Matteuspassionen, del 5

26:57-27:10 Inför Kajafas

Det var romarna som härskade i Israel. När Jesus korsfästes var Tiberius kejsare i Rom och Pontius Pilatus hans ställföreträdare, ståthållare i Judéen. Ståthållaren hade sitt säte i Caesarea vid havet, men kom i regel till Jerusalem vid de stora högtiderna. Sedan några år är palatset vid Caesarea utgrävt och där återfanns bland annat en sten med Pontius Pilatus namn på och det fängelse där Paulus satt fängslad. Caesarea blev senare biskopsstad och där skrev biskop Eusebius (262-340 e Kr) sin Kyrkohistoria, världens första.

Roms kejsare                                                                 Romerska ståthållare[1]

27 f Kr – 14 e Kr     Augustus (Luk 2:1)                            

14  – 37 e Kr            Tiberius (Luk 3:1)          26-36 e Kr    Pontius Pilatus (Matt 27:2)

37 – 41 e Kr             Caligula

41 – 54 e Kr             Claudius                         52-59 e Kr    Antonius Felix (Apg 23:26)

54 – 68 e Kr             Nero (Apg 25:10)           59-61 e Kr    Porcius Festus (Apg 25:1)

68 e Kr                     Galba

69 e Kr                     Otho

69 e Kr                     Vitellius

69-79 e Kr                Vespasianus

79-81 e Kr                Titus

81-96 e Kr                Domitianus

96-98 e Kr                Nerva

989-117 e Kr            Trajanus                        

Internt judiska angelägenheter, t ex sådana som hade att göra med den judiska lagens efterlevnad, handhades av Stora rådet och de lokala synagogala myndigheterna. Dessa hade ingen möjlighet att döma någon till döden, utan sådana ärenden måste avgöras inför romersk domstol, dvs inför Pontius Pilatus. Vid större högtider kunde denne besöka Jerusalem, bl a för att vara tillgänglig för domstolsavgöranden. En viss förväntan förekom i selotiska kretsar att Gud skulle återupprätta sitt rike en påsk, och det är inte osannolikt att Jesus kan ha presenterats för Pilatus som en politisk upprorsmakare.[2]

Rättegången mot Jesus består av två delar, dels inför Stora rådet i 26:57-27:2, dels inför den romerske ståthållaren, 27:10-31a. Stora rådet, hebreiska sanhedrin och grekiska synedrion, finns belagt redan på 200 f Kr och härledde sitt ursprung till 4 Mos 11:16. De bestod av 70 män, översteprästerna, de skriftlärde och de äldste. Ordföranden var den fungerande översteprästen, det vill säga Kajafas.

26:57-68 Förhöret inför Stora rådet

När Jesus gripits i Getsemane förs han till översteprästen Kajafas hus. På denna plats, söder om nuvarande Gamla staden, står idag en kyrka, byggd över en fängelsehåla för dödsdömda där man tror Jesus förvarades under senare delen av natten. När Jesus anländer hålls ett omedelbart förhör. Det talar för att åklagarna för måna om en snabb behandling av ärendet. Det berodde dels på att de ville ha en dödsdom och ett verkställande innan påskhelgen gick in och dels att de måste passa på medan Pilatus är på plats. Jesus anklagas nu på två punkter.

Den första anklagelsen gäller helt enkelt bristande respekt för templet och dess myndigheter. Jesus hade uppträtt respektlöst på tempelplatsen. Han hade rensat det från växlare och offerdjursförsäljare som tvingats fly, se kommentar till  21:12-17. Han hade också talat om att bryta ner templet eller hur det nu var, en händelse som finns i 24:1 f och som följde med in i Apg 6:13 f . Orden om templets undergång är säkert autentiska. Jesus har sagt så. Detta var oerhört kontroversiellt, men vad menade Jesus?[3]

Här ber jag att få göra en egen utläggning. De 39 skrifterna fanns samlade i ett band på Jesu tid. De kategoriserades i tre grupper på hebreiska Thoran, Neviim och Ketuvim. På svenska betyder det Lagen, Profeterna och Skrifterna. Hela Skriften, det vi kallar Gamla testamentet, kallas på hebreiska TaNaK efter de tre gruppernas begynnelsebokstäverna. Men böckerna i den hebreiska bibeln kommer i en annan ordning än i den svenska. De två sista böckerna i TaNaK är 1 och 2 Krönikerboken. På samma sätt som 5 Mosebok sammanfattar de fyra första sammanfattar de två Krönikerböckerna hela Skriften. När vi slår upp 1 Krön 1 ser vi hur den börjar med  Adam och Eva, men hur slutar 2 Krön?

