Idag är det ledig dag. Jag försöker tillgodogöra mig anteckningar från Hans Küngs bok The Church. Den är verkligen läsvärd och har det företrädet att innehållet är förankrat i den Heliga Skrift. Här finns flera uppslag att fördjupa sig i. Det för dagen mest intressanta är det eskatologiska perspektivet, kyrkan som Guds folk.
De första kristna betraktade sig själva som fortsättningen av den heliga rest profeterna talat om. De såg sig som det sanna Israel. De utgjorde så att säga en ecclesiola, en liten församling i församlingen. Skriften vet att berätta om det gamla Israels kamp att hålla fast vid det förbund ingått med dem. Under århundraden väntade man på den nya tidsålder då Gud skulle ge dem nya hjärtan och utgjuta sin Ande, en tid då Messias skulle regera.
Jesu Kristi uppståndelse från de döda var tecknet på att den nya tiden anlänt. Utan denna historiska händelse är kyrkan meningslös. Kyrkan står och faller med Jesu uppståndelse från de döda, 1 Kor 15:14-20. Men med uppståndelsen har Guds löften infriats och den messianska tidsåldern är nu.
Det händer att kritiker påpekar att evangelisterna skiljer sig åt i beskrivningen av uppståndelsen. Och så är det, men i en sak är de helt överens; Jesus som korsfästes har uppväckts från de döda och sitter på Faderns högra sida. Exakt hur det gick till är närmast oväsentligt. Det avgörande är att det har skett.
De första kristna grundade sin övertygelse på att faktiskt de hade mött den Uppståndne. Kyrkan grundades inte på bibelord, förhoppningar eller samtal utan på påtagliga händelser de varit med om.
Jesus, predikanten, blev den predikade. Han som kom med budskapet om Guds rike blev budskapet. Han blev nu igenkänd som den han uppenbarade sig som, den Smorde, Människosonen som kommit på himmelens skyar, den lidande Tjänaren, Guds egen Son, Herren. Med denna insikt föddes en ny gemenskap, den vi kallar kyrkan.
Det finns inga historiska källor som vittnar om att de första kristna skulle varit besvikna. Det hade de säkert varit om den historiska händelsen varit osann, om den första församlingen endast hade varit en tillfällig lösning.
Den nya gemenskap som samlades i Jesu namn fröjdade sig i eskatologisk glädje. De tog form som en koinonia genom dopet, bönen, måltiden och det egna ledarskapet (apostlarna). De bröt brödet i visshet om att de nu levde himlen på jorden. De kände igen sig i Skriften och dess löften. De hade fått nya hjärtan, fått kraft att leva i Jesus och alla fick del av Anden som skulle utgjutas i denna nya tid. De visste att de utgjorde den nya frälsningens eskatologiska gemenskap som utlovats, kallade och utvalda av Gud själv med uppdraget att fortsätta vad Jesus sagt och gjort. De är barn i Guds hushåll, Jesu Kristi kropp på jorden och den Helige Andes tempel.
Varje kristen har kallats vid namn av Gud själv och ställt sig under Jesu Kristi herravälde. Varje broder och syster är lika mycket värd genom vad de har tagit emot. Det betyder inte att de är likasinnade, strömlinjeformade genom att "ställa in sig i ledet". Det gjorde inte de första kristna, inte Luther eller någon annan reformator av klass.
Slutligen är det av vikt att slå fast att kyrkan därmed inte stannar vid att vara osynlig. Hon blir och är historisk på gott och ont och får inte idealiseras.
I historiens ljus ser vi att den första församlingen stod i relation till hela Israel och menade sig vara de första i förnyelsen. Jag tror att kristna gemenskaper vill betrakta sig själva på det sättet, men hur etablissemanget ser på saken är en helt annan historia.
De första kristna betraktade sig själva som fortsättningen av den heliga rest profeterna talat om. De såg sig som det sanna Israel. De utgjorde så att säga en ecclesiola, en liten församling i församlingen. Skriften vet att berätta om det gamla Israels kamp att hålla fast vid det förbund ingått med dem. Under århundraden väntade man på den nya tidsålder då Gud skulle ge dem nya hjärtan och utgjuta sin Ande, en tid då Messias skulle regera.
Jesu Kristi uppståndelse från de döda var tecknet på att den nya tiden anlänt. Utan denna historiska händelse är kyrkan meningslös. Kyrkan står och faller med Jesu uppståndelse från de döda, 1 Kor 15:14-20. Men med uppståndelsen har Guds löften infriats och den messianska tidsåldern är nu.
Det händer att kritiker påpekar att evangelisterna skiljer sig åt i beskrivningen av uppståndelsen. Och så är det, men i en sak är de helt överens; Jesus som korsfästes har uppväckts från de döda och sitter på Faderns högra sida. Exakt hur det gick till är närmast oväsentligt. Det avgörande är att det har skett.
De första kristna grundade sin övertygelse på att faktiskt de hade mött den Uppståndne. Kyrkan grundades inte på bibelord, förhoppningar eller samtal utan på påtagliga händelser de varit med om.
Jesus, predikanten, blev den predikade. Han som kom med budskapet om Guds rike blev budskapet. Han blev nu igenkänd som den han uppenbarade sig som, den Smorde, Människosonen som kommit på himmelens skyar, den lidande Tjänaren, Guds egen Son, Herren. Med denna insikt föddes en ny gemenskap, den vi kallar kyrkan.
Det finns inga historiska källor som vittnar om att de första kristna skulle varit besvikna. Det hade de säkert varit om den historiska händelsen varit osann, om den första församlingen endast hade varit en tillfällig lösning.
Den nya gemenskap som samlades i Jesu namn fröjdade sig i eskatologisk glädje. De tog form som en koinonia genom dopet, bönen, måltiden och det egna ledarskapet (apostlarna). De bröt brödet i visshet om att de nu levde himlen på jorden. De kände igen sig i Skriften och dess löften. De hade fått nya hjärtan, fått kraft att leva i Jesus och alla fick del av Anden som skulle utgjutas i denna nya tid. De visste att de utgjorde den nya frälsningens eskatologiska gemenskap som utlovats, kallade och utvalda av Gud själv med uppdraget att fortsätta vad Jesus sagt och gjort. De är barn i Guds hushåll, Jesu Kristi kropp på jorden och den Helige Andes tempel.
Varje kristen har kallats vid namn av Gud själv och ställt sig under Jesu Kristi herravälde. Varje broder och syster är lika mycket värd genom vad de har tagit emot. Det betyder inte att de är likasinnade, strömlinjeformade genom att "ställa in sig i ledet". Det gjorde inte de första kristna, inte Luther eller någon annan reformator av klass.
Slutligen är det av vikt att slå fast att kyrkan därmed inte stannar vid att vara osynlig. Hon blir och är historisk på gott och ont och får inte idealiseras.
I historiens ljus ser vi att den första församlingen stod i relation till hela Israel och menade sig vara de första i förnyelsen. Jag tror att kristna gemenskaper vill betrakta sig själva på det sättet, men hur etablissemanget ser på saken är en helt annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar