CA, art 19, Om syndens orsak

I dag har jag ägnat ett antal timmar åt Romarbrevet. Just nu håller jag på med kapitel 7, ett synnerligen intressant kapitel. Här blir det uppenbart att det går att ifrågasätta den lutherska tolkningstraditionen som säger att Paulus talar om sig själv när han skriver "jag". Tolkningen kommer till Luther från Augustinus. Luther var som bekant augustinermunk och en mycket skälvupptagen sådan. Han kämpade verkligen med sitt "jag".

Kapitel 7 har tolkats som så att Paulus berättar om hur det var innan han mötte Jesus och även hur han kämpat med sitt ego efter att ha mött Jesus. Vi som vuxit upp med denna tolkning har fått lära oss att vi är både rättfärdiga och syndare. Vi har med denna tolkning  bejakat att vi inte gör det vi vill, men det vi inte vill. Syndabekännelsen och förlåtelsen har blivit vårt mantra. Men tänk om detta inte var syftet med kapitel 7?

Det ska bli roligt att återgå i tjänst och inte minst att få återgå till Bibelförklaringarna.

Efter artikel 18 om den fria viljan följer en kortare artikel om syndens orsak. Artikeln lyder i sin helhet:

Om orsaken till synden lära de, att ehuru Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d.v.s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt bistånd, vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh 8: När han talar lögn, då talar han av sitt eget.

Av Apologin, det vill säga i försvaret av CA, framgår att motståndarna, romarna, godkänner denna artikel. Den är allmänkyrklig, men vad sägs egentligen?

Den kristna kyrkan, och den svenska, lär att fastän Gud är allsmäktigt, skapar och uppehåller allt, kommer inte det onda från honom. Det onda kommer från djävlarna och de ogudaktigas vilja som har makt att vända sig bort från Gud. De får dessutom extra makt när Gud drar tillbaka sitt beskydd.

När vi läser Rom 1 ser vi hur människor "i orättfärdighet undertrycker sanningen" och hur Gud tar bort sitt beskydd, låter dem få som de vill och överlämnar dem åt sina önskningar. Detta är en skrämmande process som åtminstone jag vill undvika till varje pris. Vad jag förstår är det vad jag ber om när jag ber: inled oss icke i frestelse, utsätt oss inte för prövning eller låt det inte hända.

Jag har hört kollegor uttrycka rädsla för att Svenska kyrkan har slagit in på ett villospår och att Gud nu har eller kommer att ta bort sitt beskydd. Det skrämmer mig samtidigt som det gör mig mer beroende av Gud. Det senare gläder mig. Och om vi räds för att Svenska kyrkan är på fel spår, kan vi också glädja oss över att Svenska kyrkan kommer att bli mer beroende av Gud.

CA, art 18, Om den fria viljan

Detta är säkert det teologiska ämne jag brottats mest med genom livet. Det kan finnas flera orsaker till det, mer eller mindre personliga. Det tänker jag lämna därhän, men frånsett det kvarstår ett komplicerat område; människans fria vilja - finns den? Det blir inte lättare för att olika kyrkliga traditioner löser problemet på olika sätt.

Kan en människa själv bestämma sig för att bli eller vara kristen? Kan en kristen påverka sin egen helgelse? Hur stor roll spelar den egna viljan om den alls spelar roll? Varför gör människor sådant de inte vill göra?

CA hanterar problemet genom att skilja mellan min relation till Gud och min relation till andra människor. Artikeln börjar med det senare. Jag läser:

Om den fria viljan lära de, att den mänskliga viljan är i någon mån fri till att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting,  som förnuftet kan döma över.

Jag lägger märke till orden "i någon mån" och förstår att viljan i vissa avseenden inte är fri. Paulus visste att det var så när han skriver att "synden härskade" eller "jag är av köttslig natur".  Luther visste att han var en syndare fastän han inte ville vara det och i vår egen tid vet vi att genernas sammansättning spelar stor roll. Hur stor roll vet ingen men forskarna är idag överens om att arv är viktigare än miljö, för övrigt en för allmännheten ganska okänd kunskap. Lever inte de flesta i tron att att "jag själv bestämmer"?

CA är mer positiv till den fria viljan än man kan tro. Jag läser vidare:

Vi erkänna, att alla människor ha fri vilja ... i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. Goda kallar jag då de handlingar,  som ha sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t. ex. vilja arbeta på åkern,  vilja äta och dricka,  vilja hava en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja taga hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika färdigheter,  eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt.

Nog om vårt förhållande till oss själva och andra. När det gäller vår relation till Gud har vi däremot ingen egen fri vilja. Detta var en avgörande punkt för reformatorerna. Bakgrunden, vad jag förstår, är Guds ära. Gud ensam frälsar, "medan vi fortfarande var hans fiender", skriver Paulus. Människan medverkar inte till sin frälsning. Så avgränsar sig reformatorerna mot dem som menar att vi själva kan göra Guds bud, att religiösa övningar är viktiga för att vinna Guds gunst eller att "mitt ja-svar" skulle vara ett bidrag. Efter inledningen av artikel 18 lyder fortsättningen:

Men den är icke mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet,  som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, ty en 'själisk' människa tager icke emot vad som hörer Guds ande till, utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet.

Det är först när Ordet träffar hjärtat som hjärtat får möjlighet att be om Guds frälsning. Här ser vi varför förkunnelsen och undervisningen har en så stark ställning i den lutherska traditionen. När jag förstår detta slutar jag att ställa krav på icke kristna att de ska bli kristna. Istället får jag berätta om Jesus i tron att Guds Ande verkar genom Ordet. Det är befriande.

Hur är det då med den kristne? Har en kristen möjlighet att med hjälp av den fria viljan, det nya hjärtat, påverka sin relation till Gud? För den nyfikne hänvisar jag till artikel 6.

Det går väl inte att säga något annat än att det borde vara en huvuduppgift för anställda inom Svenska kyrkan att meddela Ordet, dessa kunskaper till folket, i synnerhet om vi är en folkkyrka.

Man och kvinna

Det tar emot att skriva denna blogg. Jag hade verkligen inte tänkt diskutera jämlikhet mellan man och kvinna eftersom den är självklar för mig som kristen. Då syftar jag på lika värde inför Gud. Här är icke jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna - alla är vi ett i Kristus. Det är väl inte svårt att först?

Hur det sedan är i verkligheten, i spänningen mellan ideal och verklighet, är en annan sak även om det fortfarande är så för mig att Joseph Baffo, som jag för övrigt har konfirmerat, är lika mycket värd som Zlatan Ibrahimovic,  en tiggande romer är lika mycket värd som prins Carl Philip och självklart är man och kvinna lika mycket värda i en kristen människas förståelse av livet i denna värld. Men så är det inte hos alla. Det finns människor som anser att Zlatan är mer värdefull än Baffo. Det beror förmidligen på att de använder en annan måttstock. Tiggande romer kan till och med föraktas och kvinnor få sämre betalt än män trots att de utfört samma arbete. Som hemmavarande fruar får de alls ingen lön. Livet kan vara orättvist.

När jämlikheten diskuteras ur ett mänskligt perspektiv är det nog riktigast att kämpa för den med utgångspunkten att vi är ojämlika från födseln, se Victors blogg, och att det gäller att stå på den svagares sida. Men när det gäller jämlikheten i Kristus tycker jag vi ska ha ett annat perspektiv,  det eskatologiska. Eller ska jag säga det i Kristus förverkligade idealet!?

Under några dagar verkar diskussionen om man och kvinna ha blossat upp igen, i tidningen Dagen, genom ett uttalande av påven Franciskus och genom brudöverlämningen i Slottskyrkan. Först blev jag trött, men sedan inser jag att saken tydligen inte är avgjord eftersom den diskuteras. Då fick jag åter mod. Frågan är principiellt mycket viktig även om den kan tyckas självklar ur mitt perspektiv.

Jag tycker diskussionen i tidningen Dagen är bedrövlig. Nu argumenterade två pingstpastorer med argumentet att ojämlikheten, läs olikheten (?), har att göra med syndafallet. I Kristus spelar det ingen roll om du är man eller kvinna. Där ser du, PJ, vad en liten felöversättning kan åstadkomma. Nu är det inte bara felöversättningen som spelar roll. Den utgår från en egalitetiskt tänkande och med ett sådant tänkande blir Bibeln obegriplig och ämbetsfrågan en icke-fråga. Det är detta som är riktigt alarmerande. Inte att människor i denna världen i sin godhet resonerar så, men att kristna företrädare gör det.

Det är i och för sig nyttigt att diskussionen lever, åtminstone för dem som vill läsa och hålla sig till sin Bibel. Men något beklämmande är det. Det tycket nog påven Franciskus också när han skulle ha frågat journalisten: "Anser du att det är ett kraftfullt beslut att utnämna en kvinna till chef för en kyrklig myndighet?" Motfrågan visar tydligt att här möts olika världsbilder.

Kristen tro skiljer man och kvinna åt. De är förvisso,  i Kristus, lika mycket värda, men de är också olika. De kompletterar varandra, blir beroende av varandra, enligt Guds vilja.

CA, art 17, Om Kristi återkomst till domen

Intressant att få veta vad Svenska kyrkan lär med avseende på Jesu återkomst, inte minst med tanke på de bibliska oklarheter som ändå finns. Jag studerade 1 och 2 Thessalonikerbreven ganska grundligt för några år sedan. De breven skrevs mycket tidigt, medan de kristna fortfarande väntade på Jesu omedelbara återkomst. Då skulle riket upprättas. Jesus regera i bokstavlig mening och de kristna med honom.

Men tiden gick och i Thessaloniki dog kristna utan att Jesus kommit tillbaka. I 1 och 2 Thessalonikerbreven tröstar Paulus dem samtidigt som han utvecklar tron på Jesu återkomst något.

För mig stod det ganska klart att de första kristna förväntade sig ett "politiskt" rike i enlighet med löftena i Skriften. Hur Paulus tänkte är något oklart för mig. Ganska snart citeras inte bara Skriften utan också en hel del av de eskatologiska tankar som fanns på 300-100-talen f Kr. När vi kommer fram till 100-talet e Kr betonas alltmer att Jesus är närvarande i Ordet och sakramenten och ett rikt liturgiskt liv växer fram. På 400-talet hävdas att Kyrkan vars huvud är Kristus är det nya riket. Jesus har kommit tillbaka och regerar i och genom Kyrkan. De "politiska" föreställningarna om den yttersta tiden bleknar och talet om Jesu återkomst får fokus på den Yttersta dagen, domen, himmel och helvete. Där befinner sig även reformatorerna. Artikel 17 lyder som så:

Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdelig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.

Kristi återkomst finns återkommande som ni vet i Kyrkans år, den sista söndagen Domsöndagen. Men i vår tradition finns ingenting om de löften Gud gav Israels barn, inget om deras omvändelse, om vedermödan, uppryckandet, 1000-års riket med mera. Sådana tankar brukar avvisas som spekulationer. Allting sägs ha gått i uppfyllelse i Jesus Kristus och hans Kyrka genom vilken han regerar. Jag har en tydlig förnimmelse av att sanningen är vidare än så. Jag har inga problem med texten ovan. Den texten jämförbar med trosbekännelsen bekänner vi varje söndag. Men det där andra som Skriften talar så tydligt om saknar jag. Därför blir jag undrande inför avslutningen av artikel 17:

De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror,  att de fromma före uppståndelsrn skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.

Biskop Aurelius skriver i sin kommentar till CA  Hjärtpunkten några rader: "Det faktum att grupper av svärmare kunde argumentera för en omvälvning av samhället utifrån tanken på tusenårsriket har förmodligen föranlett Melanchton att tillfoga artikel 17, om Kristi återkomst och den yttersta domen, där varje tanke på 'de frommas herravälde' avvisas"

Som en avgränsning mot samhällsomstörtare kan jag förstå artikeln,  men som sagt har Skriften åtskilligt mer att säga i saken. Vad dagens biskopar inom Svenska kyrkan har att säga om Kristi återkomst,  Israels upprättelse, domen och himmel och helvete är jag inte klar över. De får svara för sig själva.

CA, art 16, Om det borgerliga livet

Det finns, som många av er redan vet, en lära inom lutherdomen som skiljer mellan andligt och världsligt. Den är inte helt enkel att förstå och kanske är det orsaken till ett vanligt missförstånd. Detta missförstånd dyker regelmässigt upp i media där det heter att Svenska kyrkan inte ska lägga sig i det politiska livet. Jag har alltid haft svårt att förstå hur jag ska kunna skilja religion från politik eller religion från idrott. Mitt liv är en helhet och därför är det också svårt emellanåt att skilja arbete (som prästyrket blivit) från fritid. Hur som ...

I den 16 artikeln står det klart hur reformatorerna vill hålla samman andligt och världsligt. Det går inte någon skiljelinje mellan andligt och världsligt. Den skiljelinjen går mellan tro och otro. Troende människor bör inte förstå sin tro på Jesus som endast hemmahörande i kyrkan, endast knuten till religiösa bruk utan kopplad till allt. Därför är det inte så att till exempel andliga övningar är andligare än världsliga. Allt kommer an på tron. Artikel 16 börjar på följande sätt:

Om det borgerliga livet lära de, att lagliga borgerliga ordningar äro Guds goda verk, att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag,  föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordra,  samt ingå äktenskap.

Människan blir inte frommare genom att se ner på eller lämna sitt jobb för att i stället gå i kloster. Så tänkte man på den tiden. Inte heller blir hon mindre from genom att äga mycket pengar eller vara anställd i armén.

Nu var det vanligt på 1500-talet att tänka som så att om jag vill leva som kristen bör jag dra mig undan borgerliga uppgifter och i stället ägna mig åt fromma övningar. Om jag underlåter religiösa övningar kan det gå mig illa, tänkte många.

Är det för djärvt att påstå att dessa tankegångar finns än idag? Måste en person som upplever kallelsen till kristet liv bli präst? Självklart inte och ändå tycks det fungera så. Är det så att jag blir en bättre kristen genom att läsa mer i Bibeln? Varför ser det ut som det gör i mitt liv? Kanske är inte Gud nöjd med mig?

1500-talet var i dyningarna efter den stora pesten och 1400-talet i mycket ett ångestens århundrade. Och religiösa övningar tycktes inte hjälpa. Det är i en sådan tid reformatorerna upptäcker att Gud är vänligt sinnad mot oss människor för Jesu Kristi skull. "Så älskade Gud världen att han sände sin ende Son ..."  Detta var budskapet som nådde in i alla samhällsklasser och som sökte sig fram till varje individ.

Till denna mission medverkade kungar och furstar och detta var och är den svenska folkkyrkans ärende. Även om vi lever på 2000-talet.

Ämbetsfrågan

Ämbetsfrågan blev aldrig teologiskt färdigutredd och det har åstadkommit stora och svåra sår inom Svenska kyrkan. När kvinnor gavs rätt att bli präster stannade det dels vid att vara ett politiskt beslut och dels vid att ämbetet som sådant i det närmaste försvann. I och med att så skedde kunde alla tyckare i stället koncentrera sig på vem, vilken man eller kvinna, har rätt till det yrke som kallas präst? Det kanske inte är så konstigt att det sällan eller aldrig nuförtiden talas om vem som är rätt kallad, latin rite vocatus, när det inte står klart vad ämbetet är. Därför tonas också ett begrepp som apostolisk succession ned. Sammantaget har skeendet lett till att det anses meningslöst att samtala om ämbetsfrågan och det är det också inom svenska kristenhet. Men internationellt sett är det knappast det och utredningen om ämbetets återkomst har vi framför oss. Jag tror inte frågan är borta för alltid.

Jag skrev medvetet kristenhet eftersom Peter Halldorf av alla nu slår ett slag för att det är dags för pingströrelsen att få en kvinnlig föreståndare efter Pelle Hörnmark som väljer att sluta. Först blev jag lite förbryllad eftersom Halldorf har gett intryck av att vilja knyta an till de ortodoxa kyrkorna, till sakramenten och därmed, trodde jag, också till ämbetet. Men nu har jag hunnit tänka ett varv till och har förslag till lösning.

Peter Halldorf kan tänkas bejaka det apostoliska ämbetet MEN han anser inte att pingströrelsen står i den traditionen. Pingströrelsen är utan ämbete. Det kan naturligtvis inte Halldorf säga. Eller kan han det? Varför skulle han säga det? Däremot kan han indirekt säga det genom att önska en kvinnlig föreståndare till pingströrelsen. Varför inte om vi ändå inte har något apostoliskt ämbete. Jag tänkte länka till hans ledare men kan inte hitta den längre. Har de tagit bort den?

Nu var det en annan pingstbroder, Gustaf Henriksson, som anförde de bibelställen Paulus använder för att kvinnor inte ska undervisa eller vara föreståndare, men det visade sig snart vara en svår debatt att föra i svensk kristenhet. Inte kan vi väl gå efter Bibeln? Den måste ju tolkas för varje tid.

Det är just för att Bibeln kan vara otillräcklig som den måste förklaras i och av Kyrkan och dess tradition.

Jag hade inte tänkt skriva något om detta eftersom debatten antingen är obefintlig eller obegriplig för de flesta. Men så fick jag syn på Henrik Perrets blogg. Jag känner honom sedan många år även om det är typ 40 år sedan vi talades vid. Då var han en god andlig ledare och det verkar han fortsatt vara. Jag länkar nu till hans blogg i högerspalten. Han ställer frågan: Hur viktig är ämbetsfrågan egentligen? Du kan läsa denna viktiga artikel själv men den underliggande tesen är att om vi förstår ämbetet utifrån vår egen tid, det vill säga utgår från politisk jämlikhet, egalitet, det vill säga man och kvinna är lika, ja, då blir många bibelställen motsägelsefulla och ogiltiga. Bibeln har inte alls denna utgångspunkt utan en helt annan, komplementaritet, man och kvinna kompletterar varandra. OBS att Paulus inte skriver: Här är icke jude eller grek, slav eller fri och sedan man eller kvinna. Nej, han skriver: Här är icke jude eller grek, slav eller fri, man OCH kvinna, eftersom de två inte kan spelas ut mot varandra utan kompletterar varandra.

Perret visar att vår postmoderna för att inte säga gnostiska förståelse av jämlikheten förser oss med en syn på Bibeln som är ohållbar. Och det är också vad som har skett.

CA, art 15, Om kyrkans religiösa bruk

Artikel 15 ställer verkligen saker och ting på sin spets. Upptäckten att Gud är vänligt sinnad mot oss människor för Jesu Kristi skull överskuggar allt och då menar jag allt. Gud vill förklara oss rättfärdiga i samma stund vi sätter vår lit till Jesus.

I den tidens kyrka hade emellertid en rad gudstjänster, övningar och fromma rörelser beretts plats som kom att skymma det lika enkla som klara evangelium vi har tagit emot från apostlarna. Reformatorerna menade att det var värre än. Dessa människostadgar inte bara skymmer utan konkurrerar med och förvanskar evangeliet när det påstås att de påverkar vår ställning inför Gud. Det kunde handla om att olika slag av botgärningar, penninggåvor och fastor, helgondyrkan och annat sådant skulle blidka Gud, ge oss förtjänst inför Gud eller ta bort den skuld vi lever med. Artikel 15 börjar vänligt med orden:

Om kyrkans religiösa bruk lära de, att de religiösa bruk böra bibehållas, som utan synd kunna bibehållas och som främja lugn och god ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt.

Det är ofta en svår avvägning att bedöma vad som är centralt för en människa. När jag går in i kyrkan gör jag gärna korstecken. Det kan uppfattas av någon som att Gud vill att vi ska göra korstecken när vi går in i kyrkan, som att det har betydelse för Gud. Reformatorerna vände sig starkt mot sådana föreställningar. Luther uppmanade oss att göra korstecken, för vår egen skull, inte för Guds skull. Jag minns när jag nyligen hade vigts till präst att just korstecknet var känsligt. Under utbildningen varnades vi för att använda det när vi till exempel meddelade välsignelsen och jag minns blickar och kommentarer när jag gjorde korstecknet i mina första högmässor.

För reformatorerna var det helt avgörande att ingenting fick skymma evangelium. Det var biskoparnas och prästernas sak att se till att Guds ord predikades rent och klart. Människor måste få höra och lära sig vad Gud har gjort för oss. Allt sådant som konkurrerade med eller förvanskade evangeliet, och det kan vara mycket, vållade stora och svåra strider. Det är möjligt att behålla mycket men inget, förutom tron på Jesus, får framställas som nödvändigt.

Det fanns, då som nu, präster som inte riktigt förstått vad som är viktigt, som helt enkelt bara följde gällande praxis. Jag fördömer inte dem, möjligen beklagar, men för att förstå hur angeläget "rättfärdiggörelsen genom tro (allena) på Jesus" är kan jag citera från Apologin, den utvidgade förklaring reformatorerna skrev om dessa präster:

Ovilliga, lejda för betalning och ofta blott för den snöda vinningens skull hålla offerprästerna hos våra motståndare sina mässor. De sjunga psalmer, icke för att lära sig något eller för att bedja, utan för att förrätta en gudstjänst - liksom om detta vore en gudstjänst - och alldeles säkert för lönens skull.

Det var ord och inga visor. Men på den tiden ansågs saken viktig.

CA, art 14, Om det andliga ståndet

Idag har jag fått klart med läkare, försäkringskassa och kyrkoherde att börja arbeta igen från 1 juli. Vi talar om 100% från början. Vi får väl se hur det går.

Läkarna vill slippa operera armen även om den inte har läkt ihop eller kommer att läka. De tycker att bindväv, muskler och senor kan hålla ihop det hela genom att jag tränar. Genom träning kommer jag att bli bättre - eller sämre. I det senare fallet får jag återkomma. Det verkliga skälet för att slippa operation tror jag är de elaka bakterier jag fick, för övrigt här hemma i Sverige. Läkarna verkar livrädda för dem. Jag tar nu prover var tredje månad och behöver vara fri från elaka bakterier i minst 12 månader för att friskförklaras. Jag är fri från dem nu men måste vänta till januari 2016 innan jag friskförklaras.

Hur som helst har jag då börjat planera för återkomsten. Det betyder att jag behöver lägga schema och få det godkänt av min arbetsledare diakonen. Vi har för ändamålet ett bokningsprogram som går under namnet FAS, om det är bekant. Där ska jag, eller min arbetsledare, skriva sådant jag ämnar företa mig. Här kallas jag för "resurs" och det är väl fint om man kan vara det.

Min ställning i organisationen är inte som den var. I en tidigare blogg, Prästens plikter, berättade jag om den förståelse man förr hade av prästen. Det handlade om att svara inför Gud själv, predika rent och klart, rätt förvalta sakramenten, idka själavård och så vidare. Allt det där finns naturligtvis kvar men har inte längre någon överordnad ställning, knappast ens en särskilt stark ställning.

Utan att förfalla till nostalgi måste jag också påminna om att inte vem som helst kunde vigas till präst - enligt bekännelsen. CA, artikel 14 gav förutsättningen. Artikeln lyder i din helhet:

Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

Vad jag vet var ingen emot det på 1500-talet. Där är nog situationen värre idag när vi avkrävs vissa åsikter för att få vigas eller befordras. Den yttre ordningen för att inte säga likriktningen är idag viktigare än den inre och vi måste finna oss i det, idag som på 1500-talet, eller ...

Påven menade att reformatorerna måste finna sig i den då gällande kyrkoordningen. Det ville reformatorerna gärna göra, men eftersom deras biskopar tvingade dem att förkasta den lära de bekände kunde reformatorerna inte erkänna dessa biskopar. Det var dessutom så att biskoparna förringade prästernas kallelse och uppdrag. De ålade prästerna så mycket av människobud att många var alldeles uppgivna. I CA får jag veta att det fanns präster som led så svårt av arbetsledningens nonchalans och framfart att de tog livet av sig.

Jag förstår att det blir svårt att klaga över den situation prästerna har i Svenska kyrkan. Nej, nu ska jag iväg på ekumeniskt cellmöte och träffa bröder och systrar. Vi har i alla fall en fritid. 

CA, art 13, Om bruket av sakramenten

Idag har Kari och jag varit i högmässan. Där sjöng vi bland annat:

Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning
till den som sig ångrar och tror.

Jag kan inte låta bli att registrera att det är skillnad mellan dem som sig ångrar och tror och dem som inte gör det. De är naturligtvis lika i den meningen att de båda är skapade till Guds avbild, men det är stor skillnad på att vara vänd mot Gud eller vänd från Gud. Denna skillnad måste vad jag förstår upprätthållas. Det gjorde de gamle, men idag träffar jag ofta på sådana som stryker under att det inte är någon skillnad mellan troende och inte troende. Det vittnar om stor förvirring.

När vi sedan kom till nattvardens gudstjänst överraskade prästen mig genom att säga:

Nu börjar nattvardens gudstjänst. Den är de döptas måltid.

Det är ju helt riktigt men också här förringas detta faktum allt som oftast. Det händer att kyrkomötet får behandla motioner där nattvardsbordet ska öppnas för odöpta. Jag förmodar att Läronämnden medverkat till att dessa motioner inte har gått igenom. Men ärligt talat tror jag det är en fråga om tid. "Tiden är ännu inte mogen för ett sådant beslut" brukar det heta. I det här fallet är det Missionskyrkan som "har gått före".

Vid något tillfälle har jag själv räckt nattvarden till odöpta. Jag har helt enkelt överrumplats och vill självklart inte ställa till med någon scen. Jag tror Gud står ut med sådant, men det betyder inte att jag eller någon annan kan ändra på Guds vilja. Undantag ska inte göras till regel. Inte heller bortförklaras med orden: "De är på väg mot dopet."

Vad säger då Luther?

Om bruket av sakramenten lära de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken,  varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnrsbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten.  Därför böra sakramenten brukas på det sättet att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjudas oss och ställas oss för ögonen.

När detta sagts avgränsar sig reformatorerna mot dem som lär att sakramenten verkar utan tro och mot dem som delar ut sakramenten på det sättet.

Det här är en svår artikel för Svenska kyrkan, dess präster och folk därför att här blir spänningen mellan erbjuden nåd och mottagen nåd så påtaglig. Denna spänning har förlamat Svenska kyrkan under århundraden, särskilt från mitten av 1800-talet fram till våra dagar. Biskopar och därmed också prästerna har tvingats betona evangeliet som ett erbjudande så till den grad att själva mottagandet närmast försvunnit.

Det fanns och finns fortfarande två skäl, lika dåliga idag som igår. Det första var tvånget att avgränsa sig mot de frikyrkliga. Där var nan tvungen att tro, men inte hos oss.  Vi erbjuder nåden till alla. Det andra skälet var att vi är en folkkyrka och i den är vi alla lika (syndiga). När jag idag ser hur det var under hela 1900-talet skäms jag. Och än värre är att förvirringen fortsätter att göra sig gällande på 2000-talet!

Det går att hitta vägar där nåden erbjuds OCH tas emot. Men då är det ett och annat som behöver förändras.

CA, art 23, Om prästernas äktenskap

Confessio Augustana (CA) är kärnan i Svenska kyrkans bekännelse. Den innehåller 21 artiklar plus ytterligare 7 i vilka ett antal missbruk räknas upp. Artikel 23 hör till de senare  och vänder sig mot att präster måste leva i celibat, en ordning som i Tyskland infördes på 1100-talet.

CA innehåller bara indirekt meningar om äktenskapet. Äktenskapet förefaller vara så självklart att något annat inte finns på kartan. CA vänder sig mot prästernas påtvingade celibat. Artikeln börjar med orden:

Det har klagats allmänt över de dåliga exemplen från präster, som icke lever avhållsamt.

I den följande texten ges fyra skäl för att avskaffa detta missbruk.

1. Aposteln Paulus skriver att just för att undvika otuktssynder må var man hava sin egen hustru.

2. Herrn Jesus säger att "icke alla människor äro skickade till celibat, emedan Gud skapat människan till att fortplanta sig."

3. Det är även uppenbart,  att prästerna i den gamla kyrkan voro gifta.

4. Och enär den mänskliga naturen blir svagare, allt efter som världen åldras, må man se till, att ej ännu fler laster utbreda sig över Tyskland. Men Gud har instiftat äktenskapet till ett botemedel mot den mänskliga svagheten.