2 Krön 36:13-23 utgör de tio sista versarna i hela. Vi läser särskilt

Men de hånade Guds sändebud och föraktade hans ord och smädade hans profeter, tills Herrens vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns. /…/ Och man brände upp Guds hus och bröt ner Jerusalems mr, och alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de dyrbara föremål som fanns där. / … /  Och (Herren) har befallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vem det nu än är bland er, som tillhör hans folk, må Herren, hans Gud, vara med honom, och må han dra dit upp.

Efter det att dessa satts på pränt har Herrens folk väntat på dessa ord uppfyllelse. Jesus har kommit för att fullborda dessa ord. Han fullbordar det gamla förbundet och låter det bli nytt. Han och hans kropp är det nya tempel som omtalas hos profeten Hesekiel. 

Jag kan inte tänka mig annat än att de skriftlärde förstod vad Jesus menade och när detta nya paradigm som heter Guds rike mitt ibland oss har kommit då upphör det gamla. Det är oerhörda värden som här står på spel.

Men översteprästerna var införstådda med, v 59, att de enligt 5 Mos 19:15 var det nödvändigt att få fram tillförlitliga vittnen för att kunna döma Jesus till döden. Jesu anspråk på att vara Guds Messias var i och för sig inte tillräckliga för att bestraffas med döden. Det fanns andra som reste liknande anspråk, men anklagelsen kunde lätt ges politiska toner och komma att rubriceras som uppror mot romarna. Därför frågar Kajafas Jesus om han är Messias. Det mönster som nu följer känner vi igen från tidigare stridssamtal. Jesus får en direkt fråga, men Matteus konstaterar att Jesus teg, se Jes 53:7. Sedan säger Jesus; du har själv sagt det. Så långt är frågan om hans politiska engagemang öppen. Sedan kommer orden som vi känner igen sedan Bergspredikan: Men Jag säger er … Om Jesus gett intryck av att vara en politisk upprorsmakare hade det säkert varit OK för judarna, men här identifierar han sig med (Människo-)sonen i Ps 110 och Dan 7 som den eskatologiske Domaren.

Judarna uttalade aldrig Guds namn, utan använde sig av omskrivningar. Därför står det inte att Jesus sitter på Guds högra sida, utan på Maktens högra sida, i v 64. Då rev översteprästen sänder sina kläder, ett uttryck för förfäran inför en olycka eller en hädelse som här. Se 1 Mos 37:34 eller 1 Sam 4:12. Dödsdomen för hädelse v 66 och 27:1 var en logisk följd av detta. Men det var knappast något som romarna brydde sig om. Och judarna hade ingen rätt att döma någon till döden. Problemet kvarstår med andra ord.

Innan vi läser om fortsättningen av detta i 27:1 f och 27:11-31 berättar Matteus om ytterligare ett steg i överlämnandet av Jesus. Det handlar om hur Petrus sviker.

26:69-75 Petrus förnekar Jesus

Denna text återspeglar dubbelheten i Petrus person. Vi läste om den i 16:18 f, 22 f och i  26:33,35 återigen. Det var förmodligen Petrus som drog svärd i v 51, se Joh 18:10, och som nu visar stort mod genom att följa med till Kajafas hus. MEN här sker det oförklarliga, en total antiklimax. Först förnekar Petrus inför en tjänstekvinna, v 69, sedan inför en annan kvinna, v 71, och sedan inför ”dem som stod där”, v 73. Vid det första tillfället uppträder han oförstående, vid det anra bedyrar han sin oskuld och vid det tredje började han förbanna och svära.

Exegeterna har diskuterat det grekiska ordet katathematizo, förbanna, därför att det är ett transitivt verb, det vill säga fordrar ett objekt. Man förbannar någon eller något. Det är antagligen så illa att Petrus förbannat Jesus, något som Matteus inte kan förmå sig att skriva ut. Förbannelser var inte helt ovanliga vid den här tiden, se 1 Kor 12:3 och det finns till och med judiska böner från den här tiden som förbannar Jesus. Men för det första kristna var det omöjligt att förbanna Jesus eller ens läsa en sådan i de liturgiska gudstjänsterna.

Jesus har talat om detta i 10:33 och när Petrus kommer ihåg Jesu ord gråter han bittert.

[1] Jag har här utelämnat de lydkungar, söner till Herodes den store, som också fanns för att inte komplicera bilden i onödan. Jag har också utlämnat ett flertal för oss ointressanta ståthållare. Däremot har jag tagit med alla kejsarna. Nero och Domitianus är kända för att ha förföljt kristna. Titus var inte kejsare när Jerusalem ödelades 70 e Kr, men överbefälhavare och ledde kriget mot judarna.

[2] Fornberg 199, sid 450 f

[3] Se också Joh 2:13-22