CA, art 8, Vad kyrkan är

Den här artikeln hör nära samman med den förra. Den kom till av en särskild anledning. Det var nämligen så att en gren inom fornkyrkan ville underkänna vissa biskopar och präster. När förföljelserna pågick som värst var det inte alla biskopar och präster som blev martyrer. Det fanns också de som gick staten till mötes genom att till exempel erkänna Roms gudar, genom att lämna ut de dyrbara Evangelieböckerna, överge eller förråda sina bröder och systrar. När sedan förföljelsen ebbade ut ville många av dessa biskopar och präster återvända till församlingen. Frågan var då; ska vi låta dem återfå ledande ställning inom församlingen? Kommer Gud att ta emot dem? Kommer de dop och de mässor de celebrerar att vara giltiga? Så uppstod delade meningar inom församlingen om och hur dessa kunde komma tillbaka.

Kyrkofadern Augustinus (354-430 eKr) menade att vi alla är ofullkomliga och att sakramentens giltighet inte kan vara beroende av biskopens eller prästens moral. Sakramenten måste bli giltiga därför att Gud själv har instiftat dem och gör dem giltiga. Biskopen eller prästen blir därmed bara ett redskap. Artikeln inleds med följande ord:

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga äro med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. ... De fördöma ... sådana, som påstodo, att man icke i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster,  och ansågo, att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

När jag skriver detta påminns jag om en präst i Hjämseryd. Det måste ha varit i mitten på 1800-talet som var kraftigt berusad när han skulle döpa ett barn. Han var tydligen så plakat att han döpte barnet i fel ände. Han öste vattnet över barnets fötter i stället för på huvudet. Det ledde till att han anmäldes till Domkapitlet och prickades. Men han prickades inte för att han var berusad utan för att han döpt i fel ände!

På något sätt har denna artikel blivit tänkvärd igen i vår tid. Jag tänker då inte endast på innehavaren av prästämbetet, om det är rätt präst, utan också på diskussioner om det går att använda alkoholfritt vin eller glutenfritt bröd. Det har berättats för mig att det var svårt för prästerna att få fram vin på 16- och 1700-talet till nattvardsgångarna. Då fanns det förslag på att man i stället skulle kunna använda den svenska drycken brännvin eller möjligen öl. Biskoparna sa emellertid nej - vid det tillfället.

Det finns knappast någon idag, det vill säga i vår lutherska tradition, som rent ut säger att sakramenten är ogiltiga, MEN det är illa nog att det skapats eller skapas osäkerhet i frågan. Den gamla diskussionen lever än.

Om du är osäker kan du antingen stödja dig på artikel 8 eller kan du helt enkelt välja vilken gudstjänst du går till. Vid ett tillfälle var jag med om ett frikyrklig nattvardsfirande. Jag hade själv predikat på kallelse men visste inte att det också skulle vara nattvard. Den leddes inte av någon präst och brödet och vinet var kex och saft. Teologin bakom firandet stannade vid en åminnelse och om instiftelseorden brukades minns jag inte. Intentionen hos "celebranten" var en annan än den jag var van vid. Jag minns att jag tänkte: om detta är giltigt är det bra och om det inte är giltigt skadar det mig inte. Så kunde också jag delta även om jag inte skulle gjort det annars.

Det är sant att Augustinus brottades med frågan för mer än 1500 år sedan och att CA skrevs för 500 år sedan, men det är inte så dumt att känna till fädernas frågor, kamp och svar. Jag önskar att denna kunskap ett "rätt" förvaltande hade fått gå vidare inom Svenska kyrkan, som hon också vill åtminstone enligt sin egen bekännelse. 

FIFA

Ikväll blir det ingen tyngre blogg om kyrkokampen. Jag har diskuterat med min kyrkoherde vilket jag är glad och tacksam för. Se kommentarer till bloggen "Prästens plikter". Pär-Magnus har förtjänster och jag hoppas samtalet kan fortlöpa i samma anda, särskilt för andras skull.

Nu får jag istället ägna några rader åt fotbollen. Vad som utspelar sig inom FIFA är alldeles otroligt. Jag säger bara Sepp Blatter och korruption.  Det är inte bara kyrkan som kämpar utan också FIFA. Två reflektioner måste jag göra. Inga färdiga åsikter.

För det första ligger det kanhända något i vad Rysslands president V Putin säger. Amerikanarna brer ut sig. Jag har tänkt på det förr, detta att vi alltid utgår från mänskliga rättigheter. Självklart är jag för dessa, men inser också att andra kulturer lever i andra system. Inom islam tillämpas gärna sharia-lagar. De anses av oss västerlänningar som förtryckande vilket de också är enligt vår norm.  Samtidigt om folk finner sig i dem och lever efter dem - vad är då problemet? Vi får också problem om vi inte lever efter våra västerländska normer.

Nu finns olika statsskick, olika kulturer och normer.  Är tanken den att alla ska bli amerikaner?

För det andra stryks ofta undet att idrott och politik inte hör ihop. Det sägs också om religion och politik. Till och med Kristdemokraterna menar att de två ska skiljas åt. Jag hör och förstår den fina tankegången, men stämmer den? Ikväll står reportern Peter Lövgren på Aktuellt och menar att politik och fotboll solklart hör ihop. Därför ska Israel uteslutas från FIFA.

Det blir allt mer uppenbart för mig att folken behöver få tydliga allmännmänskliga värderingar. Skolorna i alla länder borde undervisa filosofi, religion, etik och retorik redan i småskolan. Hur ska människor annars kunna orientera sig i det kaos som råder i världen?Förresten varför inte börja ned konfirmanderna?

CA, art 7, Om kyrkan

Denna sjunde artikel liknar en grundbult i det reformatoriska systemet. Som vi har sett upptäckte Luther att Gud var vänligt sinnad mot honom och mer än gärna ville ge honom och låta honom leva i syndernas förlåtelse. Det blev därför av högsta prioritet att prästämbetet var ett predikoämbetet. Evangeliets ord skulle förkunnas rent så det inte gick att missförstå. Ordet skulle tas emot och sakramenten, det vill säga dopet och nattvarden skulle förvaltas rätt. Så här lyder artikel sju i sin helhet:

Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärderlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, (gemenskap), i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (utdelas). Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten (sakramentens utdelande). Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna formet för gudsdyrkan överallt äro lika.

Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.

Orden inom parentes står för biskop Aurelius översättning. I en kommentar skriver han att samfund fanns inte vid den här tiden, men gemenskap. Det tycket jag var intressant därför att min bok har titeln De heligas gemenskap, men också därför att jag igår fick vår nye biskop Modéus avhandling som handlar just om gemenskapen, gudstjänstgemenskapen. Jag har ännu inte läst mer än ett par hundra sidor så jag ber att få återkomma.

Reformatorerna var måna om att evangeliets skulle förkunnas och kyrkan eller församlingen bestod av människor som tog emot Ordet i sina hjärtan. Idag 500 år senare är det inte bara jag som menar att artikel sju inte räcker till eller helt svarar mot vår tid. En första fråga blev: var ska vi lägga betoningen? På predikan eller på mottagandet? Som du förstår får det konsekvenser för vår syn på kyrkan. En andra fråga är: hur ska vi förstå gemenskapen? Det är för övrigt vad Modéus avhandling handlar om.

Luther tyckte inte om ordet kyrka. Han tyckte det var för oprecist. Han talade hellre om de kristna. Han såg inte främst kyrkan som ett Guds redskap för mission utan kyrkan var ett resultat av förkunnelsen. Kyrkan är något som uppstår, något än så länge ofullbordat.

Kyrkan är till sitt väsen osynlig för ögat, men det finns tecken som gör att vi kan känna igen kyrkan. Där Ordet förkunnas rent, dopet och nattvarden förvaltas och delas ut rätt, där löse- och bindenyckeln används och präster vigs,  där bön och lovsång lever och kristtrogna trakasseras och förföljs DÄR kan man veta att Kyrkan är. Dessa sju kännetecken blir kriterier som gör att också vi kan känna igen "den sanna församlingen". Det är fortfarande så att kyrkan är fördold. Kännetecknen är helt säkra men i församlingen finns både troende och otroende människor. Och så måste det få vara i den här världen. Detta blir tydligt i nästa artikel, 8, som heter "Vad kyrkan är".

Svenska kyrkan i sin bekännelse är mån om en ren förkunnelse och ett rätt förvaltande av sakramenten även om det i praktiken kan vara lite si och så med det. Tyvärr ingår inte den rena förkunnelsens konst längre i prästutbildningen. Det är ibland svårt att se Luthers kännetecken i våra församlingar.

Jag är ivrig att läsa vidare i Modéus avhandling därför att jag tror att han ser nödvändigheten att återupptäcka kyrkans och församlingens sanna väsen. Jag tror han ser behovet av att göra radikala förändringar i Kyrkoordningen och uppmuntra de kristna att bygga församlingar. Jag får återkomma när jag gått igenom CA, läst färdigt avhandlingen och fått se hur koinonian utvecklas. Vi lever i en mycket spännande tid.

CA, art 6, Om den nya lydnaden

I de fem första artiklarna beskriver reformatorerna själva hjärtpunkten i reformationen som inte är en från den allmänneliga Kyrkan ny lära. Det är en del av förklaringen till dessa bloggar. Tyvärr är tongångarna inom Svenska kyrkan annorlunda eftersom reformationen där ofta beskrivs som förändringar av den kristna tron. Det som var en anklagelse från den Romersk-katolska kyrkan mot reformatorerna har idag blivit en ära för många inom Svenska kyrkan. Vi anses förändra tron i det att vi "går före". Det är mot detta jag vill protestera.

Den sjätte artikeln är en följd av de fem första. Den handlar om den nya lydnaden och redan genom rubriken skiljer sig denna lydnad från den gamla. Den gamla lydnaden är lydnad för lagen. Den är ett tvång och utövas av fri vilja eller av rädsla för straff. Med den nya lydnaden är det annorlunda. Den är en lydnad för evangeliet. Den utövas i frimodighet och i glädje, utan tvång. Den är ett resultat av ett förvandlat liv. Inte heller här är det läge att försöka svara på alla frågor eller gå in på detaljer. Reformatorerna återkommer till ämnet i artikel 12 om boten, artikel 18 om den fria viljan och artikel 20 om tro och goda gärningar.

Det viktigaste för reformatorerna var att människan inte kan bidra till sin frälsning utan att all ära måste gå till Herren Jesus. Kontroverserna handlade ofta om människorna kan bidra till frälsningen ellet inte. Denna kontrovers utgör bakgrundrn till artikel 6 som inleds med följande ord:

Vidare lära de, att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja, icke för att vi skola tro, att vi genom dessa gärningar förtjäna rättfärdiggörelse inför Gud. Ty syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse mottages genom tron ...

Gärningar är goda när de sker efter Guds vilja och är till glädje för honom eller medmänniskan, MEN de leder inte till frälsning. De är ett resultat av frälsningen. Så lyder hjärtpunkten i Svenska kyrkans bekännelse och den borde vi lyfta fram hellre än de så kallade miljö- eller rättvise frågorna. Inte för att det är fel att värna om miljön eller arbeta för rättvisa. Tvärtom. Men dessa frågor leder människorna fel om inte "det enda nödvändiga" står klart.

Paulus skriver i inledningen av Romarbrevet att han vill medverka till att upprätta "trons lydnad". Han predikar därför evangelium och vet att det har kraft att förändra människors liv. Det nya livet utgör den kristnes drivkraft. Den kristna människan önskar av hela sitt hjärta att Guds vilja ska ske. Paulus talar om den kristnes liv som ett liv "i Kristus" och som en vandring i Anden. I vår tid tycker jag mig förstå att just undervisningen om den nya lydnade kunde vara en undervisning om hur människan vandrar i eller efter Anden. Det är en oerhört spännande vandring, men den förutsätter med nödvändighet artiklarna 1-5 för att inte förvandlas till sin motsats, en lagens lydnad.

Prästens plikter

När jag var ny prästvigd fick jag ofta höra kommentarer. Den vanligaste handlade om att prästen bara jobbade på söndagen. Det var tydligt att många av mina vänner inte hade en aning om vad en präst gör förutom att predika. Tyvärr tror jag inte att folk i allmänhet vet bättre idag, ibland inte ens de anställda.

Nu har prästens ställning i samhället förändrats mycket sedan 1978 då jag prästvigdes. Det är en naturlig utveckling, men mer anmärkningsvärt är att prästens roll och ställning inom kyrkan, läs Svenska kyrkan, förändrats. Gång efter annan möter jag människor inom kyrkan som inte vet annat än att prästen är anställd. Och visst är vi i hög grad anställda numera med villkor som de flesta andra arbetstagare.

Begreppet ämbete finns inte längre. Den succession som fäderna kämpade för sätts nu i fråga.  Nu används i stället begreppet "vigningstjänst" och innehållet är inte givet. Präster och diakoner kan ha väldigt olika inriktning på sina tjänster. Då tar jag fram mitt prästbrev, beskrivningen av mitt uppdrag, min legitimation, om du vill. Jag läser:

... blivit denna dag i Svenska kyrkans ordning enligt apostolisk sedvänja med bön och handpåläggning till det heliga prästämbetet vigd.

Han förklaras fördenskull från denna dag behörig att utöva alla de plikter, som enligt Guds Ord och Kyrkans ordning åtfölja detta ämbete. Han är betrodd med försoningens ord såsom ett sändebud å Kristi vägnar, utsänd att förkunna det evangelium, som är en Guds kraft till frälsning. Han äger att förvalta de heliga sakramenten enligt sin Herres instiftelse. Han ska lösa och binda under samvetsgrant aktgivande på Guds lag och löften. Han skall vara en herde för den hjord,  där den Helige Ande satt honom till föreståndare.  Han är församlingens lärare,  som skall tillrättavisa och förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken, och tillika dess vägvisare,  som skall vara ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i tro och i renhet. Han är ock kallad att dela sin herres smälek och uppfylla sitt mått av Kristusbedrövelser.  Han skall lyda Gud mer än människor och icke frukta för dem, som väl kunna dräpa kroppen,  men sedan icke hava makt att göra något mer.

Såsom Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter äger han ock löften om bistånd av den Herre, som förbarmar sig över sina tjänare och lovat vara med dem alla dagar intill tidens ände.

Prästämbetets innehåll kan inte vad jag förstår ändras. Enligt Svenska kyrkans bekännelse kommer kallelsen från Gud, känns igen av biskopen som enligt apostolisk sedvänja sätter in kandidaten i ämbetet och förmedlar uppdraget. Prästen ansvarar i första hand inför Gud och biskop och ska kunna göra räkenskap inför dem. Ja,men är inte kyrkopolitikerna arbetsgivare nu för tiden?

Jo, och som jag förstår det är det i grund de förtroendevaldas uppgift att med hjälp av organisationen underlätta och stödja prästen i dennes kall.

CA, art 5, Om predikoämbetet

Den reformatoriska upptäckten handlar om Guds gemenskap med oss människor. Gud är vänligt inställd till oss människor, men den handlar också om att vi människor bejakar vad Gud har gjort och låter honom placera oss "i Jesus Kristus". Om människan ska kunna sätta sin lit till Gud måste hon få höra om honom, vad han gjort och vill med oss. I artikeln sägs:

För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem som hör evangelium frambringar tron, var och när det behagar Gud ...

Därför har Gud kallat och avskilt några att vara hans språkrör. Dessa har ett särskilt uppdrag, ett särskilt ämbete och ska vara "rätt kallade" för att få predika offentligt och förvalta sakramenten.

Denna artikel måste dels förstås tillsammans med de fyra första artiklarna och dels som ett resultatet av den reformatoriska upptäckten. I denna artikel betonas vikten av predikan som en förutsättning för tron. I den finns en avgränsning mot dem som menar att man kan komma till tro utan att Ordet förkunnas. MEN här finns ingen avgränsning mot det apostoliska ämbete som Herren Jesus själv instiftade.

Romersk-katolska kyrkan gick hårt åt reformatorerna som de menade gjort uppror mot dess biskopar och präster. Nu anklagades de för att ha förvanskat och övergett den allmänneliga förståelsen av ämbetet, det ämbete som hållit ihop kyrkan i 1500 år. Det är i det sammanhanget vi ska läsa artikeln där reformatorerna lyfter fram ämbetets huvudsakliga uppdrag - men utan att förneka dess övriga uppdrag.

Denna artikel var med andra ord ifrågasatt och därför skrevs sedan ytterligare en skrift för att förtydliga.  I denna (Augsburgska bekännelsens apologi) sägs:

att vi synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan, (Romersk-katolska kyrkan, HS) ehuru dessa tillkommit genom mänsklig myndighet.  Ty vi veta att fäderna i gott och nyttigt syfte inrättade denna ordning, såsom framgår av de gamla kyrkolagarna. Men biskoparna taga sig före att antingen tvinga våra präster att avstå från och förkasta den lära, som vi bekänna, eller dräpa de olyckliga och oskyldiga ... Detta är grunden till att våra präster icke erkänna dessa biskopar ... Våra samveten ha med avseende härpå intet att befara, ty få vi veta, att vi företräda en sann,  riktig och allmännelig kristen bekännelse ...

När reformationen nådde Sverige var kyrkan mycket mån om att bevara detta ämbete. Långt in på 1900-talet var Svenska kyrkans ledning noga med att successionen, klicka här, skulle förvaltas enligt den allmänneliga kyrkans tro. Idag anses inte detta viktigt och även om biskoparna idag inte dödar präster kan de medverka till att de "köps ut".

Det finns mycket att säga om "rätt kallelse", rätt förkunnelse och rätt sakramentsförvaltning. Det ligger i sakens natur att det kan bli fel på alla punkter. Här får vi nöja oss ned att konstatera att Svenska kyrkan, enligt sin egen bekännelse, säger sig vilja hålla fast vid den apostoliska successionen. Hur det är med den saken får jag nog lämna därhän.

CA, art 4, Om rättfärdiggörelsen

Det främsta resultatet efter att Gud visat sin trofasthet och försonat oss med sig är att vi kan förenas med honom, genom tron, i Jesus Kristus. Förenade med honom, satta i gemenskap, med honom har vi frid med Gud, oss själva och andra.

Den fjärde artikeln i CA, Svenska kyrkans bekännelse,  handlar om rättfärdiggörelsen.  Martin Luthers upptäckt av vad den innebär av gemenskap med Gud är själva hjärtpunkten i reformationen. Eftersom Guds rättfärdighet heter, på latin, Iustitia Dei, trodde Luther att det handlade om juridik, om etik och moral. Det trodde nog de flesta på den tiden och kanske tror de flesta svenskar fortfarande så. Om nu någon alls reflekterar över begreppet. Jag umgås mest med bekännande kristna men bland dem hör jag ofta att vi måste sluta använda sådana teologiska termer. Ingen förstår dem, heter det, men jag börjar undra om det inte är så att de själva inte begriper och därför vill undvika teologin.

När Luther föreläste från Psaltaren insåg han att rättfärdighet inte har med juridik att göra utan med gemenskap. Den människa som har det rätt ställt med Gud är rättfärdig!

Det judiska begreppet uttrycker den gemenskap Gud har ingått med Israel. När juden håller sig till den gemenskapen, till det förbund Gud har ingått med människan, är hon rättfärdig. Nu är det förvisso så, enligt kristen tro, att ingen människa kan leva upp till "alla de bud" han har gett oss. Det finns bara en som kan det - han själv - Jesus Kristus. Men om vi håller oss till honom, som fullbordat allt, "räcker det". Då får vi del av allt han vunnit. När Luther upptäckte detta förvandlades hans liv. Han föddes på nytt, enligt egen utsago, och blev en kristen.

Det står i den fjärde artikeln:

Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att syndernas förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom 3 och 4.

Detta är den artikel med vilken Svenska kyrkan står och faller. Det vore närmast katastrof om inte åtminstone de förtroendevalda i allmänhet och de anställda i synnerhet hade detta helt klart för sig. Det är också huvudsyftet med alla verksamheter att människor genom tron på Jesus först ska bli lärjungar, lära känna Gud och av honom förklaras rättfärdiga.

Biskop Carl Axel Aurelius återger ett ord av Luther som är mycket värt att tänka på. Luther säger:

Om syndaförlåtelsen talar vi på två sätt. Å ena sidan hur den förvärvats och vunnits och å andra sidan hur den utdelas och skänkes.

I denna bekännelse finns ingenting som skiljer oss från Romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska eller andra kristna. Detta är helt enkelt kristen eller allmänkyrklig tro och bekännelse. Jag älskar denna tro genom vilken jag fötts på nytt, men jag mår riktigt illa när den förvanskas eller döljs för allmänheten.

Nya tongångar?

Nu har 2014 års kyrkostatistik presenterats. Siffrorna visar, som vanligt är jag benägen att säga, minskat deltagande. Det är naturligtvis inte roligt, i synnerhet inte för de som ansvarar för verksamheterna därför brukar dessa uppgifter förklaras och förringas. Biskop Esbjörn Hagberg oroas inte för den nedåtgående spiralen. Han säger i Kyrkans Tidning, 21/2015:

Det är ingen idé, det tar bara onödig kraft ... Man kan dra vilka slutsatser som helst utifrån siffror, men finns människor i en bygd kommer man alltid att fira gudstjänst ... Vi behöver inte vara dystrs, vi tror på uppståndelsen. 

Biskopen säger inte som den falske profeten att allt står väl till och jag tror inte heller han menar det. Hans sista ord är "uppståndelsen". Inledningsvis talar han om att få fler deltagare till gudstjänsten, om att bygga delaktighet och ett gedighet genomarbetat innehåll.  Vidare att vi ska finnas där människor finns,  fysiskt och mentalt, och möta dem i deras verklighet.

Då är tidningens ledare mer tydlig och utförlig när Brita Häll skriver undet rubriken Fokusera på innehåll i stället för siffror" . Hon konstaterar att det faktiskt pågår ett tapp som liknar gravitationslagen. Sedan skriver hon att det är likadant inom frikyrkan. Inom frikyrkan rör man sig bort från spontanitet mot liturgi och inom Svenska kyrkan gör man tvärtom. Gudstjänsten inom Svenska kyrkan prövar att föra in mer spontanitet och variation och fler ideella medarbetare. Jag känner igen detta sedan decennier, men sedan kommer nya tongångar:

Predikan är också en manifestation i gudstjänsten av att det finns något mer för den enskilde att lära sig, något att tillägna sig som man inte självklart har från start, något att vara nyfiken på, uppröras över, överraskas av. 

Människor är inte trötta på ord. Det vi är trötta på är tomma ord, oengagerat tal. Ord som befriar har samma kraft som de alltid haft. Det är idag, liksom tidigare,  predikantens privilegium och utmaning. 

Här finns visserligen inte ett ord om Jesus och högmässan som ett möte med honom men finns här ändå inte en antydan om riktning? Både hos biskopen och ledarskribenten. Är jag alltför välvillig om jag tycket mig ana nya tongångar?

CA, art 3, Om Guds Son

CA, kärnan i Svenska kyrkans bekännelse, är fantastisk på många sätt. Jag tycker mycket om den "rätta läran" eller sättet att beskriva den kristna bekännelsen, den som förenar alla oss kristna. Jag säger som en kollega sa vid tillfälle: "Jag älskar Svenska kyrkan ... sådan hon är enligt sin bekännelse." Lika mycket som jag älskar Svenska kyrkan lika illa tycker jag om förnekelsen. Också i det avseendet är jag på reformatorisk mark eftersom reformatorerna ofta avgränsade sig mot villolärarna. Men då ska man komma ihåg att på Medeltiden var bara en religion tillåten. Idag är situationen annorlunda.  Vi lever i ett mångkulturellt land med frihet till religionen och måste naturligtvis acceptera det. Men de eviga sanningarna förändras väl inte bara för att tiden förändras?

Jag tror att jag ska citera CA, art 3 ordagrant:

Vidare lära de, att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig natur i den saliga jungfrun Marias liv, så att de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga,  oupplösligt förenade i personens enhet, äro en enda Kristus, sann Gud och sann människa,  född av jungfru Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer icke allenast för arvskulden, utan även för alla människors verksynder. Han nedsteg till dödsriket och uppstod i sanning på tredje dagen, uppsteg därefter till himmelen för att sitta på Faderns högra sida och regera i evighet och råda över alla skapade varelser, helga dem, som tro på honom, i det att han sänder den Helige Ande i deras hjärtan, vilken skall leda, trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot syndens makt. Denne Kristus skall ock i uppenbar måtto igenkomma till att döma levande och döda, o.s.v. enligt den apostoliska trosbekännelsen.

Låt mig peka på några punkter.

1. Ordet har antagit mänsklig natur, det vill säga Sonen fanns innan han blev människa. Gudomen antog sann mänsklig gestalt och blev sann Gud och sann människa. Hit hör också att Jesus även efter uppståndelsen och himmelsfärden förblir vad han är. Det finns en sann Gud och människa som väntar på oss.
2. Han föddes av jungfrun Maria.
3. Han regerar i evighet och råder över alla skapade.
4. Han helgar oss som tror.
5. Han beskyddar oss och vägleder oss.
6. Han är vår försvarsadvokat.
7. Han skall komma tillbaka.


Guds Ord ska predikas "rent" säger reformatorerna. Budskapet om att Guds Son kommit till för att försona oss med Fadern, ge dem som tror en nystart och vara med oss i vardagen är enkelt att förstå. Inga konstigheter alls, men vi behöver få höra det för att kunna tro.

De tre första artiklarna knyter verkligen HERREN till oss människor och vår historia. Han är mitt ibland oss. Artikel 4 talar om vad som sker med oss och artikel 5 om hur Guds rike fortsätter att sprida sig genom den predikade Kristus och den mottagne Kristus.

CA, art 2, Om arvsynden

Vi lever i en tid då många tycker det bevisat att Gud inte finns. Eller om man vill vara kristen och inneha en position inom Svenska kyrkan tvingas tolka om den bibliska bilden av Gud. Det talas nu om olika gudsbilder som om Bibelns och Traditionens vittnesbörd inte var tillräckligt. Gud blir ett abstrakt begrepp som i verkligheten saknar avgörande betydelse. Därför är det riktigt att gå tillbaka till och hålla fast vid Guds uppenbarelse i Bibeln. Detta visste reformatorerna på 1500-talet och det skrevs ner i Confessio Augustana som den självklara utgångspunkten.

Det finns en diskussion inom Svenska kyrkan som ifrågasätter eller omdefinierar begrepp som synd, skuld, straff och skam. Diskussionen har en allmän betydelse för vår syn på människan och en särskild betydelse för vår syn på dopet, men också om vi alls kan använda oss av eller lita på Bibeln.

Bibeln använder inte begreppet arvsynd men det är ett faktum att den lär att alla människor behöver försonas med Gud. Paulus ägnar rätt mycket utrymme i Romarbrevet åt att övertyga juden om synd. Att hedningen var syndare var aldrig ifrågasatt men Gud hade ingått förbund med juden så där var det inte lika självklart. I Rom 5:12 skriver Paulus:

Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.

Paulus använder inte ordet arvsynd men det var så kyrkan kom att förstå dessa verser. Ordet härstammar från den latinska översättningen där det står peccatum originale, på engelska original sin.

När munken Pelagius (390-418 e Kr) kom till Rom anslöt han sig till (den judiska) föreställningen att det inom varje människa finns gott och ont, en fri vilja och att varje individ själv måste ansvara för sitt liv. Paulus däremot hade sagt att vi är slavar under synden. Augustinus diskuterade mot Pelagius eftersom han menade att dennes förståelse leder människan helt fel. Med en sådan syn på människan blir det upp till människan själv att välja det goda. Om det är möjligt behövs ingen försoning, befrielse eller pånyttfödelse. Begreppet eller rättare sagt förståelsen att människan är förlorad konstaterades på ett kyrkomöte.

Reformatorerna hållet fast vid den bibliska och allmänkyrkliga förståelsen och det står i CA artikel 2, om arvsynden:

alla människor ... födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar död även nu, åt dem som icke födas på nytt ...

Dopljuset är en symbol som vittnar om
att människan måste födas på nytt

Detta är Svenska kyrkans bekännelse. Denna bekännelse lägger an ett evighetsperspektiv på tillvaron, ett perspektiv som utgör bakgrunden till den kristna förkunnelsen och utgör skälet till trons och dopets nödvändighet.

Tyvärr har denna förståelse av människans förhållande till Gud försvunnit ur det allmänna medvetandet. Också höga företrädare inom Svenska kyrkan förnekar syndens herravälde. När förkunnelsen brister i detta avseende blir människan övergiven och får leva ensam med sin skuld och skam, får själv ta ansvar för sitt liv. Då hjälper det inte hur mycket det lilla barnet genom dopet välkomnas till världen eller hur många dopljus som tänds.

När synden förnekas behövs ingen Frälsare. Och vad händer med en kyrka då evighetsperspektivet går förlorat och byggnader, budgetar och personalpolitik blir viktigare? Jag bara frågar.

Profetiska journalister

Det händer allt oftare att journalister om än ytligt granskar Svenska kyrkan. Då tänker jag inte bara på en sådan granskning som till exempel Sofia Lilly Jönsson gjorde av biskopens kritik av Domkyrkoförsamlingen i Visby. Där har tydligen politiker i samarbete med domprosten betett sig så illa att stiftet kan komma att hotas av nedläggning om man får tro Dag Sandahl. Nej, jag tänker i än högre grad på den utifrån kommande kritiken, kritiken från etablerade jornalister som Jenny Nordgren,  Maria Ludvigsson och nu också Erik Hagström.

Erik Hagström skriver i SvD, 16 maj 2015, en ledare om Svenska kyrkans rapport "Inte bara för svenskar". Den är skriven av Mats Wingborg som ofta anlitas av diverse fackförbund. Nu får han skriva i Svenska kyrkans namn. Ibland undrar jag om vem som helst kan företräda Svenska kyrkan. Tydligen är det så.

Kritiken går ut på att rapporten propagerar för att regering och riksdag ska predika välfärdsstaten för att på så sätt bekämpa fattigdomen. Jag kan här lämna rapporten för att i stället citera från Hagströms kritik:

Det är beklämmande att Svenska kyrkan tycks ha mer självförtroende i politiska, rentav nationalekonomiska, än teologiska frågor. Vänsterteorier om fattigdomsbekämpning och strukturer hålls som försanthållande, medan kristna dogmer relativiseras.

Det är i sanning ett lidande att vara anställd i en kyrka som relativiserar de kristna dogmerna. Det är som om kyrkan sågar i den kyrkogren den själv säger sig vara en del i. Nu försöker jag ändå vara positiv i den meningen att jag med biskop Giertz hävdar att vi har kvar rätten att bygga upp. I det större perspektivet kan man vara tveksam eftersom det yttre har blivit viktigare än det inre. När förklarade Svenska kyrkans höga företrädare för vanliga människor vad det betyder att leva i synd? Bara som ett exempel. Behöver folk i gemen vända om? Hur går det till i sådana fall? Finns det bara en väg till Gud? Kanske blir var och en salig på sin tro?

Tänk om kyrkomötet kunde verka för en inre reformation. Går det att tänka sig en återgång till evangelisk-luthersk, för att inte säga allmänkyrklig, tro? En som handlar om synd och nåd, om lag och evangelium eller om död och liv? Kunde inte kyrkostyrelsen med anledning av Reformationsjubiléet ordna med ett premiesystem? En uppmuntran till dem som "går före" i detta avseende? Vore det inte fint om de som strävar efter att predika rent och klart, i enlighet med kyrkans bekännelse, och som önskar förvalta sakramenten rätt kunde utnämnas till kyrkoherdar, till och med super-kyrkoherdar?

Hagström skriver avslutningsvis:

En idé är att Svenska kyrkan försöker inspirera fler att följa Jesus. Framgång på det området skulle möjligen minska behovet av väldiga välfärdsstater. Det kanske är ett väl djärvt budskap, och obekvämare än att hålla sig till politiskt korrekta förkunnelser.

Kyrkans självdefinierade kärnuppdrag är att "människor ska leva i tro på Jesus Kristus och en kristen gemenskap". Kopplingen till att förespråka met välfärdsstat i utvecklingspolitiken låter sig inte enkelt göras.

Jag hade så sent som idag ett samtal där jag fick frågan hur vi skulle kunna locka fler till kyrkan. Är inte kyrkans uppdrag att förkunna syndernas förlåtelse? Finns det något annat?

Nepal kväll i Värnamo

Det blev en lång söndag före Pingst. Efter att Kari och jag varit till högmässan i vanlig ordning, lite mat och en stunds vila körde jag till Alvesta för att hämta Hans Sundberg. Jo, det är faktiskt så sedan en vecka tillbaka att jag kör bil. På det här sättet fick vi tillfälle Hans och jag att prata under den cirka 45 minuter långa bilresan. Väl hemma pratade vi igenom upplägget inför kvällen, Pastoratet hade bett oss att stå för en församlingsafton kring arbetet i Nepal.

Hemma på Smultronvägen iklädda våra Nepaleser-hattar

Hans presenterade projektet som pastoratet så välvilligt understödjer med såväl förböner som ekonomi. Vi visade bilder från resan vi gjorde för ett år sedan. Jag berättade något om undervisningen jag haft och sedan var det dags för frågor. Jag tycker det blev en bra kväll, lagom lättsamt och nästan fullsatt Mariasal. Efter kvällssamlingen körde jag Hans tillbaka till Alvesta. Om jag tycker mig haft en lång dag så ha han som rest Uppsala - Värnamo tur och retur haft en än längre. Han är väl inte hemma än i skrivande stund. Men jag tror han var nöjd också.

För den som önskar mer information rekommenderar jag vår hemsida som du hittar genom att klicka här.

CA, art I, Om Gud

Confessio Augustana (CA) skrevs år 1530 som ett svar på den tysk-romerske kejsaren Karl V:s (1500-1558) uppmaning. Kejsaren upplevde den tilltagande reformationen som ett hot och ville kontrollera händelseutvecklingen. CA är insatt i ett politiskt sammanhang. Det är inget konstigt med det eftersom människorna på Medeltiden präglades av ett annat sätt att tänka och leva än vi 500 år senare. Då fanns inte begrepp som mångkulturell, inte ens religionsfrihet. Nu var kejsaren ute efter reformatorerna och deras "nya lära". Han ville ha lugn och ro vilket kan tyckas förståeligt.

Martin Luther hade emellertid återupptäckt att individen kunde få frid med Gud. Medeltiden präglades av oro, ångest och vanmakt. Religionen, ursäkta uttrycket, var sträng och avståndet till Gud oändligt när Luther med flera gör sin upptäckt. Budskapet spred sig med hast tack vare boktryckarkonsten. Luther översatte Bibeln till tyska, skrev psalmer som folk tyckte om och skrev katekeser för både barn och olärda kyrkoherdar.

Nu ville kejsaren att de skulle redogöra för sin tro och så skrevs CA. Det är särskilt tre saker jag vill peka på innan jag berättar vidare. För det första ville reformatorerna visa att de höll fast vid Bibeln och Traditionen, att de var väl förankrade i Kyrkan. För det andra skrivs CA utifrån den gudstjänstfirande församlingens perspektiv. Här fanns människor som sjöng psalmer av hjärtats fröjd, som levde av Ordet, deltog i Mässan och fröjdade sig över att Gud förklarat dem rättfärdiga. Det är deras tro som ska bäras fram i CA. Melanchton, Luthers förtrogne, höll i pennan när CA blev till. Han skrev den i två delar. I artiklarna I-XXI presenterar reformatorerna sin syn på den kristna tron och i artiklarna XXII-XXVIII avfärdar han de missbruk de tycker sig se. Luther gav sitt godkännande till CA.

Min avsikt är att kort och gott presentera innehållet i CA. Det kan tänkas att det finns bloggläsare som är ointresserade. Är du en bekännare men okunnig om tron rekommenderar jag dig att läsa min tänkta översikt. Den kan tillföra mer än du tror och kanske blir det lättare att urskilja många av de falskheter som florerar i vår tid. Du hittar CA-texten genom att klicka här.

De fem första artiklarna präglas av den reformatoriska upptäckte; rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus. De bär följande rubriker:

1. Om Gud
2. Om arvsynden
3. Om Guds Son
4. Om rättfärdiggörelsen
5. Om predikoämbetet

Den första artikeln börjar med orden: "Våra församlingar lär endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt ska tros ..." Redan från början ställer sig reformatorerna på fornkyrkans grund.

Biskop Carl Axel Aurelius (1948-) är också lutherforskare och har skrivit en kommentar till CA nämnd Hjärtpunkten - Evangeliets bruk som nyckel till Augsburgska bekännelsen. Den är utgiven på Artos förlag 1995 och rekommenderas härmed för den intresserade.


Aurelius menar att CA, 1 artikeln också syftar till att tala om hur Fadern sänder Sonen in i mänsklighetens historia, hur Sonen förändrar förutsättningarna för frid med Gud och hur Anden ger liv. Luther talade ofta om den predikade Kristus och den genom tron mottagne Kristus. Luther skriver: "Om syndaförlåtelsen talar vi på två sätt. Å ena sidan hur den förvärvats och vunnits och å andra sidan hur den utdelas och skänkes." Detta är ju reformationens hjärtpunkt. Gud är inte långt borta.

Reformatorerna förkunnar att den Treenige Guden är nära och verksam i tiden.

52 veckor

Idag är det på dagen ett år sedan olyckan. Mina tankar går särskilt till familjen Roberthsson. Min bön är att familjen inte ska förlora evighetsperspektivet och det levande hopp HERREN har gett oss.

Det är otroligt vad tiden går. Jag är så tacksam inte bara för att ha överlevt utan också för det sabbatsår jag fått till skänks. Jag är heltidssjukskriven maj månad ut.

I morse, 07.45, var jag på röntgen på Värnamo sjukhus. Det är vänsterarmen som är skadad och inte opererad. Nu skickas bilderna till Linköpings Universitetssjukhus och någon gång i slutet av nästa vecka hoppas jag på större klarhet. Jag såg bilderna de tog och ärligt talat ser det inte bra ut. Jag har ingen värk, tack och lov, men rörelseförmågan är starkt begränsad och belastningsförmågan närmast obefintlig. Men samtidigt går det sakta åt rätt håll.

Det verkar uppenbart att läkarna inte gärna vill operera förmodligen av rädsla för bakterierna men också därför att det är en tämligen komplicerad operation som berör bindväv, nerver och muskler lika mycket som själva benbrotten.

För övrigt fungerar jag i stort sett normalt nu och om operationen uteblir hoppas jag gå tillbaka i tjänst 1 juni.

På söndag kommer Hans Sundberg till Värnamo och tillsammans ska vi berätta om vårt arbete i Nepal.

Var det övre kortet är taget behöver jag knappast påpeka
men det undre togs för två veckor sedan när vi firade Karis 60-års dag

Rätten att bygga upp, del 2

Idag är det Kristi Himmelsfärds dag. Det är en mycket viktig dag eftersom den vittnar om vem Jesus är och vad han gör. I Svenska kyrkans tradition ligger  tyngdpunkten ofta på hans död och i bästa fall också på hans uppståndelse från de döda. Det går inte att överskatta verket på korset eller uppståndelsens betydelse, men dessa händelser utgör inte hela Guds verk. Vi ska lägga lika stor vikt vid det faktum att Gud blev människan Jesus från Nasaret och att han nu sitter på Faderns högra sida. Det var först efter fullbordat verk han fick namnet över alla namn: HERREN.

Jesus är HERREN lyder vittnesbördet och bekännelsen. Om detta vill jag vittna.

Jag skrev en del 1 om rätten att bygga upp. Den uppskattades inte av alla men dess intention är avgörande då vi lever i en tid när Svenska kyrkan stöpts om och arvet förskingras. Det lönar sig inte att endast kritisera Svenska kyrkan hur viktigt det än är om dess försvarare inte vill lyssna, förstå eller tillmötesgå. Då måste varje ansvarsfull kristen själv ta ansvar och använda sig av rätten att bygga upp.

På samma sätt upplevde Martin Luther situationen under sin levnad. Han har fått personifiera den rörelse som ville återupptäcka evangeliets väsen och leva i det. Det sägs, om än det är osäkert, att han i oktober 1517 spikade upp sitt reformprogram på kyrkdörren i  Wittenberg. Men kampen att reformera kan inte begränsas i tid eller rum. Den goda kampen är ständigt pågående. Den handlar inte som många tycks tro om att överge fäderna eller om att utvidga bekännelsen till något annat. Snarare handlar det om att förkunnelsen ska förbli oförvanskad. Det var Martin Luthers önskan och däri bestod hans bidrag.

Martin Luther var katolik i ordets fulla mening och han förblev det. Det var också tanken för "Svenska kyrkan" när Laurentius Andreae, 1521 (?), tog sig an Luthers lärjunge Olaus Petri, en tanke som under Gustav Vasas inflytande till stora delar förskingrades. Laurentius Andre såg till att biskops- och därmed också prästvigningarna också fortsättningsvis gick rätt till, det vill säga som apostolisk succession. Brytningen med påven och den Romersk katolska kyrkan skedde först 1593 vid Upsala möte och var av organisatorisk, ja, rent av politisk, art. Vid detta första "Svenska kyrkans" kyrkomöte beslutades att anta följande bekännelse utöver den självklara Heliga Skrift:

• Den apostoliska trosbekännelse
• Den nicenska trosbekännelsen
• Den athanasianska trosbekännelsen
• Augsburgska bekännelsen (på latin Confessio Augustana, författad 1530 och förkortat CA)
• Laurentius Petris kyrkoordning

I dessa skrifter uttrycks vad reformatorerna menade vara själva grunden och innehållet i den kristna tron. De två första bekännelserna användet vi varje söndag, inte den flera sidor långa tredje. CA uttrycker klarast den reformerade tron. Kyrkoordningen från 1572 ersattes så sent som år 2000 men genomgår nu ständiga förändringar.

Nu tänkte jag i ett antal bloggar framöver berätta lite mer om hur Svenska kyrkans mest grundläggande dokument ser ut. Jag kan inte göra det uttömmande men ska försöka göra det så lättillgängligt som möjligt i tron att det kan vara betydelsefullt också idag. Jesus Kristus är som du vet densamme igår, idag och i evighet.

Till sist, på Kristi Himmelsfärds dag, måste jag bara berätta om hur Martin Luther i utläggningen av Ps 2, 8, 16 och 22 sammanfattar Kristi verk. Han talar om

1. den lidande Kristus
2. den krönte Kristus
3. den predikade Kristus
4. den i tro mottagne Kristus

Punkterna 3 och 4 hör också till kristet liv och lära.

Vilken härlig promenad

Med utgångspunkt Columbus hotell på Tjärhovsgatan gjorde jag en härlig promenad i strålande solsken. Jag gick söderut,  Södermannagatan söderut. Redan från början kunde jag ta in nyheter. Restaurangen Taste of Vietnam hade nu utvidgat sin lokal. Den ligger i början på Södermannagatan men har tagit över hörnlokalen så att den också har ingång från Folkungagatan. Ganska stor lokal med god vietnamesisk mat.

Första tvärgatan på vägen söderut är Kocksgatan och om jag nu blickar åt höger kan jag se  min första bostad, nr 23, men jag fortsätter söderut.  När jag passerar Skånegatan och ser vänster bort mot Nytorget kryllar det av människor. Jag förstår att dessa kvarter med sina många små serveringar är populära. Särskilt en varm vårdag som denna.

När jag kommer ner till Katarina Bangata kan jag på håll skåda Nacka Skoglunds lägenhet och statyn därutanför, sedan viker gatan något ologiskt kraftigt åt vänster. Jag lämnar Södermannagatan och följer Katarina Bangata. Gatan har fått sitt namn av att det planerades en tågbana från Slussen söderut mot Ringvägen men banan byggdes aldrig. Sträckningen blev istället en gata men fick behålla namnet. När jag går åt vänster går jag över Greta Garbos plats. Jag går Katarina Bangata till slutet. Den slutar med en vändplan, men fortsätter med en liten gångstig mellan hyreshusen. Jag går den och kommer ut via Anna Linds plats till Norra Hammarbyhamnen. Anna Lind är begravd på Katarina kyrkogård. Det visste jag, men inte att hon fått en plats uppkallad efter sig vid Norra Hammarbyhamnen.

Norra Hammrbyhamnen

Nu är jag nere vid kanalen och går åt höger mot Skanstull. Jag har aldrig tidigare gått här trots att husen byggdes på 1980 och 1990-talen och förundras av de väldiga hyreshusen mellan hamnen och Tullgårdsgatan. När jag kommer till Nätgränd anar jag Stora Blecktornsparken, svänger av norrut och undrar om det går att komma upp på berget och få syn på på Hammarbys idrottsplats, Kanalplan. Jodå. Jag går uppför trapporna, blir något svettig men befinner mig plötsligt på berget med Kanalplan till vänster och förskolan rakt framför mig. Jag letar mig in på den gamla idrottsplatsen som har fått konstgräs och där ett flick-eller damlag och ett pojklag tränar på varsin planhalva. På denna plan spelar för övrigt Hammarbys allsvenska damlag.Jag sitter en bra stund och ser på de båda lagens glada träning.

När jag lämnar träningen anträder jag Södermannagatan igen fast nu från andra hållet. Den är helt rak och i andra änden ser jag Katarina kyrka. Jag börjar vandringen tillbaka. Jag följet gatan ända till Folkungagatan där jag svänger höger, förbi gamla Salem som köptes in och övertogs av pastor Stefan Swärd med flera för några år sedan och gavs namnet Folkungakyrkan. Nu börjar det kännas att jag gått långt så jag korsar Folkungagatan, går in på Nytorgsgatan och in på Katarina kyrkogård,  österifrån. Kyrkan är låst för dagen men jag stannar vid min förste kyrkoherdes grav, Uno Friedners. Jag tycker fortfarande mycket om honom och tänker tillbaka på de åren jag fick verka i församlingen. Friedner gav mig en guldfärgad stola när jag tvingades sluta och jag använder den vid högtidliga tillfällen. Friedner hade i sin tur fått den av en Romersk-katolsk präst vilket även om det låter konstigt för några gör den än värdefullare för mig. Det handlar om apostolisk succession. Jag får nog skriva en blogg om detta.

Innan jag går tillbaka till Columbus stannar jag vid Putte Wickmans, Björn Wigardts, Lasse Strömstedts, Tosse Barks, Cornelis Vreesvijks och Anna Linds gravar. De ligger på rad tillsammans med flera andra kända namn.

Något suddig bild men detta är Cornelis gravsten

Detta är nog den längsta promenaden jag gjort sedan olyckan för ett år sedan. Jag tror den gjorde mig friskare på mer än ett sätt.

Låt din vilja ske ...

I fredags reste jag med tåget till Stockholm. Det var första gången på ett år som jag reste någonstans själv. Det var spännande och det gick bra med övernattning på mitt stamhotell Columbus på Tjärhovsgatan. Jag hade inte mycket packning men en bag som rymde det jag behövde. Lite besvärligt är det ändå, måste jag erkänna, att bära den eftersom jag bara kan använda högerarmen och belastningen blir så ensidig.

Det fanns flera skäl till resan. Hela Människan hade riksstämna. Den skulle bli min sista om jag hade anmält mig. Det hade jag inte eftersom jag in i det sista var osäker på om jag skulle kunna resa. Nu kunde jag det så jag tog mig till hotell Birger Jarl för att tacka för mig och växla några ord med några av ledamöterna.  Efter åtta år slutar jag. Jag har slutat också lokalt och haft anledning att reflektera över tiden som har varit och det finns en tanke, ett ord som kommer tillbaka gång efter annan. Det är den nytestamentliga beskrivningen av bokstaven och anden eller rättare sagt om förhållandet mellan de två.

Det genomgående problemet inte bara inom Hela Människan utan också inom kyrkosamfunden tycks mig uppstå när bokstaven blir överordnad anden. Problemet är att bokstaven dödar. Alla förslavas under den, ingen förmår uppfylla dess krav och arbetsglädjen försvinner. Det sägs ofta att ramar och riktning är nödvändiga, budgeten ska styra rätt och lojaliteten är avgörande för resultatet, men när resultatet överordnas undertrycks enkelhet, frihet och glädje. Det nya testamentets tjänst, Andens drivkraft, fungerar på ett annat sätt.

Igår firade Kari och jag högmässan i Nydala bondkyrka, förkyrkan till klosterkyrkan. Den lilla bondkyrkan var nästan fullsatt när f Anders celebrerade och predikade, en härlig mässa. Men det fanns ännu en orsak till att vi sökt oss dit. Vår gamle vän och kollega Hans-Erik Lindström från tiden i Katarina var på besök. Han berättade efter en kopp kaffe i klosterkyrkan om pilgrimsrörelsen i Sverige. Nydala har verkligen tillsammans med systrarna Alvastra och Varnhem en plats i pilgrimers hjärta. Det stod klart att ett skäl till rörelsens växt måste vara att anden är överordnad bokstaven.

Hans Erik Lindström

Hans-Erik som levt hela sitt liv som pilgrim, jag minns honom väl från tiden i Katarina, har skrivit en bok i ämnet. Den är upphängd på sju nyckelord. Dessa är långsamhet, frihet, tystnad, enkelhet, bekymmerslöshet, delaktighet och andlighet. Detta är nu inte platsen att utlägga betydelsen av dessa underbara, men för vår tid så främmande, ord. Men jag tror jag kan rekommendera boken som jag inte läst.

Tänk om Anden fick ge liv åt bokstaven i våra olika sammanhang. Alla säger sig "arbeta" för det, men riktigt så går det inte till i Guds rike. Gudsriket är organiskt. Det växer, mognar och bär frukt utan våra många gånger kontraproduktiva insatser.

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden ...

Gästblogg Jacob Sunnliden: Slut hjälp människor

Läser om diakoni genom "Stop helping us - a call to Compassionately move beyond charity". Författaren talar om att hjälpa i det korta loppet och i det långa loppet. Att hjälpa med ett kortsiktigt perspektiv kan ibland vara mycket värre än att inte hjälpa alls. Oftast tror man ju att bara man hjälper till så har man iaf gjort något. Och att det något skulle vara bra. Så behöver det nödvändigtvis inte vara. Tänk om det är så att diakonin är beroende av de fattiga och inte tvärt om. Bob Lupton säger;

Ge 1 gg – du framkallar uppskattning
Ge 2 ggr – du skapar förväntning
Ge 3 ggr – du skapar förhoppning
Ge 4 ggr – det blir en rättighet
Ge 5 ggr – du skapar beroende

Vi har också en benägenhet att tro att fattigdomen enbart skulle vara kopplat till pengar. I en studie gjord i Rwanda fick en grupp människor som levde på under 2 $ per dag svara på frågan hur definierar du fattigdom.

1: fattigdom är ett tomt hjärta.
2: att inte veta mina förmågor och styrkor.
3: att inte komma vidare i livet.
4: isolering.
5: att inte tro på sig själv. Att vara utan hopp. Vetskapen om att man inte kan ta hand om sin familj.
6: brustna relationer.
7: att inte känna Gud.
8: att inte ha basföda. Att inte ha pengar.
9: fattigdom en konsekvens av att inte dela med sig.
10: bristen på goda tankar.

Det ändå rätt otroligt att inte ha några pengar kommer först på åttonde plats. Fattigdom är så mycket mer. Tänk om det är så att vår diakoni tar ifrån människor deras Gudagivna möjligheter och talanger. Istället för att hjälpa dem. Detta tvingar oss som kyrka att se orsaken till fattigdomen och inte endast fattigdomen. Peter Greer som har skrivit texten jag refererar till säger också att arbeta ligger nedlagt hos oss människor från skapelsen. Vi är skapade till att arbeta. I tredje mosebok kapitel 19 verserna nio till 10 står det:

När ni bärgar skörden i ert land, skall du inte skörda till den yttersta kanten av åkern och inte plocka upp ströaxen efter din skörd. Inte heller i din vingård skall du göra någon efterskörd, och de druvor som fallit av i din vingård skall du inte plocka upp. Du skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är HERREN, er Gud.

Här är det inte frågan om några allmosor eller välgörenhet i första hand till främlingen eller den fattige. Här tvingas den fattige till en aktiv handling. Inte en passiv mottagare av välgörenhet. Ungefär samma sätt säger Paulus när han skriver ”om man inte vill arbeta ska han heller inte äta”. Jag tycker personligen att det är en väldigt hård hållning och jag tvingas tänka efter. Kyrkans uppdrag blir alltså att hålla arbetet högt.

När man läser siffrorna i boken undrar man om väst överhuvudtaget vill hjälpa de fattiga. Desmond Tutu säger att ”välgörenhet har blivit ett sätt att kolonisera de fattiga ländernas ekonomier. En typ av ekonomiskt slaveri.” Vi är alltså inte mycket bättre nu än vi var tidigare.

Inom diakonin talar vi ofta om akuthjälp. Det kan bland annat vara akuta ekonomiska utbetalningar. Men jag undrar om ens hälften av alla våra utbetalningar egentligen behövs. Eller skulle vi kunna hjälpa de här människorna på ett annat sätt som genererar ett större ekonomiskt värde i förlängningen? Jag tror mer och mer att det här kyrkan behöver lägga kraften fokus och sina tankar. Fokus på att få människor att utveckla sina Gudagivna talanger och möjligheter. Parallellt med den utvecklingen går också förmågan att höra Guds röst, uppleva hans nåd och veta sitt människovärde.

Tiggarna?

Nu har jag funderat en del på hur vi på ett bra sätt ska kunna hjälpa tiggarna. Jag är starkt påverkad av rabbinen Shmuley Boteach (1966-). Han har i sin bok om judendomen ett kapitel om allmosor till de fattiga. Jag köpte boken när Kari och jag firade nyår i Eilat för några år sedan. Om jag minns rätt betraktade han de fattiga som Guds gåvor till de rika. Det är som Jesus har lärt mig: saligare att ge än att ta, - om det än bara är en allmosa. Jag försöker praktisera det genom att ge en slant till tiggarna. Det känns riktigt.

Det är inte positivt att se människor som tiggare och inte är det bättre att benämna dem kollektivt som romer. Är det inte dessa människor som Bibeln kallar för de fattiga? De som alltid kommer att finnas ibland oss. I Sverige försökte vi utrota fattigdomen och det är lovvärt,  men världen är större än Sverige och Sverige är ett litet land. Som vi alla vet kommer globaliseringen att nå också vår nation även om SD och andra gör vad de kan för att motverka det. Globaliseringen når inte bara nationen utan når också ner på lokalplanet vilket nu yrvaket uppmärksammas.

Det är lite patetiskt att höra diskussionen om tiggarna. Som om vi kunde vara för eller emot. Som om det faktum att vi ger något inte hjälper alla. Som om vi försöket tränga undan eller till och med blunda för verkligheten. Tänk att det finns människor som vill förbjuda oss att ge allmosor!  Som om vi kunde lösa fattigdomen i ett sammanträdesrum. Det är verkligen att överskatta sig själv för att inte säga underskatta sin medmänniska.

Nu ser jag att forskarna varnar för ett förbud. De tror att det kan komma att stigmatisera de fattiga. Genom ett sådant beslut gör vi de fattiga kriminella. Istället menar forskarna att vi som så ofta pratar om mänskliga rättigheter ska börja tillämpa dessa. Jag tror detta är det rätta spåret. Det betyder att vi försöker urskilja och arbeta för de fattigas rättigheter till ett värdigt liv. De fattiga ska få tillgång till utbildning, sjukvård och arbete. Den läsare som känner till deklarationen om de mänskliga rättighetena vet att dessa innehåller en hel del. Tänk om västvärlden kunde använda sig av de metoder den gärna pratar om.

Rabbinen Boteach vill jag minnas, i likhet med Skriften, varnar snarare de rika för deras rikedom än de fattiga för deras fattigdom. Det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än det är för en fattig. Gud har alltid varit nära och kommer alltid att vara nära behovens barn. Gud vill förse oss med vad vi behöver och här har Kyrkan en avgörande att förse de fattiga. Hur vi ska göra det behöver diskuteras men klart är ändå att vi måste stå på de fattigas sida. Jesus sa till mig att han var hungrig och jag gav honom att äta.

Men en sak till måste sägas. När Maria smorde Mästarens fötter protesterade lärjungarna. En av dem tyckte det var bättre att sälja oljan och ge pengarna till de fattiga. Det låter fromt, men det första är att ge Gud äran för att Han sände sin Son som ett syndoffer för att vi skulle få frid. När vi tagit emot Honom har vi något mer värdefullt än pengar att ge de fattiga. "Silver och guld har vi ej, men vad vi har det ger vig dig", läste jag i Apostlagärningarna. De fattiga är en gåva till de rika. Tänk om vi kunde behandla dem så.

Jesus - med judiska ögon

Under den senare hälften av 1900-talet har det skett enorma förändringar inom kyrkan, det är inom kristenheten i stort. Dessa går knappast att överblicka även om det görs försök särskilt inom sociologi och historia. Rodney Stark skriver intressant men mestadels håller han sig inom västerländsk kristendom. Philip Jenkins har försökt beskriva utvecklingen i Afrika, Asien och Sydamerika. Det är omskakande läsning att läsa dessa forskare.

Men det finns ett annat område som intresserar mig minst lika mycket. Det är utvecklingen inom judendomen och det närmande som sker mellan judisk och kristen tro. Svante Lundgren är en ny bekantskap för mig men har väckt stor glädje hos mig och inspirerat mig genom boken Jesus - med judiska ögon.

När jag under en längre sjukskrivning ägnat mig åt Paulus och Romarbrevet tycker jag mig ha fått en djupare förståelse av det nya förbundet som ett eskatologiskt förbund. När jag sedan kommer till Romarbrevet förstår jag Paulus längtan att i sak hålla fram detta, att först vilja övertyga juden och sedan greken. De är båda välkomnade in i det nya förbundet, det eskatologiska Israel. Låt mig kort få dela vad rabbinen Herschel Matt (1922-87) skrev 1975 om judens sätt att förstå kristen tro. Matt såg i kristendomen en ny version av Förbundet, riktat till alla folk. "Israels roll är att vara troget mot det ursprungliga Förbundet, medan däremot den nya grenen av Israel, det vill säga kristendomen,  ska sprida det nya Förbundet till jordens alla hörn och därmed föra mänskilgheten, genom Kristus, till Israels Gud", skriver Lundgren, sid 90.

Det går då inte att spela ut juden mot greken. De spelar nämligen två olika roller i historien. En annan rabbin, Henry Siegman (1930-), skriver "Att föreställa sig kristendomen som enbart en historisk slump - om än inspirerad av den judiska monoteismen - är att trivialisera Israels Gud." Profetian i Malaki 1:11 "från öster till väster är mitt namn stort bland folken" har blivit verklighet, inte tack vare judendomen utan tack vare kristendomen,  skriver en tredje judisk teolog, Michael S Kogan. Han fortsätter: "Om Gud har valt att öppna upp förbundet så att folken kan inkluderas och har gjort det genom Jesus, kan Gud ha bestämt sig för att göra detta genom de händelser som de kristna hävdar att har ägt rum."

Jag tror bestämt att Paulus beskrev saken just på detta sätt.

Svante Lundgrens bok är ett mycket värdefullt bidrag till svenska intressenter och en tydlig fortsättning eller fördjupning av sådant kollegan Göran Larsson förmedlat genom åren. Här finns en utvecklingslinje som får den villige att kippa efter andan. Är det så att vi i dessa sena dagar får se hur Gud knyter ihop säcken mitt framför ögonen på oss? Kan det vara så att den eskatologiska församlingen, den ekumeniska, håller på att bli synlig på jorden om än inte för det fysiska ögat? När jag mediterar över det material som Lundgren räcker oss är utvecklingen tydlig. Vi ser åt vilket håll utvecklingen går. Den påminner om beskrivningarna i Uppenbarelseboken.

Också detta globala skeende kommer att nå det lokala planet om det inte redan gjort det.

Rätten att bygga upp, del 1

Det är morgon och jag inser att jag inte har kritiserat Svenska kyrkans förfall på länge. Jag ser och hör hur illa det är ställt men jag har inte protesterat. Det gäller naturligtvis eländet på riksnivå, men också på stiftsnivå. Mönstret går igen på det lokala planet. Det sjunker och fogar in all personal,  kyrkbyggnader, verksamheter och så kallade pastorala omsorger i det givna mönstret. Och jag har under lång tid inte pekat ut exempel.

Det är möjligt att det beror på att jag inte varit så aktiv i Frimodig kyrka sedan jag fick lämna kyrkomötet. Det kanske beror på ett års sjukskrivning? Eller beror det på att ansvariga inte vill lyssna? Segrarna skriver historien. Det gäller också kyrkokampen. Men segrarna kan bara lära sig av förlorarna. Jag kan inte se att överheten inom Svenska kyrkan på någon nivå är villig att lyssna eller lära sig något och det bådar inte gott. Överheten skulle vara vår tjänare. Istället är den ofta självgod, säger sig "gå före" och att "allt står väl till". Det känns helt enkelt inte meningsfullt att framföra kritik.

Biskop Giertz försökte inspirera min generation med orden: "Vi har ändå kvar rätten att bygga upp". Det var väl 25 år sedan han sa det eftersom Svenska kyrkan var kraftigt skadeskjuten redan då. Men idag? Har vi verkligen rätten att bygga upp? Är det vad vi borde göra istället för att kritisera? När antalet celler växte i Värnamo tilläts det även om det aldrig uppmuntrades. När vår nye kyrkoherde kom valde han att tiga ihjäl dem. Nu finns här en koinonia och det återstår att se hur den behandlas. Jag tycker det ska bli oerhört spännande att se hur organisationen behandlar framväxande så kallade levande gemenskaper. Det talas högt om behovet av nya gemenskaper men det är en sak att prata om dem eller att önska dem. Men något helt annat att forma dem. Jag lär återkomma i saken.

"Vi har ändå kvar rätten att bygga upp", skrev Giertz. Jag är inte övertygad men hoppas naturligtvis. Det är ändå så att präster och diakoner ofta jämställs med kantorer och församlingsassistenter. I den gamla kyrkan innehade prästen ett ämbete, statligt sanktionerat men nu kan vi alla, för att citera en kollega, bära röda t-shirts på vilka det står: Anställd! Ingen av dessa anställda har "rätten att bygga upp". De har bara skyldighet att göra som de blir tillsagda. Självklart kan jag ge exempel på mina påståenden men av sagda skäl låter jag bli. Jag kan inte vinna något på det, bara förlora. Så ser det för närvarande ut.

Det betyder att de likasinnade måste söka och finna varandra för att "bygga upp". Det kan inte vara negativt, tvärtom. Men det är nödvändigt och det krävs nya strukturer. Indirekt är detta ett sätt att kritisera, att underkänna befintliga strukturer. Jag hoppas nu som under de senaste 40 åren att nuvarande organisation lyssnar och bereder möjligheter för nya gemenskaper. Men jag tvivlar. Konvertering, då?

Jag är inte säker på att konvertering är första alternativet men det är onekligen ett alternativ. Att konvertera betyder vad jag förstår närmast att byta sammanhang. Det kan finnas sociala skäl till det som att mina vänner finns där. Ett annat skäl kan naturligtvis vara att bara få slippa Svenska kyrkan. Att konvertera kan därför också vara ett sätt att kritisera. Men om överheten bryr sig tvivlat jag starkt på. Vi har ju så många medlemmar ändå.

Hemma igen

Hemma igen enligt devisen "borta bra, men hemma bäst". Men det är nästan att den inte stämmer. Kari hade gärna stannat en vecka till i denna underbara och talande tystnad.

Så här ser den nästan 2000 meter höga Gaustatoppen ut från vårt fönster

Barnen och deras familjer, sju barnbarn, kom på torsdagen och vi fick några dagar helt avskilda. Vi kunde vistas i en gemensam stuga och fick gott om tid att vara tillsammans.

På fredagen hade Kari ordnat så vi kunde ta oss till toppen. Det går en linbana eller snarare ett tåg först 850 m rakt in i berget. Där byter man till ett annat slag av lift som dras cirka 1000 m nästan rakt upp. Liseberg eller Gröna Lund kan inte mäta sig med denna upplevelse. Ingenting för den höjdrädde även om den kändes trygg.

Barnbarnen tyckte det var roligt att åka upp medan jag efter upplevelsen i Nepal snarare fann det hela lätt obehagligt. Men upp kom vi och utsikten trotsar all beskrivning. Att familjen verkligen var på plats visas med nedanstående bild.

Bilden är också ett bevis på att jag börjar bli allt starkare. När Kari blev trött av bilkörandet kunde jag också köra från Falköping och hem. Det var första gången jag körde bil på mer än ett år. Visserligen måste jag använda backspeglarna lite mer än vanligt, sitta med särskild lutning och mest använda högerarmen. Men ändå kändes det tryggt och jag drar mig inte för att köra igen om än kanske inte stadskörning som kräver större rörlighet. Den 15 maj är det ny röntgen för min del och så får vi höra läkarnas bedömning.