Martin Bucer tänkte aldrig att han skulle behöva välja folkkyrkan eller husförsamlingen. För honom kompletterade de varandra. Men eftersom han ville leva enligt Skriften fann han det nödvändigt att samlas i smågrupper. Det är bara där fördjupningen kan äga rum. Bucer menade också att i de mindre grupperna förenades kristna i en sann enhet. Folkkyrkan och bekännelsekyrkan går att kombinera.
Men Bucer fick skarp kritik. Han anklagades för att splittra folket i A- och B-kristna. Den politiska ledningen tyckte att det gavs för mycket makt åt individerna. Man ska komma ihåg att vi rör oss i mitten och på andra halvan av 1500-talet, i en tid då nationalstaten ska födas. Ett folk och en religion som det sammanhållande bandet. Efter knappt två år gav Bucer upp. Han flyttade till England där han undervisade vid universitetet i Cambridge.
I England utvecklades reformationen annorlunda. De som drev reformationen hårdast var de så kallade puritanerna. Det fanns de som levde för att reformera kyrkan i England och de som uppfattade kyrkan så korrupt att de ville bryta med den. De mindre grupper som nu växte fram höll 1 Kor som ett ideal. De kallade sina möten för profetiska möten. Vi känner dem bäst som konventiklar. De flesta förblev inom den Anglikanska kyrkan och bestod av människor som hungrade efter att lära känna Jesus bättre.
I Tyskland gick delar av reformationen politikerna förbi. Jag tänker på pietisterna. Philip Spener (1635-1705) växte upp och formades bland annat genom att läsa Johan Arndts Den sanna kristendomen. Spener var Luther-anhängare men likt Bucer intresserade han sig mer för det praktiska livet. Han kom att samla intresserade i sitt hem i Frankfurt. Där samtalade man om söndagens predikan, läste Nya testamentet och uppmuntrade varandra att tillämpa Guds Ord i vardagen. Spener gav upphov till att också andra öppnade sina hem och såg till att varje hemgrupp fick hjälp av kvalificerade lärare. Syftet var trefaldigt; 1) rätt tänkande 2) riktigt leverne och 3) själens enhet med Gud. Dessa mål kom ursprungligen från Johan Arndts böcker om den sanna kristendomen.
I Speners egen bok Pia Desideria framkom sex punkter som särskilt viktiga för reformationen. Dessa punkter är
1. De små grupperna. Spener gjorde allvar av Luthers undervisning om det allmänna prästadömet. 1 Kor 14:26 var ett viktigt bibelställe och syftade på alla döpta.
2. Lekmännen behövdes för att kyrkan skulle kunna utföra sin uppgift.
3. Det kristna livet är praktik och kan därför inte stanna vid teori.
4. Kärleken till dem som inte tror är viktig i en tid då dessa ofta var utsatta från kyrkans och den politiska ledningens sida.
5. Den teologiska utbildningen måste reformeras och innehålla mer av gudstjänstliv.
6. Predikostilen behöver bli mer inriktad på att uppmuntra tron på Kristus.
Spener förordade som sagt de små grupperna och ville få tillbaka apostlarnas husförsamlingar. Han kallade en sådan grupp för ecclesiola in ecclesia, det vill säga för en liten kyrka i kyrkan. Spener tänkte aldrig tanken att dessa mindre grupper skulle ersätta den lokala församlingen.
Naturligtvis, skriver jag, blev han motarbetad. Motkrafterna växte sig allt starkare och efter att antalet smågruppet växt sig i antal och efter 33 års motstånd beslutade fullmäktige i Frankfurt att förbjuda smågrupper. Spener gav då upp. Trots detta blev hans bidrag till reformationen av stor betydelse inte minst för vad som skulle komma att hända genom bröderna Charles och John Wesley i England.
I Tyskland fortsatte den av Spener ledda rörelsen genom August Hermann Francke (1663-1727) och fick stor betydelse för herrnutismen, också den en luthersk rörelse.
Men Bucer fick skarp kritik. Han anklagades för att splittra folket i A- och B-kristna. Den politiska ledningen tyckte att det gavs för mycket makt åt individerna. Man ska komma ihåg att vi rör oss i mitten och på andra halvan av 1500-talet, i en tid då nationalstaten ska födas. Ett folk och en religion som det sammanhållande bandet. Efter knappt två år gav Bucer upp. Han flyttade till England där han undervisade vid universitetet i Cambridge.
I England utvecklades reformationen annorlunda. De som drev reformationen hårdast var de så kallade puritanerna. Det fanns de som levde för att reformera kyrkan i England och de som uppfattade kyrkan så korrupt att de ville bryta med den. De mindre grupper som nu växte fram höll 1 Kor som ett ideal. De kallade sina möten för profetiska möten. Vi känner dem bäst som konventiklar. De flesta förblev inom den Anglikanska kyrkan och bestod av människor som hungrade efter att lära känna Jesus bättre.
I Tyskland gick delar av reformationen politikerna förbi. Jag tänker på pietisterna. Philip Spener (1635-1705) växte upp och formades bland annat genom att läsa Johan Arndts Den sanna kristendomen. Spener var Luther-anhängare men likt Bucer intresserade han sig mer för det praktiska livet. Han kom att samla intresserade i sitt hem i Frankfurt. Där samtalade man om söndagens predikan, läste Nya testamentet och uppmuntrade varandra att tillämpa Guds Ord i vardagen. Spener gav upphov till att också andra öppnade sina hem och såg till att varje hemgrupp fick hjälp av kvalificerade lärare. Syftet var trefaldigt; 1) rätt tänkande 2) riktigt leverne och 3) själens enhet med Gud. Dessa mål kom ursprungligen från Johan Arndts böcker om den sanna kristendomen.
I Speners egen bok Pia Desideria framkom sex punkter som särskilt viktiga för reformationen. Dessa punkter är
1. De små grupperna. Spener gjorde allvar av Luthers undervisning om det allmänna prästadömet. 1 Kor 14:26 var ett viktigt bibelställe och syftade på alla döpta.
2. Lekmännen behövdes för att kyrkan skulle kunna utföra sin uppgift.
3. Det kristna livet är praktik och kan därför inte stanna vid teori.
4. Kärleken till dem som inte tror är viktig i en tid då dessa ofta var utsatta från kyrkans och den politiska ledningens sida.
5. Den teologiska utbildningen måste reformeras och innehålla mer av gudstjänstliv.
6. Predikostilen behöver bli mer inriktad på att uppmuntra tron på Kristus.
Spener förordade som sagt de små grupperna och ville få tillbaka apostlarnas husförsamlingar. Han kallade en sådan grupp för ecclesiola in ecclesia, det vill säga för en liten kyrka i kyrkan. Spener tänkte aldrig tanken att dessa mindre grupper skulle ersätta den lokala församlingen.
Naturligtvis, skriver jag, blev han motarbetad. Motkrafterna växte sig allt starkare och efter att antalet smågruppet växt sig i antal och efter 33 års motstånd beslutade fullmäktige i Frankfurt att förbjuda smågrupper. Spener gav då upp. Trots detta blev hans bidrag till reformationen av stor betydelse inte minst för vad som skulle komma att hända genom bröderna Charles och John Wesley i England.
I Tyskland fortsatte den av Spener ledda rörelsen genom August Hermann Francke (1663-1727) och fick stor betydelse för herrnutismen, också den en luthersk rörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar