Försoningsarbete, relationsbyggande och ekumeniska initiativ

Om försoning kan anses behöva bestå av minst fyra komponenter – en historieskrivning, en bön om förlåtelse från den eller de som gjort fel, ett givande av förlåtelse från den som blivit felaktigt bemött eller behandlad, samt ett närmande (eller ömsesidigt lösgörande) relationellt (22) – så finns detta, åtminstone delvis, med i berättelsen om begravningen av den gamle baptisten. Det har, som vi har sett av berättelsen, pågått och pågår ett försoningsarbete i Hjälmserydsbygden. Relationer finns mellan alla de församlingar, som det av historiska skäl skapats klyftor emellan. I berättelsen har vi fått följa försoningsinitiativ och försoningsprocesser inom församlingarna i Stockaryd och Rörvik.

Hjälmserydsbygden har haft en starkt frikyrklig prägel. Så är det fortfarande, men inte lika tydligt. Inte heller får jag utifrån informanterna uppfattningen att det idag skulle vara några nämnvärda spänning-ar mellan Svenska kyrkan och de övriga frikyrkorna. En informant berättar att det i en skrift om Svenska kyrkan refereras till en rapport om det andliga läget i församlingen, som en kyrkoherde på 1930-talet skickade till biskopen. Där skrev han att frikyrkan hade tagit all verksamhet. Nästan alla gick till missionshusen, särskilt de unga, vilket han kände en viss vånda över.*

Av intervjuerna framgår att det även mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna har funnits – och fortfarande finns – anledning till försoningsarbete. Ett exempel är begravningen 1942 av den gamle baptisten, som jag nämnt om tidigare, i snöstorm på kyrkogården utanför Hjälmseryds gamla kyrka. Om detta finns det en anteckning i kyrkböckerna, att folket på bygden sa att ”han begravdes som en hund”. En informant berättar:

Trots att han hade varit med och byggt på den [gamla kyrkan]. Och i en notis som jag hittade i hus-förhörslängden så stod det att familjen Anderssons far, och det stod namn, hade avlidit, och ”två av
sönerna kom och bad att få hålla begravningsgudstjänsten, men jag nekade”. Och då stod det att be-gravningen förrättades ute på kyrkogården.* 

Under en ekumenisk pilgrimsvandring 2011 genom socknen stannade gruppen till vid varje kapell och gick in för att få en visning. När de kom till Baptistkapellet så var det ett av den gamle baptistens barn som utförde visningen. Fadern hade varit medlem där och så var även sonen. En av informanterna var med och kom under visningen ihåg berättelsen.

Och då var det öppet, så jag fick ordet, och så berättade jag om det här. Och sen bad jag om – den församlingen och alla som relaterade den – bad jag om förlåtelse, för kyrkans sätt att behandla medkristna […] Och mannen där blev djupt berörd, och jag tror att faktiskt det var ett sår som läktes, som har betydelse för framtiden.*

Konflikter finns dock fortfarande och intervjumaterialet ger även exempel på nedlåtande attityder mot Svenska kyrkan från ledare inom församlingar som förespråkar medvetet dop.*

Vad har då hänt med relationerna mellan Alliansförsamlingen i Rörvik och de ungdomar, varav många bildade församlingen Guds kraft, när det gäller försoning? Den pastor som 1994 började sin anställning i Rörviks alliansförsamling sökte efter en tid upp pastorn i församlingen Guds kraft (f.d. ungdomskörsledaren i Rörvik). De gångna decenniernas händelser i Rörvik hade då och då kommit upp till ytan och bland dessa var relationen till ungdomskören Emmanuel och dess ledare. Båda pastorerna ville se någon form av försoning. Ett besök under en gudstjänst i Rörvik diskuterades, men sågs inte som en framkomlig väg. Initiativet blev att styrelsen för församlingen Guds kraft inbjöd styrelsen för Rörviks alliansförsamling till fika en söndagseftermiddag. Det var spänt. Några kunde inte möta varandras blickar. Pastorn i Guds kraft upplevde i stunden ett tilltal från Gud, att be Rörviksstyrelsen om förlåtelse. Även om han ställde sig frågan, om det var han som skulle be om förlåtelse, uttryckte han sin sorg över att han hade gjort många fel och borde ha gjort på ett annat sätt. Han förstod att det hade ställt till det i församlingen. ”Jag önskar att vi kunde ha gjort det här tidigare”, sa han. Fortsättningen på mötet blev mer avspänd och det skedde ett närmande. Bönen om förlåtelse togs emot.*

Att försoning snarare kan ses som en process, än ett enstaka tillfälle då människor ber om och ger förlåtelse, är denna berättelse exempel på. Vid en ekumenisk bönekväll i Rörviks frikyrkoförsamling i slutet av 1990-talet deltog pastorn i Guds kraft. Något inträffade där, som visade Rörviksförsamlingens pastor att allt inte var förlåtet i relation till trosrörelsepastorn. Det resulterade i en träff då han och de berörda personerna i Rörvik möttes och fick reda ut det som fortfarande skavde.*

Berättelsen om begravningen i snöstorm på Hjälmseryds gamla kyrkas kyrkogård visar på att det ibland kan finnas gamla sår kvar under många år i en bygd. Några försoningsprocesser finns redovisade i denna text, men det finns också konflikter som inte följts upp här. I vissa fall kan det ha före-kommit försoningsprocesser som inte framkommit under intervjuerna. I andra fall är det tydligt att försoning, enligt min definition ovan, inte har förekommit. Det finns t.ex. församlingsledare som lämnat socknen i en konflikt och sedan aldrig återkommit för försoning. Det finns människor som väljer att stå utanför församlingsgemenskap för att de blivit sårade i en konflikt. En fråga som kan ställas är om det finns skäl att initiera försoningsprocesser i sådana fall. Är det av värde, eller finns risken att gamla sår rivs upp och skadan förvärras?*


(22) Tutu, Desmond & Mpho (2014) Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld Örebro: Libris, anger fyra steg till förlåtelse: berätta historien, sätta ord på det som gör ont, ge förlåtelse, samt förnya eller släppa taget om relationen.