Rörelse i Rörvik

Rörelse i Rörvik

Svenska Alliansmissionens församlingar i Hjälmseryds socken, Rörvik, Bodaryd, Möcklehult, Föreberg, Släthult och Gamla Hjälmseryd, utgjorde under 1900-talet en krets och hade gemensam pastor. En av de ungdomar som växte upp i södra delen av socknen kom under sin barn- och ungdomstid att engagera sig musikaliskt både inom dessa församlingar och inom Svenska kyrkan i Hjälmseryds församling. Under de övre tonåren växte ansvaret och han kom att leda en växande ungdomskör, Emmanuel, i Rörviks alliansförsamling. Kören lockade även en hel del ungdomar som inte tillhörde församlingen. Den blev inte bara uppskattad i Rörvik, utan kom att göra en hel del resor. Det var delade meningar i församlingen om dessa resor, för de gjorde ju att ungdomarna inte var hemma vid deras egna gudstjänster. De första åren på 80-talet hade kören omkring 30 medlemmar.* Genom intresset för en ”tjej” kom körledaren att söka sig till de väckelsemöten som hölls i Gamla Hjälmseryd vintern 1982. Han var skeptisk till det hela när han kom första gången och

… fick inte plats, utan jag stod i köksfarstun, faktiskt, och såg absolut ingenting av hela mötet, men lyssnade lite. Men på nåt vis så blev jag fast där, trots att jag tyckte att dom gjorde det mesta fel utifrån min infallsvinkel. Och ganska så snart blev jag involverad också där musikaliskt.* 

Körledaren berättar om många nya erfarenheter med Gud och att en personlig gudsrelation började utvecklas.

Och så växte det fram en otrolig hunger efter Gud. Så i – efter – jag kan inte riktigt relatera tiderna - men i samma sug efter Gud, så läser jag en annons i Smålands dagblad om lördagsbibelskola i Jön-köping. Och tidigare hade ju bibelskola eller bibelstudium – det var nåt man led sig igenom. Men nu verkade det ju fantastiskt intressant.*

Bibelskolan var lokalt arrangerad i Jönköping, men med tillresande lärare från Livets ord i Uppsala, något som körledaren och hans vänner inte hade hört talas om tidigare. Med bibelskolan följde ett inflytande, som primärt berörde körens medlemmar men därmed också Allianförsamlingen i Rörvik, från den allt mer omdebatterade och kontroversiella församlingen och bibelskolan Livets ord.

Allians-församlingens ledarskap försökte korrigera den framgångsteologi, som det undervisades om i kören, genom att ge en annan typ av undervisning kring de frågorna. Men körens ledare och medlemmar ville inte låta sig påverkas, ”för vi tyckte ju: vi har fått det!”. De hade trott att det de hade hört och upplevt skulle tas emot med glädje av församlingen. Den negativa reaktion de fick blev en besvikelse för dem.*

Men ungdomskören växte av det som hände och många ungdomar kom till tro. De var 70-80 när de var som flest. Många av dem var med och sjöng under väckelsekampanjen 1983. Några deltog också i den bibelskola som Hjälmseryds församling anordnade i Rörviks församlingshem. Spänningarna till Alliansförsamlingen växte. Ledarna för kören var flera gånger kallade till samtal med församlingens styrelse. Det hela kulminerade under 1986 och början av 1987. En grupp ur kören deltog i nyårskonferensen på Livets ord vid det årsskiftet. Där gavs undervisning om församlingens betydelse och vikten av att stå under församlingsledningens auktoritet; att det inte var medlemmar eller ledare i olika verksamheter som skulle tala om för ledningen vad som skulle göras. När körledaren sedan vid ett möte med styrelsen upplevde att han ställdes inför ett ultimatum att följa församlingslinjen eller lämna för-samlingen, så blev valet efter en betänketid att lämna den. Meningarna går dock isär, när det gäller församlingens handlande och krav, då jag lyssnar på olika informanter.*

Efter brytningen fanns det kontakter mellan ledarna i kören och kyrkoherden i Hjälmseryd om en möjlig tillhörighet och ett engagemang i Svenska kyrkan. Kontakter fanns också mellan kyrkoherden och pastorn i Stockaryds alliansförsamling om vilka möjligheter det fanns att ge ungdomarna stöd och en hemvist. I Rörvik hade vid denna tid, utifrån Svenska kyrkans konfirmationsarbete, startat en ungdomscaféverksamhet i församlingshemmet kallad Hugg. Det fanns också relationer mellan körens ungdomar och denna grupp. Många av körens medlemmar gick tidvis till Hjälmseryds nya kyrka. Men de relationerna utvecklades inte vidare, delvis på grund av de kulturella och liturgiska skillnader som föreföll alltför stora, mot den miljö frikyrkoungdomarna hade vuxit upp i. Under en tid engagerade sig en mindre grupp, av dem som hade varit med i kören, i Hetseryds alliansförsamling.*

Flera informanter som inte personligen var involverade i händelserna i Rörviks alliansförsamling menar att det var en komplicerad situation i församlingen. Samma ställningstagande och kritik som hade riktats mot rörelsen i Gamla Hjälmseryds alliansförsamlingen och Hjälmseryds kyrka, kom mot ungdomskören. Ungdomarna var i sin iver svart-vita i sina åsikter och provocerande. Det fanns
konservativa krafter i församlingen och oron för trosrörelsen och framgångsteologin var generellt stor vid denna tid. Men samtidigt framhåller informanter att sättet att möta ungdomarna knappast var visligt och att församlingsledningen möjligen allt för lätt gav vika, för dem som var de starkaste kritikerna. Några äldre församlingsmedlemmar lämnade också församlingen i protest mot hur ungdomarna bemötts. Brytningen kom att gå rakt igenom några familjer, vilket de upplevde mycket smärtsamt.*

Det går att se många orsaker till varför utvecklingen kom att leda till en brytning mellan kören och församlingen. En informant säger:

Och dom hade liksom sitt eget program – sin egen verksamhet. Så dom blev ju en grupp – en ganska autonom grupp i Alliansförsamlingen.*

Körledaren ledde bibelstudierna med ungdomarna. Pastorn kom på kortare besök någon gång ibland. Det fanns ingen närmare relation mellan de unga ledarna i kören och någon i församlingsledningen. Kören levde sitt eget liv tills den drogs med av rörelsen i Gamla Hjälmseryds alliansförsamling, dess fortsättning i Hjälmseryds nya kyrka och trosrörelsen. Under några av intervjuerna reflekterade vi över om utvecklingen hade kunnat bli en annan, om det hade funnits ett personligt förtroende och närmare, mer frekventa relationer mellan ledarna i kören och några i församlingsledningen. Men förståelsen för det vi idag kallar mentorskap var knappast utbredd inom frikyrkan vid denna tid.*