När nationalstaten växte fram uppfattades och användes religionen som ett sammanhållande band. Det skulle vara ett land, ett folk, en kung och som sagt en religion. Sverige låg nära detta ideal på 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Idealet ansågs vara så viktigt att inte bara lagar och förordningar brukades utan också yttre våld som bestraffningar, ja till och med krig. Ytterst handlar detta ideal om politisk makt och religionen är en del av denna makt.
Konventikelplakatet infördes 1726. Andakter utanför husandakten blev inte bara förbjudna utan också belagda med höga böter. Den som höll möte hemmet fick böta 200 daler silvermynt alternativt, om inga pengar fanns, två veckors fängelse på vatten och bröd. Straffet ökade om brottet upprepades. Skedde det en tredje gång dömdes till landsförvisning på två år.
Med Upplysningen kom en vidgad syn på religionen. Det stod alltmer klart att ingen kan tvingas till religion. 1763 gav Voltaire ut En traktat om toleransen och revolutionsåret 1789 förkunnades religionsfrihet i Frankrike. Det skulle dröja nästan 200 år innan den kom till Sverige 1951.
Lite intressant är att det vid den här tiden fanns inte bara församlingspräster, lika lite som nu, utan också huspräster som tjänstgjorde hos adeln. Det var populärt att vara präst vid den tid då prästerskapet utgjorde ett eget stånd. Men de blev för många och i ett kungligt brev från 1784 står att läsa:
... att landet slutligen löper risk att uppfyllas med olärda och sysslolösa präster, för kyrkan och staten lika onyttiga.
Men frihetsrörelserna nådde även Sverige, om än något senare än i övriga Europa. En engelsk metodistpastor Georg Scott verkade i Stockholm från 1830 och framåt. Och det med en sådan framgång att han förvisades ur landet. Han efterträddes av lekmannen CO Rosenius (1816-1868) som ledde rörelsen fram till sin död. Han hade namn om sig som predikant men när Scott visades ur landet tvingades Rosenius att fortsätta verksamheten i hemmen eller tillfälliga samlingslokaler. Han trotsade konventikelplakatet som förbjöd sådana samlingar. Myndigheterna ingrep inte trots detta inte eftersom Rosenius var väl respekterad av folket. Men han kände ändå av förföljelsen och skrev i ett brev 1850 medan konventikelplakatet fortfarande gällde:
Nu brann det i alla hus; nu fräste nästan alla tidningar; nu gjorde man allt för att på det förskräckligaste reta sinnena emot läseriet, som kommit upp med förslaget om den inre missionen och fångat guldfågeln Jenny Lind. Nu stod mitt namn alla veckor i tidningar och de allra grövsta galenskaper om våra sammankomster.
Konventiklar, samlingar med bön, sång och predikan, förekom med andra ord inte bara på landet utan också i städerna. De minskade inte heller i antal utan ökade och pågick också långt efter att förbudet hävts 1858. Så pågick också gyckleriet med de väckta. Aftonbladets ledare skrev 1877:
Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?
Känns tongångarna igen? Jag tänker närmast på det oväsen som bröt ut när Pingströrelsen kom till Sverige eller när Livets ord bildades, även om i princip varje rörelse ogillas av maktens bevakare.
Konventikelplakatet infördes 1726. Andakter utanför husandakten blev inte bara förbjudna utan också belagda med höga böter. Den som höll möte hemmet fick böta 200 daler silvermynt alternativt, om inga pengar fanns, två veckors fängelse på vatten och bröd. Straffet ökade om brottet upprepades. Skedde det en tredje gång dömdes till landsförvisning på två år.
Med Upplysningen kom en vidgad syn på religionen. Det stod alltmer klart att ingen kan tvingas till religion. 1763 gav Voltaire ut En traktat om toleransen och revolutionsåret 1789 förkunnades religionsfrihet i Frankrike. Det skulle dröja nästan 200 år innan den kom till Sverige 1951.
Lite intressant är att det vid den här tiden fanns inte bara församlingspräster, lika lite som nu, utan också huspräster som tjänstgjorde hos adeln. Det var populärt att vara präst vid den tid då prästerskapet utgjorde ett eget stånd. Men de blev för många och i ett kungligt brev från 1784 står att läsa:
... att landet slutligen löper risk att uppfyllas med olärda och sysslolösa präster, för kyrkan och staten lika onyttiga.
Men frihetsrörelserna nådde även Sverige, om än något senare än i övriga Europa. En engelsk metodistpastor Georg Scott verkade i Stockholm från 1830 och framåt. Och det med en sådan framgång att han förvisades ur landet. Han efterträddes av lekmannen CO Rosenius (1816-1868) som ledde rörelsen fram till sin död. Han hade namn om sig som predikant men när Scott visades ur landet tvingades Rosenius att fortsätta verksamheten i hemmen eller tillfälliga samlingslokaler. Han trotsade konventikelplakatet som förbjöd sådana samlingar. Myndigheterna ingrep inte trots detta inte eftersom Rosenius var väl respekterad av folket. Men han kände ändå av förföljelsen och skrev i ett brev 1850 medan konventikelplakatet fortfarande gällde:
Nu brann det i alla hus; nu fräste nästan alla tidningar; nu gjorde man allt för att på det förskräckligaste reta sinnena emot läseriet, som kommit upp med förslaget om den inre missionen och fångat guldfågeln Jenny Lind. Nu stod mitt namn alla veckor i tidningar och de allra grövsta galenskaper om våra sammankomster.
Konventiklar, samlingar med bön, sång och predikan, förekom med andra ord inte bara på landet utan också i städerna. De minskade inte heller i antal utan ökade och pågick också långt efter att förbudet hävts 1858. Så pågick också gyckleriet med de väckta. Aftonbladets ledare skrev 1877:
Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?
Känns tongångarna igen? Jag tänker närmast på det oväsen som bröt ut när Pingströrelsen kom till Sverige eller när Livets ord bildades, även om i princip varje rörelse ogillas av maktens bevakare.
1 kommentar:
Du har så rätt, makten kan aldrig stå ut med Gids rikes utbredande, men det finns också alltid anledning att förhålla sig prövande inför nya rörelser om inte Pingst och LO hade fått teologiskt motstånd hade de kunnat utvecklas till riktiga skräckexempel på sekter (alla Pingstförsamlingar är ju inte Knutby).
Okritisk hållning till "läseri" är alltså inte heller bra. Vi ska pröva allt och behålla det som är gott.
Skicka en kommentar