Vi är nog ganska många som tänker och reflekterar kring påvens möte med Lutherska Världsförbundet. Vi har kommit olika långt snarare än hamnat i olika slutsatser. För hur kan man argumentera emot vårt katolska arv? Inte ens olika uppfattningar i sakfrågor kan förstöra det katolska arvet.
Jag fortsätter att läsa i f Gunnars bok. Nu om den katolska auktoriteten. Han har så rätt när han inledningsvis skriver att den Heliga Skrift är den högsta auktoriteten. Den enkla sanningen förenar alla oss som bekänner Jesus som Herren. Men sedan blir det lite mer spänt eftersom Bibeln inte är den enda auktoriteten. Hur skulle den kunna vara det? Vi har alla många auktoriteter vi citerar och lutar oss emot. Men ingen av dem kan få vara vår yttersta auktoritet. De vi har måste vi ordna i hierarkisk ordning alltefter deras vikt och betydelse. Det är klart att påven är högst för den romerska kyrkan. Men är han överordnad Skriften? Jämställd eller underordnad? Det tycks vara frågan. Jag vill placera honom som nummer två eller tre eller hur man vill räkna efter Skriften?
För EFS:arna räknas CO Rosenius som nummer två eller rättare nummer tre efter Jesus och Luther. För "missionarna" kan det vara PP Waldenström, som är nummer tre i ordningen. Det kan finnas seriösa kristna som har sin lokale pastor som nummer ett eller åtminstone som nummer två. Så det finns många olika auktoriteter. Jag tycker att romarna gjort det lite lätt för sig när de 1870 förklarade påven för Kristi ställföreträdare och för felfri när han talar ex cathedra, det vill säga slår fast en efterbiblisk lära. Vad jag vet har han bara gjort det en gång nämligen då det beslutades om Jungfru Marie himmelsfärd. Men, och det är ett viktigt men, inte alla var med på noterna. Detta "felfria" beslut är inte katolskt i den meningen att alla bekänner sig till det.
Frågan om vem som är nummer två är viktig. Är det jag själv som är nummer två? Eller är det Luther? Calvin? Även om lutheranerna skjuter in bekännelsen som nummer två, mellan Skriften och sig själva och katoliker i allmänhet traditionen, så måste vi fortsätta att samtala om nummer två. Och det går inte att förneka att påven ligger bra till som nummer två även om de ortodoxa kyrkorna och de gammalkatolska som Nordisk-katolska kyrkan inte bekänner påven som nummer två. Eftersom alla dessa för att inte tala om frikyrkor, karismatiker och andra "från oss skilda bröder" inte har påven som nummer två kan han inte vara talesman för alla. Påven är påve för romarna inte för katoliker i allmänhet. Men de kanske har rätt? Ja, kanske det, men det är det ingen som kan säga eller veta så länge han inte talar för alla. Det är lätt att förstå att det är avgörande viktigt att bruka en gemensamma definitioner i det allmänna samtalet.
Hur gör jag då? Jag bekänner mig till den katolska KYRKAN, dåligt översatt till den allmänneliga kyrkan. Om kyrkomötet ger sig på att ändra i trosbekännelsen önskar jag att de gör den enda förändringen att det kommer att heta: "Vi tror ock på den Helige Ande, en, helig, katolsk kyrka ..."
Det är denna odelade kyrka som är min andra auktoritet. I den enda förenas ortodoxa, romare och protestanter. Att bygga på denna enda kyrka och ha den som nummer två är inte att välja. Det är att behålla vad man redan har. Det var ju den jag döptes in i! Och i mitt fall prästvigdes in i! Det är att bli vad jag redan är! Att vara trogen! Jag kan inte välja en kyrka bland många. Det finns bara en och förresten annars; hur kan jag veta att jag väljer rätt? Tack och lov att jag inte behöver välja en andra auktoritet.
När det kommer till bibeltolkning som jag ägnar mig åt vill jag inte ta efter vare sig påven eller Luther. Jag frågar mig i stället; "Vad säger den katolska Kyrkan om detta?" Hur har hon förstått detta genom århundraden, ja, årtusenden?" Och därmed har jag inte valt min andra auktoritet. Jag har bara förblivit trogen den jag alltid har haft sedan jag döptes och kom till tro på Herren Jesus!
Jag fortsätter att läsa i f Gunnars bok. Nu om den katolska auktoriteten. Han har så rätt när han inledningsvis skriver att den Heliga Skrift är den högsta auktoriteten. Den enkla sanningen förenar alla oss som bekänner Jesus som Herren. Men sedan blir det lite mer spänt eftersom Bibeln inte är den enda auktoriteten. Hur skulle den kunna vara det? Vi har alla många auktoriteter vi citerar och lutar oss emot. Men ingen av dem kan få vara vår yttersta auktoritet. De vi har måste vi ordna i hierarkisk ordning alltefter deras vikt och betydelse. Det är klart att påven är högst för den romerska kyrkan. Men är han överordnad Skriften? Jämställd eller underordnad? Det tycks vara frågan. Jag vill placera honom som nummer två eller tre eller hur man vill räkna efter Skriften?
För EFS:arna räknas CO Rosenius som nummer två eller rättare nummer tre efter Jesus och Luther. För "missionarna" kan det vara PP Waldenström, som är nummer tre i ordningen. Det kan finnas seriösa kristna som har sin lokale pastor som nummer ett eller åtminstone som nummer två. Så det finns många olika auktoriteter. Jag tycker att romarna gjort det lite lätt för sig när de 1870 förklarade påven för Kristi ställföreträdare och för felfri när han talar ex cathedra, det vill säga slår fast en efterbiblisk lära. Vad jag vet har han bara gjort det en gång nämligen då det beslutades om Jungfru Marie himmelsfärd. Men, och det är ett viktigt men, inte alla var med på noterna. Detta "felfria" beslut är inte katolskt i den meningen att alla bekänner sig till det.
Frågan om vem som är nummer två är viktig. Är det jag själv som är nummer två? Eller är det Luther? Calvin? Även om lutheranerna skjuter in bekännelsen som nummer två, mellan Skriften och sig själva och katoliker i allmänhet traditionen, så måste vi fortsätta att samtala om nummer två. Och det går inte att förneka att påven ligger bra till som nummer två även om de ortodoxa kyrkorna och de gammalkatolska som Nordisk-katolska kyrkan inte bekänner påven som nummer två. Eftersom alla dessa för att inte tala om frikyrkor, karismatiker och andra "från oss skilda bröder" inte har påven som nummer två kan han inte vara talesman för alla. Påven är påve för romarna inte för katoliker i allmänhet. Men de kanske har rätt? Ja, kanske det, men det är det ingen som kan säga eller veta så länge han inte talar för alla. Det är lätt att förstå att det är avgörande viktigt att bruka en gemensamma definitioner i det allmänna samtalet.
Hur gör jag då? Jag bekänner mig till den katolska KYRKAN, dåligt översatt till den allmänneliga kyrkan. Om kyrkomötet ger sig på att ändra i trosbekännelsen önskar jag att de gör den enda förändringen att det kommer att heta: "Vi tror ock på den Helige Ande, en, helig, katolsk kyrka ..."
Det är denna odelade kyrka som är min andra auktoritet. I den enda förenas ortodoxa, romare och protestanter. Att bygga på denna enda kyrka och ha den som nummer två är inte att välja. Det är att behålla vad man redan har. Det var ju den jag döptes in i! Och i mitt fall prästvigdes in i! Det är att bli vad jag redan är! Att vara trogen! Jag kan inte välja en kyrka bland många. Det finns bara en och förresten annars; hur kan jag veta att jag väljer rätt? Tack och lov att jag inte behöver välja en andra auktoritet.
När det kommer till bibeltolkning som jag ägnar mig åt vill jag inte ta efter vare sig påven eller Luther. Jag frågar mig i stället; "Vad säger den katolska Kyrkan om detta?" Hur har hon förstått detta genom århundraden, ja, årtusenden?" Och därmed har jag inte valt min andra auktoritet. Jag har bara förblivit trogen den jag alltid har haft sedan jag döptes och kom till tro på Herren Jesus!
4 kommentarer:
Intressanta reflektioner angående auktoriteten, dock känner jag att det blir en viss sammanblandning av på vilket sätt Gud uppenbarar tron för oss och evangeliet om Jesus Kristus, och synen på Kyrkans läroämbete hur den tolkar trosskatten.
Du ställer också frågan om vad Katolska kyrkan säger om detta. Ja man får en hel del svar om man läser Katolska kyrkans katekes, http://www.katekesen.se/, i artikel 74 och framåt framgår synen på Den Heliga Skrift och den heliga Traditionen. Där framgår bland annat att "kyrkan, åt vilken förmedlingen och tolkningen av uppenbarelsen har anförtrotts, ”inte får sin visshet om allt i uppenbarelsen enbart genom den heliga Skrift. Båda, Skriften såväl som Traditionen, bör därför tas emot och hållas i ära med samma hängivenhet och vördnad".
Den Katolska kyrkan - med vilket de ortodoxa kyrkorna och säkerligen NKK håller med - menar därför att fader Gunnar inte hade rätt.
Som nummer två i auktoritet kommer sedan den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan som då alltså har till uppgift att tolka trosarvet. Därefter kan man ju se att synen på Petrusämbetet inom ramen för läroämbetet skiljer sig. Artikel 891 och 892 tar upp detta inklusive frågan om ofelbarhetsdogmen, vilken anses ha tillämpats vid två tillfällen; läran om Jungfru Marie obefläckade avelse och upptagning i himlen. Det är dock frågan om ämbetet som sådant, inte en enskild historisk person som Rosenius, Waldenström eller Luther.
Jonas M
Det har du helt rätt i. Men visst är samtalet angeläget. Inte minst i en tid som denna. Jag ägnar också nästa blogg åt saken och hoppas att dessa bloggar passar in i vår tid.
Broder, kanske var jag otydlig. f Gunnar och jag också förmodligen har den katolska kyrkan som nummer två just därför att Skriften och Traditionen är två sidor av en och samma evangelium, samme Jesus Kristus. Jesu uppträdde i Traditionen. Han är den som ska överlämnas. Jag minns att f Gunnar i en annan bok skriver att det finns två fällor. Den ena säger att Ordet är överordnad Traditionen. Och den andra att Traditionen är överordnad Skriften. Det är nog så vi ska se det. Sedan kommer den katolska kyrkan .
Broder just det ville jag framföra!
Jonas M
Skicka en kommentar