Denna blogg handlar inte så mycket om Värnamo koinonia som om stiftelsen Berget i Rättvik. Det är fortfarande morgon och jag har just läst Kyrkans tidning som med anledning av att de anställda på Berget konverterat till Romersk-katolska kyrkan fått något angeläget att skriva om. Och nu klarnar bilden.
Biskop Claes-Bertil har rasande talat om att stiftelsen stulit egendomen från Svenska kyrkan och i och med konversionen tagit med sig den till den Romersk-katolska kyrkan. Många svenskkyrkliga har genom åren skänkt både pengar och saker till Berget. Min spontana reaktion är att har man skänkt något har man. Det går inte att göra anspråk på sådant man skänkt. Sedan förklarar stiftelsens ordförande Jan-Eric Jonsgården att stiftelsen faktiskt sorterar under svensk lag. Den tillhör inte vare sig Svenska kyrkan eller Romerska kyrkan. Det är stiftelsen som äger Bergets fastigheter och egendomar, inte Svenska kyrkan.
Skälet till att de anställda nu konverterat förstods som praktisk ekumenik och har kritiserats hårt av Peter Halldorf. Ledaren i Kyrkans tidning hakar på denna. Det sägs vara dålig ekumenik att lämna Svenska kyrkan. I stället skapar det vrede, sorg och förbittring, skriver ledaren. Hhm, hur är det med den saken? Prästens Eric Eckerdal skriver en självrannsakande debattartikel. Han är ledsen för att Svenska kyrkan ytterligare utarmas, men frågar sig varför inte Svenska kyrkan med dess biskopar i spetsen bättre kan ta vara på de genuint svenskkyrkliga.
Det visar sig då att Svenska kyrkan och särskilt Västerås stift med dess biskopar marginaliserat verksamheten på Berget. Man har återkommande kritiserat verksamheten eftersom den i ekumenisk anda inte användet sig av kvinnliga präster. Kritiken och föraktet för stiftelsen på Berget har pågått under så många år att de anställda upplevt sig vara utan stöd och uppmuntran från Svenska kyrkan. Och så har det säkert också varit. Och sedan kommer det avsnitt i debattartikeln jag särskilt fastnat för. Jag citerar:
Snarare än att rikta sin vrede mot biskop Anders Aborelius så borde biskoparna ställa den självkritiska frågan om vad som hade kunnat göras annorlunda. Inte bara i relation till Berget utan överhuvudtaget till alla de grupper som finns inom kyrkan men som faller utanför kyrkoordningens endimensionella och institutionella beskrivning av kyrkan i tre nivåer. För Svenska kyrkan består av en mängd olika rörelser, stiftelser, diakoniinstitutioner, stadsmissioner, föreningar, kommuniteter och kloster och Franciskus tredje orden (glöm inte OAS, aKF, Missionsprovinsen, CREDO eller Värnamo koinonia, min anm.) som över huvud taget inte berörs av kyrkorätten, men som ändå är en del av kyrkans organism, men inte av dess institution.
Det är uppenbart att Svenska kyrkan inte har velat eller förmått ta vara på alla de besökelsetider den haft. I stället har politiseringen tagit över fullständigt. Stordriften har sina administrativa fördelar men när den tror sig styra i andliga ting är den en fullständig katastrof. Övergivna av Svenska kyrkan har konvertiterna hittat hem till den Romersk-katolska kyrkan. Om jag är arg? Förvånad? Nej, men ledsen. Och jag undrar om Värnamo koinonia befinner sig i samma situation? Biskop Modéus uppskattar koinonian, men vet att den inte finns i kyrkoordningen.
Utmaningen från Berget är inte unik och inte långt borta. Vad händer när förhoppningsvis hundratals nya gemenskaper växer fram i Sverige? Hur ser det ut med koinonians tillhörighet?
Biskop Claes-Bertil har rasande talat om att stiftelsen stulit egendomen från Svenska kyrkan och i och med konversionen tagit med sig den till den Romersk-katolska kyrkan. Många svenskkyrkliga har genom åren skänkt både pengar och saker till Berget. Min spontana reaktion är att har man skänkt något har man. Det går inte att göra anspråk på sådant man skänkt. Sedan förklarar stiftelsens ordförande Jan-Eric Jonsgården att stiftelsen faktiskt sorterar under svensk lag. Den tillhör inte vare sig Svenska kyrkan eller Romerska kyrkan. Det är stiftelsen som äger Bergets fastigheter och egendomar, inte Svenska kyrkan.
Skälet till att de anställda nu konverterat förstods som praktisk ekumenik och har kritiserats hårt av Peter Halldorf. Ledaren i Kyrkans tidning hakar på denna. Det sägs vara dålig ekumenik att lämna Svenska kyrkan. I stället skapar det vrede, sorg och förbittring, skriver ledaren. Hhm, hur är det med den saken? Prästens Eric Eckerdal skriver en självrannsakande debattartikel. Han är ledsen för att Svenska kyrkan ytterligare utarmas, men frågar sig varför inte Svenska kyrkan med dess biskopar i spetsen bättre kan ta vara på de genuint svenskkyrkliga.
Det visar sig då att Svenska kyrkan och särskilt Västerås stift med dess biskopar marginaliserat verksamheten på Berget. Man har återkommande kritiserat verksamheten eftersom den i ekumenisk anda inte användet sig av kvinnliga präster. Kritiken och föraktet för stiftelsen på Berget har pågått under så många år att de anställda upplevt sig vara utan stöd och uppmuntran från Svenska kyrkan. Och så har det säkert också varit. Och sedan kommer det avsnitt i debattartikeln jag särskilt fastnat för. Jag citerar:
Snarare än att rikta sin vrede mot biskop Anders Aborelius så borde biskoparna ställa den självkritiska frågan om vad som hade kunnat göras annorlunda. Inte bara i relation till Berget utan överhuvudtaget till alla de grupper som finns inom kyrkan men som faller utanför kyrkoordningens endimensionella och institutionella beskrivning av kyrkan i tre nivåer. För Svenska kyrkan består av en mängd olika rörelser, stiftelser, diakoniinstitutioner, stadsmissioner, föreningar, kommuniteter och kloster och Franciskus tredje orden (glöm inte OAS, aKF, Missionsprovinsen, CREDO eller Värnamo koinonia, min anm.) som över huvud taget inte berörs av kyrkorätten, men som ändå är en del av kyrkans organism, men inte av dess institution.
Det är uppenbart att Svenska kyrkan inte har velat eller förmått ta vara på alla de besökelsetider den haft. I stället har politiseringen tagit över fullständigt. Stordriften har sina administrativa fördelar men när den tror sig styra i andliga ting är den en fullständig katastrof. Övergivna av Svenska kyrkan har konvertiterna hittat hem till den Romersk-katolska kyrkan. Om jag är arg? Förvånad? Nej, men ledsen. Och jag undrar om Värnamo koinonia befinner sig i samma situation? Biskop Modéus uppskattar koinonian, men vet att den inte finns i kyrkoordningen.
Utmaningen från Berget är inte unik och inte långt borta. Vad händer när förhoppningsvis hundratals nya gemenskaper växer fram i Sverige? Hur ser det ut med koinonians tillhörighet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar