Operationen gick bra. Men vilken pärs. Det är för väl att det bara sker undantagsvis och bara när det är nödvändigt eller när där finns en vinst att hämta ut.
Kari och jag anlände till inskrivningen 15, nästan 20 minuter för tidigt. Jag började med att ursäkta mig och sa att jag egentligen skulle vara här kl 13. Då reste sig sköterskan upp och brast ut i ett "Nämen, då måste du vara Håkan. Välkommen. " Det värmde långt in i själen.
Senare på eftermiddagen blev det provtagningar och narkosbedömning. Läkaren, en begåvad, välutbildad och språkkunnig man från Ukraina. Jag tror inte att han var stolt över sitt land för han var var så snabb med att berätta att han är gift med en grekiska. Han talade vänligt med mig och föreslog bedövning i form av en nervblockering. Det finns tre stora nerver från halsen genom armen och ner i handen. Det går med andra ord att bedöva bara vänsteramen och då behöver inte värken bli så svår efteråt även om det behövs starka och långtidsvärkande tabletter under tre veckor framåt. Efter bedövningen söver jag dig, sa den vänlige invandraren. Det är väl att vi i Sverige tar emot sådana människor.
På torsdagen blev det väckning kl 06. Väckning blev det egentligen inte eftersom jag redan var vaken. Bedövningen sattes 08.30 och tog mer än en timme. Läkaren satte först en bedövning innan han med en beydligt kraftigare nål letade sig fram till nerverna. Jag har aldrig förstått att nerverna i armen bara är tre och så stora men nu kunde jag följa allt på en bildskärm. Vid 10-tiden kom två doktorer varav den var specialiserad på just nerver. Sedan somnade jag.
Operationen tog nästan fyra timmar. De fick frilägga en av nerverna, rensa de kortändar av benet som inte har vuxit ihop, skrapa och lägga på nytt för att sedan lägga på en gissningsvis 15-20 centimeter lång platta av lättmetall. Och så lite skruvar.
Jag vaknade vid 15-tiden men fick ligga kvar på uppvaket eftersom pulsen var för hög och hjärtat slog lite extraslag. Inget farligt, försäkrade narkossköterskorna. Jag var tillbaka på rummet vid 19-tiden. Det blev en ganska lång dag, inte minst för Kari. Och det blev ingen hemresa den dagen. Men nu är jag hemma igen.
Tack till alla er som har varit med mig i anden.
Kari och jag anlände till inskrivningen 15, nästan 20 minuter för tidigt. Jag började med att ursäkta mig och sa att jag egentligen skulle vara här kl 13. Då reste sig sköterskan upp och brast ut i ett "Nämen, då måste du vara Håkan. Välkommen. " Det värmde långt in i själen.
Senare på eftermiddagen blev det provtagningar och narkosbedömning. Läkaren, en begåvad, välutbildad och språkkunnig man från Ukraina. Jag tror inte att han var stolt över sitt land för han var var så snabb med att berätta att han är gift med en grekiska. Han talade vänligt med mig och föreslog bedövning i form av en nervblockering. Det finns tre stora nerver från halsen genom armen och ner i handen. Det går med andra ord att bedöva bara vänsteramen och då behöver inte värken bli så svår efteråt även om det behövs starka och långtidsvärkande tabletter under tre veckor framåt. Efter bedövningen söver jag dig, sa den vänlige invandraren. Det är väl att vi i Sverige tar emot sådana människor.
På torsdagen blev det väckning kl 06. Väckning blev det egentligen inte eftersom jag redan var vaken. Bedövningen sattes 08.30 och tog mer än en timme. Läkaren satte först en bedövning innan han med en beydligt kraftigare nål letade sig fram till nerverna. Jag har aldrig förstått att nerverna i armen bara är tre och så stora men nu kunde jag följa allt på en bildskärm. Vid 10-tiden kom två doktorer varav den var specialiserad på just nerver. Sedan somnade jag.
Operationen tog nästan fyra timmar. De fick frilägga en av nerverna, rensa de kortändar av benet som inte har vuxit ihop, skrapa och lägga på nytt för att sedan lägga på en gissningsvis 15-20 centimeter lång platta av lättmetall. Och så lite skruvar.
Jag vaknade vid 15-tiden men fick ligga kvar på uppvaket eftersom pulsen var för hög och hjärtat slog lite extraslag. Inget farligt, försäkrade narkossköterskorna. Jag var tillbaka på rummet vid 19-tiden. Det blev en ganska lång dag, inte minst för Kari. Och det blev ingen hemresa den dagen. Men nu är jag hemma igen.
Tack till alla er som har varit med mig i anden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar