I går kväll firade vi ökenmässa i Vasakyrkan i Göteborg. Vi var cirka 50 personer och mässan varade i två timmar. För min del kunde den gärna ha fått vara en timme till. Det var som att komma hem.
Det var första gången jag firade ökenmässan och nu mindre än ett dygn senare ska jag redogöra för några intryck. Altaret som stod i ett sidokapell var ganska stort, fyrkantigt klätt i vitt med ett par korta bastanta ljusstakar. Det var placerat i mitten så att celebranten kunde stå bakom med ryggen mot kyrkväggen och en stor ikon medan vi övriga var placerade runtomkring. Versus populum med andra ord. När vi kom några minuter innan 18 hade åtminstone två mindre gudstjänster redan hållits. Först den där bröden bakas och sedan den där kyrkorummet röks in med väldoft. Efter klockringningen när alla väntade andäktigt bröts tystnaden med en underbar sång. Jag minns inte orden eller melodin. Någon sa att det var en Taizesång: Mitt hjärta väntar ...
Inledningen är längre än i den svenskkyrkliga mässan. Den består av växelsång, responsorier, mångsjunget kyrie, tystnad och böner innan vi kommer till fyra textläsningar, GT, episteln, Apostlagärningarna och Evangeliet. Vi följde veckans läsningar ur den Svenska Evangelieboken. Efter läsningarna följde ingen predikan men det niceanska credo, trosbekännelsen, läsning ur synaxariet och förböner. Ett synaxarium är en samling texter som redigerats för daglig läsning, ett sorts uppmuntrande läsning om heliga personer. Intressant nog för Kari och mig var dagens läsning om Eva Spångberg!
Sedan följde utväljandet av ett bröd över vilket vi skulle komma att nedkalla Guds särskilda närvaro, ett bröd som skulle komma att bli Sakramentet. Övriga fem bröd sparades för att sedan delas ut till deltagarna efter mässans slut. Själva nattvardens liturgi påminner mycket om den jag är van vid. Det var för övrigt inte svårt att följa med i vad som skedde. Till stor del berodde det på att de 8-9 personerna med liturgiska uppgifter kunde sin sak och vi andra deltagare kunde mest stämma in.
Efter utdelandet följde tystnad, öppenhet för Andens gåvor och en betraktelse som jag snarast uppfattade som ett personligt tilltal. Det var som en predikan men celebranten talade den till oss. Det kändes ovanligt men eftersom talet kom efter utdelandet och tystnade blev det mycket effektfullt. Eller var det för att det kom oväntat för mig?
Efter avslutande välsignelse bröts de fem bröden och delade ut. Detta utgjorde början på agape-måltiden som fortsatte i Församlingshemmet efteråt. Tyvärr var vi 13 personer från Värnamo inte med på den eftersom vi hade mer än 20 mils körning hem och inte ville bli alltför sena. Men idén att fortsätta med agape är genial. Jag har under många år funderat på hur vi ska kunna återerövra agape-motivet och det här är den bästa lösningen så långt. Det låter underligt att säga så med tanke på att ökenmässans liturgi är från 300-talet e Kr. Den är ingen nyhet precis. Men eftersom vi fullständigt har tappat bort ett av de starkaste motiven blev det en glad återupptäckt.
Liturgin går tillbaka till den koptiska kyrkan och 300-talet e Kr, det vill säga till den odelade Kyrkan. Det var helt enkelt så här man gjorde. Det kändes inte alls konstigt utan just som att komma hem. Jag menar med att "komma hem" att komma hem till Gud sådan Han är i mässans liturgi. Du kan inte komma hem genom att ansluta dig till ett kyrkosamfund vilket du än tänker på. Du kan bara komma hem till Gud!
Det starkaste intrycket så här dagen efter stavas NÄRVARO. Liturgerna var inte betalda för att hålla mässan. De höll den i tron på Honom. Deltagarna var inte tvungna att gå dit utan kom med sin längtan efter att få möta Gud och för att i den Helige Ande umgås med varandra. Det var påtagligt på ett sätt som är ovanligt men som åter kan bli regel. Jag lärde mig för övrigt hur Fridskyssen går till. Den gav vi varandra inte på den vanliga platsen för fridshälsningen utan vill jag minnas någon gång kanske innan läsningarna.
Det var första gången jag firade ökenmässan och nu mindre än ett dygn senare ska jag redogöra för några intryck. Altaret som stod i ett sidokapell var ganska stort, fyrkantigt klätt i vitt med ett par korta bastanta ljusstakar. Det var placerat i mitten så att celebranten kunde stå bakom med ryggen mot kyrkväggen och en stor ikon medan vi övriga var placerade runtomkring. Versus populum med andra ord. När vi kom några minuter innan 18 hade åtminstone två mindre gudstjänster redan hållits. Först den där bröden bakas och sedan den där kyrkorummet röks in med väldoft. Efter klockringningen när alla väntade andäktigt bröts tystnaden med en underbar sång. Jag minns inte orden eller melodin. Någon sa att det var en Taizesång: Mitt hjärta väntar ...
Inledningen är längre än i den svenskkyrkliga mässan. Den består av växelsång, responsorier, mångsjunget kyrie, tystnad och böner innan vi kommer till fyra textläsningar, GT, episteln, Apostlagärningarna och Evangeliet. Vi följde veckans läsningar ur den Svenska Evangelieboken. Efter läsningarna följde ingen predikan men det niceanska credo, trosbekännelsen, läsning ur synaxariet och förböner. Ett synaxarium är en samling texter som redigerats för daglig läsning, ett sorts uppmuntrande läsning om heliga personer. Intressant nog för Kari och mig var dagens läsning om Eva Spångberg!
Sedan följde utväljandet av ett bröd över vilket vi skulle komma att nedkalla Guds särskilda närvaro, ett bröd som skulle komma att bli Sakramentet. Övriga fem bröd sparades för att sedan delas ut till deltagarna efter mässans slut. Själva nattvardens liturgi påminner mycket om den jag är van vid. Det var för övrigt inte svårt att följa med i vad som skedde. Till stor del berodde det på att de 8-9 personerna med liturgiska uppgifter kunde sin sak och vi andra deltagare kunde mest stämma in.
Efter utdelandet följde tystnad, öppenhet för Andens gåvor och en betraktelse som jag snarast uppfattade som ett personligt tilltal. Det var som en predikan men celebranten talade den till oss. Det kändes ovanligt men eftersom talet kom efter utdelandet och tystnade blev det mycket effektfullt. Eller var det för att det kom oväntat för mig?
Efter avslutande välsignelse bröts de fem bröden och delade ut. Detta utgjorde början på agape-måltiden som fortsatte i Församlingshemmet efteråt. Tyvärr var vi 13 personer från Värnamo inte med på den eftersom vi hade mer än 20 mils körning hem och inte ville bli alltför sena. Men idén att fortsätta med agape är genial. Jag har under många år funderat på hur vi ska kunna återerövra agape-motivet och det här är den bästa lösningen så långt. Det låter underligt att säga så med tanke på att ökenmässans liturgi är från 300-talet e Kr. Den är ingen nyhet precis. Men eftersom vi fullständigt har tappat bort ett av de starkaste motiven blev det en glad återupptäckt.
Liturgin går tillbaka till den koptiska kyrkan och 300-talet e Kr, det vill säga till den odelade Kyrkan. Det var helt enkelt så här man gjorde. Det kändes inte alls konstigt utan just som att komma hem. Jag menar med att "komma hem" att komma hem till Gud sådan Han är i mässans liturgi. Du kan inte komma hem genom att ansluta dig till ett kyrkosamfund vilket du än tänker på. Du kan bara komma hem till Gud!
Det starkaste intrycket så här dagen efter stavas NÄRVARO. Liturgerna var inte betalda för att hålla mässan. De höll den i tron på Honom. Deltagarna var inte tvungna att gå dit utan kom med sin längtan efter att få möta Gud och för att i den Helige Ande umgås med varandra. Det var påtagligt på ett sätt som är ovanligt men som åter kan bli regel. Jag lärde mig för övrigt hur Fridskyssen går till. Den gav vi varandra inte på den vanliga platsen för fridshälsningen utan vill jag minnas någon gång kanske innan läsningarna.
1 kommentar:
Jag tänker på att idag ska allt gå så snabbt..söndagens huvudgudstjänst får inte vara för lång..kan man ändå inte helt och fullt ägna en dag i veckan åt Gud så som Skriften säger?
Kyrkkaffet - eller Agapemåltid - är förvisso inte en del av gudtjänsten, men ändå ack så viktig!
Jonas M
Skicka en kommentar