26:1-16 Jesu lidande förbereds
26:1-5 Planer på att döda Jesus
Nu har Jesus undervisat färdigt. I
v 1 står det: ”När Jesus hade avslutat hela detta tal …” Uttrycket påminner om
5 Mos 32:45 f där Moses slutar sitt tal. Jesus är den profet som Moses talat om, 5 Mos 18:15.
Det är inga nya planer som kommer
till uttryck i v 2. Jesu har förutsagt sitt lidande tre gånger, 16:21, 17:22 f
och 20:18 f.
Redan i 12:14 när Jesus botat en
sjuk på sabbaten överlade fariséerna om att döda honom. Det är första gången
påsken nämns i Matteus. Nu är det två dagar kvar till påsk, den högtid då det
judiska folket firade uttåget ur Egypten. Påsk är hebreiska pesach och
betyder ”gå förbi”. Påskalammet slaktades den 14 Nisan, men högtiden börjar kl
18 kvällen innan, och är det judiska folkets största högtid, 2 Mos 12:42.
Bakgrunden, och den förebildliga, profetiska händelsen återfinns i 2 Mos
12-13:16. Jesus framstår som den som har full kontroll över
händelseutvecklingen, se v 18 och 42. Nu ska han ”bli utlämnad till att korsfästas”.
Det ska ske steg för steg. Det tycks nu stå klart även för
apostlarna vad som ska ske och Judas Iskariot tar beslut att hoppa av, se v 14.
Nu har fariséerna försvunnit ur
bilden, med undantag av 27:62. Judas Iskariot kopplar in översteprästerna och
folkets äldste som tar över. De ville röja Jesus ur vägen genom att döma honom
för brott mot den judiska lagen. Jesus hade förlåtit synder, satt sig över
sabbatsbudet och tagit avstånd från den lukrativa handeln med offerdjur på tempelplatsen.
Kajafas var överstepräst detta år och var till och med känd för sin
inställsamhet mot romarna. Den romerske historieskrivaren Josephus berättar om
detta. Kajafas gjorde allt för att sitta kvar vid makten. I grund finns det
bara en överstepräst, men romarna bröt sönder detta och utnämnde
överstepräster hur som helst. Kajafas lyckades hålla sig kvar mellan åren 18-36
e.Kr.
Nu hade hundratusentals samlats för
att fira påsk i Jerusalem och många av dem var säkert spända på att få möta
Jesus. Därför ville de inte gripa honom under högtiden.[1]
26:6-13 Kvinnan med
balsamflaskan
Men två oväntade händelser gjorde att de i stället valde att
gripa Jesus omedelbart; dels händelsen med en anonym kvinna och dels händelsen
med Judas Iskariot. De två personerna står som varandras motpoler. Den anonyma
kvinnan la ner en förmögenhet på att smörja Jesu kropp med den dyrbara oljan,
300 denarer enligt Mark 14:5.[2] Denna
profetiska handling visar att hon hade förstått något av vem Jesus är. Judas
Iskariot som vandrat med Jesus i över tre år hade däremot inte förstått vem
Jesus är och hans pris på Jesus var 1/10, det vill säga 30 denarer, priset på
en slav enligt 2 Mos 21:32.
Jesus befanns sig hemma hos Simon den spetälske. Det fanns
en spetälskekoloni i närheten av Betania. Uppgiften att Jesus besökte en
spetälskas hem visar att han inte var kultisk ren och egentligen inte hade rätt
att besöka templet för högtiden. Konfrontationen med tempelaristokratin är här
total.
Det var inte ovanligt att tvätta fötterna på gästerna och
smörja deras fötter med olja. Men den okända kvinnan smörjer hans huvud och
använder en mycket dyrbar olja. Av 2 Mos 29:7 och 1 Sam 10:1 framgår att det
kan uppfattas som en messiansk smörjelse. Den här händelsen anses vara så
kännetecknande för evangelierna att den finns med i alla fyra evangelierna. I
Johannesevangeliet används det grekiska ordet litra för flaska, en litra
är 325 gram! Judas Iskariot konstaterar att denna hade man kunnat sälja för 300
denarer, det vill säga nästan en årslön.
Jesus tolkar denna händelse som att hon förbereder hans
begravning och ger oss tre tankar. För det första säger han att hon gjort en
god gärning mot honom och att det inte kan spelas ut ens med tjänst mot de
fattiga. Det är aldrig bortkastat att ge sig själv till Jesus.
För
det andra ska den tjänst vi gör mot Jesus aldrig glömmas bort även om den sker
i det fördolda. Denna evangeliska handling har bevarats i alla fyra
evangelierna och nått ända fram till oss. Maria utför en äkta, tydlig och
trovärdig handling.
För
det tredje vill jag påminna om Odebergs originella utläggning av 13:33 där han
menade att församlingen inte ska erövra världen utan infiltreras av världen och
lovade att kommentera detta här i 26:13. Missiologen David J Bosch har i sin
bok Transforming Mission diskuterat missionen genom kyrkohistorien. I
boken gör Bosch gällande att det kommande paradigmet stämmer väl överens med
det första. Det är den lilla gemenskapens trovärdighet som kommer att avgöra
utgången av vår tids mission. Detta måste vi ha med oss.
26:14-16 Judas Iskariot, ”en av de tolv”
Jesus har gjort tydligt att han är beredd att dö, inte bara
för det judiska folket, utan för alla folk, och när Judas Iskariot förstår det
drar han sig ur. Hans namn (sicarius) kan vara en antydning om att han
var selot. Det var skälet till att han följt Jesus. Han var inte beredd att
följa en profet som ska bli misskrediterad och dödad. Nu är det självklart för
Judas att Jesus inte kan vara Messias, åtminstone inte den Messias han
hoppats på.
Den fråga Judas ställer till översteprästerna kom att för
alltid svärta ner honom. Det antyds härmed att hans drivs av ren girighet,
samtidigt som han inte fick mer än 30 denarer, priset för en slav, se 2 Mos
21:32. Profetian i Sak 11:12 f anses också ligga bakom just denna summa.
Det finns inte skäl att tro att Judas hade för avsikt att
sända Jesus i döden. Han har handlat i sin besvikelse och i sin otro. När det
sedan går upp för honom vad han gjort och han inser vad som står i 5 Mos 27:25
blir han förtvivlad och tar sitt liv, 27:3-10.
I 27:3 står det att Judas ångrade sig, grekiska metameletheis.
Här används inte det annars positiva grekiska ordet metaneo som
betyder att man ångrar sig, det vill säga omvänder sig och tro. Skälet är
uppenbart. Judas hade ingen tanke på att vända om, utan insåg bara att han
försatt sig själv i en ohållbar situation. Därför tar han sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar