Av flera olika skäl har jag under senare tid läst en hel del ekklesiologi, det vill säga om Kyrkans väsen, struktur och organisation. Och ingenstans, säger ingenstans, säger ingenstans, tar man sin utgångspunkt i organisationen. Inte ens den Romersk-katolska kyrkan gör det. Den skulle ju annars ha ett visst historiskt företräde. Men formerna för organisationen måste med nödvändighet skifta över tid.
Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan är så till den grad fastlåst i sin organisation, liksom i ett järngrepp? Hur är det möjligt att hålla fast vid folkkyrkan som om vi fortfarande levde i ett enhetssamhälle? Varför ingår territoriet som en grund i definitionen av kyrkan när människor reser kors och tvärs över alla gränser? Människor kan vara skrivna på ett ställe, arbeta på ett annat och fira gudstjänst på ett tredje. Skälet kan inte på något sätt ha att göra med Bibeln möjligen med traditionen. Jag menar då traditionen med litet k, men fortfarande inte med Bibeln.
När ekklesiologerna talar om kyrkan talar de om Guds folk, om Kristi kropp och Andens tempel. Och är de grundligare talar de om Guds rike, som Hans Küng gjorde i sin bok The Church. Eller om vi närmar oss 2000-talet talar man om Guds mission. Gud ensam har makten och där han regerar är Guds rike. Detta rike är mitt ibland oss. Det är tillgängligt och kyrkan är hans redskap, hans sätt att utbreda riket. Det är Gud som sänder (latin missio) sin son för att genom honom komma med Riket. Detta fortsätter genom Kristi kropp som är kyrkan.
Küng ägnar ett hyfsat utrymne åt frågan om kyrkan är osynlig ellet synlig. Om den betraktas som enbart osynlig hemfaller vi åt svärmeri. Allt blir för andligt. Inkarnationen, det faktum att Ordet tar gestalt, faller bort om kyrkan förblir osynlig. Är kyrkan då Guds rike inkarnerat? Knappast. I sådana fall förlorar kyrkan sitt eskatologiska perspektiv. Kyrkan består av alla möjliga och omöjliga, om uttrycket tillåts, människor. Kyrkan är historisk med alla de begränsningar det innebär. Hur är det då? Kyrkan är både osynlig och synlig!
Vad man än säger är kyrkan till sitt sanna väsen inte identisk med sin organisation. Kyrkan är långt mycket mer än så. Kyrkan tar visst form i en organisation men den kan se olika ut i olika sammanhang och olika tider. De kyrkliga organisationerna har vad jag förstår gemenensamheter som Guds Ord, ämbeten och sakrament men organisationer ska i grund passa kyrkans väsen och tjäna kyrkans uppdrag.
Martin Luther var helt klar över saken när han skrev: "Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i evangelii lära och förvaltningen av sakramenten." Denna definition är god men idag otillräcklig om inte större vikt läggs vid uttrycket "de heligas samfund". Kyrkan är nämligen gemenskap med Gud och med andra bröder och systrar. Kyrkan är koinonia till sitt väsen.
Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan är så till den grad fastlåst i sin organisation, liksom i ett järngrepp? Hur är det möjligt att hålla fast vid folkkyrkan som om vi fortfarande levde i ett enhetssamhälle? Varför ingår territoriet som en grund i definitionen av kyrkan när människor reser kors och tvärs över alla gränser? Människor kan vara skrivna på ett ställe, arbeta på ett annat och fira gudstjänst på ett tredje. Skälet kan inte på något sätt ha att göra med Bibeln möjligen med traditionen. Jag menar då traditionen med litet k, men fortfarande inte med Bibeln.
När ekklesiologerna talar om kyrkan talar de om Guds folk, om Kristi kropp och Andens tempel. Och är de grundligare talar de om Guds rike, som Hans Küng gjorde i sin bok The Church. Eller om vi närmar oss 2000-talet talar man om Guds mission. Gud ensam har makten och där han regerar är Guds rike. Detta rike är mitt ibland oss. Det är tillgängligt och kyrkan är hans redskap, hans sätt att utbreda riket. Det är Gud som sänder (latin missio) sin son för att genom honom komma med Riket. Detta fortsätter genom Kristi kropp som är kyrkan.
Küng ägnar ett hyfsat utrymne åt frågan om kyrkan är osynlig ellet synlig. Om den betraktas som enbart osynlig hemfaller vi åt svärmeri. Allt blir för andligt. Inkarnationen, det faktum att Ordet tar gestalt, faller bort om kyrkan förblir osynlig. Är kyrkan då Guds rike inkarnerat? Knappast. I sådana fall förlorar kyrkan sitt eskatologiska perspektiv. Kyrkan består av alla möjliga och omöjliga, om uttrycket tillåts, människor. Kyrkan är historisk med alla de begränsningar det innebär. Hur är det då? Kyrkan är både osynlig och synlig!
Vad man än säger är kyrkan till sitt sanna väsen inte identisk med sin organisation. Kyrkan är långt mycket mer än så. Kyrkan tar visst form i en organisation men den kan se olika ut i olika sammanhang och olika tider. De kyrkliga organisationerna har vad jag förstår gemenensamheter som Guds Ord, ämbeten och sakrament men organisationer ska i grund passa kyrkans väsen och tjäna kyrkans uppdrag.
Martin Luther var helt klar över saken när han skrev: "Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i evangelii lära och förvaltningen av sakramenten." Denna definition är god men idag otillräcklig om inte större vikt läggs vid uttrycket "de heligas samfund". Kyrkan är nämligen gemenskap med Gud och med andra bröder och systrar. Kyrkan är koinonia till sitt väsen.
2 kommentarer:
Broder Håkan!
Tack för ett gott blogginlägg! Uppskattar mycket din genomgång av begreppet koinonia, och även genomgången du nyss hade av Confessio Augustana. Dock är det nu tredje (kan ta fel på antalet här) jag ser dig referera till den senare som skriven av Luther. I all välmening ville jag bara nu påpeka att det är Melanchthon som står som författare. Luther var troligen inblandad i en förlaga, men Melanchthon stod för den färdiga bekännelsen. Luther stod i själva verket för mycket lite av Bekännelseskrifternas innehåll (LK, SK & SA).
Herren vare med dig!
Tuus in Domino,
Niclas
Ja, jag vill också tacka för ett gott blogginlägg. Även om Kyrkans exakta gränser för oss kan vara osynliga måste den naturligtvis vara synlig, gestalta sej i bekännare av kött och blod och i offentlig (om än i förföljelsetider delvis hemlig) gudstjänst.
Skicka en kommentar