Av denna urkund förstår vi inte bara att reformatorerna var emot ett påtvingat celibat utan också att de var för äktenskapet som de menade var instiftat av Gud från skapelsen. Det står i texten: I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, ha lagarna omgivit äktenskapet med stor ära.

Nu gav den Romersk-katolska kyrkan svar på tal vilket gjorde att reformatorerna skrev ännu en skrift, den Augsburska bekännelsens apologi. I den får vi veta lite mer om Svenska kyrkans bekännelse. Där står att äktenskapet inte blev instiftat först i nya förbundet utan redan i skapelsen. Därför ville inte reformatorerna kalla äktenskapet för ett sakrament vilket det faktiskt är i övriga stora kyrkor. I vår tid har det fått följden att eftersom äktenskapet är en mänsklig ordning kan vi människor ändra på det. Det är nog inte många människor som genomskådar avvikelsen från reformatorerna. De menade att äktenskapet är en gudomlig ordning, men nerlagd i skapelsen.

Den stora upptäckten var att Gud är på grund av Jesus är vänligt sinnad mot oss människor och att vi genom att förlita oss på Jesus Kristus förklaras rättfärdiga. När den Romersk-katolska kyrkan så starkt hävdade bland annat prästernas celibat påverkade detta reformatorernas upptäckt negativt. Celibatet fick betydelse för frälsningen eller för helgelsen. Celibatet skymde därmed äktenskapet, det Gud lagt ner i oss människor. Det var dessutom prästerna som gjorde detta. Av dessa skäl ville reformatorerna att prästerna återigen skulle få gifta sig.

Vigselfrågan

Äktenskapet, mellan man och kvinna är bäst att tillägga, ska hållas i ära, tycker aposteln Paulus och jag med honom.

Igår kom så Kyrkans Tidning med närmast ett temanummer om äktenskapet. Det har tydligen kommit ny statistik. Den visar att endast en tredjedel, cirka 30%, av alla par som gifte sig 2014 gjorde det i Svenska kyrkan. På 15 år har antalet vigslar inom Svenska kyrkan halverats.

Men till detta ska också läggas ytterligare två intressanta nyheter. Den första att mer än var fjärde präst vill slopa vigselrätten. De flesta menar nog att det är dags att skilja juridik och gudstjänst åt. Det är två olika moment, ett civilrättsligt och ett kyrkligt. Det är klart att jag förstår att de två gick att kombinera när vi hade en statskyrka och att folkkyrkokramarna fortsatt vill ha det så. Men jag förstår också att vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder och att nuvarande ordning fullständigt undergräver kyrkans trovärdighet. Ja, tillsammans med mycket annat förstås. Präster som inser detta är en växande skara, förmodligen redan nu långt fler än 25%.

Den andra nyheten, för mig ett rent avslöjande, står ledarskribenten och prästen Karin Johanneson för. Det var hon som nästan blev biskop i Västerås. Hon är också lektor i religionsfilosofi vid Uppsala Universitet. Klart skärpt alltså. Hon lanserar vad som nu måste komma, nämligen en helhetssyn på samlevnaden. Det heter i vigselordningen att äktenskapet är välsignat av Gud. Men, frågar hon, betyder det att de 40% av Sveriges befolkning som inte lever i äktenskap inte heller är välsignade av Gud? Det heter i vigselgudstjänsten att äkta makar ska bidra till ett gott samhälle. Men det ska väl alla andra också göra? Vidare sägs att de som gifter sig visar att de älskar varandra och vill leva tills döden skiljer oss åt. Men vill inte samboparen också det?

Den fortsatta diskussionen kan vad jag förstår bara mynna ut i ett: Det går lika bra utan äktenskap. För vem kan eller vill säga något annat? Jag lämnar här Kyrkans Tidning och går över till Svenska kyrkans bekännelse. Hur lär Svenska kyrkan? För kyrkan lär väl något annat, eller ...

Det får bli nästa blogg.

Kari och Victor hemma igen

Igår kom Kari och Victor hem från Nepal och de har mycket att berätta som blir för mycket att berätta vidare här. Men noteras kan att de undslapp monsunregnen som brukar komma vid denna tid. Det blir nästa svåra prövning för redan hårt drabbade nepaleser. Att bo i provisoriska tält som tar in vatten är inget vidare, vecka efter vecka, månad efter månad. Än värre blir det när vattenmassorna som kommet från bergen för med sig sten, jord och lera i mängd. Det finns inga tält som kan stå emot det. Det är också ledsamt att inse att det kommer att ta år innan skaror av människor kommer att kunna flytta in i hus igen.

Tältläger i Kathmandu

En positiv nyhet kunde Kari emellertid också berätta om. Nu byggs så kallade Earth Bag Houses. Det är en byggteknik vi inte använder i Sverige men som passar bra i ett land som Nepal. När grunden är lagd fyller man helt enkelt säckar med jord, sand och lera som sedan staplas på varandra. Väggarna kan sedan panelas på såväl utsida som insida om man vill, så syns inte säckarna. Om eller när det regnar och det når säckarna hårdnar jord, sand och lera och väggarna blir än starkare. Det sägs dessutom att ingen jordbävning i världen kan få ett sådant hus att rasa. Billigt är det också.

Jag har inte tidigare hört talas om denna teknik så jag letade upp den på nätet. Här nedan ser du en bild på det hela och genom att klicka på länken kan du se hur det byggs.

Earthbag house

https://www.youtube.com/results?search_query=earthbag

Gästblogg Victor Sunnliden, Att behålla enheten i Kristus

I dagarna har jag läst boken Ojämlikhetens anatomi , av Per Molander. Det är en politisk/filosofisk exposé över ämnet jämlikhet och vad vi kan göra åt det.

Inte jämlikhet mellan könen utan jämlikhet inuti ett samhälle. Boken är grundlig, lite för grundlig för att vara lättläst. Men den inleder med att lägga ut texten om varför samhället är ojämlikt och appellerar på ordet anatomi i titeln som att det är något biologiskt och nedärvt, våra olika förutsättningar.

Tabula rasa är en tanke som socialpsykologin har närt ett tag men som jag får intrycket av är på väg ut ur retoriken. Tabula rasa, ”vit duk”, går ut på att vi alla har exakt samma förutsättningar från födseln och att vi därefter formas. Man vet idag via forskning och longitudinella studier, även tvillingstudier att så är inte fallet.

Dessa olikheter gör att vi har olika förutsättningar när det gäller att ackumulera kunskap, positioner och resurser. Ojämlikheten i historien får sig en skjuts när mänskligheten börjar lära sig att lagra resurser av olika slag. Fram till dess blir skillnaderna inte lika märkbara.

Molander påstår att det är främst tre faktorer som bevisar att vi är av naturen olika. Att vi är olika kan tyckas som ett mindre kontroversiellt påstående, men tesen Molander driver är att olika är även ojämlika. Samhället är och förblir ojämlikt, det kan vi inte förändra men politik kan i viss mån stävja. De tre faktorerna som Molander pekar på är:

·         Vi föds in i olika resurser

·         Förmågan att erövra/med våld försvara

·         Förmågan att förhandla

Ingen människa är den andra lik på dessa tre områden. Allt eftersom livet fortgår så kommer individer att ackumulera olika mycket, lagra olika mycket och på så vis har samhället en anatomisk ojämlikhet. Enkelt uttryckt det som ligger i vår natur gör att vi kommer att ha olika mycket av såväl materiella ting som av immateriella ting. Immateriella ting kan vara känslor, erfarenheter, sociala förmågor etc etc

Efter att ha gått igenom de klassiska filosofierna liberalism och konservatism för att söka svaren på hur man via politik kan stävja dessa ojämlikheter och varför man överhuvudtaget skulle göra det. Så sammanfattar Molander problematiken med följande citat:

”Det är inte ojämlikheten som måste förklaras det är jämlikheten”

Med det menar han att ojämlikheten är av naturen given och något som ofrånkomligen finns där i vårt samhälle. För att skapa ett mer jämlikt samhälle måste upplevda inskränkningar göras i individers frihet. Men till vilken kostnad och när går gränsen för att det tippar över och kuvar så många individer att samhällets utveckling påverkas negativt?

Nåja, det är frågor som fortsatt debatteras och som kräver mycket mer nyanserade svar än vad politiken generellt idag kan ge oss.

Det som jag fastnade för var just påståendet att det inte är ojämlikheten som måste försvara sig utan jämlikheten. Jag gör då parallellen till kyrkan med litet k. Det är inte splittringen och söndringen som måste förklara sig. Den finns där av naturen och är en naturlig del av vår syndiga natur. Det krävs ingen energi eller fokus för oss att gå skilda vägar inom kyrkan med k. Det naturliga för oss är att starta egna grupperingar och samlingar. Utan att ha fakta för tillfället så visar väl ändå den moderna delen av kyrkohistorien att organisationerna vi formar inte håller sin ursprungliga form särskilt länge. Utmaningen bör därför inte vara att förhindra splittringen, det är ett omöjligt uppdrag. Utmaningen borde vara att behålla enheten i Kristus.

CA, art 11, Om bikten och 12, Om boten

Dessa två artiklar ligger så nära varandra att jag gott kan presentera dem tillsammans.  Den om boten beredde reformatorerna vissa besvär eftersom de uppfattade att boten förstods felaktigt. Det kunde, menade man, handla om att be x-antal böner,  ge allmosor eller företa en pilgrimsvandring för att få syndernas förlåtelse. Ja, till och med om att betala pengar, så kallad avlat, för att få syndernas förlåtelse. Var det så måste läran om boten reformeras och få en annan ställning.

Luther hade upptäckt att Gud förklarar oss rättfärdiga när vi sätter vår lit till Jesus och det Jesus gjort. För att denna lit skulle bli riktigt tydlig nöjde han sig inte med att säga "genom tron" utan lade till ordet "allena", så det blev "genom tron allena". Det är klart att det skar sig i förhållandet till de romerskt katolska.

Det fanns ännu ett skäl till oenighet. Romarna hävdade sju sakrament medan Luther nöjde sig med två, dopet och nattvarden. Men han var inte helt säker och kunde tänka att också bikten var ett sakrament. Jag tror det var ur ett själavårdsperspektiv. Det heter i artikel 11:

Om bikten lära de, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i kyrkorna, ehuru i bikten uppräknandet av alla synder icke är nödvändigt. Ty det är omöjligt,  såsom det står i psalmen: Vem märker själv, huru ofta han felar ...

Svenska kyrkan bekänner sig till bikten och det finns en ordning för den i handboken,  oftast återgiven i Svenska Psalmboken. Där kan du se hur bikten går till om du är intresserad. Du ska skilja mellan själavårdssamtal och bikt. Det är två olika moment.

I Svenska kyrkan har bikten en svag ställning eftersom vi slog ihop alla bikter till en enda gemensam och placerade den som inledning på högmässan. Där förlorade vi mycket och komplicerade samtidigt den första delen av högmässan som är Ordets gudstjänst. Men, men ...

Än värre är det med boten som nästan helt försvunnit. Det var i och för sig riktigt att den inte mer än undantagsvis bör ligga före bikten. Den bör oftast ligga efter bikten.

Luther omtolkade botens betydelse genom att hänföra till omvändelsen. I artikel 12 står det:

Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels förkrosselsen eller den ångest, som injagas i samvetet, då man insett sin synd, dels tron, som väckes genom evangeliet eller avlösningen ... Därpå böra följa goda gärningar, vilka äro botens frukter.

Det är en grundbult detta att endast Gud kan verka syndernas förlåtelse. Det vi människor kan och vill göra betraktas alltid som ett resultat av syndernas förlåtelse. Hur viktigt detta verkligen är förstår jag när jag läser färdigt och ser hur Luther avgränsar sig emot eller fördömer, som det hette på 1500-talet, fyra andra uppfattningar.  CA fördömer

1. dem som menar att kristna inte kan avfalla från tron
2. dem som menar att kristna inte alls behöver bikt och bot
3. dem som inte vill förlåta dem som bekänner
4. dem som menar att boten måste föregå bikten

Det går inte att klaga på att reformatorerna var otydliga. Hur det är med den saken inom Svenska kyrkan överlämnar jag till käre bloggläsaren att själv avgöra.

Hälsning från Nepal

Så har jag talat med Kari och Victor igen. De har idag varit på promenad i Gamla stan, det riktiga Kathmandu. De fick aldrig se vad jag såg eftersom mycket har raserats av jordbävningen. Här har ett ovärderligt kulturarv gått förlorat. Huset i vilket den levande gudinnan Kumari Bahal bodde, vid Durbar Square, är helt raserat. Om gudinnan överlevde vet jag inte, men 150 personer omkom i kvarteret. Jag berättade om henne i en blogg från 2 maj 2014, två veckor innan olyckan. Du hittar den bloggen här.

Inte desto mindre kunde de hitta en affär och nedan gör Kari affärer i den lilla butiken. Vi får väl se när hon kommer hem vad bytet blev.

Senare på dagen var det dags för mat och bilden nedan visar den goda måltiden.

I morgon ska Kari och Victor äta middag med Ben och Maria Westerling. De arbetar för Finska Missionssällskapet och besökte mig efter olyckan. Det visade sig att de lyssnat till mig för några år sedan då jag undervisade i Piäksamäki, Finland. Nu kom de med mat till oss på sjukhuset och de bad böner för Victor och mig. Välsignade människor. Jag är glad att Kari och Victor får träffa dem i morgon.

Sverigebönen

Morgonen började med att jag deltog i Sverigebönen. Det heter i Skriften:

Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller ... men mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker sitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.

Detta ord från 2 Krön 7:13f har blivit ledord gör en framväxande ekumenisk rörelse. Sedan ett antal år tillbaka finns en hemsida som du hittar genom att klicka här och som presenterar idén att samlas till bön för landet. Bönen för landet Sverige är förlagd till vår nationaldag, idag 6 juni.

Enligt uppgift har idag kristna bett till Gud för vårt land på mer än 200 platser. Det är en bra början. I Värnamo samlades vi 110 personer ute på Lidnäs och vad igenom de sju olika områdena som anbefallts.

1. Politiker och myndigheter, kungafamiljen
2. Guds församling på varje ort
3. Äktenskap och familj
4. Media
5. Utbildning
6. Arbetsplatser och näringsliv
7. Kultur- och idrottsvärlden

Det är rätt och riktigt att be för alla människor som bor eller vistas i vårt land. I början på 1900-talet växte en liknande bön fram i vårt land. Den rörelsen kom att delas i två traditioner vilka sedan i sin tur gav flera grenar. Jag undviker medvetet ordet splittring även om det i stunden var det. Jag tänker på den framväxande frikyrkorörelsen som sedan blev en rad olika samfund. Och jag tänker på folkkyrkan som också den födde en rad inomkyrkliga rörelser.

Men nu ser jag i backspegeln och om jag får tro att Gud verkade i det som skedde på 1900-talet väljer jag att hellre använda ordet mångfald än splittring. Vi tror väl att Gud leder oss eller åtminstone att han låter allt samverka till det bästa - för dem som älskar honom?

Sverigebönen kan inte vara tänkt som en nationalistisk bön som den kan ha varit i början på 1900-talet. Vad nationalismen ledde till vet vi alltför väl. Vår insikt måste väl ändå vara att Gud älskar alla människor som vistas i landet, främlingen likaväl som innevånaren.

En annan sanning som blir tydlig en sådan här idag är att Gud bara har ett folk om än fördelade på olika samfund. Denna ekumeniska förståelse växer sig allt starkare. Vi kan inte längre acceptera att samfundet fungerar som en tvångströja. Det är en befrielse att få kränga av sig den. Det betyder inte att jag måste lämna mitt eget sammanhang, lika lite som att jag behöver överge gamla vänner bara för att jag träffar nya.

Det gäller att kunna skilja mellan teologi och organisation, mellan den eskatologiska församlingen och samfundet. Det har den här dagen hjälpt mig med.

CA, art 10, Om nattvarden

Frågan om nattvardens plats och betydelse var en av de viktigaste för reformatorerna. Det verkar för mig som att just bakgrunden var avgörande.

Det är tveklöst så att nattvarden ända från det att den instiftades av Jesus hade en central och samlande betydelse. Till en början var den ett delmoment i en vanlig judisk måltid. I samband med den dagliga måltidsbönen, brödsbrytelsen, påmindes de församlade om 1) Jesus, vem han är,  vad han gjort/gör och 2) om att han var/är närvarande. Kanske borde jag också lägga 3) det kommande bröllopet, festen och måltiden. De första kristna visste att de var trolovade med Jesus Kristus. Så långt var det inga problem. Men sedan spred sig liv och lära. Redan Paulus måste påminna dem i Korint om att inte glömma bort instiftelseorden.

Samtidigt verkar det för mig tydligt att Paulus var överens med de andra apostlarna om att ta vara på och noggrannare tradera de ordningar Jesus faktiskt gett dem. Jesus hade sagt till sina apostlar: så ofta ni gör detta, gör det till min åminnelse. Jesus hade efter uppståndelsen sagt till sina apostlar: om ni förlåter någon hans synder ...

De hot och den oordning den unga kyrkan utsattes för redan på 50- eller 60-talet e Kr löstes genom att apostlarna utsåg sina pålitliga efterträdare och gav dem uppgiften att förvalta sakramenten,  att på det sättet 4) hålla samman församlingen och se till att nattvarden 5) delas ut rätt.

Luther menade att nattvardens plats i prästernas händer blivit ett sätt att kontrollera folket, ja till och med att kontrollera Herren själv som man låst fast vid brödet och vinet.

Min avsikt är inte att redogöra för nattvarden eller att polemisera med romarna utan att stryka under att nattvarden är given åt församlingen!  Nattvarden tillhör inte prästen. Nattvarden tillhör församlingen.  Detta var reformatorernas stora upptäckt och den utlöste ett enormt uppvaknande i Europa. Det tror jag att påven och den stora kyrkan skakades om rejält. I samband med denna väckelse uppstod många riktiga, men också oriktiga tolkningar av nattvardens plats och betydelse. Katolikerna anklagade reformatorerna för att förneka att brödet och vinet är Kristi sanna kropp och blod. Om detta uppstod en strid som var mer än en ordstrid. Påvens varningar och kritik besannades i det att många faktiskt förnekade att brödet och vinet förvandlades till Jesu Kristi sanna kropp och blod. Nattvardsfirandet blev ett högtidligt sätt att minnas Jesus. Men så inte för Luther. Artkel 10 lyder:

Om Herrens nattvard lära de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda. 

Den lutherska reformationen syftade till att bryta felaktiga mönster som uppstått och att restaurera de ursprungliga. Luther ville att de troende skulle få både av brödet och vinet. Vidare att nattvarden var de redan frälstas måltid, de troendes måltid. Nattvarden är vad jag förstår inte främst kopplad till frälsningen utan till helgelsen. Den är inte ett frälsningsmedel utan ett nådemedel. Här finns det anledning att vara vaksam också i vår tid.

Kari i Nepal

Nu har jag skypat (hur stavas det?) med Kari. Skype är fantastiskt i ett sådant här läge. Bra bild- och ljudöverföring. Dessutom gratis. Vad mer kan man önska?

Victor har jobbat med att bära tegel. Det gäller att röja upp vid en av kyrkorna och att göra det när inte solen är som starkast. De är många som hjälps åt och det kan behövas. Här behöver ingen vara arbetslös. Det är handkraft som gäller. De har inte ens tillgång till en skottkärra. Efteråt var Kari och Victor hembjudna till pastor Nico på middag. De var 14 personer och det bjöds på ris, linssoppa och kyckling. I Nepal lägger man mycket ris på tallriken, slår över linssoppan, blandar och äter med händerna.  Lite ovant för de mina så Kari fick en sked.

Det har funnits anledning för dem att fråga sig vilken vilken nytta deras besök gör och det bibelord som aktualiserats fann de i Ordspr 3:27ff:

Neka inte den behövande hjälp, när det står i din makt att ge den. Säg inte till din nästa: "Kom tillbaka senare, imorgon ska jag ge dig", fastän du kunde hjälpa genast.

I samtalet med pastor Nico kunde de urskilja följande. Katastrofhjälp är en sak som naturligtvis uppskattas. Tyvärr har inte tullen kunnat släppa igenom allt som skickats och det visar att nepaleserna själva måste organisera sig bättre med mindre byråkrati. Jag misstänker att kastväsendet är ett väldigt hinder för effektiviteten.

Något annat som blivit tydligt är vad de kallar volontärturism. När katastrofen händer kom många volontärer som inte förstod hur det fungerar i Nepal. De uppträder ofta som dem som vet bäst och många är mest i vägen.  Åtskilliga har fått resa hem med oförrättat ärende. Kanske är våra hjälpinsatser gjorda i eget intresse, ett sätt att få uppmärksamhet och erkännande.

Det tredje sättet att bistå bygger på långsiktighet. Här utgör Ungdom med Uppgift (UMU) ett gott exempel. I Nepal med omnejd finns ett hundratal ungdomar som stannar under några år och arbetar i arbetslag. Kari och Victor ska idag besöka ett par av dessa sociala företag, företag som bemannas främst av kvinnor som räddats från annan verksamhet, klicka här https://vimeo.com/60247477

Det fjärde sättet och kanske det viktigaste är att hjälpa till på begäran. Den mer långsiktiga förändringen måste nepaleserna själva önska sig. Det ska mycket till för att ändra den av hinduismen låsta kulturen som håller människorna fångna. Men jag tror att vi västerlänningar hjälpea dem att få upp ögonen för att det är möjligt att utvecklas.

Jag berättade om den syrisk-ortodoxe prästen som såg allt i ett tusenårigt perspektiv och Kari menade att också i det perspektivet kan den lilla insatsen eller hellre det äkta mötet med en annan människa få avgörande betydelse. Paulus säger att vi vandrar i förberedda gärningar. Kristus har verkat och verkar bland nepaleserna och vi kan upptäcka det och samarbeta med Honom som har makt att förändra. Det är en strålande insikt som fyller mig med glädje.

CA, art 9, Om dopet

Den här artikeln om dopet måste i hög grad förstås i det sammanhang den skrevs, särskilt med tanke på alla de kontroverser som följt ända in i vår tid. I ett historiskt perspektiv tror jag det handlar om sakramenten, det vill säga hur fungerar dem? Hur många är dem? De allmänneliga kyrkan räknar nog med sju om vi ska vara ärliga. Luther stannade vid två eller tre, men erkände de andra som sakramentala handlingar, heliga handlingar,  till exempel äktenskap och prästvigning.

Den här artikeln är därför mån om att befästa gemenskapen med den allmänneliga kyrkan.  Vi lär att det är Gud som handlar i dopet. Luther höll fast vid att Gud på ett allmänt sätt visar sin rättfärdighet och erbjuder den som en gåva till alla människor. Det som sker i dopet är samma sak men på ett personligt sätt. Ditt dop är Guds sätt att erbjuda och skänka just dig Guds rättfärdighet. Av det här skälet avgränsade sig Luther mot dem han kallade vederdöpare,  sådana som underkände denna Guds gärning i det att de lade betoningen på individen och dennes tro. Det blev en förskjutning från Gud till människa som Luther menade strider mot Kyrkans bekännelse och han därför inte kunde acceptera. Artikel 9 lyder:

Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.

De fördöma vederdöparna som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet.

Nu tog Luther inte bara avstånd från de som i Sverige kom att bli baptister, pingstvänner med flera utan han tog också avstånd från Romersk-katolska kyrkan som enligt honom inte ansåg dopet tillräckligt utan också hävdade att avlaten, vigvatten och salt, vallfarter, brödraskap, helgondyrkan med mera behövde komlettera dopet. Hade han haft direkt inflytande på vår Svenska kyrka och vår tid är jag rätt säker på att han blivit lika förfärad som då, eftersom dopet ska delas ut rätt.

Det är trots allt ofrånkomligt att dophandlingen utförs i Guds namn, att Hans verk i och genom Jesus, måste få vara i centrum, inte dopsällskapets önskningar eller ens barnets välkomnande till världen! Det heter i artikeln att barnet erbjuds nåden och bärs fram till Gud. Vill du tro det? Vill du ta kallelsen till lärjungaskap på allvar? Det är högst relevanta frågor men skulle jag stryka under det alltför tydligt i dopsamtalet riskerar jag att de väljer en annan präst, anmäls till domkapitlet, förklaras illojal mot Svenska kyrkan och/eller får veta att jag är olämplig.

Frågan om dopet blev gigantiskt stor och har vållat kyrkan stora sår men jag tror att tiderna nu förändras. De olika samfunden får alltmer rikta in sig på sådant som förenar, och det är mycket, och på att bygga församlingar som är trovärdiga. Det gäller också Svenska kyrkan - i hög grad.

CA, sammanfattning av art 1-8

Tänkte punkta upp några lärosatser som Svenska kyrkan bekänner sig till, repetera de åtta första artiklarna. Men först vill jag berätta att kära hustrun Kari nu har följt med Victor till Kathmandu, Nepal. De landade för några timmar sedan och Kari ringde hem och berättade att allt har gått bra och att de nu installerat sig. Hon skickade med några bilder som du ser.

De två bilderna till höger visar hur det har gått med tonvis mat, filtar och tält.
Tullen i Nepal hinner inte gå igenom allt och då blir det liggande. Arma människor.

Själv fick jag idag brev från Universitetssjukhuset i Linköping. Överläkaren ringer mig nästa måndag, har sjukskrivit mig juni månad ut och kallar mig till ny röntgen i augusti/september. Det var inte vad jag hoppats, men sannolikt det bästa.

Så till det riktigt viktiga, Confessio Augustana,  CA, Svenska kyrkans bekännelse. Om jag lyfter några punkter kan det se ut så här: Svenska kyrkan bekänner sig till

1. den Treenige Guden, enligt den allmänneliga Kyrkans trosbekännelser. Denne Guden är aktiv i historien och du bör räkna in Hans närvaro i ditt liv.

2. läran om arvsynden, det vill säga att ingen människa har genom födseln rätt relation till Gud. Tvärtom,  alla människor står i personlig skuld till Gud. Som om det inte räckte har det också eviga konsekvenser.

3. Gud som åser inte passivt människornas vilsenhet utan låter sin Son bli människa genom jungfrun Maria, för att rädda oss. Denne Jesus är och förblir sann människa. Också efter uppståndelsen från de döda fortsätter han att be för oss, försvara, beskydda, helga och leda oss rätt. Vi väntar på hans återkomst.

4. Gud son visar sin rättfärdighet när Han låter Jesu korsdöd vara det slutgiltiga försoningsoffret. I Jesus får människor ett rätt förhållande till Gud och förklaras rättfärdiga då de sätter sin lit till honom.

5. prästämbetet som har sitt ursprung i den ordning Jesus gav de sina. Det utgör garantin för att Guds Ord förkunnas rent och sakramenten delas ut rätt.

6.  den nya lydnaden. När människan har fått ett rätt förhållande till Gud upprättas den nya lydnaden. Den helige Ande blir drivkraften och lydnaden övergår från att endast ha varit en lagens lydnad till att bli en trons lydnad. Det är först genom tron på Jesus som lagen kan fullbordas.

7. Kyrkan kommer till uttryck i de heligas gemenskap. Den blev till genom, står i och lever av att Guds Ord förkunnas rent och sakramenten delad rätt.

8. Guds Ord gör sakramenten giltiga, inte prästen även om denne är ett redskap. Detta kan aldrig göras om intet.

Confessio Augustana eller Augsburska bekännelsen gemensam för alla evengelisk-lutherska kyrkor
 från 1531. Den skrevs för att visa att de evangeliska-lutherska kyrkorna INTE är
sekteriska utan bekänner sig till en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka.

Det är en fantastisk bekännelse Svenska kyrkan står på. Den är så viktig att den bör betonas och spridas till allmänhetens kännedom, särskilt i en kyrka som säger sig vara folkkyrka. Och även om rättvisefrågor, miljöfrågor och HBTQ-frågor är viktiga leder de människorna helt fel om de överordnas Bibeln och Bekännelsen. Men vi väl hjälpas åt så inte det sker.

För övrigt har jag nu med stort intresse läst biskop Fredrik Modéus avhandling., men den ska jag återkomma till.