26:17-29 I nattvardssalen
Det framgår när man jämför Matteus med Markus och Lukas att
Matteus förenklar berättelsen om påskmåltiden. Det kan dels bero på att han så
att säga skalar av själva berättelsen för att i stället fokusera på Jesu
person. Jesus säger i vårt första avsnitt att ”hans stund är nära”. Det är detta
som står i centrum. Med de orden sammanfattar Matteus hela Jesu gärning.[1]
Det fanns bland judarna en spridd förväntan att när Gud
skulle gripa in för att rädda sitt folk skulle det ske i samband med påsken,
den helg då Gud en gång räddade folket ut ur Egypten.
26:17-19 Påskmåltiden förbereds
Denna centrala måltid innehåller tre tidsaspekter. För det
första förenar den oss med gårdagen, det vill säga med dem som vandrade ut ur
Egypten. För det andra firas måltiden denna dag, det vill säga Guds nåd blir
synlig i själva måltiden och för det tredje syftar måltiden framåt mot den dag
då allt ska fullkomnas. Dessa tre tidsaspekter finns också i den kristna
nattvarden.
Påsken, hebreiska pesach, skulle enligt judisk sed
firas i två delar. Den första delen består av och äger rum den 14 Nisan,
tillredelsedagen. Då ska allt syrat (jäst) bröd rensas ut ur huset och lammet
ska slaktas, 2 Mos 12:15-20. Lammet ska slaktas ”på den plats som Herren, din
Gud utväljer”, enligt 5 Mos 16:5-7, det vill säga Jerusalem.
På kvällen när solen gått ner det vill säga den 15 Nisan
eftersom nästa dag börjar kl 18.00, äter man påskalammsmåltiden. Detta var
orsaken till att man ibland kallade den 14 Nisan för ”första dagen i det
osyrade brödets högtid”, som Matteus gör på det här stället.[2]
Den inledande påskmåltiden heter på hebreiska seder.
Det hebreiska ordet seder betyder ordning och syftar på den särskilda
ordning i vilken allt ska ätas. Denna ordning finns återgiven i påskliturgin,
hebreiska haggada, berättelsen från ”om detta ska du ska berätta”.
Den andra delen kallas för det osyrade brödets högtid och
pågår i sju dagar. Under denna tid fick man bara äta osyrat bröd, se 2 Mos
23:15. Dessa två högtider hölls ihop på ett sådant sätt att de tillsammans
kunde kallas antingen påsk eller det osyrade brödets högtid.
26:20-25
Jesus pekar ut förrädaren
Av det här avsnittet förstår vi att Jesu visste vem som
skulle förråda honom. Han möter nu det dygn som ligger framför honom med öppna
ögon och han är beredd att fullborda den uppgift som anförtrotts honom.
När Jesus säger till sina lärjungar att en av dem ska
förråda honom, v 21, 23, 24 och 25, svarar de alla med orden: ”Inte är det väl
jag …” De önskar ett nekande svar. Vid en närmare jämförelse lägger vi märke
till att de säger: ”Inte är det väl jag, Herre …”, grekiska kyrios. När
frågan sedan kommer till Judas Iskariot svarar denne: ”Inte är det väl jag, rabbi?”
För lärjungarna hade Jesus nu blivit Herren, kyrios, men för Judas
Iskariot var Jesus en rabbin bland andra rabbiner.
26:26-30
Den sista måltiden
”Min stund är nära”, hade Jesus sagt och därmed knutit an
till den judiska påsken. Tiden är inne, inte bara för att fira påsk, utan för
Jesus att fullborda påsken.
Det hör till saken att varje jude identifierade sig med
utvandrarna. I den judiska så kallade påskhaggadan står följande att läsa:
I varje enskild generation är det människans plikt
att betrakta sig själv som en av dem som gick ut ur Egypten, såsom det står i
Skriften: ”Och på den dagen skall du säga till din son: Det beror på vad Gud
gjorde för mig när jag gick ut ur Egypten.” För det är inte bara våra fäder som
den Helige (prisad vare Han) befriade, utan vi befriades också med dem, som det
står på ett annat ställe i Skriften: ”Och han förde oss ut därur för att föra
oss in i och ge oss det land som han med ed lovat våra fäder.”
Här står att läsa att Jesu tog ett bröd, tackade Gud, bröt
det och gav åt lärjungarna. I dessa verser anges ett mönster som har följt
Kyrkan genom alla tider. På samma sätt som judarna identifierade sig med
utvandrarna när de äter ”bedrövelsen bröd”,[3]
identifierar vi oss med Jesus, när vi äter det bröd som är Hans kropp.
Måltiden
Bakgrund 2 Mos 6:6-8
1) föra
ut 1:a
bägaren uttågets bägare
2) rädda 2:a
bägaren räddningens bägare
3) förlossa 3:e
bägaren välsignelsens bägare
4) ta
er till mitt folk 4:e
rikets bägare (Elias bägare)
·
Tacksägelse
·
Första bägaren
·
Var och en får ett stycke grönsak och ”doppar”
den i det salta vattnet och säger välsignelsen innan han äter, 26:23.
·
Brödsbrytelsen, 26:26.
·
Historien berättas
·
Andra bägare
·
Handtvagning
·
Middagsmåltiden serveras
·
Tredje bägaren, 26:27
·
Välsignelsen
·
Lovsången, 26:30
·
Fjärde bägaren lämnas kvar
Fyra olika motiv
- bedrövelsens
bröd som gör att vi identifierar oss med hela skeendet
- v 28
”förbundsblodet”
När Gud ingick förbundet med Israels folk i 2 Mos 24 så
offrade Moses tjurar, 2 Mos 24:6-9. Han slog hälften av blodet på altaret och
den andra hälften i skålar. Blodet i skålarna stänkte han sedan på folket och
genom att både Gud och folket fick del av samma blod åstadkoms försoning. Det
var visserligen ett ofullbordat förbund eftersom det fick upprepas varje år,
men Jesus gör här gällande att hans offer är fullbordandet av förbundsslutet
vid Sinai. Han får sitt offer godkänt av sin Fader och därför måste du och jag
godkänna det, Joh 20:17, 27.
- v 28
”till syndernas förlåtelse”
Petrus förmedlar denna tankegång i 1 Peter 2:24 när han
anspelar på Jes 52:13-53:12. När det heter att det blir utgjutet för många
anspelas på Jes 53:6, 12 det vill säga alla.
- v 29
”den dag då jag dricker det nytt”
Vinet hör hemma i det fullbordade förbundet, det vill säga
det nya förbundet, Jer 31.[1] Jesus
låter oss förstå att först efter sin uppståndelse från de döda, när Kyrkan
firar eukaristin, ska han delta på nytt. Nu är det nya förbundets
måltid. Vi firar himmelrikets måltid redan här på jorden och Jesus är
närvarande både som präst och offer.
Jesu sista måltid är skildrad som en påskmåltid och avslutas
på traditionsenligt sätt med att man sjunger den andra delen av
Hallelpsalmerna, det vill säga Ps 114-118 eller Ps 136. När detta skett gick de
ut till Oljeberget. Se särskilt Ps 118:21-25,
[1] Johannes gör en liknande
sammanfattning när han talar om att ”Människosonen ska upphöjas”, se Joh 12:32
f
[2] Men enligt Johannes dog
Jesus på Tillredelsedagen samma stund då lammen slaktades i templet, Joh 18:28
och 19:14 och 31. JNT menar att måltiden kan ha varit en seudat-mitzva, det
vill säga en sådan examensmåltid Mästaren häll med sina lärjungar när
undervisningen var avslutat och/eller som firades till minne av att
israeliterna undslapp den 10:e plågan, den då alla förstfödda dog i Egypten.
Jfr Luk 2:22-24. JNT menar dock att detta är mindre troligt eftersom
jämförelserna med påskmåltiden för övrigt är tydliga. Bo Giertz skriver att
”Alla fyra evangelisterna är ense om att det var en torsdag, och att Jesus
sedan korsfästes på fredagen Enligt synoptikerna (Matt, Mark och Luk) inföll
denna fredag den 15 Nisan. Johannes säger emellertid att det var den 14 och det
finns mycket som tyder på att han har rätt. Den 15 Nisan var nämligen en mycket
stor sabbatsdag, och det är svårt att förklara hur allt som hängde samman med
rättegången och avrättningen på långfredagen, skulle ha kunnat utföras på en
sabbat. Men om Jesus dog den 14 Nisan, måste han ha firat påsk med lärjungarna
redan den 13, alltså en dag tidigare än den officiella kalendern föreskrev.
Sådant kunde nu förekomma. I så fall firades påskmåltiden utan själva
påskalammet.”
[3] Så kallas det bröd som
bryts och delas i den judiska påskmåltiden och som förenar dagens judar med de
judar som åt av brödet i öknen. Det är så att säga samma bröd
[4] Enligt mitt sätt att
förstå Skriften finns bara ett förbund; nämligen förbundet med Noa
(hedningarna), Abraham (judar och hedningar), Moses (judarna), David (judarna)
och Jesus (judarna och hedningarna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar