Det är skönt att nu vara hemma igen efter några dagar i Stockholm. I morgon är det dags för undervisningsdagen i Horda så kvällen blir inte sen. Men jag hinner lägga ut lite till av doktoranden Arne Olssons sammanställning och beskrivning av väckelsen i Hjälmseryd. Den fick ringar på vattnet och här berättar han om vad som utspelade sig i Stockaryd som i och för sig aldrig direkt berördes av väckelsen vad jag vet. Jo, det förstås, en av lärarna på Bibelskolan kom därifrån. Håll till godo.
Stockaryds alliansförsamling har ibland kallats för Svenska Alliansmissionens pingstförsamling. För-samlingen har, enligt informanterna, en lång tradition av öppenhet mot det pentekostala och karismat-iska. Under 1960- och 70-talen hade församlingen som föreståndare en rad pastorer som uppmuntrade denna inriktning. I början av 1980-talet kom en ny pastor i samma anda. Han hade gått på Rhema Bible School i USA och var influerad av trosrörelsen. Det fanns i början en stor öppenhet för den nye pastorns förkunnelse, för lovsång, profetia och tungotal. Under hans tid växte trosrörelsen fram och pastorn var öppen för det den förde med sig. Många i församlingen blev dock oroliga på grund av allt som skrevs och sades i många sammanhang, att detta var en ny lära. Dessutom kom sannolikt förändringarna alltför snabbt.
En informant berättar att pastorn gömde sångböckerna, eftersom det bara var nya lovsånger som skulle sjungas. På läktaren satt pastorn i en grannförsamling, förundrade sig och försökte bromsa utvecklingen. Representanter för Alliansmissionen besökte också församlingen. De lyssnade på pastorns predikningar och försökte tala honom tillrätta. Positionerna var dock låsta och i det läget såg pastorn inte någon annan utväg än att säga upp sig. Församlingen stod sedan utan pastor ett år och det rådde stora spänningar mellan dem som – förenklat sagt – var positiva till trosrörelsen och dem som var negativa.*
1987 återkom en ung pastor till Sverige efter en period på missionsfältet. Han accepterade att ta pastorstjänsten och stannade i Stockaryd i fem år. Eftersom han var från bygden och som missionär hade varit understödd av Stockaryds alliansförsamling, kände han till förhållandena väl. De församlingar i Afrika han arbetade i var präglade av den karismatiska rörelsen, så han var inte främmande för en framtoning med lovsång och bön för helande; inte heller för den förkunnelse som Livets ord förde fram. Men han hade också en förståelse för dem, som kände oro för vart detta kunde leda. Det var ett turbulent skede då församlingen var uppdelad i två grupper, som agerade mot varandra i mycket (13) känslomässiga tonlägen – även offentligt. Människorna tålde inte varandra.
Pastorn såg som sin uppgift att ägna mycket tid åt att prata med enskilda och familjer. Det var många från båda grupperna som hade gått ut hårt mot dem i andra gruppen och ibland blev det väldigt tuffa samtal, då pastorn försökte skapa förståelse för dem med andra åsikter. Han valde under dessa fem år att förkunna på ett sätt som inte skulle uppfattas som kontroversiellt av någon grupp.*
Vi hade inte några direkta initiativ, inga stora satsningar, utan det var det här, bara att lunka på, att bygga upp relationerna, finnas med, att ge en trygghet in i församlingen.
Det var några få som lämnade församlingen för att de var besvikna för att pastorn inte hade tagit tydligare ställning mot ”Livets ords-falangen”. Men till skillnad från många församlingar i liknade situationer under denna tidsperiod hölls församlingen samman.
Stockaryds alliansförsamling har ibland kallats för Svenska Alliansmissionens pingstförsamling. För-samlingen har, enligt informanterna, en lång tradition av öppenhet mot det pentekostala och karismat-iska. Under 1960- och 70-talen hade församlingen som föreståndare en rad pastorer som uppmuntrade denna inriktning. I början av 1980-talet kom en ny pastor i samma anda. Han hade gått på Rhema Bible School i USA och var influerad av trosrörelsen. Det fanns i början en stor öppenhet för den nye pastorns förkunnelse, för lovsång, profetia och tungotal. Under hans tid växte trosrörelsen fram och pastorn var öppen för det den förde med sig. Många i församlingen blev dock oroliga på grund av allt som skrevs och sades i många sammanhang, att detta var en ny lära. Dessutom kom sannolikt förändringarna alltför snabbt.
En informant berättar att pastorn gömde sångböckerna, eftersom det bara var nya lovsånger som skulle sjungas. På läktaren satt pastorn i en grannförsamling, förundrade sig och försökte bromsa utvecklingen. Representanter för Alliansmissionen besökte också församlingen. De lyssnade på pastorns predikningar och försökte tala honom tillrätta. Positionerna var dock låsta och i det läget såg pastorn inte någon annan utväg än att säga upp sig. Församlingen stod sedan utan pastor ett år och det rådde stora spänningar mellan dem som – förenklat sagt – var positiva till trosrörelsen och dem som var negativa.*
1987 återkom en ung pastor till Sverige efter en period på missionsfältet. Han accepterade att ta pastorstjänsten och stannade i Stockaryd i fem år. Eftersom han var från bygden och som missionär hade varit understödd av Stockaryds alliansförsamling, kände han till förhållandena väl. De församlingar i Afrika han arbetade i var präglade av den karismatiska rörelsen, så han var inte främmande för en framtoning med lovsång och bön för helande; inte heller för den förkunnelse som Livets ord förde fram. Men han hade också en förståelse för dem, som kände oro för vart detta kunde leda. Det var ett turbulent skede då församlingen var uppdelad i två grupper, som agerade mot varandra i mycket (13) känslomässiga tonlägen – även offentligt. Människorna tålde inte varandra.
Pastorn såg som sin uppgift att ägna mycket tid åt att prata med enskilda och familjer. Det var många från båda grupperna som hade gått ut hårt mot dem i andra gruppen och ibland blev det väldigt tuffa samtal, då pastorn försökte skapa förståelse för dem med andra åsikter. Han valde under dessa fem år att förkunna på ett sätt som inte skulle uppfattas som kontroversiellt av någon grupp.*
Vi hade inte några direkta initiativ, inga stora satsningar, utan det var det här, bara att lunka på, att bygga upp relationerna, finnas med, att ge en trygghet in i församlingen.
Det var några få som lämnade församlingen för att de var besvikna för att pastorn inte hade tagit tydligare ställning mot ”Livets ords-falangen”. Men till skillnad från många församlingar i liknade situationer under denna tidsperiod hölls församlingen samman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar