Ett hotellrum i Berlin

Men inte hade vi bokat något hotell rum i Berlin? Nej, jag ska förklara.

När vi kom till Fiumicino fick vi vänta på avgången. Så långt inget märkligt. Men när det gått mer än två timmar inser vi att vi kommer att missa flyget i Berlin. Vi flög nämligen Air Italia till Berlin och skulle byta till Air Berlin för att flyga till Landvetter. Nåja, det ordnar sig.

Vi visste inte att ett våldsamt ovädet låg hela dagen och särskilt eftermiddagen över Berlin. Stormen var av sådan dignitet att ett antal människor omkommit och inga flyg kunde vare sig lyfta eller landa. Vid 20-tiden landade vi likväl i Berlin. Men det fanns inga platser till Göteborg den kvällen.

För att göra en lång och något förvirrad historia kort fick vi en kväll i Berlin på flygbolagets bekostnad. Hotellet vi fick oss till del trotsar min beskrivning. Det heter Maritim Hotel och ligger på Stauffenbergstrasse, ett fyrstjärnigt hotell men jag hade gissat  fem stjärnor. Frukosten var överdådig. Tråkigt bara att jag äter så lite vid den tiden på dygnet.

Så nu sitter vi här på flygplatsen. Skriver en blogg, läser några andra och inser att Svenska kyrkan är på väg in i nya bottennapp. Denna gång handlar det tack och lov inte om den kristna läran utan mer om organisatoriska regler, kanske berörs den kristna etiken och först i förlängningen om tron. Aftonbladet har visst meddelat att biskopen i Visby rest på lyxresa med sin fru. Jag tillåter mig tvivla och tror nog att Aftonbladet i vanlig ordning skruvat historien, vantolkat i syft att smutskasta. Vi får se hur det utvecklar sig. Men jag tror i skrivande stund att biskopen har en annan tolkning.

Det är klart att det går att hitta fel i Svenska kyrkans kultur. Med den självbild och den självgodhet jag ser i våra sammanhang blir jag inte förvånad om somliga så kallade personalresor kan innehålla både det ena och det andra. I Värnamo har vi gjort sådana resor vartannat år, förr till Nederländerna, Tyskland, Lettland eller Danmark. Andra gånger inom landet som till Gotland, Stockholm och senast till Bornholm. Och ärligt talat har vi inte arbetat hela dygnet. Men senast hade vi en heldag om HBTQ och maktmissbruk.

Jag vill självklart inte smutskasta den kultur som råder inom Svenska kyrkan men eftersom min tro lär mig både nåd och sanning är det omöjligt för mig att vara helt tyst. Det mesta måste jag tills vidare bära inom mig då det inte sällan är lokalt betingat. Men nu har tydligen tiden kommit då det vatten som utgår från Rikskyrkan också nått det annars ganska präktiga Värnamo. Vi får väl tro att ordspråket besannas: inget ont utan att det har något gott med sig.

Fiumicino

Fiumicino är namnet på en av Roms flygplatser. Där sitter vi nu och väntar på att få checka in. Vi är lite tidiga med andra ord.

Gårdagen började med att vi tog tunnelbanan till Ottaviano varifrån man promenerar till Peterskyrkan. Nu kom vi inte in omedelbart eftersom mässan firades utomhus med Petersplatsen fylld av folk. 20 000? Till vår glädje var det påven själv som celebrerade. Efter mässan öppnades emellertid kyrkan och vi kunde ta oss in i världens största (?) kyrka. Det är onekligen mäktigt. Pieta i ära men jag imponeras mest av det underbart vackra golvet.

Själv var jag tvungen att lämna sällskapet efter en stund eftersom Bajen spelade en viktig match mot Gefle kl 15. Sagt och gjort. På hotellrummet kunde jag glädja mig över att S Erik, ja, Erik Israelsson kallas så numera, gjorde 1-0 redan efter 13 minuter. Inte blev det sämre av att Alex gjorde 2-0 efter 39 minuter. Nu blev det visserligen onödigt dramatiskt på slutet men glad och lättad kunde jag konstatera seger i slutändan, 2-1.

Efter matchen och när de andra kommit tillbaka var det dags för restauran. Vi gick via Nazionale, till Piazza Venezia, ner mot och längs med Tibern. Vi såg och fotograferade Tiberön där allt en sägs ha börjat 579 år f Kr. Vi gick västerut till Birgittasystrarna och Piazza Farnese. På en bakgata hittade vi en restaurang och där satt vi och njöt av den varma kvällen. Klockan gick och några av oss valde att ta taxi tillbaka till hotellet.

Nu är det måndag och nöjda och glada reser vi hem. Vi får byta flyg i Berlin men sådant är ganska smidigt nu för tiden. Vi kommer till Lanvetter vid 18-10-tiden och så blir det bil till Värnamo.

Jag har idag på morgonen läst Dag Sandahls blogg och förskräcks över hur folkdemokratin används. HBTQ-flaggan har tydligen hissats på Bolmsö i protest mot halmdockan Bruno Edgarsson. Men det är klart har flaggan hissats på biskopsgården och biskopen själv går i Pride-tåget får man kanske tycka att det är fritt fram för andra. Jag skäms, undrar och hoppas att, om det finns någon rättvisa kvar i sammanhanget,  det slår tillbaka rejält. Det är onekligen så att HBTQ och Svenska kyrkan utkämpar ett krig. Det är tur för dem att vi "homofober" är så snälla.

Nej, nu är det dags att checka in.

Ekumeniska utmaningar

Klockan har blivit mycket i Rom och en ny blogg får anstå. I stälket lägger jag ut ännu en del om väckelsen i Hjälmseryd. Håll till godo.

Det förefaller enligt informanterna finnas ganska många aktivt verksamma kristna i bygden som inte har någon nära relation till vare sig Svenska kyrkan eller någon annan av frikyrkorna. En grupp kallar sig Hjälmserydssångarna. De blir dock ibland kallade att medverka i bygdens församlingar. En annan grupp har mötts till möten i IOGT i Stockaryd.* Gamla Hjälmseryds alliansförsamling har inte haft så många ekumeniska kontakter, men på senare år har relationer skapats mellan dem och Hjälmserydsstiftelsen, främst i form av en funktionell ekumenik då alliansförsamlingen lånar ut sitt missions-hus vid behov. Församlingen har också inbjudits och deltagit under böneveckan för kristen enhet, samt haft predikobesök av komministern i Hjälmseryd och några av bygdens frikyrkopastorer.* Under många år har Östra och västra härads missionsförening anordnat möten, från början främst i Kronobergs län. Arbetet har skett i samverkan med bygdens församlingar och setts som ett missionsarbete.* En av informanterna kommenterar med tanke på de många från varandra oberoende initiativen som förekommit under årens lopp: ”Så det är ju en – samtidigt som det är en väckelsebygd – så är det lite en söndringens bygd också.”*

Gemensamt konfirmandarbete

Alltsedan konfirmation i frikyrkorna har blivit en etablerad företeelse, har frikyrkoförsamlingarna i Hjälmserydsbygden bedrivit konfirmationsundervisning med relativt stora grupper. 1996 sökte föräldrarna till de kommande konfirmandgrupperna upp kyrkoherden i Stockaryd för att fråga, om det skulle vara möjligt att ordna en gemensam läsning för alla ungdomar på orten, så att de inte skulle behöva välja konfirmandgrupp. Kyrkoherden kallade till stormöte med föräldrar, konfirmander och frikyrkans pastorer. Beslutet blev att göra ett försök på ett år. Med komministern i Hjälmseryd som samordnare bedrevs så gemensam undervisning med kyrkans präster och frikyrkornas pastorer, först för ungdomarna från Stockaryd, efter fem år också även från Hjälmseryd/Rörvik. Själva konfirmationen följde Svenska kyrkans ordning och det arbetades fram en samsyn i hur undervisningen skulle ske.*

År 2008 hölls en biskopsvisitation i pastoratet. Prästerna redogjorde, i den del av visitationen då representanter för kommunledning och näringsliv deltog, för det ekumeniska arbetet med kamratstödjare i skolan, en lärjungaskola och konfirmation. En kort tid efter visitationen kom det brev från biskopen, att den gemensamma konfirmationsundervisningen inte fick fortsätta. Den var emot kyrkans ordning, eftersom avtal saknades mellan Svenska kyrkan och Svenska alliansmissionen resp. Pingströrelsen. De frikyrkliga hade en annan syn på konfirmationen, menade han. Till både föräldrars, konfirmanders, pastorers och prästers sorg tvingades de upphöra med samarbetet. Samtal fördes när intervjuerna gjordes om möjligheten att ta upp det ekumeniska konfirmationsarbetet igen, men 2016 har Svenska kyrkan beslutat att inte återuppta samarbetet, bland annat beroende på olika hållning teologiskt t.ex. i dopfrågan.*

Präst- och pastorsgemenskap

När jag frågar en informant som är en aktiv gudstjänstbesökare, om vanligt kyrkfolk märker av hur relationerna mellan präster och pastorer är, får jag svaret att särskilt på mindre orter märks det väl.* Vad dom signalerar ut, det ser människor. Är dom [ledarna] villiga att va enade […] och dom vill nånting tillsammans, då smittar det ju av sig även på församlingarna. Men är dom lite hund och katt, då kan man inte tänka sig att församlingarna ska va så enade.*

Präster och pastorer i Hjälmseryd, Stockaryd, Rörvik och Föreberg har mötts ganska regelbundet till samtal och bön, vilket varit grunden till flera ekumeniska satsningar. Inte minst betonas de årliga skidresorna som skapat många relationer mellan familjer i bygden. Pastorssamlingarna har också gett möjlighet till en pastoral omsorg mellan församlingsledarna och skapat ett växande förtroende mellan dem och församlingarna i bygden. Dessa församlingsledare är, när de har möjlighet, också med på de pastorsluncher som anordnas i Sävsjö en gång i månaden.*

En apostolisk kyrka

Idag har det varit varmt i Rom. 29 grader i skuggan, men vid ett besök som vårt går det inte alltid att vara i skuggan. Vi hade bestämt oss för att promenera från hotellet till S Giovanni in Laterano. Sagt och gjort men vi stannade till vid S Maria Maggiore och denna gång gick vi in. Vilken kyrka! Den är så fylld med folk, i biktstolarna, i sidokappel där det firas mässor och sjungs lovsånger, att man som svensk häpnar.

Dop i S Giovanni

När vi senare anlände till S Giovanni besökte vi först baptisteriet. Byggnaden är åttakantig och vittnar därför om dopets mål, den åttonde dagen, den nya tidsålder. När vi kom in pågick en dopgudstjänst och folket runtomkring klappade i händerna och jublade när den nydöpte hölls upp till allmän beskådan. Guds rike hade nu utökats med ännu en medborgare! Den nydöpte kläddes sedan i en vit dräkt som vittnade om den nyvunna rättfärdigheten och nya applåder fyllde kyrkorummet.

Dagen höjdpunkt är nog besöket inne i själva påvekyrkan, Lateranen. På golvet vid ingången ser vi påvens vapen i marmor, ett imponerande hantverk. När vi sedan kommer in i själva kyrkorummet möts vi av nästan osannolik konst alltifrån golvet till taket. Utefter mittskeppets väggar ståtar apostlarna inklusive S Paulus. Längst fram står nämligen S Petrus och S Paulus, judarnas och hedningarnas apostlar. Jag hade nöjet att få säga till mina medresenärer att vi lever och verkar i en apostolisk kyrka. Kyrkan är byggd på apostlarnas grund där Herren Jesus själv är hörnstenen. De första kristna och för all del de senare också kännetecknas av att de håller fast vid apostlarnas undervisning. Detta enkla faktum kan ingen i Svenska kyrkan ändra på, bara hålla fast vid eller avvika ifrån.

Efter besöket vid Scala Santa, den heliga trappa som Jesus, enligt en tradition, gått upp för till Pontius Pilatus,  fortsatte vi genom Republikanska muren, till Metron, tunnelbanan. Vi skulle till Piazza del Populi och det är lite väl långt att promenera. Väl där blev det lunch innan vi gick till Kejsare Augustus väldiga fredsaltare. Jag har själv inte varit där tidigare men det är imponerande. Pax Romana, den romerska freden bidrog till den kristna spridningen.

Ifrån fredsaltaret gick vi till Spanska trappan där det myllrade av folk. Spanska trappan är en känd mötesplats och det finns väl inga turister som inte besöker den av fransmännen (sic!) bekostade trappan. Vi drack lite kaffe och åt glass i värmen. Vidare promenerade vi till  Fontana di Trevi. Fontänen som är något utöver det vanliga påbörjades av Bernini på 1600-talet och föreställer vattnets allestädes närvaro. Härifrån gick vi till hotellet för att vila ett par timmar.

På kvällen gick vi till Pantheon och vidare till Piazza Navona där vi åt middag. Klockan var närmare 22 innan vi var tillbaka på hotellet och jag kunde skriva färdigt denna blogg.

Vad som dröjt sig kvar hos mig? Jo, det enkla faktum att den kristna kyrkan är apostolisk.

En stridande kyrka

Så har vi gjort ett dygn i Rom. Det blev som det lätt blir på resa en fylld dag. Vi började med Colosseum och för ändamålet "köpte" vi oss en guide. Det betyder en ökad kostnad och ett drygt lyssnande, MEN också att vi går förbi alla köer. Det är tusentals som samtidigt ska bese den stora amfiteatern. Bygget påbörjades 72 e Kr och invigningen ägde rum år 80 e Kr. Anläggningen påminner om Tele 2-arena där Bajen spelar sina matcher men byggd för nästan 2000 år sedan i annan stil och delvis med annat syfte.

Syftet är i grund ett och detsamma, nämligen"bröd och skådespel" för folket så att det håller sig lugnt och inte blandar sig i väsentligheter. Men metodrna skiftar. Colosseum kunde ta emot 80 000 människor. När det invigdes hölls festspelen i 100 dagar i sträck enligt ett uppgjort schema. På morgonen eller förmiddagen fick gladiatorer kämpa mot de vilda djuren, hungriga lejon, tigrar, krokodiler med flera. Mitt på dagen korsfästes kristna och på eftermiddagen kämpade gladiatorerna mot varandra. Förresten, finns det inte ett svenskt TV-program som heter Gladiatorerna"?

Sedan vandrade vi upp till S Clemente, kyrkan som byggts ovanpå Clemens hus. Clemens ledde en av 15 (?) husförsamlingar i Rom år 70-100 e Kr. Det går att komma ner till Clemens hus. På andra sidan gatan dyrkades Mithra, en importerad iransk gud från 1200-talet f Kr. Vid den här tiden levde den kristna tron starkt men var illa ansedd.

Nästa plats att besöka blev Palatinen, Roms vagga. Här föddes Rom 753 f Kr då tvillingarna Romulus och Remus sattes ut och övergavs. De strandade på Tiberön, föddes upp av en varginna och fick hus på Palatinen. På Palatinen bodde och verkade kejsare Augustus och några av hans efterföljare. På denna kulle har vi en fantastisk utsikt över staden.

Så gick vi ner till Forum Romanum. Nu var klockan rätt mycket och eftersom vi inte hade någon annan guide än undertecknad klarade vi av torget relativt snabbt. Det blev att stanna vid Titus-bågen, säga något om via Sacra, Vesta-templet, Septimius Severus-bågen och Curian innan det blev dags för en efterlängtad middag.

Det blir en dag som denna också många samtal, inte minst personliga sådana som inte bör återges på en blogg. Men så mycket kan sägas att vi är sex personer från Värnamo och att samtalet understundom handlar om läget i Svenska kyrkan. Det är inte roligt att höra hur Svenska kyrkan uppfattas av allmänheten men jag tröstar mig genom att tänka på våra föregångare martyrerna på Colosseum. Kyrkan är en stridande kyrka.

Ett hotellrum i Rom eller 105 veckor

Sitter på ett hotellrum i Rom.  Klockan närmar sig 21 och det har blivit en lång men mycket god dag. Uppstigning vid 05 och sedan bil till Landvetter. Direktflyg till Rom och tåget in till Termini. En skön promenad till Eurostars International Palace, ett fyrstjärnigt hotell på via Nazionale. På vägen dit passerar vi S Maria Maggiore. Det var vid den här platsen på kullen Esquilinen som Jungfrun uppenbarade sig. Enligt legenden skulle påven Liberius haft en dröm att det snöade på Esquilinen. Patriciern Johannes hade fått möta Jungfrun i en dröm där hon sagt att det skulle byggas en kyrka på den plats det snöat under natten. Mot all förmodan skedde att det trots årstiden fallit snö på Esquilinen. Kyrkan byggdes omedelbart efter konciliet i Efesos år 431 där Maria förklarats vara gudaföderska. Denna händelse gjorde att Maria fick en central plats också inom den västra delen av kyrkan.

Efter att vi installerat oss promenerade vi via Nazionale norrut till Piazza della Repubblica, hittade en härlig restaurang på en av bakgatorna och åt en god middag. Efter maten gick vi samma väg söderut, i andra änden av via Nazionale ligger Piazza Venezia. Här ligger monumentet rest till kung Viktor Emanuel den andres ära (1869-1947). Han var det enade Italiens tredje och sista kung. Men mer intresant för oss var utblicken över Trajanus Forum. Kejsar Trajanus (98-117 e Kr) lät resa en kolonn till minne av segern över dakerna, nuvarande Rumänien. Det är en imponerande kolonn på 40 meter.

I morgon ska vi fördjupa oss lite mer i det antika Rom. Vi planerar att gå vidare till Forum Romanum, Palatinen, Colosseum, kejsar Neros hus och kyrkofaderna Clemens hus, påve 91-101 e Kr. Men det är varmt. I morgon upp emot 30 grader så vi tar det lugnt.

För övrigt kan jag berätta att det idag är 105 veckor sedan olyckan. Plattan och skruvarna som skulle hålla ihop vänster överarm har lossnat och benbitarna glidit isär, MEN också börjat läka samman något. Visserligen fel men det är bättre att det läker fel än att det inte läker alls. Det är trots "misslyckandet" mer stabilt nu än innan operationen. Därför blir det ingen ny operation nu. Jag ska tillbaka i augusti-september. Det är möjligt att det läker än mer och det är risk att det försämras. Men jag är lättad och tacksam eftersom jag inte har ont och kan använda armen i vardagssysslorna. Det var allt för den här gången från ett hotellrum i Rom.

Försoningsarbete, relationsbyggande och ekumeniska initiativ

Om försoning kan anses behöva bestå av minst fyra komponenter – en historieskrivning, en bön om förlåtelse från den eller de som gjort fel, ett givande av förlåtelse från den som blivit felaktigt bemött eller behandlad, samt ett närmande (eller ömsesidigt lösgörande) relationellt (22) – så finns detta, åtminstone delvis, med i berättelsen om begravningen av den gamle baptisten. Det har, som vi har sett av berättelsen, pågått och pågår ett försoningsarbete i Hjälmserydsbygden. Relationer finns mellan alla de församlingar, som det av historiska skäl skapats klyftor emellan. I berättelsen har vi fått följa försoningsinitiativ och försoningsprocesser inom församlingarna i Stockaryd och Rörvik.

Hjälmserydsbygden har haft en starkt frikyrklig prägel. Så är det fortfarande, men inte lika tydligt. Inte heller får jag utifrån informanterna uppfattningen att det idag skulle vara några nämnvärda spänning-ar mellan Svenska kyrkan och de övriga frikyrkorna. En informant berättar att det i en skrift om Svenska kyrkan refereras till en rapport om det andliga läget i församlingen, som en kyrkoherde på 1930-talet skickade till biskopen. Där skrev han att frikyrkan hade tagit all verksamhet. Nästan alla gick till missionshusen, särskilt de unga, vilket han kände en viss vånda över.*

Av intervjuerna framgår att det även mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna har funnits – och fortfarande finns – anledning till försoningsarbete. Ett exempel är begravningen 1942 av den gamle baptisten, som jag nämnt om tidigare, i snöstorm på kyrkogården utanför Hjälmseryds gamla kyrka. Om detta finns det en anteckning i kyrkböckerna, att folket på bygden sa att ”han begravdes som en hund”. En informant berättar:

Trots att han hade varit med och byggt på den [gamla kyrkan]. Och i en notis som jag hittade i hus-förhörslängden så stod det att familjen Anderssons far, och det stod namn, hade avlidit, och ”två av
sönerna kom och bad att få hålla begravningsgudstjänsten, men jag nekade”. Och då stod det att be-gravningen förrättades ute på kyrkogården.* 

Under en ekumenisk pilgrimsvandring 2011 genom socknen stannade gruppen till vid varje kapell och gick in för att få en visning. När de kom till Baptistkapellet så var det ett av den gamle baptistens barn som utförde visningen. Fadern hade varit medlem där och så var även sonen. En av informanterna var med och kom under visningen ihåg berättelsen.

Och då var det öppet, så jag fick ordet, och så berättade jag om det här. Och sen bad jag om – den församlingen och alla som relaterade den – bad jag om förlåtelse, för kyrkans sätt att behandla medkristna […] Och mannen där blev djupt berörd, och jag tror att faktiskt det var ett sår som läktes, som har betydelse för framtiden.*

Konflikter finns dock fortfarande och intervjumaterialet ger även exempel på nedlåtande attityder mot Svenska kyrkan från ledare inom församlingar som förespråkar medvetet dop.*

Vad har då hänt med relationerna mellan Alliansförsamlingen i Rörvik och de ungdomar, varav många bildade församlingen Guds kraft, när det gäller försoning? Den pastor som 1994 började sin anställning i Rörviks alliansförsamling sökte efter en tid upp pastorn i församlingen Guds kraft (f.d. ungdomskörsledaren i Rörvik). De gångna decenniernas händelser i Rörvik hade då och då kommit upp till ytan och bland dessa var relationen till ungdomskören Emmanuel och dess ledare. Båda pastorerna ville se någon form av försoning. Ett besök under en gudstjänst i Rörvik diskuterades, men sågs inte som en framkomlig väg. Initiativet blev att styrelsen för församlingen Guds kraft inbjöd styrelsen för Rörviks alliansförsamling till fika en söndagseftermiddag. Det var spänt. Några kunde inte möta varandras blickar. Pastorn i Guds kraft upplevde i stunden ett tilltal från Gud, att be Rörviksstyrelsen om förlåtelse. Även om han ställde sig frågan, om det var han som skulle be om förlåtelse, uttryckte han sin sorg över att han hade gjort många fel och borde ha gjort på ett annat sätt. Han förstod att det hade ställt till det i församlingen. ”Jag önskar att vi kunde ha gjort det här tidigare”, sa han. Fortsättningen på mötet blev mer avspänd och det skedde ett närmande. Bönen om förlåtelse togs emot.*

Att försoning snarare kan ses som en process, än ett enstaka tillfälle då människor ber om och ger förlåtelse, är denna berättelse exempel på. Vid en ekumenisk bönekväll i Rörviks frikyrkoförsamling i slutet av 1990-talet deltog pastorn i Guds kraft. Något inträffade där, som visade Rörviksförsamlingens pastor att allt inte var förlåtet i relation till trosrörelsepastorn. Det resulterade i en träff då han och de berörda personerna i Rörvik möttes och fick reda ut det som fortfarande skavde.*

Berättelsen om begravningen i snöstorm på Hjälmseryds gamla kyrkas kyrkogård visar på att det ibland kan finnas gamla sår kvar under många år i en bygd. Några försoningsprocesser finns redovisade i denna text, men det finns också konflikter som inte följts upp här. I vissa fall kan det ha före-kommit försoningsprocesser som inte framkommit under intervjuerna. I andra fall är det tydligt att försoning, enligt min definition ovan, inte har förekommit. Det finns t.ex. församlingsledare som lämnat socknen i en konflikt och sedan aldrig återkommit för försoning. Det finns människor som väljer att stå utanför församlingsgemenskap för att de blivit sårade i en konflikt. En fråga som kan ställas är om det finns skäl att initiera försoningsprocesser i sådana fall. Är det av värde, eller finns risken att gamla sår rivs upp och skadan förvärras?*


(22) Tutu, Desmond & Mpho (2014) Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld Örebro: Libris, anger fyra steg till förlåtelse: berätta historien, sätta ord på det som gör ont, ge förlåtelse, samt förnya eller släppa taget om relationen.

200 personer kom till tro

Stockaryd

Genom den strukturella förändringen och bildandet av Rörviks frikyrkoförsamling fick Pingstförsamlingen i Stockaryd avstå en stor grupp medlemmar. Detta skedde i samförstånd och genom att medlemmarna i Pingstförsamlingen genom ett aktivt val blev medlemmar i Rörviks frikyrkoförsamling. Pingstförsamlingen hade efter denna förändring omkring 100 medlemmar.*
Under 1990-talet var det inte så mycket kontakt mellan Pingst- och Missionsförsamlingarna i Stockaryd. Det förändrades och en tid efter bildandet av Rörviks frikyrkoförsamling inleddes samtal mellan församlingarna om samgående. Det ledde till att Stockaryds frikyrkoförsamling bildades 2009 och 2011 anslöt sig också Hetseryds missionsförsamling till gemenskapen. Församlingen är ansluten till Pingst – fria församlingar i samverkan och Svenska alliansmissionen.*(20)

Hjälmseryd

Vi sitter i Gamla Hjälmseryds missionshus, en kvinna och en man som var med under väckelsen 1982-1983 och jag. Kvinnan visar mig bilder i ett album och berättar att det var omkring 200 som kom till tro under de åren. Många av dem var inte från bygden, men hennes man ringde till församlingarna på deras hemorter, gav adresserna till de nyfrälsta och bad att någon skulle kontakta dem. Han var en av de två lokala evangelister som brann för väckelse och var aktiva i både administration och bön före, liksom i förbönstjänsten under mötena, även när de var i Hjälmseryds nya kyrka. ”Det var ju hemskt roligt, så det va. Det skulle jag vilja va med om en gång te”, säger hon med stark rörelse. Hon visar mig bilder från fullsatt mötestält och virkeslada – 2000 människor samlade.*

Församlingen delade pastor med de andra församlingarna i den så kallade Hjälmserydskretsen. Men vi ”var nog lite udda”, säger de. Dels låg de geografiskt i utkanten av kretsen, dels var de öppna mot många fromhetsriktningar, t.ex. Jesusfolket och dels hade de flera medlemmar som verkade som evangelister och förkunnare, så förutom gudstjänsterna med pastorsbesök en gång i månaden hade de många egna möten av olika slag.* Mötena i virkesladan fortsatte under flera somrar på 1980-talet. Senare hölls tältmöten, men medlemmarna blev allt äldre och orkade inte med den dygnet-runt-bevakning av tältet som efter hand blev nödvändig. Men när en av medlemmarna i församlingen bygg-de en maskinhall omkring 2005 blev det möjligt att hålla möten där. Förkunnaren Nenne Lindberg har varit medarrangör. ”Han sköter om när det gäller medverkande. Och sen har vi samarbete, så det praktiska ställer vi upp mycket på”, säger mannen. Den legendariske evangelisten Målle Lindberg har medverkat under flera år. Planering pågår inför sommaren 2016. Inte så många kommer till tro i de möten som hålls, men längtan efter en ny väckelserörelse är tydlig*(21)

(20) Enligt hemsidan för Frikyrkan Stockaryd http://frikyrkan.nu/om-forsamlingen/ (2016-01-16)
(21) Enligt hemsidan för Apg20 http://www.apg29.nu/index.php?artid=19950 och hemsidan för församlingen http://gamlahjalmserydsafs.webnode.se/ (båda 2016-01-16)

Rörvik

Den karismatiska rörelsen och trosrörelsen blev orsak den nya församlingen Guds kraft. Dessa rörelser i kombination med en ekumenisk rörelse ledde även fram till att församlingar förenades – i Rörvik och Stockaryd. Ingen av dessa processer gick dock smärtfritt förbi.
Stockaryds pingstförsamling hade en utpost i Rörvik. Gudstjänster hölls varannan vecka på respektive ort vilket innebar att man strax före gudstjänsttid kunde möta en kolonn med bilar på väg till den aktuella kyrkan.

Efter den splittring som skedde i Rörviks Alliansförsamling 1987 växte i början av 1990-talet fram en tonårsgrupp som kallades för Livsviktigt. Ledare för den gruppen blev en man som med sin familj flyttade till Rörvik 1993. Orsaken till att flytten gick till Hjälmseryds socken var, att familjen sökte sig till Småland och hade varit med på sommarbibelskolan under några år. De hade attraherats av det som utifrån den hände i bygden. När missionscentret inte kom till stånd och sommarbibelskolorna upphörde blev kopplingen till Svenska kyrkan mindre intressant. Kontakterna med kyrkoherden gjorde dock att det blev naturligt att söka kontakt med de ungdomar som under benämningen HUG (Hjälmseryds ungdomsgemenskap) drev och möttes i ett café i Rörvik. Det var ungdomar i 20- till 25-årsåldern, som hade dragits till kyrkan på grund av bibelskolan. Tonåringarna i Livsviktigt och HUG-ungdomarna kände varandra ganska väl, men det fanns en distans mellan de två grupperna, en viss misstänksam-het. Tonårsledaren såg som en viktig uppgift att skapa gemenskap mellan dem ”för enhetens och gemenskapens skull”. HUG-ungdomarna hade ”taggarna ut gentemot dom traditionella församlingarna”.*

1994 kom en engelsk förkunnare på besök, men en vision om ett ”open-air-meeting” på fotbollsplanen i Rörvik. På annandag pingst 1995 genomfördes något de kallade för ”Jesus-festival” med drama, och musik, som HUG-ungdomarna och tonåringarna i Livsviktigt genomförde tillsammans.

Ja, det blev väldigt positivt. Vi gjorde något väldigt gott tillsammans där. Så det kändes ungefär som att dom där murarna, som hade byggts upp ganska rejält, började rivas ner.*

Nästa steg i utvecklingen började med en konflikt. Till Hjälmserydskretsen inom Alliansmissionen kom en ny pastor 1994. En grupp präster och pastorer gjorde kort därefter en resa till den karismatiskt inriktade New Vine-rörelsen. Det blev en stor upplevelse för deltagarna och uppfylld av intrycken in-ledde den nya pastorn i Rörvik ett förändringsarbete som innebar dels att knyta kretsens församlingar närmare varandra, dels att skapa en tydligare karismatisk inriktning. En informant menar att han kanske var ”lite för ivrig när han skulle sjösätta det” och var en ”offensiv person”. Det blev vad informanten kallar ”lite karismatiska övertoner, som inte gick hem i alla läger”. Med tanke på den utveckling som Alliansförsamlingen hade upplevt bara sju år tidigare, är det ju inte förvånande, att oron i för-samlingen utvecklades till en konflikt. Samtal med lokala kollegor förändrade inte inriktningen. Det skar sig mellan pastorn och särskilt en av kretsens församlingsstyrelser. Något år innan denna kris hade ungdomsledaren för Livsviktigt blivit vald till ordförande i Hjälmserydskretsen. Han hamnade därmed i en svår mellanposition, men fick stöd från inre missionens sekreterare och distriktföreståndaren inom Alliansmissionen. Det skapades ett åtgärdsprogram, men pastorn tackade nej till detta och sade upp sig.*

Under tiden utan pastor fördes samtal om Hjälmserydskretsens framtid och en majoritet av församlingarna ansåg, att tiden för detta samarbete var över. Därmed upplöstes kretsen 1998. De pastorala uppgifterna i Rörviks Alliansförsamling hade under tiden utan pastor, i hög grad kommit att vila på ordföranden, den tidigare ungdomsledaren. Han blev efter drygt ett år ombedd att ta tjänsten som pastor och tillträdde 1999. Nedläggningen av kretsen skapade möjlighet till något nytt. Alliansförsam-lingen beslutade att inte ha egna gudstjänster de söndagar då Pingstförsamlingen hade gudstjänster i Rörvik. De deltog istället i deras. Efter en tids samtal mellan de två församlingarna beslutade Pingst-församlingen i Stockaryd och Rörvik, samt Alliansförsamlingen i Rörvik att ett samgående skulle ske mellan Alliansförsamlingen och de medlemmar i Pingstförsamlingen som så önskade – främst de som bodde i Rörvik. Rörviks frikyrkoförsamling bildades 2002.*

En faktor som flera informanter ser som viktig för den ekumeniska utveckling som skedde i Rörvik var de bönesamlingar som hölls på måndagskvällarna åren 1998-2002. I en ”bönestuga”, en friggebod som iordningsställts för mindre bönesamlingar, var det dessa kvällar bön för enheten mellan de kristna i bygden.* Det fanns inför samgåendet några områden där det var spänningar mellan olika samfundskulturer. Att församlingen skulle ha en relation till båda samfunden var alla överens om, men Svenska Alliansmissionen har medlemsförsamlingar, medan Pingströrelsens församlingar traditionellt har sett sig som helt fristående. Lösningen som båda grupperna kunde acceptera var att definiera att församlingen samverkar med de båda samfunden – även om den relationstypen inte finns inom Alliansmissionen.* En av informanterna säger som en sammanfattning om samgåendet att…*

… man har verkligen inte känt det som två grupper i församlingen – att ja, vi kommer från Allians och vi kommer från Pingst, utan det har blivit en vi-känsla på ett naturligt sätt, det har det gjort.

Nya församlingsbildningar

Efter Andra världskriget utvecklades den ekumeniska rörelsen snabbt, särskilt i västvärlden. För-hoppningen under 1970-talets karismatiska våg var, att den skulle stanna inom och förnya de etablerade samfundsförsamlingarna. Samtidigt fanns rädslan att de nya rörelserna skulle splittra de gamla församlingarna, vilket vi sett exempel på i frikyrkorna i Rörvik och Stockaryd. När församlingen Guds kraft startade 1987 upplevdes detta av övriga kyrkor som en mycket negativ splittring och under de första åren fanns inga relationer mellan Guds kraft och övriga församlingar i Sävsjö kommun.

Guds kraft

Efter separationen vintern 1987 mellan Alliansförsamlingen i Rörvik och ungdomarna i kören saknade dessa en tydlig församlingstillhörighet. De samlades till bön och bibelstudier hemma hos körledaren och hans fru. De var ofta omkring 30 personer, men kunde någon gång vara 50 – de flesta under 25 år, många tonåringar. Det var en tid av mycket bön och samtal för körledaren och gruppens kärna, cirka tio personer. De ville inte starta någon ny församling, men ville ”bli mer offentliga med detta”. När de sökte en form för arbetet fick de höra att Livets ord var en stiftelse, så de startade en stiftelse.*

Kören hade planerat att trycka upp t-shirts. Det fanns en blyertsskiss gjord med vad som skulle tryck-as. När de arbetade med namnet på stiftelsen – de upplevde att namnet var viktigt för deras identitet – fick körledaren en dag syn på skissen där det stod ”Guds kraft. Ja, tack!” – och så ett uppståndelsekors. Det blev svaret på namnfrågan.*

Under 1987-88 var det några i gruppen som gick bibelskolan på Livets ord. De åkte dock hem åtminstone varannan vecka för att hålla möten i bygdegården i Rörvik. Ibland kom någon av lärarna från Livets ord till Rörvik för att undervisa. De kunde då ha upp till åtta möten från fredag till söndag. Från Alliansförsamlingens sida upplevdes det som väldigt smärtsamt. Vid denna tid var det mycket diskussion om de frågor som ställdes på sin spets genom undervisningen som gick ut från Livets ord. Det handlade om framgångsteologi, ledarstil, helande (Kan Gud hela alla?), människor som föll under bön och andra karismatiska företeelser. Diskussionen, inte minst inom frikyrkorna, var intensiv. 1988 kom boken Parakyrkligt, som ifrågasatte alla kristna verksamheter som inte var förankrade i de traditionella samfunden – och framför allt Livets ord. Boken fanns med i studiecirklar och dess innehåll användes i det offentliga samtalet i slutet av 1980-talet.*(19) Året på bibelskolan och sommarkonferensen på Livets ord 1988 skapade en entusiasm och en övertygelse hos ledarna att Gud ville att de skulle starta en församling. Det skedde i augusti 1988 i bygdegården i Rörvik. Det hade skrivits i tidningarna om splittringen som blivit. Gruppen var kontroversiell. Normalt kunde det ändå komma 150 personer till bygdegården. Inför det möte då de skulle starta för-samlingen hade de satt in en annons som meddelade detta. Då kom bara 19 personer.*

Den tidigare körledaren var nu pastor i församlingen Guds kraft. De behövde en ny lokal och fann den i Sävsjö, så från och med 1990 blev de en Sävsjöförsamling. Misstänksamheten mot den nya församling-en var stor, så de valde att hålla sig för sig själva de första åren. De såg inte ekumenik vare sig som möjlig eller högprioriterad.*

Under de första åren var det inget problem med tillväxten, men omkring 1995 kom församlingen in i en svår period. De upplevde att glädjen försvann och engagemanget avtog – trots att många fortfarande åkte till Livets ord och kom tillbaka ”nästan övertända”.

Och vi fattade inte vad det var. Och det var riktigt, riktigt jobbigt ända tills en predikant kom och bara bad en enkel bön i början innan han skulle predika och bad bl.a. så här: ”Jesus, så bryter vi isoleringen som har kommit mot den här församlingen."*

Församlingen hade hyrt i en fastighet där även Sävsjö nya gymnasieskola expanderade. Det började bli trångt och församlingen bad och sökte en ny plats att vara på. En informant berättar om att Ulf Ekman hade fått ett profetiskt tilltal om att församlingen skulle placeras mitt i samhället. Bönesvaret blev hotellet i Sävsjö, som hade stått tomt ett år. Flytten blev en del av vägen ur isoleringen. Hotellet var komplett och församlingen började driva det som ett aktiebolag. Det upplevdes positivt av Sävsjöborna, som nu kunde ordna rum för sina gäster. Kontakter skapades och sektstämpeln började blekna.*

Pastorn i Guds kraft tog vid den här tiden ett initiativ för närmande till de andra kyrkorna i Sävsjö ge-nom att inbjuda till en ledarsamling. De möttes, men de övriga tyckte att det var horribelt att ”den store splittraren i kommunen nu tog en ansats till enhet”, som en informant uttrycker det.*
Ett viktigt steg för församlingen att orientera sig ekumeniskt blev mötet med den nya pastorn i Hög-landskyrkan (då Baptistkyrkan) i Sävsjö 1996. Han kom in på hotellet en dag och de två pastorerna fann varandra och en vänskap utvecklades under de 14 år som pastorn stannade i Höglandskyrkan. Deras relation blev vägen för församlingen Guds kraft in i gemenskap med de andra kyrkorna – även om den vägen inte var rak.*

Första steget in i den formella ekumeniska gemenskapen kom att bli församlingens engagemang i skolkyrkan i Sävsjö, ett expanderande arbete som gjorde att arbetsgruppen möttes nästan varje månad. Bl.a. introducerades ett kamratstödjararbete. Vid samma tid tog pastorerna i församlingarna Hög-landskyrkan och Guds kraft ett initiativ, till vad de kallade strategisk förbön för Sävsjö. Alla kyrkor inbjöds, men den första tiden alternerade bönetillfällena mellan dessa två kyrkor. Efter hand hölls bönesamlingarna, som pågick regelbundet under tio år, även i Svenska kyrkan och andra kyrkor i kommunen. Församlingen Guds kraft fick också, vid samma tid som de inbjöds till skolkyrkoarbetet, en inbjudan till Sävsjö kristna råd, men den inbjudan togs tillbaka, eftersom det framkom att församlingarnas företrädare inte var eniga. Numera är församlingen medlem i Sävsjö kristna råd.*

I början av 2000-talet då upplevde nog jag att vi var accepterade på ett plan, men sen finns det ju andra plan. Jag menar, att det är en sak att vi som ledare umgås. [---] Om inte annat så finns det tveksamhet. Det kan bero på teologiska saker, men det kan också bara bero på att dom kom på nåt möte och tyckte: Vad konstiga dom är! Och så låg det oss i fatet så att säga. Det har ju funnits en pe-riod, då ganska många inte hälsade. Dom gick demonstrativt över på andra sidan gatan.*

Det tog alltså ungefär 15 år för församlingen Guds kraft att finna en plats i den ekumeniska gemenskapen i Sävsjö. Det är ungefär samma tid som behövdes av försoningsprocesser i relation till trosförsamlingarna i Borås och Uddevalla, vilka också studeras i detta projekt. Det är kortare tid, historiskt sett, än vad det ofta tar att återknyta relationer som skadats mellan församlingar, när nya samfund uppstått. Detta kan ha berott på att det på alla dessa orter funnits nyckelpersoner som aktivt medverkat till försoningsprocessen genom relationsbyggande.

2001 startade församlingen Guds kraft en kristen skola. Hotellet var inte ändamålsenligt för denna, så de köpte en annan byggnad centralt i Sävsjö, där både skolan och församlingen sedan dess har bedrivit sin verksamhet.*

(19) Nilsson, Fred (1988) .Parakyrkligt - om business och bön i Sverige Verbum

104 veckor

Vi hade en mycket bra samling med koinonian i lördags då vi studerade begreppet "döpt i den Helige Ande". Det är Johannes döparen som först använde det. Bakgrunden utgörs av det nya förbund som profeterna Jeremia, Hesekiel, Joel, Malaki med flera talar om. Johannes döparen var inte bara en domedagsprofet. Han var lika mycket, om inte mer, en hoppets profet.

På eftermiddagen studerade vi hur de första kristna uppfattade dopet i den Helige Ande. Vi läste många bibelställen och vi samtalade. Jag fick höra om många intressanta erfarenheter och flera kommenterade.

Rubriken för den här bloggen är 104 veckor, på torsdag 105 veckor, sedan olyckan i Nepal. I morgon ska jag på nytt till Linköpings Universitetssjukhus för röntgen och konsultation. Prognosen är tyvärr inte så goda eftersom röntgen från 14 april visade att plattan och skruvarna som skulle hjälpa armbrottet att växa samman har släppt. Vi får se vad doktorn säger i morgon.

Som ni märker har jag med vissa avbrott lagt ut texten om väckelsen i Hjälmseryd. Läsningen kanske inte är lika intressant för alla men det känns ändå viktigt att dela detta eftersom jag v et att många av mina läsare minns tiden i Hjälmseryd. Det blir intressant läsning när man jämför med den egna bilden. Det är möjligt att jag kommer att kommentera texten när den är färdig.

Heliga Trefaldighets dag

Matt 28:16-20

Orden i Matt 28:16-20 har inte alltid självklart talat om missionsuppdraget. De första kristna såg Treenigheten. Det var inte helt enkelt att ta till sig eftersom det innebar ett brott med den stränga monoteismen. Men de hade sett Gud i Jesus.

Berget är den vanliga platsen för gudsuppenbarelser, för teofanier. Det är också på ett berg som Fadern genom Sonen ger oss ett gudomligt uppdrag. Lärjungarna svarar på detta med att tillbe även om några fortfarande tvivlade. Vi stannar vid den så kallade missionsbefallningen.

1. Gå ut

a) Uppdraget är tvärtemot vad de väntat sig, Jes 2:2-4 Mik 4:1-4. Några tvivlade kanske för att de menade att uppdraget så klart bryter med judisk tro.  

b) Sändningen går in i en ny fas. Livet förmedlas från Fadern till Sonen till Anden till Kyrkan till församlingen och till cellen. Mission är inte en aktivitet. Det är ett gudomligt liv som ska ges vidare.

c) Du är på grund av det liv du fått per definition kallad att ge vidare, att vara sänd till andra. Du är en missionär. Du är en missionär där du är. Vem ska ge Treenighetens liv till dina vänner om inte du? Hur gör du det?

2. Gör alla folk till lärjungar

a) Vi ska inte göra alla till kristna utan alla till lärjungar. Det uppdraget har vi inte fått av det enkla skälet att vi inte kan klara det. Men att göra folk till lärjungar, det vill säga visa dem vägen är fullt möjligt. Uppmuntra dina vänner att be, söka och klappa på. Tala om Högmässan som en mötesplats. Uppmuntra till bibelläsning, samtala och våga utmana. Att bli en lärjunge är en bra början och det är viktigt att grunda sitt liv i det Jesus gjort för oss. 

b) Många kristna ägnar alldeles för mycket tid till sin egen troskamp. De förstår inte att tillväxten sker i samspel med gärningarna. Dopet ska följas av ett liv i lydnad. Detta har vi lärt av det judiska folket. Torahn eller Ordet måste levas.

c) Det är inte så besvärligt som det kan låta därför att allt du har upplevt och upplever ska sättas in i helgelseprocessen. Gud är verksam i hela ditt liv, vilja och gärning.

3. Jag är med er alla dagar

a) De visste vidare att Herren Jesus genom sin uppståndelse kunde vara med dem alla dagar. Detta visste evangelisten som börjar sin bok på samma sätt som han avslutar den; Gud är med oss, Immanuel, se 1:23.   

b) Gud är med oss alla dagar. Det är ett fantastiskt trösterikt ord, men också ett kraftfyllt ord som ger vad vi behöver i vår vilja och gärning. 

c) Kyrkoordningen har Matt 28:16-20 som grund och mål för sin existens. Vårt uppdrag är att vittna om vad Herren gjort för oss och att ge det vidare till dem i vår närhet som ännu inte kommit till tro. Denna mission är helt avgörande för den kristna församlingen. Missionen håller oss vid liv. 

Rörelse i Stockaryd

Det är skönt att nu vara hemma igen efter några dagar i Stockholm. I morgon är det dags för undervisningsdagen i Horda så kvällen blir inte sen. Men jag hinner lägga ut lite till av doktoranden Arne Olssons sammanställning och beskrivning av väckelsen i Hjälmseryd. Den fick ringar på vattnet och här berättar han om vad som utspelade sig i Stockaryd som i och för sig aldrig direkt berördes av väckelsen vad jag vet. Jo, det förstås, en av lärarna på Bibelskolan kom därifrån. Håll till godo.

Stockaryds alliansförsamling har ibland kallats för Svenska Alliansmissionens pingstförsamling. För-samlingen har, enligt informanterna, en lång tradition av öppenhet mot det pentekostala och karismat-iska. Under 1960- och 70-talen hade församlingen som föreståndare en rad pastorer som uppmuntrade denna inriktning. I början av 1980-talet kom en ny pastor i samma anda. Han hade gått på Rhema Bible School i USA och var influerad av trosrörelsen. Det fanns i början en stor öppenhet för den nye pastorns förkunnelse, för lovsång, profetia och tungotal. Under hans tid växte trosrörelsen fram och pastorn var öppen för det den förde med sig. Många i församlingen blev dock oroliga på grund av allt som skrevs och sades i många sammanhang, att detta var en ny lära. Dessutom kom sannolikt förändringarna alltför snabbt.

En informant berättar att pastorn gömde sångböckerna, eftersom det bara var nya lovsånger som skulle sjungas. På läktaren satt pastorn i en grannförsamling, förundrade sig och försökte bromsa utvecklingen. Representanter för Alliansmissionen besökte också församlingen. De lyssnade på pastorns predikningar och försökte tala honom tillrätta. Positionerna var dock låsta och i det läget såg pastorn inte någon annan utväg än att säga upp sig. Församlingen stod sedan utan pastor ett år och det rådde stora spänningar mellan dem som – förenklat sagt – var positiva till trosrörelsen och dem som var negativa.*

1987 återkom en ung pastor till Sverige efter en period på missionsfältet. Han accepterade att ta pastorstjänsten och stannade i Stockaryd i fem år. Eftersom han var från bygden och som missionär hade varit understödd av Stockaryds alliansförsamling, kände han till förhållandena väl. De församlingar i Afrika han arbetade i var präglade av den karismatiska rörelsen, så han var inte främmande för en framtoning med lovsång och bön för helande; inte heller för den förkunnelse som Livets ord förde fram. Men han hade också en förståelse för dem, som kände oro för vart detta kunde leda. Det var ett turbulent skede då församlingen var uppdelad i två grupper, som agerade mot varandra i mycket (13) känslomässiga tonlägen – även offentligt. Människorna tålde inte varandra.

Pastorn såg som sin uppgift att ägna mycket tid åt att prata med enskilda och familjer. Det var många från båda grupperna som hade gått ut hårt mot dem i andra gruppen och ibland blev det väldigt tuffa samtal, då pastorn försökte skapa förståelse för dem med andra åsikter. Han valde under dessa fem år att förkunna på ett sätt som inte skulle uppfattas som kontroversiellt av någon grupp.*

Vi hade inte några direkta initiativ, inga stora satsningar, utan det var det här, bara att lunka på, att bygga upp relationerna, finnas med, att ge en trygghet in i församlingen.

Det var några få som lämnade församlingen för att de var besvikna för att pastorn inte hade tagit tydligare ställning mot ”Livets ords-falangen”. Men till skillnad från många församlingar i liknade situationer under denna tidsperiod hölls församlingen samman.

Ett hotellrum i Stockholm

Sitter på ett hotellrum i Stockholm. Hemresa senare i eftermiddag. Karis syster och hennes man är på besök och vi har visat runt. Kari och jag anlände i tisdags och systern och hennes man i onsdags. Då promenerade vi mest på det kära Söder och avslutade dagen på Tele 2 Arena. Bajen spelade hemma mot Malmö. Det var en bra match men resultatet var ointressant. Det är roligt med fotboll.

I går blev det långa promenader på Östermalm och i Vasastan. Vi satt en bra stund framför Carl von Linnés staty i Humlegården. Hans insats är onekligen imponerande. I sin Systema Naturae som bestod av 2300 sidor delade han in skapelsen i växter, djur och stenar, resultatet av grundläggande forskning.

Gårdagen avslutades med middag på jazzklubben Louis. Det var Swing & Sweet Orchestra som spelade. Jag tror medelålderna på gubbarna är upp emot 80 år, men, oj, vad det svängde. De spelade i tre timmar med två korta pauser förmodligen för att vi som satt och åt skulle kunna hämta oss.

Nu väntar vi några timnar för att få ta tåget till Oslo respektive Alvesta. Jag roar mig med att surfa runt lite och skriva dessa rader. Har just läst F Dags blogg. Den är ofta underhållande.  Idag handlar det om Centerpartisten som är tveksam till HBTQ. Det är helt otroligt att se den intolerans som härskar i dessa sammanhang. Svenska kyrkan talar vitt och brett om kärlek, respekt och tolerans, för övrigt samma värden som vi driver i Hammarbys fotbollslag, men beter sig så kärlekslöst, respektlöst och intolerant att folk inte längre kan säga vad de tycker. Borde inte Svenska kyrkans företrädare kunna visa upp sig något annorlunda? Som det är nu drivs många troende ut ur sina sammanhang, till Romersk-katolska kyrkan,  Missionsprovinsen eller ut i öknen. Men det är kanske meningen när man nu omformar organisationen och i allt större utsträckning går över till civilreligion och synkretism.

Jag vill helst tänka på annat just nu. I morgon har jag en undervisningsdag om den Helige Ande. Vi håller denna gång till i Horda församlingshem, börjar kl 10 och slutar kl 16. Det är fördelar med att komma bort från Värnamo för att få bättre samling. Koinonian anordnar fyra undervisningsdagar per år. De ligger för närvarande fast på advents-, faste-, pingst- och höstquatembern. Tyvärr råkar höstquatembern infalla samtidigt som Värnamo pastorat anordnar församlingsläger. Men så fick jag meddelande om att församlingslägret är inställt. Det angavs inget skäl. Det var förre komministern Magnus Lind som började med lägret för uppbyggelses skull och det har betytt en hel del för många.  Men nu är det andra tider och hur Församlingsrådet tänker i dessa avseenden har jag ingen aaaaning om. Men det borde jag ha. Nåja, vattnet finner alltid sin väg på något sätt.

Så går tankarna på ett hotellrum i Stockholm.

Rörelse i Rörvik

Rörelse i Rörvik

Svenska Alliansmissionens församlingar i Hjälmseryds socken, Rörvik, Bodaryd, Möcklehult, Föreberg, Släthult och Gamla Hjälmseryd, utgjorde under 1900-talet en krets och hade gemensam pastor. En av de ungdomar som växte upp i södra delen av socknen kom under sin barn- och ungdomstid att engagera sig musikaliskt både inom dessa församlingar och inom Svenska kyrkan i Hjälmseryds församling. Under de övre tonåren växte ansvaret och han kom att leda en växande ungdomskör, Emmanuel, i Rörviks alliansförsamling. Kören lockade även en hel del ungdomar som inte tillhörde församlingen. Den blev inte bara uppskattad i Rörvik, utan kom att göra en hel del resor. Det var delade meningar i församlingen om dessa resor, för de gjorde ju att ungdomarna inte var hemma vid deras egna gudstjänster. De första åren på 80-talet hade kören omkring 30 medlemmar.* Genom intresset för en ”tjej” kom körledaren att söka sig till de väckelsemöten som hölls i Gamla Hjälmseryd vintern 1982. Han var skeptisk till det hela när han kom första gången och

… fick inte plats, utan jag stod i köksfarstun, faktiskt, och såg absolut ingenting av hela mötet, men lyssnade lite. Men på nåt vis så blev jag fast där, trots att jag tyckte att dom gjorde det mesta fel utifrån min infallsvinkel. Och ganska så snart blev jag involverad också där musikaliskt.* 

Körledaren berättar om många nya erfarenheter med Gud och att en personlig gudsrelation började utvecklas.

Och så växte det fram en otrolig hunger efter Gud. Så i – efter – jag kan inte riktigt relatera tiderna - men i samma sug efter Gud, så läser jag en annons i Smålands dagblad om lördagsbibelskola i Jön-köping. Och tidigare hade ju bibelskola eller bibelstudium – det var nåt man led sig igenom. Men nu verkade det ju fantastiskt intressant.*

Bibelskolan var lokalt arrangerad i Jönköping, men med tillresande lärare från Livets ord i Uppsala, något som körledaren och hans vänner inte hade hört talas om tidigare. Med bibelskolan följde ett inflytande, som primärt berörde körens medlemmar men därmed också Allianförsamlingen i Rörvik, från den allt mer omdebatterade och kontroversiella församlingen och bibelskolan Livets ord.

Allians-församlingens ledarskap försökte korrigera den framgångsteologi, som det undervisades om i kören, genom att ge en annan typ av undervisning kring de frågorna. Men körens ledare och medlemmar ville inte låta sig påverkas, ”för vi tyckte ju: vi har fått det!”. De hade trott att det de hade hört och upplevt skulle tas emot med glädje av församlingen. Den negativa reaktion de fick blev en besvikelse för dem.*

Men ungdomskören växte av det som hände och många ungdomar kom till tro. De var 70-80 när de var som flest. Många av dem var med och sjöng under väckelsekampanjen 1983. Några deltog också i den bibelskola som Hjälmseryds församling anordnade i Rörviks församlingshem. Spänningarna till Alliansförsamlingen växte. Ledarna för kören var flera gånger kallade till samtal med församlingens styrelse. Det hela kulminerade under 1986 och början av 1987. En grupp ur kören deltog i nyårskonferensen på Livets ord vid det årsskiftet. Där gavs undervisning om församlingens betydelse och vikten av att stå under församlingsledningens auktoritet; att det inte var medlemmar eller ledare i olika verksamheter som skulle tala om för ledningen vad som skulle göras. När körledaren sedan vid ett möte med styrelsen upplevde att han ställdes inför ett ultimatum att följa församlingslinjen eller lämna för-samlingen, så blev valet efter en betänketid att lämna den. Meningarna går dock isär, när det gäller församlingens handlande och krav, då jag lyssnar på olika informanter.*

Efter brytningen fanns det kontakter mellan ledarna i kören och kyrkoherden i Hjälmseryd om en möjlig tillhörighet och ett engagemang i Svenska kyrkan. Kontakter fanns också mellan kyrkoherden och pastorn i Stockaryds alliansförsamling om vilka möjligheter det fanns att ge ungdomarna stöd och en hemvist. I Rörvik hade vid denna tid, utifrån Svenska kyrkans konfirmationsarbete, startat en ungdomscaféverksamhet i församlingshemmet kallad Hugg. Det fanns också relationer mellan körens ungdomar och denna grupp. Många av körens medlemmar gick tidvis till Hjälmseryds nya kyrka. Men de relationerna utvecklades inte vidare, delvis på grund av de kulturella och liturgiska skillnader som föreföll alltför stora, mot den miljö frikyrkoungdomarna hade vuxit upp i. Under en tid engagerade sig en mindre grupp, av dem som hade varit med i kören, i Hetseryds alliansförsamling.*

Flera informanter som inte personligen var involverade i händelserna i Rörviks alliansförsamling menar att det var en komplicerad situation i församlingen. Samma ställningstagande och kritik som hade riktats mot rörelsen i Gamla Hjälmseryds alliansförsamlingen och Hjälmseryds kyrka, kom mot ungdomskören. Ungdomarna var i sin iver svart-vita i sina åsikter och provocerande. Det fanns
konservativa krafter i församlingen och oron för trosrörelsen och framgångsteologin var generellt stor vid denna tid. Men samtidigt framhåller informanter att sättet att möta ungdomarna knappast var visligt och att församlingsledningen möjligen allt för lätt gav vika, för dem som var de starkaste kritikerna. Några äldre församlingsmedlemmar lämnade också församlingen i protest mot hur ungdomarna bemötts. Brytningen kom att gå rakt igenom några familjer, vilket de upplevde mycket smärtsamt.*

Det går att se många orsaker till varför utvecklingen kom att leda till en brytning mellan kören och församlingen. En informant säger:

Och dom hade liksom sitt eget program – sin egen verksamhet. Så dom blev ju en grupp – en ganska autonom grupp i Alliansförsamlingen.*

Körledaren ledde bibelstudierna med ungdomarna. Pastorn kom på kortare besök någon gång ibland. Det fanns ingen närmare relation mellan de unga ledarna i kören och någon i församlingsledningen. Kören levde sitt eget liv tills den drogs med av rörelsen i Gamla Hjälmseryds alliansförsamling, dess fortsättning i Hjälmseryds nya kyrka och trosrörelsen. Under några av intervjuerna reflekterade vi över om utvecklingen hade kunnat bli en annan, om det hade funnits ett personligt förtroende och närmare, mer frekventa relationer mellan ledarna i kören och några i församlingsledningen. Men förståelsen för det vi idag kallar mentorskap var knappast utbredd inom frikyrkan vid denna tid.*

Bibelskolan och Missionsbasen

Bibelskola

Efter sju veckor av möten var, trots att kyrkan fortfarande fylldes varje kväll, de ledande överens om att det var dags att byta inriktning. Förslaget blev att fortsätta med bibelundervisning. Kyrkorådet ställde sig bakom förslaget och en kommitté utsågs som också skulle verka för att arbetet skulle ske ekumeniskt.(12) Hjälmserydskretsens frikyrkor inbjöds att vara med, men eftersom pastorn i kretsen var avvaktande inför en kyrkoherde som dels var negativ till kvinnliga präster, dels drev en högkyrklig linje, föll den tanken och verksamheten bedrevs enbart i Svenska kyrkans regi.* Det var fullsatt i församlingshemmet i Rörvik när kyrkoherden undervisade över ämnen som nådegåvorna och det andliga livet. Där samlades människor främst från Svenska kyrkan, Alliansmissionen och Pingströrelsen. Under de följande somrarna deltog församlingen efter beslut i kyrkorådet i tältkampanjer i Gamla Hjälmseryd (Tält84) och Stigåsa (Tält85).(13) Många av de frikyrkliga stannade kvar i sina församlingar, men inte så få började hitta sin församlingsgemenskap i Svenska kyrkan i Hjälmseryd.* Antalet gudstjänst-besökare vid högmässorna i Hjälmseryds kyrka ökade från 15-20 till omkring 100.*

Så då levde ju verkligen Hjälmseryds församling upp, så att en normal söndag så kunde det ju vara 100 personer i kyrkan, och nattvardsgång och lovsång och öppenhet.* Orsaken till detta var också att bibelskolan drog till sig människor från ett större geografiskt område. De hyrde rum i bygden och gudstjänsterna i Hjälmseryds nya kyrka blev en naturlig mötesplats.

Vid kyrkorådet 1985-02-08 redogjorde kyrkoherden för planerna på en bibelskola. Mer information gavs under de följande kyrkoråden, bl.a. om studieförbundet SKS var intresserade av att medverka.
(14) 1985-09-21 meddelas i protokollet att bibelskolan startat. Under första året var antalet elever drygt 30. Bibelskolan på årsbasis fortgick till och med vårterminen 1989 med lärare från såväl Sverige som andra länder. Bland dem fanns Eva Spångberg, flera präster varav någon senare anslöt sig till Livets ord, samt Charles Sibthorpe och Marc Dupont med flera andra som var flitigt anlitade i karismatiska kretsar vid denna tid.*

Vad jag har förstått genom intervjuer och protokollsläsning var det under denna tid ingen större kritik inom Hjälmseryds församling mot utvecklingen. En del av det som hände kunde uppfattas som svårt att förstå, men det positiva tycks ha övervägt med t.ex. välfyllda gudstjänster.* 1986 hölls den första sommarbibelskolan med hundratals tillresande, då ”hela bygden var engagerad i det här” och ställde upp med praktiskt arbete, samt mat och logi för deltagarna.(15)

Missionscenter

Första januari 1992 trädde en ny pastoratsindelning i kraft. Församlingarna Hjälmseryd, Hultsjö och Stockaryd bildade därmed ett pastorat.(16) Kyrkoherden i Stockaryd blev med ålderns rätt kyrkoherde i pastoratet, medan tjänsten för kyrkoherden i Hjälmseryd förändrades till en komministertjänst.

Till kyrkorådet 1992-10-05 hade det kommit in en ansökan från föreningen Guds ord, den förening som bildats för bibelskolan och missionsarbetet, om att få förvärva ett markområde nära nya kyrkan. Tanken var att marken skulle användas för att bygga ett missionscenter, som också kunde ge utrymme för församlingsaktiviteter. Meningarna i kyrkorådet var delade. I §29 kan man läsa:

En livlig diskussion ang. byggnationen och verksamheten följer, varvid också framkommer den stora oro som finns i bygden, både inom kyrkan och frikyrkan, inför inriktningen av den planerade verksamheten.

Kyrkorådet beslutade att bordlägga frågan. Den togs upp igen vid mötet 29 oktober och där beslutades, med ordförandens utslagsröst som avgörande, att hemställa att kyrkofullmäktige beslutar att inte sälja det aktuella markområdet. En reservation påtalar att markområdet en gång skänkts till Svenska kyrkan för att främja missionsverksamhet. Där skriver reservanten bl.a. att när man säger nej till försäljningen så säger man också… nej till det förnyelsearbete som vuxit sig allt starkare under flera år. Man säger nej till den del av församlingen som genom gåvor och arbetserbjudanden visat att de vill vara med om visionen. Man säger nej till den stora grupp ungdomar som känner församlingen som sitt hem, men som också vill strida för den världsvida kyrkan.(17)

Ansökan togs upp vid kyrkofullmäktigemötet 1992-11-25. Av protokollets § 12 framgår att fullmäktige efter votering med åtta röster mot sex beslutade att ”ej bifalla kyrkorådets förslag”. Fullmäktige upp-drog därmed åt kyrkorådet att förhandla med föreningen Guds ord om priset för fastigheten Boatorp 1:17. Beslutet överklagades dock av formella skäl och vandrade ända upp till Kammarrätten där de klagande fick rätt.

Till kyrkofullmäktiges möte 1993-11-24 hade det kommit en ny ansökan från föreningen Guds ord om köp av fastigheten. Även denna gång hade kyrkorådet föreslagit fullmäktige att säga nej till försäljningen. I fullmäktigeprotokollets § 15 framgår att ansökan denna gång avslogs med åtta röster mot sju. I december 1993 sade den f.d. kyrkoherden upp sin komministertjänst och slutade 15 april 1994. Det året förlades sommarbibelskolan för första gången inte till Hjälmseryd, utan till Växjö domkyrka.(18)

Den som i ett utifrånperspektiv betraktar skeendet i Hjälmseryd åren 1983-1993 får lätt uppfattning-en det leddes av ett homogent team med kyrkoherden och Eva Spångberg som centrala ledare. Några av kritikerna har beskrivit det som skedde som något som var lett av ”en galen präst och en gammal tant”. Bland mina lokala informanter finner jag en helt annan bild. Kyrkoherden ses som en kontroversiell präst och hans förankring i folkkyrkan var ifrågasatt, men det råder konsensus om hans goda läraregenskaper och att församlingen under hans tid upplevde ett uppsving. Eva Spångberg talas det om med stor respekt från både kyrka, frikyrka och samhället i stort. En preliminär analys antyder också att dessa två ledare hade helt olika roller i det som kallas Hjälmserydsväckelsen, där kyrkoherden var den drivande entreprenören och Eva Spångberg förefaller ha haft en roll som varit mer analytisk, men också brobyggande mellan olika åsiktsgrupperingar. Hon kunde t.ex. ha synpunkter på undervisningen när en lärare föreföll dra åt det framgångsteologiska hållet och hon försökte då skapa balans genom att själv undervisa om den sidan av den kristna tron som pekar på korset och lidandet.*

Vid besluten om försäljningen av markområdet till bibelcentret röstade Eva Spångberg båda gångerna mot, vilket kan tyckas förvånande, eftersom kyrkoherden och hon under många år utgjorde ett team. Men det förtroende hon hade i bygden gjorde att hon kunde fånga upp olika åsikter, oro och spänningar. Hennes bedömning blev att ett missionscenter skulle öka spänningarna inom församlingen. Hon var inte negativ till ett missionscenter, men hon hade en annan förståelse än den då f.d. kyrkoherden av förutsättningarna för projektet, som åtminstone i en landsbygdsförsamling inom Svenska kyrkan av många upplevdes kontroversiellt.*

Karismatisk rörelse eller traditionell väckelserörelse?

Hjälmserydsväckelsen skall, menar jag, ses som en gren av den karismatiska rörelse, som utvecklades under 1970-talet. En informant anser att det var inflytandet från denna rörelse på predikanter, församlingsledare och medlemmar i Gamla Hjälmseryds alliansförsamling, som skapade samhörigheten med kyrkoherden i församlingen:

Det var därför den kopplade ihop med en så stark karismatiker [som kyrkoherden]. Där fanns ju det här med förbön och helande. Att man föll under Andens kraft. Det var ju såna påtagliga saker som fanns där.*

Men dessutom fanns tecknen på en traditionell väckelserörelse och flera informanter berättar att det var många som kom till tro under Hjälmserydsväckelsen. En del anslöt sig till församlingar som fanns i området, medan en del valde att inte aktivt engagera sig i någon församling.*

(12) KR Hjälmseryd 1983-10-31 §77,
(13) KR Hjälmseryd 1985-10-19 §67 och 1984-11-23 §87i
(14) KR Hjälmseryd 1985-02-08 §5, 1985-03-08 §21, 1985-04-17 §38 (då även en ledningsgrupp tillsattes för bibelskolan)
(15) KR Hjälmseryd t.ex. 1986-10-22 §72 och 1993-02-04 §3
(16) KR Hjälmseryd 1991-01-08 §2
(17) Beslut samt reservation mot beslutet i KR Hjälmseryd 1992-10-29 §36
(18) KR Hjälmseryd 1994-03-02 §5 och §6, KR 1994-05-04 §4

Väckelsen i Hjälmseryds kyrka

Fortsättning i Hjälmseryds nya kyrka

Av Hjälmseryds kyrkorådsprotokoll 1983-07-25 §55 framgår:

Ga Hjälmseryds Alliansförsamling har sedan en tid tillbaka bedrivit en möteskampanj, som ägt rum i en virkeslada belägen vi Söndra Sågverk. Eftersom virkesladan kan upplåtas endast under industrisemestern har representanter för nämnda Alliansförsamling förfrågat sig huruvida kyrkorådet kan tänka sig att upplåta Nya Hjälmseryds kyrka för fortsättning av möteskampanjen. Ärendet blev föremål för ingående överläggning, varvid flera beaktansvärda synpunkter framfördes.

Efter avslutad överläggning beslöt kyrkorådet att upplåta Nya Hjälmseryds kyrka för den aktuella möteskampanjen, under förutsättning av kyrkoherdens medverkan och att Alliansförsamlingen själva får svara för uppkommande kostnader för extra städning av kyrkan.

Hjälmseryds nya kyrka är en så kallad Tegnérlada, som rymmer 800 personer. Där fortsatte mötena från september under sju veckor. Det var inte första gången det hölls väckelsemöten där. Det hade skett även under Håkan Sjögrens tid som kyrkoherde omkring 1900. Förutom de predikanter som kallats av Gamla Hjälmseryds Alliansförsamling deltog nu också den nye kyrkoherden, enligt kyrkorådets villkor. Kyrkan var fullsatt, ibland så överfull att folk stod utefter väggarna. Det bars in extrastolar, tre-fyra kunde sitta i varje fönster och man tog in så mycket som 1000 personer.* En av informanterna säger:

Ja, det fylldes – kyrkan var ju full av folk. Kväll efter kväll, ja. Så min plats var ofta i ett fönster. Det var ju så. Det var ju överfullt. […] Så vi satt ju tre fyra i varje fönster i kyrkan då. Man har svårt att tänka sig att det var så mycket folk i en kyrka, men det var överfullt.*

Kyrkoherden hade första gången kommit i kontakt med den karismatiska rörelsen under sina gymnasieår vid Fjellstedtska skolan i Uppsala i början av 1970-talet.(11) Det ledde till en förändrad Guds-relation då bl.a. Osby-kyrkoherden fader Gunnars böcker fick stor betydelse för honom. Även under komministeråren i Värnamo hade han varit med om karismatiska skeenden. Hans roll i den rörelse som nu växte fram blev snabbt tydlig, då det upptäcktes…* bland folket, att [kyrkoherden] hade den starkaste smörjelsen. Så han fick ju en verklig ingång i det här. Och blev mer och mer ledande i det som skedde då i förnyelsen och väckelsen.*

Många bland frikyrkofolket reagerade också positivt på den öppenhet för samarbete som visade sig från Svenska kyrkans sida. Det var väl inte alla som accepterade detta, men för många var det banbrytande, att man kunde ha gemensamt – ha väckelse tillsammans. Alltså man hade samma Gud och man trodde på samma. Och hade samma mål. Så det var ganska stort – egentligen.* Under delar av 1982 och 1983 hölls möten fem kvällar i veckan i missionshuset, tältet, ladan eller kyrkan. Så här säger en av dem som jag intervjuat – då en man i 20-årsåldern:

Det var ju – alltså det var ju härligt och spännande och man ville va med där det hände. Alltså saker. Så man kände ju – det var ju kraft och det var ju glädje och det var ju inspiration, det var ju egentligen bara positiva saker, det som hände.*

En annan informant säger:

Och inte ville de gå hem om kvällarna. Kanske sjöng. Ja, och så var det – då var det ju då när de bad för folk och de ramlade.*

Efter hand ökade kritiken från ledare för frikyrkorna i den södra delen av socknen. De sa, enligt en informant: ”Åk inte dit! Där är villfarelse, för där faller människor till golvet på mötena.”* Och en del var ju det att dom bad om väckelse, men dom såg inte att väckelsen var här. Utan dom låste in sig i sitt eget då. "Väckelsen ska börja här, inte nån annan stans."

Livets ords bibelskola i Uppsala startade 1983 och fick stor uppmärksamhet i media. I smålandstid-ningarna kopplades någon gång det som skedde i Hjälmseryd ihop med Livets ord. Kyrkoherden kunde t.ex. kallas Livets ords-prästen. En del av informanterna menar att undervisningen i Hjälmseryd till sitt innehåll låg nära den trosundervisning som gavs i Uppsala – men i Hjälmseryd i en mjukare form, snarare påverkad av den engelske karismatikern Collin Urquhart – och att karismatiska företeelser liknande dem på Livets ord förekom. Trots att det inte fanns några relationer mellan Hjälmseryd och Uppsala, mer än att en av Livets ords lärare en gång medverkade vid bibelskolan, påverkade sannolikt den samtidiga utvecklingen och likheterna inställningen i bygden till bibelskolan.*

(11) Fjellstedtska skolan Årsskrift 2015 Uppsala: Kamratföreningen Gamla Fjellstedtare

Nya rörelser skapar spänningar

Nya rörelser skapar spänningar

Under 1960- och 70-talen växte Jesus-rörelsen (8) och den karismatiska rörelsen fram, till att börja med i stor utsträckning inom de etablerade kyrkorna, parallellt med såväl den ekumeniska rörelsen, som uttryck för mer traditionell väckelserörelse i en del lokala församlingar. Rörelser när det gäller bibel-syn och därmed t.ex. kvinnor i kyrkliga ämbeten har varit andra inslag. 68-rörelsen (9) gjorde också avtryck inom en del församlingar med ett engagemang för det man då kallade för Tredje världen. I Hjälmserydsbygden förefaller rörelser i karismatisk eller traditionell väckelseform ha dominerat.

Från en plats mindre än två mil söder om länsgränsen flyttade i mitten på 60-talet en ung man. Om sin hembygd säger han – och beskriver därmed skillnaden mot Hjälmserydssidan av gränsen:

Ingen väckelsebygd – det har aldrig vart, tror jag, nån väckelse där. [… Men] min farmor kom ju här-ifrån. Och hon var blind och kunde inte se när hon blev äldre, och då läste jag för henne i Biblen.*

Det var det närmaste han hade kommit kristen tro och något större intresse skapade inte flytten till Hjälmseryds socken. I början av 70-talet var det tältmöten i Föreberg och hans fru gick dit. Hon ville att han skulle följa med. Han hade aldrig varit i en frikyrkolokal tidigare och väckelsemötena berörde honom inte. Men frun ”ville ju gå och lämna sig […] och de frågade mig om jag skulle följa med.” Så blev det och det kändes bra, men upplevelsen som många talade om uteblev.*

Under 1970-talet hölls en rad tältmöteskampanjer i området kring Hjälmseryd, bl.a. i Gamla Hjälmse-ryds alliansförsamling. Omkring 1972 hölls en väckelsekampanj i Rörviks alliansförsamling då minst tolv personer blev frälsta. Informanter berättar att den väckelsen avstannade ganska snabbt och anser att orsaken till det var oenighet mellan olika grupper i församlingen. I en av dessa fanns det personer som betedde sig exkluderande, rent av sofistikerat elakt, mot de nykristna, vilket flera av dessa hade svårt att hantera. Stridigheterna blev också problem för pastorerna, som bara stannade kortare peri-oder. Ledare från Alliansmissionen och andra externa medlare som engagerade sig lyckades inte heller förändra situationen. Det skulle dröja ända till slutet av 1990-talet innan åtgärder genomfördes som ledde till att en ändring kom till stånd.*

Revitaliseringsrörelser under 1980- och 90-talen

Väckelsen i Hjälmseryd

Begreppet Väckelsen i Hjälmseryd kan stå för en rad olika företeelser under 1800- och 1900-talen. Men för nu levande personer syftar uttrycket på vad som hände under 1980-talet. Som vi skall se har den påverkat bygden på flera sätt under de senaste 30 åren. Det gäller inte minst de förändringar i kyrko-geografin som skett och där Hjälmserydsväckelsen varit delorsak till såväl en ny församlingsbildning, som att församlingar funnit varandra och gått samman. Dessutom har den kommit att förändra rela-tionerna mellan kyrka och frikyrka.

Alliansförsamlingen i Gamla Hjälmseryd har en lång tradition av tältmöten i väckelsemötesstil. Under 1970-talet hade det varit en viss stagnation. ”Det gick på tomgång”, menar en informant. I början av 1980-talet skedde en förändring.

Man enades nog alltså. Man fokuserade mer på Bibeln, Guds ord, i stället för att ha egna åsikter om allting. Det blev en enhet. […] Vi hade bibelstudier. […] Det blev en längtan på nåt vis efter väckelse. […] Det började komma folk från alla håll till det lilla missionshuset.*

I det missionshuset startade under vintern 1982 en kampanj med två frikyrkliga evangelister. Den lilla lokalen fylldes. Informanter berättar om att de fick sitta på en spis i köket eller ute i farstun och kunde bara höra, inte se, vad som hände.* I mars var det så fullt att församlingen mitt i smällkalla vintern satte upp ett tält – först för 500, sedan ytterligare ett för 300 – som värmdes upp av kaminer. När sommaren kom fick församlingen disponera en virkeslada vid Söndra sågverk, som stod tom under semestern. Ladan fylldes av människor som strömmade till från ett stort område runt Hjälmseryd. Informanter berättar om karismatiska företeelser som helande och om att många kom till tro.(10*)

1982 avböjde den dåvarande kyrkoherden en förfrågan om att få fortsätta mötena i Hjälmseryds nya kyrka, så efter sommaren gjordes ett uppehåll till midsommar 1983 då ladan åter var möteslokal. Lik-som föregående år behövde sågverket efter semestern använda ladan för att kunna torka virket. De två predikanter som hade lett väckelsemötena under sommaren åkte då till den nye kyrkoherde, som börjat sin tjänst i mars samma år. Frågan gällde åter om kyrkan kunde upplåtas så att mötena skulle kunna fortsätta att hållas. Kyrkoherden var positiv, men ville låta kyrkorådet ta beslutet.*

(8) Jesus-rörelsen, Jesus-folket, uppstod bland hippies i Kalifornien, var en rörelse som sökte kyrkans rötter, trodde på helande, tillämpade tungotal, samt prövade olika former av egendomsgemenskap, som att bo i kollektiv.
(9) 68-rörelsen är ett samlingsnamn på en rad radikala rörelser som uppstod under 1960- och 70-talen.
(10) Fransson, Britha m.fl. (2007:28-32) Bönhus och kyrkor i Sävsjö kommuns nio socknar Sävsjö: Studieförbundet vuxenskolan

Annandag Pingst

Klockan är 08 och jag har just lagt sista handen vid dagens förklaring av högmässotexten. I Värnamo håller vi fast vid Annandag Pingst och firar högmässa klockan 11. Det blir allt viktigare för oss kristna att hålla fast vid Kyrkans år eftersom det mesta i vårt samhälle har en annan inriktning. Det är inte enkelt att vara kristen i Sverige och då kan fasthållandet vid Kyrkans år vara till god hjälp. 

Joh 3:31-36

Budskap: Sonen som nu sitter på Faderns högra sida ber Fadern att sända Anden. Fadern sänder Anden utan att mäta och Anden är den som ger oss det eviga och odelade livet. I dagens evangelium förkunnar Johannes döparen vad som nu har skett, nämligen att:

1. Den som kommer ovanifrån står över alla

a) Det judiska folket väntade på att den messianska tidsåldern skulle inledas, Dan 7:13, se Kr Himf dag. Jesus Kristus har utfört sitt verk från att han blev människa, från dopet till himmelsfärden. NU, först nu är han Herren och kan utgjuta Anden, enligt Joel 2, se Pingstd. Den som beskriver detta historiska skeende närmast är Lukas.

b) Många västerlänningar tänker sig Anden som något andligt, något som har med hänryckning att göra och har fått en felaktig bild av Anden. Också kristna har en sådan bild och kommer därför att i oförstånd blockera Andens liv och verksamhet.  

c) Jesus kom för att döpa i Anden, det vill säga för att göra det vi inte själva kan åstadkomma, se Joh 3, det inte vattnet kan göra, ge oss ett nytt hjärta och låta oss få en ny ande. Det vill Gud göra helt och fullt som ett resultat av Jesus Kristi verk, den nya tiden och att Anden är utgjuten.

2, Gud ger Anden utan att mäta

a) Jesus föds en gång, dör och uppstår en gång, himmelsfärden och Andens utgjutande sker en gång. Det är fullbordat och Anden är tillgänglig för den som tar emot hans vittnesbörd.

b) Under upplysningstiden kom människan och hennes rättigheter alltmer att stå i centrum.  Tanken slog rot också inom teologin. Idag är vi superindividualitiska och försöker till och med ta kontroll över Anden, något som är omöjligt. En förskjutning ägde rum från historia till dogmatik. Men hur ska vi förstå Anden förutom att den ÄR utgjuten?

c) Den är utgjuten i våra hjärtan, Rom 5:5. Det var så vi fick nya hjärtan, Hes 36:26f, 1 ef Tref, vårt dop det vill säga vår nya människa föds och blir till. Om inte det sker är vårt dop värt någonting. Dopet får sitt värde genom att vi tar emot hans vittnesbörd. Det inre (tron) och det yttre (dopet) hör samman, se Luthers katekes. Och därför läser vi slutligen att:

3. Den som tror på Sonen har evigt liv

a) den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant, skriver Johannes. Och Gud är inte sen att göra oss till nya människor, det vill säga till kristna, den som tror har evigt liv.

b) Alltför många har missförstått Pingstens budskap, tappat blicken och fått nöja sig med den egna förmågan. I Joh 4 förklarar Jesus för den samariska kvinnan hur hon ska förstå hans uppdrag och hon tog emot hans vittnesbörd. Det blev till ”en brunn” inom henne som sprang upp med evigt liv, 2 ef Trett om Livets källa.

c) Tiden är inne. Guds rike är här. Omvänd er och tro evangelium. Guds rike sträcker sig genom tid och rum. Den här helgen kan ge oss kraft att nu bättre försöka förstå det kristna livet fram till Domssöndagen.

Pingstdagen

Joh 14:15-21

Budskapet: Den helige Ande är tredje personen i gudomen. Det är den helige Ande som gör oss till kristna. Jesus har genom sin död och uppståndelse lagt grunden men det är genom den helige Ande det blir personligt. I dagens evangelium försöker Jesus förklara detta för lärjungarna.

1. Jag ska inte lämna er ensamma

a) Herre, vart går du? frågar Simon Petrus. Jesus är på väg till Jerusalem för att lida och dö. Lärjungarna hade satt sin lit till Jesus, men nu var Jesus på väg bort från dem, eller … en annan Hjälpare. Här ser vi Treenigheten i samverkan. Fader vill ge, Jesus ber och Anden är Hjälparen eller Tröstaren. Ni ska inte lämnas ensamma betygar Jesus i kap 14-16.

b) Världen kan inte ta emot honom men ni kan eftersom ni redan har gemenskap med mig. Gemenskapen ska bara fortsätta på ett annat sätt.

c) Detta är en inomkyrklig text, Jag ska inte lämna er ensamma, Matt 28:20. Genom Anden är Jesus fortsatt hos oss och vi vet det. Vi erfar det.

2. Den dagen skall ni förstå

a) Vad ska de förstå? Jo, att profetiorna från profeterna Jeremia 31, Hesekiel 36 och Joel 2 går i uppfyllelse. Vi skapas på nytt, med ett nytt hjärta och Guds Ande, som det skedde redan med kung Saul. 1 Sam 10:6 ”Herrens Ande skall komma över dig och du skall bli … förvandlad till en annan människa.” Saul fick ett nytt hjärta, v 9. 

b) Många människor kämpar med sin tro, sin relation till Gud och till sig själva. De förstår inte De ser hur kristna lider och till och med dödas utöver världen för sin tros skull och frågar sig var Gud finns. Regerar verkligen Jesus? Har han ”all makt i himlen och på jorden? De ser vad världen ser. Så tvivlar lärjungarna i sina hjärtan.  

c) Det är bara Anden som kan leda oss till Sanningen, 16:13. Det betyder inte att vi ska begripa allt men att vi ska ledas in i Jesus Kristus. Världen kan inte tro, men Anden vill ge oss tron, tron på det som för den naturliga människan kan verka både obegripligt och omöjligt. Tänk på hur det var för Simon Petrus när de var i Caesarea Filippi, Matt 16:16f. Denna uppenbarelse utgör själva grunden för kristet liv och för kristna handlingar. Anden ska vara och kan utgöra grunden också när det gäller kyrkopolitiken. Det må vara kyrkomötet, stiftet eller pastoratet. Det förstår vi av fortsättningen.

3. Den som håller mina bud älskar mig

a) Jesus uppmuntrar sina lärjungar att hålla fast vid honom och allt det han har lärt dem. Det pratas ofta i våra sammanhang om kärleken. Jesus lär oss att kärleken blir synlig och verksam när vi håller hans bud. Det är helt logiskt och riktigt. Om jag älskar honom håller jag hans bud. Men är det verkligen möjligt? Hur?

b) Många tänker att det enklaste sättet är att förklara bort buden, att sänka kraven. Men då är det lätt att gå vilse. Men ofta ställs frågan fel därför att den riktar blicken på oss själva. Och inte på Anden. Det är den helige Ande som gör oss till kristna, föder oss på nytt och lär oss att se på Jesus. Att se på, hålla sig till och leva med Jesus är detsamma som att ”hålla buden”. Det är nämligen vad buden syftar till.

c) Vi kan lyssna till Evangeliets ord om hur Gud blir människa, lider, dör och uppstår, hur Gud delar liv med oss, men det är Anden som ger oss nya hjärtan och låter evangeliet bli personligt. Därför är Pingsten lika viktig som Julen eller Påsken. Det är tack vare Pingstens Ande som julen och påsken blir levande för oss!

Hjälmseryd - centrum i en gammal väckelsebygd

Hjälmseryd – centrum i en gammal väckelsebygd. En kort bakgrund

Hjälmserydssjukan var en av de benämningar som gavs en rörelse som gick fram i delar av Småland, Västergötland, Värmland och Närke under 1840-talet. En annan beteckning var roparrörelsen. Förete-elserna beskrevs med uttryck som ”krampaktig extas” och ”svavelosande predikningar”. Av de patienter som 1842 var intagna på Växjö lasarett med diagnosen ”religiös extas” eller liknande var 30 kvin-nor och 15 män med en medelålder på 20-21 år. Den kvinna som ses som den första roparen kom från Alsarp i Hjälmseryds socken. Hon började predika vid 16 års ålder 1841. Rörelsen varade fram till 1843 och så många som tre tusen ropare kan ha varit aktiva, många av dem uppträdde i trakten kring Hjälmseryd.(5)

Hjälmseryd ligger i det så kallade bibelbältet som löper från Halland över södra Västergötland och Småland mot Öland. Under mina besök i Hjälmseryd och andra orter i Sävsjö kommun har jag fått höra många berättelser om väckelserörelser under olika tider. ”Saliga Emma” Zackrisson (1869-1955) är en av de legendariska personer som nämns.(6) I slutet av 1800-talet var det en lång period då det var så kallade väckelsepräster i Hjälmseryd och kyrkan var öppen för den inomkyrkliga rörelse, Svenska alliansmissionen, som växte fram vid denna tid. Enligt Saliga Emma så tog alla utom 15 av socknens 1500 innevånare emot frälsning i hennes ungdom.(7)

Rörelserna har sedan återkommit under åren. Informanterna har berättat om rörelser under i stort sett varje decennium ända in i 2000-talet, även om de delvis efter hand har fått förändrade former. En av informanterna säger:

Men det finns en öppenhet. Och det är ju så här med att när man slår an tonen i den här bygden – inte minst nere i Hjälmseryd – […] väckelsetonen – så finns det alltid folk, som på något vis känner igen det här och vill ha det. Och det har ju bildats små rörelser hela tiden.*

Gränsen mot Kronoberg

Hjälmseryds socken sträcker sig från gränsen mot Vrigstads i norr och gränsar i söder mot Kronobergs län. När Hjälmseryds nya kyrka byggdes 1853 blev den ett centrum för en utpräglad landsbygds-socken. Det nya läget motiverades med att kyrkan skulle ligga mer centralt i socknen – inte nära dess norra gräns, där Hjälmseryds gamla kyrka ligger.* Tätorterna Rörvik och Lammhult tillkom först i och med järnvägsbygget några år senare, så de påverkade inte lokaliseringen av kyrkan. I Rörvik byggdes senare ett församlingshem för att betjäna tätorten.

I Hjälmseryds socken fick den ursprungligen inomkyrkliga rörelsen Svenska Alliansmissionen tidigt fäste. De byggde missionshus. Efterhand tillkom Svenska Baptistförbundet, Svenska Missionsförbun-det och Pingströrelsen. Det sägs att socknen som mest hade 17 missionshus. Avstånd på högst två mil från socknens norra till dess södra gräns och drygt en mil från öster till väster, ger bilden att missions-husen låg tätt. Fram till 1947 gick länsgränsen rakt igenom Lammhults samhälle, men då drogs den i stället någon kilometer norr om tätorten. Den har tydligt utgjort en gräns mellan olika kyrkliga tradit-ioner. I Lammhult blev gränsen tydlig också när det gällde fromhetstraditioner: de tre frikyrkliga miss-ionshus som byggdes ligger alla norr om den gamla länsgränsen och enligt en informant bodde ännu på 1970-talet de flesta av dem som var frikyrkliga på den sidan. Genom nybyggnation i de södra delar-na av tätorten och inflyttningen dit har gränsen numera blivit mer luddig.*

Hjälmseryds gamla kyrka

Sedan den nya kyrkan i Hjälmseryd tagits i bruk underhölls inte lägre den gamla 1100-talskyrkan, utan den förföll. Taket föll in och man började ta sten från kyrkan. Kyrkoherdarna bodde kvar i den gamla prästgården, granne med Hjälmseryds gamla kyrka. Kyrkoherde Karl Niklasson hade svårt att se för-fallet och startade omkring 1930 en insamling till en restaurering av kyrkan. Arbetet engagerade män-niskor i socknen, även frikyrkliga från de olika samfundens missionshus, så att kyrkan kunde återinvigas. Kyrkoherde Niklasson bodde kvar i den gamla prästgården tills han dog i mitten av 1940-talet.*

1946 skänktes prästgården till den nybildade Hjälmserydsstiftelsen. Idag fungerar den som ett kyrk-ligt gästhem med retreater och konferenser. Dagligen hålls bön och/eller mässa i den gamla medel-tidskyrkan.*

Några hundra meter norr om Hjälmseryds gamla kyrka ligger gården Björkelund, där träsnidaren Eva Spångberg (1923-2011) verkade fram till sin död. Hon var en tid medarbetare i Hjälmserydsstiftelsen och ledamot av kyrkoråd och kyrkofullmäktige i Hjälmseryds församling under många år.*


(5) Aronsson, Peter (1990:26, 28-29, 53) Ropande pigor och läsande bönder Malmö: Team Offset AB
(6) Stjärna (*) i texten står för dolda referenser med tidsangivelser till en eller flera informantintervjuer.
(7) Nilsson, Lennart (1999:31) Saliga Emma Skillingaryds Tryckeri AB

Prolog

Prolog

När jag kommer med tåget till Sävsjö den grådisiga onsdagsmorgonen 27 november 2013 är det bara en kort promenad till församlingshemmet. Jag blir väl mottagen av kyrkoherden som just firat födelsedag och vid fikat bjuder på tårta. Det är en god stämning i arbetslaget och jag får tillfälle att presentera det forskningsprojekt, som jag just startat. Efter en intervju med en pensionerad pastor och lunch tar en av informanterna mig med på kombinerad intervju och guidning i Hjälmserydsbygden. Både Hjälmseryds gamla och nya kyrka ligger utefter väg 30 mellan Jönköping och Växjö, där jag åkt många gånger under åren utan att reflektera närmare över bygdens historia. Vi stannar vid gamla kyrkan med den tidigare prästgården som nu hyser Hjälmserydsstiftelsen, vid missionshuset ett stenkast därifrån, vidare till Betelkapellet och sågverket i Söndra. Under bilfärden och vid de olika stoppen får jag höra bitar ur socknens kyrkohistoria. Berättelsen om saliga Emma och hennes pingstkapellbygge, om återuppbyggnaden av den gamla kyrkan där socknens folk – även de frikyrkliga – ställde upp, om kyrkoherden som för 70 år sedan nekade tillträde till Hjälmseryds gamla kyrka för begravningen av en av de gamla baptisterna som hjälpt till att återuppbygga kyrkan och annat som vi skall återkomma till.

När jag tar farväl vid stationen i Stockaryd efter sex timmar i Hjälmserydsbygden har jag fått en inblick i bygden och idéer om vilka jag skulle vilja intervjua vid de återbesök som jag sedan har fått göra.

Inledning

Detta är en berättelse om gemenskapen och relationerna mellan församlingarna i Hjälmseryd och samhällena runt omkring sedan 1970-talet och deras relationer till olika revitaliseringsrörelser. Kyrkan som Kristi kropp är en av de allegorier som har lyfts fram i de teologiska samtalen sedan mitten av 1900-talet, särskilt i den ekumeniska dialogen för en gemensam förståelse av kyrkan. I en kropp hålls en mångfald av former och funktioner samman för att kunna fungera i samspel med varandra. När spänningar uppstår och banden mellan delarna brister blir kroppen dysfunktionell.

I en kropp förenas bestående struktur och ständig förändring. Om en gemenskap skall fortleva behöver den ständigt revitaliseras, menar många teologer och beteendevetare. Det gäller också den kristna gemenskapen.(3) Det kan ske genom en process som långsamt förändrar kyrkan, men gång på gång under kyrkohistorien har människor ansett att genomgripande förändringar behövts. Antropologen Anthony Wallace (f. 1923) kallar det som då uppstår för revitaliseringsrörelser. De kommer plötsligt och förändrar en struktur under några få års tid.(4)

Revitaliseringsrörelser inom kyrkan har fått namn som herrnhutismen, pingstväckelsen och Jesusrörelsen. En rörelse är dock komplex och kan innehålla strävanden efter förändring på flera områden, t.ex. diakoni, dogmatik, fromhet, ekumenik, karismatik, liturgi eller gemenskapsformer. Var för sig kan sådana förändringar av olika människor betraktas som önskvärda eller inte önskvärda. Det som synliggörs mest i en rörelse behöver heller inte nödvändigtvis vara dess kärnvärde. En teologisk stridsfråga kan t.ex. ha dominerat bilden av en rörelse, medan en betydelsefull ecklesiologisk fråga kommit i bakgrunden. Rörelser kan därför ha avvisats eller välkomnats på delvis felaktiga grunder. Den ekumeniska rörelsen under 1900-talet har på många sätt varit framgångsrik i att föra de historiska kyrkorna närmare varandra. Under samma tid har nya kyrkobildningar tillkommit, möjligen med ökad mångfald som följd, men ibland på bekostnad av enheten när försoningsansatser misslyckats eller uteblivit.

Denna historik om den ekumeniska utvecklingen i Hjälmserydsbygden är en del av ett forskningsprojekt, Försoningsstrategier i brytningstider, som inleddes hösten 2013. Projektet har till syfte att beskriva, analysera och utvärdera revitaliseringsrörelser (i fortsättningen också kallade enbart rörelser) i deras möten med de strukturer som lokala kristna församlingar enskilt och i ekumenisk samverkan utgör. Texten är i huvudsak skapad ur intervjuer och protokollstexter. Den är avsedd att vara ett underlag för samtal mellan församlingsledare och andra intresserade för att utvärdera det relationella nätverket mellan församlingar och rörelser, och därmed den ekumeniska utvecklingen från 1970-talet in i 2010-talet. Liknande texter har skapats för Borås, Halmstad, Oskarshamn och Uddevalla.

Att beskriva konfliktsituationer är en grannlaga uppgift. För det första är det vanskligt att försöka klarlägga vad som hänt, annat än i stora drag. Det jag kan återge är informanternas egna upplevelser och ställningstaganden kompletterade med protokollstexter. Den berättelse som jag skapar är också färgad av min egen förförståelse. Även om jag inhämtat information från informanter på de olika ”sidorna” kommer det ändå att finnas läsare som ser situationen på ett annat sätt. Mitt syfte med berättelsen är att påminna om de brytningstider som varit – eller pågår – för att skapa en dialog om dessa och utvärdera vart en sådan dialog leder. Min förhoppning är att min skildring kan användas att ta spjärn mot i en sådan dialog och jag välkomnar respons med uttalanden som: ”Så upplevde jag (eller någon jag kände) inte alls situationen! Hur kunde de som berättat se det på det sättet?”

Texten berättar bland annat om personer som haft nyckelroller i utvecklingen. De är kända i bygden. För att undvika gränsdragningar mellan så kallade offentliga personer och dem som inte är det, har jag valt att i regel inte namnge nu levande personer. De benämns istället t.ex. kyrkoherden i Hjälmseryd. De kommer att kännas igen av dem som känner bygden, men namnen blir inte sökbara på internet.

(3) Exempelvis Boff, Leonardo (1986:6) Ecclesiogenisis: The Base Communities Reinvent the Church Maryknoll, N.Y.: Orbis, Starkloff, Carl F (1997:659,667) Church as Structure and Communitas: Victor Turner and Ecclesiology in Theological Studies 58 (643-668), Turner, Victor (1969:129/1995) The Ritual Process: Structure and Anti-Structure Transaction Publishers (1969: London: Routledge & Kegan).
(4) Wallace, Anthony (1956:264-270) Revitalization Movements in American Anthropologist, 58 (2), 264-281