27:32-56 Jesus korsfästes
Nu ska Jesus bestraffas. Straffet bestod av tre delar,
tortyren, korsvandringen och korsfästelsen.
27:32-44 Korsfästelsen
Jesus har tydligen misshandlats så illa att han inte förmår
bära korsbjälken hela vägen. I v 32 står orden ”på vägen ut”. Detta var en
viktig del i korsfästelsen. Golgata låg utanför stadsmuren, idag innanför,
därför att den dömde skulle stötas ut ur gemenskapen, som en förbannad.
Hans axlar är sönderslitna av gisslingen. Soldaterna använde
sig av ockupationsmaktens rätt att tvinga någon annan att hjälpa till, Simon
från Kyrene.
Som Matteus berättar verkar Simon vara på väg in i staden
när han möter den bisarra processionen. I Markus omnämns han som far till
Alexander och Rufus, vilket betyder att åtminstone sönerna var kända i den
första kristna församlingen. Kanske blev hela familjen kristen sedan pappan
burit Jesu kors?
Matteus skriver inte mycket om
själva korsfästelsen. De detaljer han nämner är alla uppfyllelser av Skriften.
- dricka
blandat med galla, Ps 69:22 (Joh 19:28f)
- delade
Jesu kläder Ps 22:19
- anklagelseskriften
- de
båda medoffren (Jes 53:12)
Ps 22, i grund en individuell
klagosång och inte en sång om Messias, är den text som har betytt mest när den
tidiga kyrkan försökte förstå vad som hänt. Därmed identifierar Jesus sig med
alla lidande människor.
Ps 22:2 Matt 27:46
Ps 22:2,5,25 Matt 27:50[1]
Ps 22:7-9 Matt 27:39, 43
Ps 22:16 Joh 19:28
Ps 22:17
Ps 22:18
Ps 22:19 Matt
27:35
Ps 22:22f
Ps 22:23 Hebr 2:12
Ps 22:28f
Särskilt viktiga ur ett kristet perspektiv blir
versarna26-32.
I ett judiskt perspektiv är en
korsfäst Messias en stötesten, en skandal, underbyggd av 5 Mos 21:22f. ”Om du
är Guds Son …” i v 40 är en fortsättning på den frestelse som djävulen utsatte
Jesus för i 4:3 och 6. Här kulminerar alla frestelser och Jesus lockas att
använda sin gudomliga makt, något han avstår ifrån.
Notisen i v 44 om att inte ens
rövarna ville ha med Jesus att göra vittnar om den totala övergivenheten.
27:45-50 Jesus dör
Matteus skriver ”MEN vid sjätte
timmen …” och markerar ett motsatsförhållande till vad vi läst innan. Mörkret
som omger Jesus kommer från Gud. Jesus är övergiven av människor, men Matteus
anspelar på orden i Amos 8:9-10. Jesus kände till detta att Gud skulle ingripa,
men när det går tre timmar och inget ingripande sker ropar han: ”Min Gud, min
Gud …”. Men på traditionellt rabbinskt vis inkluderar han hela psalmen i sitt
rop. Den sista delen är kanske viktigast och eftersom Jesus anspelar på Ps 22
finns det alla skäl att tro att han höll fast vid denna i sin dödsstund.
Någon kommentar menar att det är
lite underligt att folket som stod runt om skulle ha associerat till Elia, även
om det fanns teologiska skäl till det. Skeptikerna menar därför att de som stod
runt korset förstod att Jesus citerade Ps 22, men att de tyckte det var
övermaga och därför medvetet härmade och förvrängde Jesu ord.
V 50 konstaterar endast att Jesus
dör. Det finns inga tolkningar eller anspelningar i detta, bara ett
konstaterande.
27:51-56 Händelserna vid Jesu död
Men naturens vittnesbörd fortsätter i v 51ff. Förlåten,
draperiet skilde det heliga och det allra heligaste åt, 2 Mos 26:31f. Innanför
förlåten fick bara översteprästen gå en gång om året, på den stora
försoningsdagen, 3 Mos 16:11-19. På Jesu tid var det allra heligaste tomt, men
ceremonierna var desamma. Vad betyder det att förlåten rämnade mitt itu? Kanske
betyder det helt enkelt att det inte längre behövs nu när det slutgiltiga
offret burits fram. Så förstår Hebréerbrevets författare det hela, se Hebr
7:27, 9:12 och 10:10.
Matteus kommenterar inte detta med förlåten, men som vi har
sett talas det om mörker, jordbävning, öppnade klippgravar, tecken som visar
att korsfästelsen var ett justitiemord. Kanske är detta med förlåten endast
ytterligare ett sådant tecken.
I v 52f berättar Matteus om att en stor jordbävning öppnade
gravarna så att de döda stod upp och fick liv igen. Det finns två associationer
till detta. Den första är att detta är vad som ska ske när Messias kommer och
upprättar sitt rike. Se Jes 53:8-10, Dan 12:2 och Hos 6:1-2. Den judiska tron
tänker sig att Messias kommer över kyrkogården mellan Oljeberget och
tempelplatsen. När Messias går in genom den Gyllene Porten står de döda upp ur
sina gravar. Tron att de döda ska stå upp när Messias kommer fanns också bland
de första kristna, kallad den första uppståndelsen.
Den andra tanken återfinns hos profeten Hesekiel 37:1-14 som
talar om de döda benen han ser i dalen, särskilt v 13. Denna text tolkades som
en messiansk text. Den går i uppfyllelse när gravarna öppnas, men vi ska förstå
detta också som en del av församlingens födslovåndor. Jesus hade sagt: ”Jag ska
bygga min församling” och det är vad som sker när alla överger honom, men
kommer tillbaka i uppståndelsens kraft. Den kristna församlingen består av
människor som uppstått med Jesus, vilket illustreras på genom dopet.
De första som bekänner är hedningarna: ”Denne var verkligen
Guds Son”, v 54. Vi ser här samma kontrast som i 2:1-12 där Herodes med
prästernas hjälp förföljer Jesus-barnet, medan de hedniska maigikerna faller
ner och tillber. Denna spänning löper genom hela Matteusevangeliet.
27:57-61 Jesu gravläggning
Nu läggs Jesus i en rik mans klippgrav, i Josefs grav.[1] Josef
från Arimatea var en av de rika som blivit lärjunge till Jesus. Han var medlem
av Stora Rådet och omnämns i Joh 19:38ff tillsammans med Nikodemos. Det var
förutsagt i Jes 53:9 att han skulle bland de rika först genom sin död. Även
sådana detaljer som att graven var ny, det vill säga ej orenad och att linnet
var rent gör att berättelsen andas optimism. Josef tar ned den döda kroppen med
kärleksfulla händer och sveper den i linnetyget.[2]
Kvinnan i 26:6-13 förberedde hans begravning och Josef fullbordar den.
[1] LXX använder det grekiska ordet krazo som Matteus plockar upp till skillnad mot övriga evangelister.
[1] På Jesu tid hände sig att
särskilt de rika la sina döda i en i berget inhuggen korridor. Efter ett år
fanns bara skelletdelarna kvar och dessa lades i ett skrin med lock, ett
ossarium.
[2] Härifrån härstammar det
första liturgiska plagget Kyrkan känner, nämligen corporalet, den duk på
vilken nattvarden dukas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar