vara med tidigare men i moirgon blir det alltså av. Kanske kan jag beräötta mer på onsdag.

Under tiden ska ni få del av Bajens spelschema för våren 2018. Håll till godo, anteckna och planera resan till Stockholm.

Omgång 1 (1 april)

Hammarby – IK Sirius

Omgång 2 (8 april)

IFK Göteborg – Hammarby

Omgång 3 (15 april)

Hammarby – Brommapojkarna

Omgång 4 (18 april)

Hammarby – IFK Norrköping

Omgång 5 (22 april)

BK Häcken – Hammarby

Omgång 6 (29 april)

Djurgården – Hammarby

Omgång 7 (6 Maj)

Hammarby – GIF Sundsvall

Omgång 8 (13 maj)

Örebro SK – Hammarby

Omgång 9 (20 maj)

Hammarby – AIK

Omgång 10 (23 maj)

Hammarby – Malmö FF

Omgång 11 (27 maj)

Kalmar FF – Hammarby

Omgång 12 (8 juli)

Hammarby – Östersunds FK

Omgång 13 (15 juli)

Elfsborg  – Hammarby

Omgång 14 (22 juli)

Hammarby – Dalkurd

Omgång 15 (29 juli)

Trelleborgs FF – Hammarby

Så såg det ut förra året.

Eternal love

Efter senaste bloggen var jag bara tvungen att lyssna mer på Magnus Carlsson. Och jag hittade den här, - helt underbar. Enastående. Vill du lyssna så klicka här.

Weeping Willows och FA

Förra hösten tror jag det var, var Kari och jag och lyssnade till Weeping Willows. Jag vill minnas att jag bloggade om den konserten. Det var en lysande konsert som fick mycket ros. Nu är bandet tydligen på landsturné och här om dagen var de i Helsingborg.

Till saken hör två faktum.

För det första är Jakob numera engagerad i Frälsningsarmén. Jakob kanske är trött på etablissemanget? Jag vet inte. Men jag vet att han och hans familj har ett stort hjärta för utsatta människor och att det sannolikt hör till bilden. Så den här helgen har han varit en av dem i den lilla kåren som har hållit grytan kokande.

För det andra är Magnus Carlsson, sångaren i Weeping Willows, dels Bajare och dels skyldig till att endast Frälsningsarmén och Läkare utan gränser är de enda som får dra nytta av deras konserter.

Om du nu kan lägga ihop två och två förstår du vad som hände under konserten.Bilden nedan talar sitt tydliga språk.

Från vänster: Jakob Sunnliden, Magnus Carlsson och Elia Sunnliden.

Vill du höra underbar sång av Magnus Carlsson ska du klicka här. Det är nästan så att man blir religiös.

2 veckan i Advent

Idag har jag haft förmånen att celebrera högmässan i Rydaholms kyrka. Det är verkligen en förmån att som icke-anställd få göra vad Gud själv kallat en till. Det är en sådan glädje att det inte tjänar till att beskriva med ord. Det händer med andra ord att man då och då tas till vara. Om inte på hemmaplan så på andra platser.

Predikan är ett inslag i högmässan och ska närmast förstås som en utläggning av evangeliet. Den här veckan är evangeliet hämtat från evangelisten Sankt Lukas, kapitel 21 där Jesus tar upp lärjungarnas ständiga frågor. När kommer Guds rike? Hur kommer det? Vilka tecken kan vi få och så vidare?  Mitt utkast såg ut som nedan:

Lärjungarna väntade ivrigt på Guds rike. Jesus avvisar dem inte men talar om den yttersta tiden i allmänna ordalag.Jesus talar till sina lärjungar, inte till allmänheten. Guds rike bryter in med honom, nu och då. Nu genom tron då synligt för alla.

1. då förstår ni av er själva

a) Det är skillnad mellan människor. Många förstår ingenting. Andra gör allt de kan för att förstå och dit får man räkna lärjungarna. Sedan finns dem som redan nu fått del av Guds Ande och det är dem som ”förstår av sig själva”.

b) Dagens människor ställer knappast frågan om Guds rike ska komma nu eller sedan. Underligt eftersom frågan är existentiell. Alla borde förstå att allting som är till, i tid och rum, har ett slut. Jorden slits ut som en mantel. Dess resurser är inte oändliga. Kulturer kommer och går och ett människoliv vara 70 eller 80 år. Men människorna verkar mest vara upptagna med att hur de ska klä sig, äta eller vad de ska köpa för julklappar.

c) En kristen människa förlitar sig på Jesus. De tror att han är den andre personer i gudomen och att han ger sig själv i Ord och sakrament.  Genom att själva vara delaktiga av Hans Anden vet de att han kommer ¨åter och de väntar tålmodigt. Men vad gör de medan de väntar?

2.  Var på er vakt, säger Jesus.

a) Frågan kan missförstås. Att vaka handlar inte i första hand om vad vi gör. Aristoteles lär ha sagt ”Vi blir vad vi regelbundet gör” och Augustinus: ”Vi blir vad vi tillber”. Konferenstemat: ”Du gör vad du älskar”. Det handlar om ditt innersta.

b) I texten heter det att hedningarna grips av ångest och rådlöshet …

c) men de kristna vakar hela tiden. Jesus säger: ”Var på er vakt så inte era sinnen fördunklas” eller som aposteln Johannes skriver i Upp: ”Låt inte den första kärleken kallna”. Den första kärleken är fästad vid Jesus som först har älskat oss. Allt han gjort och som evangelierna vittnar om ska en den dag han kommer åter bli begripligt för alla. Allt det han gjort för oss får vi redan nu glädja oss över.

3.  Er befrielse närmar sig

a) Jesus låter oss veta att en dag blir hans härlighet uppenbar för alla. Han påminner om Människosonen i Daniels bok som kommer på ett moln för att befria oss. Det är befrielsen, inte molnet, som står i centrum.

b) När det talas om hedningarnas rädsla och ångest är den lätt att förstå. Det finns så mycket som binder oss människor till det jordiska. Våra liv är begränsade, ömtåliga och korta. Skulle det vara så att vi inte bryr oss om det blir vi påminda i den yttersta tiden då vi förlorar all kontroll.  Också om vi har del av Guds Ande kan vi ”sucka och våndas” men av andra skäl.

c) Vi ”suckar och våndas” därför att vi vet att något bättre väntar. Under vår väntan på befrielse håller vi kärleken till Jesus levande genom att bära fram våra kroppar som levande offer och genom att inte låta våra sinne fördunklas.

Efter högmäåssans slut kunde vi som var med dricka en kopp kaffe och samtal med varandra. Förutom f Thomas själv var också f Andreas och f Dag där. F Andreas och ja ska återkomma till varandra eftersom han nu bygger ett kapell på Österlen. Det ska invigas i april och jag förstår att Guds rike inte tar tvivelaktiga hänsyn till Kyrkoordningen. Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig.

Se till att få bort antisemitismen

Efterspelet till president Trump är avskyvärt. Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad fortsätter att utlösa reaktioner, särskilt från palestinskt håll, men också från antisemiter generellt. Jerusalem är Israels huvudstad sedan 1949 och problemet är att FN, för att inte tala om Arabförbundet, aldrig erkänt detta utan valt att blunda för sanningen. Israels armé kontrollerar Jerusalem helt och hållet. Att sedan FN i allmänhet och Sverige i synnerhet inte tagit till sig detta komplicerar saken. Jag tycker det är bra att Trump äntligen fått saken att röra sig, - förhoppningsvis framåt.

Det verkar som att allt fler analytiker börjar anpassa sig till Trumps beslut. Läs gärna vad Mohamed Omar skriver i sin mycket läsvärda ledare genom att klicka här.

Kari och jag har varit borta ett par dagar och när vi kommer hem förstår vi att reaktionerna fortsätter. I Malmö har personer ropat på gatorna att de ska döda alla judar. Någonstans läste jag att det främst handlar om palestinier som flytt till och fått uppehållstillstånd i Sverige, Kan det vara sant? Se i sådana fall till att de begriper att i Sverige gäller svenska lagar. Tror de att svenskarna är neutrala eller kanske till och med att regeringen är pro-palestinsk? Och därför kan de göra som de vill.

Det verkar som att utländsk media nu fått upp ögonen för vad som sker i Sverige. Det rapporteras till exempel i USA om antisemitismen i Sverige.

När jag var i Israel för endast några veckor sedan berättade guiden att de flesta som invandra till Israel numera kommer från Frankrike. I Frankrike har flera antisemitiska dåd ägt rum och judar känner sig otrygga. När hon berättade det bad jag tyst för mig själv" O, Gud, låt inte nästa invandringsvåg komma från Sverige på grund av antisemitism." Det verkar inte som att min bön blir hörd, men vad kan man förvänta sig av ett sekulärt land, ett land so inte varit i krig på över 200 år och som ingenting begriper av vad det innebär, frågar jag som är gift med en norska.

I SvD läser jag idag ledaren av Tove Lifvendal. Den bär rubriken De sade att de skulle skjuta judarna. I den återger hon svenska politikers förakt för antisemitismen, men också att Sverige missköter skyddet för religionsfrihet. Du kan läsa ledaren genom att klicka här. I sin ledare ger hon flera fruktansvärda exempel på svenska antisemitism. Det handlar mycket påtagligt om att döda judar och jag skäms när jag läser det och jag skäms när jag ser hur hur en tafatt och naiv svensk regering gör sitt bästa för att tala mot antisemitismen. Det enda som gäller nu för den svenska regeringen är att se till att det här upphör. Allt annat ger underkänt! Hantera antisemiterna som om det vore krig. Visa nu vad svenska polis kan åstadkomma.

Den svenske statsministern citeras i SvD: "Vi kommer aldrig någonsin att tolerera hatbrott, intolerans och antisemitism i vårt land. Här ska man kunna vara säker, oavsett vad man tro på eller om man inte tror på något alls." Det där sista var kanske inte så genomtänkt, men ändå: Se till att få bort antisemiterna. Är några som ska utvisa ur landet är det antisemiterna.

Fler länder erkänner Jerusalem

När jag i morse läste SvD fanns där en krönika av Jesper Sundén. Du kan läsa den genom att klicka här. Han skriver där: "Det är inte omöjligt att gårdagens beslut, som väcker oro för nya konflikter i Mellanöstern, är ett led i et försök att tvinga palestinierna till en uppgörelse." Det är första gången på mycket, mycket länge jag har kunnat läsa något positivt, något löftesrikt om president Trump. Han kanske har några förtjänster någonstans trots allt.

Jag har ofta frågat Kari om hon kan dra sig till minnes om Rapport eller Aktuellt i något inslag, någon gång, har sagt något positivt om presidenten. Är det inte helt otroligt att journalisterna kan köra en linje så totalt utan att bli motsagda? Sundéns krönika tror jag är det första jag läst som ifrågasätter den svenska linjen.

När vi var till affären såg jag eftermiddagens löpsedlar. Nu minns jag inte de exakta ordalydelserna men DN var negativa och SvD om inte positiva så ändå klart ifrågasättande. SvD påminde om att flera länder nu följer USA:s linje. Jag hoppas inom några dagar få höra vilka länder det är. Det är modiga länder med tanke på att FN mest ägnat sig åt att skriva sanktioner och med tanke på att FN tror sig vara hela världens röst.

Margot Wallström har uppenbarligen diskvalificerat sig själv. Genom att tala om USA:s beslut som en "katastrof" står det helt klart på vilken sida hon står. I och för sig inte någon nyhet, men nu såååå tydligt. Det är samtidigt rätt skönt. Nu vet vi hur vi ska bedöma den svenska regeringen i fortsättningen. Nu ska det bli spännande att se hur gammelmedia beter sig fortsättningsvis.

Rapport började kvällens sändningar med att berätta om alla protester. Vi fick se hur de brände flaggor och betedde sig allmänt ociviliserat. Rapport sände uttalanden från palestiniernas ledare som har lovat en ny intifada. Så fick vi veta vad palestinierna går för. Israelerna visste det sedan tidigare. Hur ska man kunna förhandla med människor som bara vill döda?

I bästa fall har president Trump ruckat på läget. Uppmanat israelerna och uppmanat palestinierna att komma till förhandlingsbordet. Det har varit dödläge i många år, men nu kanske det rör på sig. Förhoppningsvis åt rätt håll vilket inte i och för sig är självklart. Vi får fortsätta be för och välsigna Israel och be för att palestinierna fortsättningsvis visar upp en annan sida.

Det är en spännande tid vi lever i. Kan det vara den yttersta tiden? I så fall har Bibeln något att anföra inte minst vad gäller Jerusalem.

Jerusalem - Israels huvudstad

Detta är en glädjens dag av flera olika skäl. Alla ska inte redovisas här, men visst måste jag kommentera det faktum att Jerusalem erkänts som Israels huvudstad, - åtminstone av USA. Inte av Sverige. Sverige har redan tagit ställning genom att erkänna Palestina och ensidigt driva palestiniernas sak, så det är klart att Margot Wallström är bekymrad och att de svenska journalisterna turas om att profetera olycka. Vi får se hur det blir med den saken.

Problemet med Israel är inte nytt. Varför Israel är ett problem finns det delade meningar om. Vad jag förstår är det särskilt fem områden som bekymrar israelerna förutom FN:s alla konstiga resolutioner. Förresten tror jag inte Israel bryr sig särskilt mycket om dessa resolutioner. Men som sagt fem områden.

1. Gränserna. Redan samma dag som Israel utropades som egen stat anföll araberna, muslimerna som en man. Israels gränser var alldeles för snäva för att de skulle kunna försvara sig. Men med Guds hjälp (?) lyckades de försvara sig och överleva. på våren 1949 lyckades de få till ett vapenstillestånd. Men då var inte gränserna fastställda och det är de fortfarande inte. De gränser som nu finns är preliminära så länge de inte är erkända. Men Israel har sina gränser som de försvarar. Till exempel är Jerusalem Israels huvudstad.

2. Säkerheten. Det finns ingen anledning för israelerna att räkna med arabländernas stöd, inte ens med FN:s stöd. Israel lever med osäkra gränser och palestinierna vill inte ens erkänna Israels rätt att existera. Israel måste med andra ord bevaka och försöka säkra sina gränser. Idag och i morgon.

3. Bosättningarna. De mest engagerade israelerna har bestämt sig för att bosätta sig på de befriade områdena. Det som somliga länder kalla för ockuperade områdena. Det är självklart att här råder en konflikt. Staten Israel har understött bosättningarna och gett bosättarna tillåtelse att bosätta sig. Bosättningarna hart blivit ett politiskt vapen.

4. Flyktingarna. Då talar vi inte om flyktingarna från Syrien utan om de som "dröjt sig kvar" i landet. De får visserligen vara kvar och har samma rättigheter som andra medborgare vad jag förstår, men de får inte göra militärtjänst. Israels motståndare har uppmuntrat flyktingarna att stanna och bett dem att utgöra brohuvuden för militära insatser. Sedan muren byggdes har det blivit svårt för självmordsbombarna att komma in i Israel, men som sagt det finns folk också inne i landet som är beredda att kämpa.

5. Jerusalems status. Israelerna har sedan sexdagars-kriget betraktat Jerusalem som en odelad stad, som sin huvudstad, men mött motstånd. FN har bestämt sig för att staden ska vara delad och driver en så kallad två-statslösning. I och med detta har positionerna blivit låsta. Helt låsta. Två-statslösningen har inte fungerat och allt färre tror att den kommer att fungera. Margot Wallström med flera tror att det är den enda vägen. Men som sagt allt färre tror så. Den lösningen har inte fungerat på decennier och nu ligger väl de så kallade fredssamtalen helt nere.

USA:s president meddelade idag att USA erkänner faktum. Israel har bestämt att Jerusalem ska vara dess odelade huvudstad till evig tid. Och så är det. Israel kontrollerar sedan länge staden. Kanske skulle förhandlingarna därför utgå från detta faktum. Men om samtalen ska komma igång igen får nog palestinierna börja med att erkänna att Israel existerar och har rätt att existera. Frågan är om Palestina kommer att kunna existera som egen stat. De har inte någon vidare koll ens på den egna staten även om Sverige gör vad det kan för att hjälpa till.

Fortsättning lär följa.

Bakgrunden till boken

Bakgrunden till att jag skrivit boken Motståndsrörelser i kyrkans historia är att jag uppmuntrats av några av varandra oberoende personer att göra färdigt min forskning om cellkyrkan, det vill säga doktorera. Efter lite betänketid skrev jag en ansökan till Menighetsfakultetet i Oslo eftersom jag något lärt känna professorn i kyrkohistoria där. Jag skickade in en ansökan i våras men det tar tid att få besked.

Under sommaren uppdaterade jag mig själv på Ralph W. Neighbour och cellkyrkan. Det har hänt en del sedan jag skrev min licentiatavhandling för tio år sedan. Jag läste vidare särskilt på om greven von Zinzendorf och herrnhutismen, 1700-talets cellkyrka. Och så läste jag Hans Küng och hans berömda bok The Church, och om Zwingli och hans efterträdare Calvin och anabaptismen eftersom Neighbour i grund är baptist. 

När det sedan stod klart att min ansökan inte kunde godkännas i det skick jag sänt in den utan måste göras om, släppte jag tanken på att doktorera. Det var faktiskt befriande och jag bestämde mig för att inte skriva om min ansökan. I stället skrev jag boken Motståndsrörelser i kyrkans historia. Jag har lovat att skicka ett ex till Oslo! Inte därför att boken håller vetenskapligt, men det professorn kan läsa i bokens andra del om cellkyrkan kan han inte läsa någon annanstans.

Jag skulle sätta in Neighbour i sitt kyrkohistoriska sammanhang. Hans anfäder kommer från England. Där hade reformationen tagit andra vägar än i mellan-Europa och i Skandinavien. Gemensamt för vad som kallats för den tredje reformationen var de kraftiga förföljelserna. Jag fördjupade mig i dessa och skrev om dem så det blev en hel liten bok i sig. 

Carl-Erik Sahlberg tyckte att jag skulle göra boken till två böcker, en om motståndsrörelser i kyrkans historia och en om cellkyrkan. Det kan jag tänka mig men inte just med denna upplaga. Men kanske i nästa. Och eftersom "vanliga" läsare oftast inte vet särskilt mycket om motståndsrörelserna i kyrkans historia var det värt att ge ut det jag skrivit.

Det är lätt att i ett historiskt perspektiv se att historien upprepar sig. Det är också lätt att förstå att om inte motståndsrörelser av olika slag verkat hade inte kyrkan sett ut som den gör. Jag tror till och med att man kan det så långt att det går att säga att just motståndsrörelserna ligger bakom de ständigt pågående reformationerna. De är viktigare än vi vill tro och har ofta behandlats orättfärdigt.

Det är därför extra roligt att Richard Cruz, som själv verkar med konceptet Simple Church har läst boken och skrivit på baksidan. Richard bor i Helsingborg. Du kan läsa mer om Simple Church på www.simplechurch.se och Richards egen hemsida hittar du på www.rickardcruz.se. Därifrån kan du sedan gå vidare till liknande hemsidor.

Den första upplagan av boken Motståndsrörelser i kyrkans historia trycks endast i 100 exemplar. Så det är bäst att beställa på den här sidan jul. Jag vill inte och kan inte ta stora risker med att plötsligt ha en massa böcker i lager här hemma. 

Du kan beställa boken direkt av mig. 

Den kostar då 194;- plus frakt.

Beställ på hakan.sunnliden@telia.com

Motståndsrörelser i kyrkans historia

Jag såg att min senaste boken nu går att beställa på Adlibris (209;-), på Bokus (205;-) och på www.litenupplaga.se (189:99). Hur det är med fraktkostnaden vågar jag inte säga. Boken beräknas komma från tryckeriet i slutet av veckan. I morgon ska jag berätta mer om bokens något speciella tillkomst. Idag får du nöja dig med denna lilla blänkare och Carl-Erik Sahlbergs omdöme. Väl så spännande tycker jag det är att Rikard Cruz skrivit på baksidan. Men mer om det i morgon. Det finns inte så många präster som vid sidan av ett intensivt församlingsarbete samtidigt tar sig tid att forska och skriva. Christian Braw är en, Håkan Sunnliden otvivelaktigt en annan. I boken får vi med honom som en mycket kunnig och beläst guide följa reformrörelser i kyrkans historia som montanisterna, novatianerna, valdensarna, reformatorerna, baptisterna, puritaner, kväkare, pietister herrnhutare och metodister till dagens olika försök, bl.a. cellkyrkorörelsen, att förnya de stora kyrkliga sammanhangen. Som något av ett genomgående tema i Sunnlidens bok är att den lilla gemenskapen är grundläggande för den stora kyrkan. Carl-Erik Sahlberg, präst, TD och docent i kyrkohistoria Den som vill ta sig an framtiden behöver känna sin historia. Håkan Sunnliden beskriver utifrån sitt cellkyrkoperspektiv en rad olika motståndsrörelser och reformrörelser genom kyrkans historia. Läsaren får också möta en gripande och intressant skildring av Ralph Neighbour och hans viktiga bidrag till Kristi Kropp. Det här är en läsvärd bok för den som längtar efter att få se Guds rike bryta ny mark i vår tid. Rickard Cruz Församlingsplanterare och författare till boken Middag med Jesus

Antal sidor: 165 st Format (b x h): 148 x 210 mm ISBN: 978-91-7765-172-7 Bandtyp: Danskt band Utgivningsdatum: 2017-12-06 Tillgänglighet: Ej utkommen. Exemplar beräknas 2017-12-06. Moms: 6% Länk: http://www.litenupplaga.se/1767 Dela:

1 veckan i Advent

Matt 21:1-9

Jesus kom inte för att vi skulle ha en historia att berätta, utan för att visa oss att bli vår det Guds Lamm som offras för våra synders skull. Han är en Gud som kommer.

1. Se din konung kommer till dig

a)      Jesus framställs som Konungen på åsnan, 1 Kon 1:38 (Salomo), Sak 9:9, mantlarna i 2 Kon 9:13 (Jehu) och palmbladen i 1 Mack 13:51, 2 Mack 10:7.

b)      Detta är ett viktigt motiv i en tid då Jesus allt som oftast endast framställs som den som kommit för att hjälpa oss. Det finns också många människor som söker hjälp hos Gud, som vill hans snarare än att lära känna honom. De talar om att söka Gud. De utgår från sig själva.

c)      Idag kommer han som Konungen till Kyrkan över hela världen. Han kommer för att ge upprätta sitt rike och för att regera. Han kommer för att väcka oss ur ovanor … och fånga in oss i sitt segertåg. Är vi beredda?

2. Välsignad är Han som kommer

a)      De 100 000 pilgrimerna hälsades med ropet från Ps 118:25 f:, Hosianna (Davids Son) välsignad vare han som kommer i Herrens namn, Ps 118:25 f. Jesus är inte en av tusentals pilgrimer.

b)      Av texten förstår vi att folket ännu inte riktigt förstod vem Jesus är. Han är den världslige Konungens motbild. Han övervinner oss med hjälp av kärleken. Han lägger beslag på oss genom att ge sitt liv till oss. Det var inte lätt att ta till sig då och det är inte lätt nu.

c)      Men nu vill Gud att vi ska vakna upp ur vår sömn. Han vill visa oss vem Han är. Gud har inte kommit endast för att vi ska kunna tända ljus eller lyssna till underbar orgelmusik. Hans tanke var inte ens att vi skulle få goda och härliga berättelse att minnas eller meditera över, utan att ge oss del av sitt liv. Det dags att vakna upp. Du som har börjat ett andligt liv, men stannat upp kallas nu att fördjupa din gemenskap med Herren. Det blir många sådana tillfällen under tiden fram till jul.

3. I ringhet kommer han, ridande på en åsna

a) Han kommer i all ödmjukhet. Det gjorde han då och det gör han nu. Pontius Pilatus menade sig ha makt över Jesus, men allteftersom han talade med Jesus visade det sig vara tvärtom. Jesus är Konungen som erbjuder oss medborgarskap i sitt rike.

b) Nu vill han leda oss in i ett nytt kyrkoår. När vi nu går in i ett nytt kyrkoår ska vi inte glömma att Jesus står vid dörren och att han vill leda oss genom hela det kommande året. Tillsammans med honom ska vi vaka i advent, fira hans födelse och så vidare.

c) Låt Jesus vara din ledsagare under året som ligger framför oss. Det finns ingen som har ångrat det, men många har ångrat att de inte lät Jesus regera i deras liv. Han kommer i ringhet. Han kommer genom evangeliets ord. I Upp 3:20 heter det att han vill hålla måltid med oss. Att äta tillsammans betyder att få del av samma livskraft. Det är vad som sker vid nattvardsbordet. Där föregrips saligheten.