Det är tisdag kväll och jag har kommit hem ifrån ett par dagar på Bjärka-Säby. Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse har haft prästfortbildning. Det har hållits föredrag. Jag tror det var 6-8 stycken på ett dygn. Innehållsrika dagar med andra ord. Kunniga föreläsare som Peter Bexell, Dag Sandahl, Mikael Löwegren, Bert Löndahl med flera. Det gemensamma temat var kyrkan som belystes ur olika aspekter som folkets, prästens, staden, liturgins och samtidens. Minst lika angenämt är att få umgås med gamla och nya vänner.
Ärligt talat saknar jag de mer radikala förslagen. Det blir mycket presentationer av kunskaper och många analyser, goda kommentarer, men få förslag på åtgärder. Det är kanske inte så konstigt om man tänker på att Svenska kyrkan har blivit ett allt slutnare system. En av föredragshållarna höll ut armarna och sa att så här bred var åsiktskorridoren när jag prästvigdes för 30 år sedan. Sedan förde han samman armarna med orden att så här smal är denna korridor nu. Jag tyckte det var talande och måste hålla med honom. För 30 år sedan kunde vi tala öppet, ge och ta. Idag är det praktiskt taget omöjligt. Dag brukar påminna om hur det var i Östtyskland på 60-talet och tyvärr finns tydliga likheter när vi jämför med vår situation idag. Men vad ska vi göra? Någon föreslog att nästa fortbildning kunde få handla om demonologi. Varför inte? Om vi ska kunna handla klokt behöver vi klart. Vi behöver kunna urskilja, avslöja och utgå från att vi har en riktig diagnos.
Nej, några radikala åtgärder finns inte när systemet talar om för oss att de flesta har rätt. Demokratin, den representativa, bestämmer. Punkt. Slut.
Jag talade med några av bröderna om koinonian och de tyckte det lät spännande. Biskop Biörn menade att biskopsmötet redan uttalat dig positivt om framtida kommuniteter. Det har de kanske men ibland är det långt från ord till handling. Dessutom uppstår alltid dessa gemenskapet lokalt och det ser ut på drn lokala platsen vet man inte förrän det sker. Och om vi har en klok kyrkoherde idag behöver det inte betyda att vi har det imorgon. Biskop F Modéus visa med tydlighet att det behövs radikala beslut av kyrkomötet för att vi ska kunna komma ur vår fångenskap. Det lär dröja och inte ske utan motstånd från politikerna. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag har bestämt mig för att skriva en motion till Stiftsfullmäktige och kanske senare till kyrkomötet att det tillsätts någon typ av arbetsgrupp som kan arbeta för att förändringar, förändringar som för övrigt lär ske oavsett beslut.
Mitt på dagen firade vi Herrens heliga nattvard i ett nästan fullsatt slottskapell. Den vackra liturgin kom väl till sin rätt med så många, vana och kunniga mässfirare. Vi fick verkligen en försmak av himmelen.
Imorgon reser Kari och jag till Katrineholm och besöker mina föräldrar. Och på torsdag, på hemvägen ska jag till Universitetssjukhuset i Linköping. Vi får se vad som kommer ut av detta.
Ärligt talat saknar jag de mer radikala förslagen. Det blir mycket presentationer av kunskaper och många analyser, goda kommentarer, men få förslag på åtgärder. Det är kanske inte så konstigt om man tänker på att Svenska kyrkan har blivit ett allt slutnare system. En av föredragshållarna höll ut armarna och sa att så här bred var åsiktskorridoren när jag prästvigdes för 30 år sedan. Sedan förde han samman armarna med orden att så här smal är denna korridor nu. Jag tyckte det var talande och måste hålla med honom. För 30 år sedan kunde vi tala öppet, ge och ta. Idag är det praktiskt taget omöjligt. Dag brukar påminna om hur det var i Östtyskland på 60-talet och tyvärr finns tydliga likheter när vi jämför med vår situation idag. Men vad ska vi göra? Någon föreslog att nästa fortbildning kunde få handla om demonologi. Varför inte? Om vi ska kunna handla klokt behöver vi klart. Vi behöver kunna urskilja, avslöja och utgå från att vi har en riktig diagnos.
Nej, några radikala åtgärder finns inte när systemet talar om för oss att de flesta har rätt. Demokratin, den representativa, bestämmer. Punkt. Slut.
Jag talade med några av bröderna om koinonian och de tyckte det lät spännande. Biskop Biörn menade att biskopsmötet redan uttalat dig positivt om framtida kommuniteter. Det har de kanske men ibland är det långt från ord till handling. Dessutom uppstår alltid dessa gemenskapet lokalt och det ser ut på drn lokala platsen vet man inte förrän det sker. Och om vi har en klok kyrkoherde idag behöver det inte betyda att vi har det imorgon. Biskop F Modéus visa med tydlighet att det behövs radikala beslut av kyrkomötet för att vi ska kunna komma ur vår fångenskap. Det lär dröja och inte ske utan motstånd från politikerna. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag har bestämt mig för att skriva en motion till Stiftsfullmäktige och kanske senare till kyrkomötet att det tillsätts någon typ av arbetsgrupp som kan arbeta för att förändringar, förändringar som för övrigt lär ske oavsett beslut.
Mitt på dagen firade vi Herrens heliga nattvard i ett nästan fullsatt slottskapell. Den vackra liturgin kom väl till sin rätt med så många, vana och kunniga mässfirare. Vi fick verkligen en försmak av himmelen.
Imorgon reser Kari och jag till Katrineholm och besöker mina föräldrar. Och på torsdag, på hemvägen ska jag till Universitetssjukhuset i Linköping. Vi får se vad som kommer ut av detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar