Som jag berättade häromdagen läser jag nu Folke Olofssons andra bok, den om Sonen. Här går Folke nogsamt igenom den andra trosartikeln och det är en utomordentlig läsning så här i fastetid. Idag har jag kommit till Jesu död och begravning, men det är Folkes inledning till denna passionstid som dröjt kvar hos mig. Han skriver:
För varje år som gick under min kyrkoherdetid kände jag en allt större vånda inför korsets påsk. Den tornade upp sig som ett tungt krav på inlevelse, medlevelse, tillägnande av vad som sker. Och resultatet? Det blev så att jag till slut gav upp och kapitulerade. Allt som skedde var för stort för mig.
Han berättar vidare om sina ambitioner att fira en fullödig påsk med förberedande passionsandakter. "Det kändes som om jag var en bogserbåt som drog en jättelik flotte av timmer över en fjärd." Folke är inte den ende, i vart fall inte av oss äldre, som känt så. För varje år som går blir det svårare att leva sig in i passionstiden av det enkla skälet att vi förstår att det inte går. Det Jesus gick igenom är för stort. Orden räcker inte till. De blir tomma. Det Jesus gick igenom är alltid så mycket värre.
Vi försöker "skruva" de tre heliga dagarna så gott det går. Vi klär av altaret, låter orgeln tystna, sjunger tunga, innehållsrika psalmer a cappella, håller fram korset inför församlingen, tänder rökelsen på påsknatten, förnyar våra doplöften och så vidare. Jag tycker om det men inser alltmer att det behöver finnas täckning för dramat genom att den bedjande "församlingen" lever med under hela kyrkoåret. I stället är det oftast så, att just dessa särskilda gudstjänster samlar minst folk. Det blir bara de allra trognaste, om ens dem. Jag tror att det är därför prästen kan känna sig som en bogserbåt. Något enklare, mindre anspråkslöst kanske hade gjort det lättare. Men det finns andra skäl.
Folke, som var kyrkoherde i landsförsamlingen Rasbo utanför Uppsala skriver att under år har han fått begrava de gamle. De som gått folkskolan, hade minnen från katekesen och kunde den bibliska historien blev färre. Så länge de fanns i kyrkbänkarna gick det att fira Långfredagen med allvar och högtid. De kom högtidsklädda, som till begravning, som till någon som de verkligen sörjde. Men idag är det annorlunda.
Folke fick släppa ambitionerna. Jag rörs i mitt inre när jag läser vidare. Jag vet att det gäller så många av kollegorna, kanske de yngre undantagna. Folke kunde berätta om det. De flesta använder sig av rutinen och riskerar slentrian. Då inträffade det paradoxala. När Folke kapitulerat och det fick vara som det är, om det fanns gudstjänstfirare, få eller många, besökare som satt av tiden, om några konfirmander sökt sig dit med sin gudstjänstbok eller om några gäster hittat dit, fick det vara som det är. Själva saken var så mycket större.
Visst händer det mig också. När den andliga fattigdomen, brustenheten för att inte tala om hyckleriet tycks härska, då kan Jesu lidande, sorg och smärta, bli än mer påtaglig. Oavsett hur jag kommer att uppleva detta års passionstid är saken så mycket större. Den talar för sig själv.
För varje år som gick under min kyrkoherdetid kände jag en allt större vånda inför korsets påsk. Den tornade upp sig som ett tungt krav på inlevelse, medlevelse, tillägnande av vad som sker. Och resultatet? Det blev så att jag till slut gav upp och kapitulerade. Allt som skedde var för stort för mig.
Han berättar vidare om sina ambitioner att fira en fullödig påsk med förberedande passionsandakter. "Det kändes som om jag var en bogserbåt som drog en jättelik flotte av timmer över en fjärd." Folke är inte den ende, i vart fall inte av oss äldre, som känt så. För varje år som går blir det svårare att leva sig in i passionstiden av det enkla skälet att vi förstår att det inte går. Det Jesus gick igenom är för stort. Orden räcker inte till. De blir tomma. Det Jesus gick igenom är alltid så mycket värre.
Vi försöker "skruva" de tre heliga dagarna så gott det går. Vi klär av altaret, låter orgeln tystna, sjunger tunga, innehållsrika psalmer a cappella, håller fram korset inför församlingen, tänder rökelsen på påsknatten, förnyar våra doplöften och så vidare. Jag tycker om det men inser alltmer att det behöver finnas täckning för dramat genom att den bedjande "församlingen" lever med under hela kyrkoåret. I stället är det oftast så, att just dessa särskilda gudstjänster samlar minst folk. Det blir bara de allra trognaste, om ens dem. Jag tror att det är därför prästen kan känna sig som en bogserbåt. Något enklare, mindre anspråkslöst kanske hade gjort det lättare. Men det finns andra skäl.
Folke, som var kyrkoherde i landsförsamlingen Rasbo utanför Uppsala skriver att under år har han fått begrava de gamle. De som gått folkskolan, hade minnen från katekesen och kunde den bibliska historien blev färre. Så länge de fanns i kyrkbänkarna gick det att fira Långfredagen med allvar och högtid. De kom högtidsklädda, som till begravning, som till någon som de verkligen sörjde. Men idag är det annorlunda.
Folke fick släppa ambitionerna. Jag rörs i mitt inre när jag läser vidare. Jag vet att det gäller så många av kollegorna, kanske de yngre undantagna. Folke kunde berätta om det. De flesta använder sig av rutinen och riskerar slentrian. Då inträffade det paradoxala. När Folke kapitulerat och det fick vara som det är, om det fanns gudstjänstfirare, få eller många, besökare som satt av tiden, om några konfirmander sökt sig dit med sin gudstjänstbok eller om några gäster hittat dit, fick det vara som det är. Själva saken var så mycket större.
Visst händer det mig också. När den andliga fattigdomen, brustenheten för att inte tala om hyckleriet tycks härska, då kan Jesu lidande, sorg och smärta, bli än mer påtaglig. Oavsett hur jag kommer att uppleva detta års passionstid är saken så mycket större. Den talar för sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar