Den karismatiska rörelsen och trosrörelsen blev orsak den nya församlingen Guds kraft. Dessa rörelser i kombination med en ekumenisk rörelse ledde även fram till att församlingar förenades – i Rörvik och Stockaryd. Ingen av dessa processer gick dock smärtfritt förbi.
Stockaryds pingstförsamling hade en utpost i Rörvik. Gudstjänster hölls varannan vecka på respektive ort vilket innebar att man strax före gudstjänsttid kunde möta en kolonn med bilar på väg till den aktuella kyrkan.
Efter den splittring som skedde i Rörviks Alliansförsamling 1987 växte i början av 1990-talet fram en tonårsgrupp som kallades för Livsviktigt. Ledare för den gruppen blev en man som med sin familj flyttade till Rörvik 1993. Orsaken till att flytten gick till Hjälmseryds socken var, att familjen sökte sig till Småland och hade varit med på sommarbibelskolan under några år. De hade attraherats av det som utifrån den hände i bygden. När missionscentret inte kom till stånd och sommarbibelskolorna upphörde blev kopplingen till Svenska kyrkan mindre intressant. Kontakterna med kyrkoherden gjorde dock att det blev naturligt att söka kontakt med de ungdomar som under benämningen HUG (Hjälmseryds ungdomsgemenskap) drev och möttes i ett café i Rörvik. Det var ungdomar i 20- till 25-årsåldern, som hade dragits till kyrkan på grund av bibelskolan. Tonåringarna i Livsviktigt och HUG-ungdomarna kände varandra ganska väl, men det fanns en distans mellan de två grupperna, en viss misstänksam-het. Tonårsledaren såg som en viktig uppgift att skapa gemenskap mellan dem ”för enhetens och gemenskapens skull”. HUG-ungdomarna hade ”taggarna ut gentemot dom traditionella församlingarna”.*
1994 kom en engelsk förkunnare på besök, men en vision om ett ”open-air-meeting” på fotbollsplanen i Rörvik. På annandag pingst 1995 genomfördes något de kallade för ”Jesus-festival” med drama, och musik, som HUG-ungdomarna och tonåringarna i Livsviktigt genomförde tillsammans.
Ja, det blev väldigt positivt. Vi gjorde något väldigt gott tillsammans där. Så det kändes ungefär som att dom där murarna, som hade byggts upp ganska rejält, började rivas ner.*
Nästa steg i utvecklingen började med en konflikt. Till Hjälmserydskretsen inom Alliansmissionen kom en ny pastor 1994. En grupp präster och pastorer gjorde kort därefter en resa till den karismatiskt inriktade New Vine-rörelsen. Det blev en stor upplevelse för deltagarna och uppfylld av intrycken in-ledde den nya pastorn i Rörvik ett förändringsarbete som innebar dels att knyta kretsens församlingar närmare varandra, dels att skapa en tydligare karismatisk inriktning. En informant menar att han kanske var ”lite för ivrig när han skulle sjösätta det” och var en ”offensiv person”. Det blev vad informanten kallar ”lite karismatiska övertoner, som inte gick hem i alla läger”. Med tanke på den utveckling som Alliansförsamlingen hade upplevt bara sju år tidigare, är det ju inte förvånande, att oron i för-samlingen utvecklades till en konflikt. Samtal med lokala kollegor förändrade inte inriktningen. Det skar sig mellan pastorn och särskilt en av kretsens församlingsstyrelser. Något år innan denna kris hade ungdomsledaren för Livsviktigt blivit vald till ordförande i Hjälmserydskretsen. Han hamnade därmed i en svår mellanposition, men fick stöd från inre missionens sekreterare och distriktföreståndaren inom Alliansmissionen. Det skapades ett åtgärdsprogram, men pastorn tackade nej till detta och sade upp sig.*
Under tiden utan pastor fördes samtal om Hjälmserydskretsens framtid och en majoritet av församlingarna ansåg, att tiden för detta samarbete var över. Därmed upplöstes kretsen 1998. De pastorala uppgifterna i Rörviks Alliansförsamling hade under tiden utan pastor, i hög grad kommit att vila på ordföranden, den tidigare ungdomsledaren. Han blev efter drygt ett år ombedd att ta tjänsten som pastor och tillträdde 1999. Nedläggningen av kretsen skapade möjlighet till något nytt. Alliansförsam-lingen beslutade att inte ha egna gudstjänster de söndagar då Pingstförsamlingen hade gudstjänster i Rörvik. De deltog istället i deras. Efter en tids samtal mellan de två församlingarna beslutade Pingst-församlingen i Stockaryd och Rörvik, samt Alliansförsamlingen i Rörvik att ett samgående skulle ske mellan Alliansförsamlingen och de medlemmar i Pingstförsamlingen som så önskade – främst de som bodde i Rörvik. Rörviks frikyrkoförsamling bildades 2002.*
En faktor som flera informanter ser som viktig för den ekumeniska utveckling som skedde i Rörvik var de bönesamlingar som hölls på måndagskvällarna åren 1998-2002. I en ”bönestuga”, en friggebod som iordningsställts för mindre bönesamlingar, var det dessa kvällar bön för enheten mellan de kristna i bygden.* Det fanns inför samgåendet några områden där det var spänningar mellan olika samfundskulturer. Att församlingen skulle ha en relation till båda samfunden var alla överens om, men Svenska Alliansmissionen har medlemsförsamlingar, medan Pingströrelsens församlingar traditionellt har sett sig som helt fristående. Lösningen som båda grupperna kunde acceptera var att definiera att församlingen samverkar med de båda samfunden – även om den relationstypen inte finns inom Alliansmissionen.* En av informanterna säger som en sammanfattning om samgåendet att…*
… man har verkligen inte känt det som två grupper i församlingen – att ja, vi kommer från Allians och vi kommer från Pingst, utan det har blivit en vi-känsla på ett naturligt sätt, det har det gjort.
Stockaryds pingstförsamling hade en utpost i Rörvik. Gudstjänster hölls varannan vecka på respektive ort vilket innebar att man strax före gudstjänsttid kunde möta en kolonn med bilar på väg till den aktuella kyrkan.
Efter den splittring som skedde i Rörviks Alliansförsamling 1987 växte i början av 1990-talet fram en tonårsgrupp som kallades för Livsviktigt. Ledare för den gruppen blev en man som med sin familj flyttade till Rörvik 1993. Orsaken till att flytten gick till Hjälmseryds socken var, att familjen sökte sig till Småland och hade varit med på sommarbibelskolan under några år. De hade attraherats av det som utifrån den hände i bygden. När missionscentret inte kom till stånd och sommarbibelskolorna upphörde blev kopplingen till Svenska kyrkan mindre intressant. Kontakterna med kyrkoherden gjorde dock att det blev naturligt att söka kontakt med de ungdomar som under benämningen HUG (Hjälmseryds ungdomsgemenskap) drev och möttes i ett café i Rörvik. Det var ungdomar i 20- till 25-årsåldern, som hade dragits till kyrkan på grund av bibelskolan. Tonåringarna i Livsviktigt och HUG-ungdomarna kände varandra ganska väl, men det fanns en distans mellan de två grupperna, en viss misstänksam-het. Tonårsledaren såg som en viktig uppgift att skapa gemenskap mellan dem ”för enhetens och gemenskapens skull”. HUG-ungdomarna hade ”taggarna ut gentemot dom traditionella församlingarna”.*
1994 kom en engelsk förkunnare på besök, men en vision om ett ”open-air-meeting” på fotbollsplanen i Rörvik. På annandag pingst 1995 genomfördes något de kallade för ”Jesus-festival” med drama, och musik, som HUG-ungdomarna och tonåringarna i Livsviktigt genomförde tillsammans.
Ja, det blev väldigt positivt. Vi gjorde något väldigt gott tillsammans där. Så det kändes ungefär som att dom där murarna, som hade byggts upp ganska rejält, började rivas ner.*
Nästa steg i utvecklingen började med en konflikt. Till Hjälmserydskretsen inom Alliansmissionen kom en ny pastor 1994. En grupp präster och pastorer gjorde kort därefter en resa till den karismatiskt inriktade New Vine-rörelsen. Det blev en stor upplevelse för deltagarna och uppfylld av intrycken in-ledde den nya pastorn i Rörvik ett förändringsarbete som innebar dels att knyta kretsens församlingar närmare varandra, dels att skapa en tydligare karismatisk inriktning. En informant menar att han kanske var ”lite för ivrig när han skulle sjösätta det” och var en ”offensiv person”. Det blev vad informanten kallar ”lite karismatiska övertoner, som inte gick hem i alla läger”. Med tanke på den utveckling som Alliansförsamlingen hade upplevt bara sju år tidigare, är det ju inte förvånande, att oron i för-samlingen utvecklades till en konflikt. Samtal med lokala kollegor förändrade inte inriktningen. Det skar sig mellan pastorn och särskilt en av kretsens församlingsstyrelser. Något år innan denna kris hade ungdomsledaren för Livsviktigt blivit vald till ordförande i Hjälmserydskretsen. Han hamnade därmed i en svår mellanposition, men fick stöd från inre missionens sekreterare och distriktföreståndaren inom Alliansmissionen. Det skapades ett åtgärdsprogram, men pastorn tackade nej till detta och sade upp sig.*
Under tiden utan pastor fördes samtal om Hjälmserydskretsens framtid och en majoritet av församlingarna ansåg, att tiden för detta samarbete var över. Därmed upplöstes kretsen 1998. De pastorala uppgifterna i Rörviks Alliansförsamling hade under tiden utan pastor, i hög grad kommit att vila på ordföranden, den tidigare ungdomsledaren. Han blev efter drygt ett år ombedd att ta tjänsten som pastor och tillträdde 1999. Nedläggningen av kretsen skapade möjlighet till något nytt. Alliansförsam-lingen beslutade att inte ha egna gudstjänster de söndagar då Pingstförsamlingen hade gudstjänster i Rörvik. De deltog istället i deras. Efter en tids samtal mellan de två församlingarna beslutade Pingst-församlingen i Stockaryd och Rörvik, samt Alliansförsamlingen i Rörvik att ett samgående skulle ske mellan Alliansförsamlingen och de medlemmar i Pingstförsamlingen som så önskade – främst de som bodde i Rörvik. Rörviks frikyrkoförsamling bildades 2002.*
En faktor som flera informanter ser som viktig för den ekumeniska utveckling som skedde i Rörvik var de bönesamlingar som hölls på måndagskvällarna åren 1998-2002. I en ”bönestuga”, en friggebod som iordningsställts för mindre bönesamlingar, var det dessa kvällar bön för enheten mellan de kristna i bygden.* Det fanns inför samgåendet några områden där det var spänningar mellan olika samfundskulturer. Att församlingen skulle ha en relation till båda samfunden var alla överens om, men Svenska Alliansmissionen har medlemsförsamlingar, medan Pingströrelsens församlingar traditionellt har sett sig som helt fristående. Lösningen som båda grupperna kunde acceptera var att definiera att församlingen samverkar med de båda samfunden – även om den relationstypen inte finns inom Alliansmissionen.* En av informanterna säger som en sammanfattning om samgåendet att…*
… man har verkligen inte känt det som två grupper i församlingen – att ja, vi kommer från Allians och vi kommer från Pingst, utan det har blivit en vi-känsla på ett naturligt sätt, det har det gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar