Under en längre tid har jag ägnat uppmärksamhet åt vad som kallas lagens tredje bruk. Det har fått ett eget stycke i Konkordieformeln som placerats sist i vår kyrkas bekännelseskrifter. Den skrevs först 1577 och tillskrivs de mer ortodoxa lutheranerna. Efter CA och de övriga skrifterna, som mer hänförs till Luther även om han personligen inte höll i pennan uppstod en rad dispyter. Det är kanske inte så konstigt med tanke på vad som stod på spel. Jag tänker inte bara på relationen till romarna och kalvinisterna vilket i och för sig kunde vara en tillräcklig förklaring utan lika mycket på det politiska läget, framväxten av nationalstaterna. I Konkordieformeln försökte Luthers efterträdare sammanfatta och till dels synkronisera läget. Här behandlas återigen läran om nattvarden. Och läran om utkorelsen, predestinationen. Men här försöker man också redan ut lagens tredje bruk, det vill säga om lagen gäller den kristne, om den ska predikas från predikstolen eller inte.
I någon kommande blogg ska jag redovisa vad jag kommit fram till. Men redan nu ställer jag mig kritisk till lagens tredje bruk och fruktar att det bruket kan vara ett skäl till att evangeliet blivit så missförstått och så svagt förkunnat i vår lutherska tradition. Som om det inte var nog har moralismen växt sig stark i våra predikstolar. På just den här punkten behövs en ny reformation. Men som sagt återkommer jag i saken.
Ett annat område där Luther inte räckte till är strukturerna. Detta med den lilla gemenskapen. Det många inte känner till är att Luther var för de små gemenskaperna. Han såg deras avgörande betydelse för trons människor och att de utgjorde en viktig faktor i församlingens tillväxt. Men på bara några år, i det att han förhandlade med kungar och furstar, ändrade han inställning. Han skrämdes av "svärmarnas" framfart och ville för allt inte förknippas med dem. Samtidigt insåg han att han inte kunde nå framgång mot romarna med mindre att han gick i ok med kungar och furstar. Här växte folkkyrkan fram.
Det är möjligt att tacka Gud för utvecklingen under senmedeltiden och upplysningstiden, men det är enligt min mening både oklokt, naivt och dumt att vända åter till den. Den tiden då vi hade hela folket i en och samma religion är ohjälpligt förbi. Om jag ens skulle tänka tanken hamnar jag i en kommande synkretism, en religionsblandning eller helt ny civilreligion. Och den kanske kan byggas på mänskliga rättigheter men kommer att ha föga att göra med kristen tro.
Luther kom att åtnjuta politiskt stöd medan andra grupper som levde och verkade under 14- och 1500-talet förföljdes för sin tros slull. Jag tänker på hussiterna och deras allmänneliga prästadöme som Luther närmast beundrade ellet anabaptisterna som han inte alls ville länkas samnan med. De fick inget politiskt stöd utan tvingades leva och verka i och genom hemmen.
I förordet till Den tyska mässan, 1526, talar han också om gudtjänsten i hemmet. Den skulle vara genuint evangelisk. Där skulle man be, läsa, döpa och ta emot nattvarden. Det skulle enligt Luther vara enkelt att skapa ordningar för sådant.
Men så blev det aldrig. Den delen av reformationen är ogjord och ligger i stället framför oss som tillhör Svenska kyrkan.
I någon kommande blogg ska jag redovisa vad jag kommit fram till. Men redan nu ställer jag mig kritisk till lagens tredje bruk och fruktar att det bruket kan vara ett skäl till att evangeliet blivit så missförstått och så svagt förkunnat i vår lutherska tradition. Som om det inte var nog har moralismen växt sig stark i våra predikstolar. På just den här punkten behövs en ny reformation. Men som sagt återkommer jag i saken.
Ett annat område där Luther inte räckte till är strukturerna. Detta med den lilla gemenskapen. Det många inte känner till är att Luther var för de små gemenskaperna. Han såg deras avgörande betydelse för trons människor och att de utgjorde en viktig faktor i församlingens tillväxt. Men på bara några år, i det att han förhandlade med kungar och furstar, ändrade han inställning. Han skrämdes av "svärmarnas" framfart och ville för allt inte förknippas med dem. Samtidigt insåg han att han inte kunde nå framgång mot romarna med mindre att han gick i ok med kungar och furstar. Här växte folkkyrkan fram.
Det är möjligt att tacka Gud för utvecklingen under senmedeltiden och upplysningstiden, men det är enligt min mening både oklokt, naivt och dumt att vända åter till den. Den tiden då vi hade hela folket i en och samma religion är ohjälpligt förbi. Om jag ens skulle tänka tanken hamnar jag i en kommande synkretism, en religionsblandning eller helt ny civilreligion. Och den kanske kan byggas på mänskliga rättigheter men kommer att ha föga att göra med kristen tro.
Luther kom att åtnjuta politiskt stöd medan andra grupper som levde och verkade under 14- och 1500-talet förföljdes för sin tros slull. Jag tänker på hussiterna och deras allmänneliga prästadöme som Luther närmast beundrade ellet anabaptisterna som han inte alls ville länkas samnan med. De fick inget politiskt stöd utan tvingades leva och verka i och genom hemmen.
I förordet till Den tyska mässan, 1526, talar han också om gudtjänsten i hemmet. Den skulle vara genuint evangelisk. Där skulle man be, läsa, döpa och ta emot nattvarden. Det skulle enligt Luther vara enkelt att skapa ordningar för sådant.
Men så blev det aldrig. Den delen av reformationen är ogjord och ligger i stället framför oss som tillhör Svenska kyrkan.
3 kommentarer:
Skojar du, Håkan? Eller vill du bara provocera? Har evangeliet verkligen blivit så missförstått och så svagt förkunnat i vår lutherska tradition (inkl. Rosenius antar jag då, som t.o.m. högkyrkomännen Giertz och Rosendahl prisade som en av "de rätte lärarna")? Ja, då ska vi sannerligen göra oss av med "vår lutherska tradition" snarast möjligt. Om även det vi trodde var en styrka i den är en svaghet finns verkligen inget existensberättigande kvar. För någon helgelseförkunnelse att tala om finns ju enligt Göran Beijer inte heller (om jag förstod hans inlägg hos Sandahl rätt), annat än som en sorts lycklig inkonsekvens, att den s a s varit bättre än vår kyrkas bekännelse givit anledning till. Och ändå tycker jag att "vår lutherska tradition" knutit samman evangeliet och lagens tredje bruk på ett utmärkt sätt. Jfr Anders Nilsson d.y.:s underbara sammanfattning: "Som Kristi brud är jag bestämt fritagen / från skuldkapitlet i den kära lagen."
Sen kan vi diskutera ihjäl oss på hur vi ska definiera "förmaningen vid Guds barmhärtighet" (och hur många bruk lagen har, Luther själv var tydligen bara inne på två, men det är ju som med sakramenten, ibland är dom två och ibland är dom tre - bikten - beroende på definition, eller varför inte sju, bekännelseskrifterna vill inte gräla om antalet). Själv anser jag att den definitivt är lagen, egentligen vad Gud hela tiden begärt av oss människor, kärleken som lagens uppfyllelse, men ur ett nytt perspektiv ("vi älskar för att han älskat oss", "inte består kärleken i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och utgivit sin Son till försoning för våra synder").
Att sedan mycket - men sannerligen inte bara i "vår lutherska tradition" - som borde gå till hjärtat har en tendens att stanna i huvudet, är både sant och beklagligt. Men nu talade du ju inte bara om att evangeliet blivit missförstått och säkert också missbrukat - utan om att det även blivit direkt "svagt förkunnat". Säkert inte så starkt som det förtjänar, men svagt? Just i "vår lutherska tradition"?
Men du kanske med "vår lutherska tradition" åsyftar ärkebiskoparna K-G Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén? I så fall förstår jag dej, håller med dej t.o.m. (Men sen när har vi börjat definiera "vår lutherska tradition" på det viset?).
Nej jag skojar inte men kanske går våra tankar åt lite olika håll. Jag åsyftar egentligen inte vår lutherska tradition så mycket som hanteringen eller bristen av hanteringen av den under 1900-talet och än mer under 2000-talet. Du nämner KG Hammar och några till. Deras insatser är ingenting mindre än just katastrofala och det är inget att skoja om. Men det började väl med frikyrkornas framväxt och politiseringen.
Lagens tredje bruk ställer jag mig för närvarande mycket tveksam till. Men det berör jag ytterligare i nästa blogg och kommer att återkomma till framöver. Insikten är för närvarande växande.
Personer som Rosenius, Giertz och Roseendahl håller jag självklar mycket högt som du vet. De missbrukade aldrig lagen.
Okej då förstår jag. Förklaringen ligger alltså ganska nära min fundering i första kommentarens sista stycke. Men det känns verkligen orättvist mot Luther (som ju egentligen inte ville att hans namn skulle användas alls som beteckning på någon teologi eller tradition) att använda hans namn t.o.m. om förkunnelser och traditioner som inte i någon rimlig mening av ordet ÄR lutherska.
Tänk om vi använde ordet "kristen" eller "kristen tradition" på samma sätt! ("Tänk hur katastrofalt svag och oevangelisk den kristna traditionen egentligen är - men då tänker jag naturligtvis inte på apostlarna, påvarna eller ens reformatorerna utan på Karl Gustav Hammar typ!").
I övrigt uppskattar jag mycket att du i dina blogginlägg aktualiserar vår kyrkas bekännelse, och jag tycker inte alls illa vara att du gör en del personliga reflektioner och väcker tankar kring eventuella "luckor" där, och inte minst odiskutabla historiska missgrepp och misslyckanden där "luthersk" självkritik verkligen är på sin plats. Bara vi inte börjar kacka i eget bo och dissa t.o.m. det som egentligen är väldigt bra p.g.a. svagheter i tillämpningen (då kan man ju som sagt, som många kristendomskritiker, börja dissa kristen tro och vår Frälsares lära ö.h.t.).
Gud välsigne!
Skicka en kommentar