I veckans nummer av Kyrkans Tidning, nr 11/2016, redovisas en undersökning om arbetsledande komministrar. Jag är mycket glad över att läsa bedrövelsen. Låter kanske paradoxalt och är det förmodligen också. Men eländet har nu nått sådana nivåer att åtgärder rekommenderas. Nu känner jag att jag kan bidra till resultatet. Det kan jag göra eftersom jag har lång erfarenhet av att vara präst i Svenska kyrkan. Om detta sedan är ointressant för vissa och inte kan betraktas som ett relevant bidrag är det snarast deras problem. Men jag har brottats med det av tidningen belysta problemet och vågar påstå att jag vet vad jag talar om. Jag har dessutom långtgående och dokumenterade erfarenheter som visserligen inte efterfrågas men gott kan synliggöras i en blogg.
Journalisten Kristoffer Morén har lyft det många redan vet men som sällan sägs. Undersökningen som gjorts av kyrkoherden Ann-Christine Borg visar att arbetsledande komministrar känner sig marginaliserade, degraderade och frustrerade. Lägg nu märke till att detta är resultatet av en undersökning. För några år sedan viftades problemet bort med att sådana komministrar hade samarbetssvårigheter.
Jag var en av dem som gick från att vara kyrkoherde till att bli komminister i Värnamo. Jag hade mer än 20 års erfarenhet som präst, 12 år som kyrkoherde, det vill säga ganska lång yrkeserfarenhet när jag blev komminister i Värnamo. Jag började som distriktspräst och hade fina år där jag självständigt kunde utveckla cellkyrkan som modell, inte utan framgång. Jag var ansvarig för arbetet i distriktet och tillsammans med distriktsrådet fanns ett engagemang för uppdraget. Det hände att vi reste bort någon dag per år för att tillsammans planera. Vi gjorde budget och älskade pengar. Vi gjorde utförliga utvärderingar som jag har sparat. Vi började med Alpha, sorgegrupper och jag var ordförande både i syföreningen och Lekmannakåren. Mitt arbete med att slå samman LP och Hela Människan och att påbörjade projektet Glömda Barnen ledde mig till en plats i riksstyrelsen. Nog skulle jag kunna räkna upp mer men avsikten är inte att skryta utan endast att visa att jag idag inte har något kvar av detta.
Under åren som distriktspräst insåg jag svagheten i att inte ha någon delegation. Jag inte bara bad utan också bönade om detta men inget gehör.
De arbetsledande komministrarna tyckte att de hade resurser och kompetens, att de hade kunnat bidra mer, står det i Kyrkans Tidning. De menade sig äga kunskaper och erfarenheter som inte tas tillvara. Jo, tänker jag när jag läser vidare, jag förstår vad ni menar.
Flera tvingas nu ta steg neråt på karriärsstegen. Det är en sak. En annan blir då arbetsledningens och särskilt kyrkoherdens sätt att fortsättningsvis ge förtroende och att skriftligt delegera. Av sagda undersökning visas att alla de intervjuade, 100 %, kände att deras identiteter var rubbade, inte bara glädjen över arbetet utan själva identiteten. De skulle ta mer ansvar om de fick formella befogenheter. Som organisationen har utvecklats efter år 2000 känner de att de "saknar eget handlingsutrymme och beslutsmakt." De känner sig vingklippta, begränsade och frustrerade. Jo, jag förstår, tänker jag. Ann-Christine Borg drar slutsatsen:
För att motverka detta är bemyndigande och tydliga delegationer från kyrkoherden ett minimikrav.
När vi fick en ny kyrkoherde i Värnamo hoppades distriktsprästerna att något sådant kunde ske, men icke. Tvärtom vill jag påstå. Vi var fortsatt tre distriktspräster men distrikten slogs samman med motiveringen att vi är bara en församling. Begreppet församling problematiserades aldrig. Det var naturligtvis en organisation som åsyftades. Vi blev nu tre arbetsledande komministrar. En sökte annan tjänst, en fick säga upp sig och jag som blev kvar är utan delegation och vis med åldern lämnade jag ifrån mig det meningslösa uppdraget. . Arbetsledare blev i stället en av diakonerna och så ser det ut idag. Om det fungerar bra? Det vill jag inte påstå.
Det har skett steg för steg. Skiljandet från staten, genomförandet av stordriften, kyrkoherden som blev ensam chef, ingen delegation till komministrarna eller församlingsråden. I stället styr ja-sägarna, inte sällan de mindre initierade. Hur kan någon förvåna sig över att här rådet olust och utbrändhet?
Ett stort tack till Kyrkans Tidning som tar sig mödan att säga vad många av oss redan vet. Det är skönt med erkännande och stöd. Nej, jag gnäller inte, men jag lider uppriktigt med yngre kollegor. Själv kommer jag snart att sluta. Jag har blivit för gammal, eller ...
Journalisten Kristoffer Morén har lyft det många redan vet men som sällan sägs. Undersökningen som gjorts av kyrkoherden Ann-Christine Borg visar att arbetsledande komministrar känner sig marginaliserade, degraderade och frustrerade. Lägg nu märke till att detta är resultatet av en undersökning. För några år sedan viftades problemet bort med att sådana komministrar hade samarbetssvårigheter.
Jag var en av dem som gick från att vara kyrkoherde till att bli komminister i Värnamo. Jag hade mer än 20 års erfarenhet som präst, 12 år som kyrkoherde, det vill säga ganska lång yrkeserfarenhet när jag blev komminister i Värnamo. Jag började som distriktspräst och hade fina år där jag självständigt kunde utveckla cellkyrkan som modell, inte utan framgång. Jag var ansvarig för arbetet i distriktet och tillsammans med distriktsrådet fanns ett engagemang för uppdraget. Det hände att vi reste bort någon dag per år för att tillsammans planera. Vi gjorde budget och älskade pengar. Vi gjorde utförliga utvärderingar som jag har sparat. Vi började med Alpha, sorgegrupper och jag var ordförande både i syföreningen och Lekmannakåren. Mitt arbete med att slå samman LP och Hela Människan och att påbörjade projektet Glömda Barnen ledde mig till en plats i riksstyrelsen. Nog skulle jag kunna räkna upp mer men avsikten är inte att skryta utan endast att visa att jag idag inte har något kvar av detta.
Under åren som distriktspräst insåg jag svagheten i att inte ha någon delegation. Jag inte bara bad utan också bönade om detta men inget gehör.
De arbetsledande komministrarna tyckte att de hade resurser och kompetens, att de hade kunnat bidra mer, står det i Kyrkans Tidning. De menade sig äga kunskaper och erfarenheter som inte tas tillvara. Jo, tänker jag när jag läser vidare, jag förstår vad ni menar.
Flera tvingas nu ta steg neråt på karriärsstegen. Det är en sak. En annan blir då arbetsledningens och särskilt kyrkoherdens sätt att fortsättningsvis ge förtroende och att skriftligt delegera. Av sagda undersökning visas att alla de intervjuade, 100 %, kände att deras identiteter var rubbade, inte bara glädjen över arbetet utan själva identiteten. De skulle ta mer ansvar om de fick formella befogenheter. Som organisationen har utvecklats efter år 2000 känner de att de "saknar eget handlingsutrymme och beslutsmakt." De känner sig vingklippta, begränsade och frustrerade. Jo, jag förstår, tänker jag. Ann-Christine Borg drar slutsatsen:
För att motverka detta är bemyndigande och tydliga delegationer från kyrkoherden ett minimikrav.
När vi fick en ny kyrkoherde i Värnamo hoppades distriktsprästerna att något sådant kunde ske, men icke. Tvärtom vill jag påstå. Vi var fortsatt tre distriktspräster men distrikten slogs samman med motiveringen att vi är bara en församling. Begreppet församling problematiserades aldrig. Det var naturligtvis en organisation som åsyftades. Vi blev nu tre arbetsledande komministrar. En sökte annan tjänst, en fick säga upp sig och jag som blev kvar är utan delegation och vis med åldern lämnade jag ifrån mig det meningslösa uppdraget. . Arbetsledare blev i stället en av diakonerna och så ser det ut idag. Om det fungerar bra? Det vill jag inte påstå.
Det har skett steg för steg. Skiljandet från staten, genomförandet av stordriften, kyrkoherden som blev ensam chef, ingen delegation till komministrarna eller församlingsråden. I stället styr ja-sägarna, inte sällan de mindre initierade. Hur kan någon förvåna sig över att här rådet olust och utbrändhet?
Ett stort tack till Kyrkans Tidning som tar sig mödan att säga vad många av oss redan vet. Det är skönt med erkännande och stöd. Nej, jag gnäller inte, men jag lider uppriktigt med yngre kollegor. Själv kommer jag snart att sluta. Jag har blivit för gammal, eller ...
3 kommentarer:
Då skulle du se min församling. Jag har tre chefer i strikt hierarki över mig och vet aldrig vem som ska tillfrågas om vad. Ingen får ju bli överkörd för då kan man snabbt vara ute i kylan.
Närmast distriktsprästen som är arbetsledare utan befogenhet. Över henne församlingsherden vars roll är synnerligen oklar. Över honom kh.
Vi har enormt med sjukskrivningar. Jag är en av dom som inte höll för detta.
Hej kyrksyster. Du har min förståelse. Jag lider med dig och hoppas du kan fortsätta leva i Kristus. Tack för din kommentar som bara blev en bekräftelse.
Stordriften är inte av godo. Den kväver all form av tro.
Skicka en kommentar