Rubriken har jag hämtat från f Gunnars bok Vårt katolska arv. Det gäller att inte ha ett alldeles för snävt eller för kort perspektiv. Det räcker inte med att gå tillbaka till Luther eller någon av de andra reformatorerna om man vill vara katolik. Vi måste gå längre tillbaka, - ända till Jesus från Nasaret! Det är i honom vi finner helheten och ingen annanstans kan vi finna gudomens hela fullhet. Jesus Kristus är katolik, bärare av helheten. Alla andra är delar i en mångfald.
Jesus Kristus är "slutet" eller målet för det förbund Gud ingick med Abraham. Men även Isak, Jakob och hans tolv söner är bärare av en helhet långt större än de själva kunde förstå. David och Salomo med templets hela härlighet, den sjuarmade ljusstaken, bröden, rökelsen, klockorna och mannat, Arons stav, - allt tillhör katoliciteten. I Jesus Kristus har allt fått sin fullbordan, Guds löften har infriats och vi säger vårt amen. Synden är borttagen. Lagen är uppfylld. Och Livet har stått upp på nytt. Här talar vi katolsk fullhet!
Sedan kommer den långa raden av apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Många kända vid namn som Ignatius, Polykarpus, Linus, Clemens, Justinus Martyren, Irenaeus av Lyon, Klemens av Alexandria, Tertullianus, Origenes, Cyprianus, Gregorius av Nazianos, Basileius av Caesarea, Gregorius av Nyzza, Augustinus, Hieronymus, för att inte tala om Jesaja Eremiten, Johannes Cassianus, Markus Asketen och andra ortodoxa fäder. De tillhör alla den odelade kyrkan det vill säga den katolska!
Till den odelade kyrkan bekänner sig också alla andra bekännare som till exempel von Zinsendorf, Johan Arndt, Henrik Schartau, L.M. Engström, Peter Fjellstedt, CO Rosenius, mormor på Herrestad, Bo Giertz och min vigningsbiskop Bertil Gärtner. Kanske vill också bröderna Wesley, Lewi Pethrus och andra "från oss skilda bröder" räkna sig dit?!
Martin Luther är en i mängden. Han representerar inte helheten, men bidrog med vad Gud lagt på hans hjärta. Han bidrog till katoliciteten, till helheten. Vilket perspektiv! Vilket arv! Varför skulle jag bekänna mig till något mindre, till endast en del? Inte ens delen den Romersk-katolska kyrkan utgör är tillräcklig för mig.
Men det stannar inte ens här. Min tro sträcker sig bortom tid och rum. Jag skådar Himmelen! Den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem. Jag har mitt hjärta där. Jag har mina tankar där och än mer jag är genom dopet och tron en av dess många medborgare. Varför skulle jag fastna i kyrkliga strider, strider som förs av ofullkomliga, syndiga människor? Varför skulle jag förbittras? Nej, jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min Herre och Frälsare. Tänk att få leva i den katolska tron!
Det finns i grund bara en kyrka nämligen den som Herren själv grundat och dagligen och stundligen bygger. En annan grund kan ingen lägga. Detta var viktigt också för Svenska kyrkan i samband med reformationen på 1500-talet. Det bildades ingen ny kyrka. Den gamla består men reformeras, en del till det bättre och en del till det sämre. Jag bekänner mig med glädje till den odelade kyrkan och behöver inte nöja mig med något mindre. Sedan att jag inte "står i kommunion med påven" som det kallas är inget annat än en skandal. Det är något som måste rättas till.
F Gunnar skriver om Svenska kyrkan: "Vi har inte förlorat värt katolska arv, men vi har inte väl förvaltat det". Men den boken skrevs 1958. Idag vill jag inte tänka på hur det står till. Jag vill bara leva alltmer i det katolska perspektivet.
Jesus Kristus är "slutet" eller målet för det förbund Gud ingick med Abraham. Men även Isak, Jakob och hans tolv söner är bärare av en helhet långt större än de själva kunde förstå. David och Salomo med templets hela härlighet, den sjuarmade ljusstaken, bröden, rökelsen, klockorna och mannat, Arons stav, - allt tillhör katoliciteten. I Jesus Kristus har allt fått sin fullbordan, Guds löften har infriats och vi säger vårt amen. Synden är borttagen. Lagen är uppfylld. Och Livet har stått upp på nytt. Här talar vi katolsk fullhet!
Sedan kommer den långa raden av apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Många kända vid namn som Ignatius, Polykarpus, Linus, Clemens, Justinus Martyren, Irenaeus av Lyon, Klemens av Alexandria, Tertullianus, Origenes, Cyprianus, Gregorius av Nazianos, Basileius av Caesarea, Gregorius av Nyzza, Augustinus, Hieronymus, för att inte tala om Jesaja Eremiten, Johannes Cassianus, Markus Asketen och andra ortodoxa fäder. De tillhör alla den odelade kyrkan det vill säga den katolska!
Till den odelade kyrkan bekänner sig också alla andra bekännare som till exempel von Zinsendorf, Johan Arndt, Henrik Schartau, L.M. Engström, Peter Fjellstedt, CO Rosenius, mormor på Herrestad, Bo Giertz och min vigningsbiskop Bertil Gärtner. Kanske vill också bröderna Wesley, Lewi Pethrus och andra "från oss skilda bröder" räkna sig dit?!
Martin Luther är en i mängden. Han representerar inte helheten, men bidrog med vad Gud lagt på hans hjärta. Han bidrog till katoliciteten, till helheten. Vilket perspektiv! Vilket arv! Varför skulle jag bekänna mig till något mindre, till endast en del? Inte ens delen den Romersk-katolska kyrkan utgör är tillräcklig för mig.
Men det stannar inte ens här. Min tro sträcker sig bortom tid och rum. Jag skådar Himmelen! Den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem. Jag har mitt hjärta där. Jag har mina tankar där och än mer jag är genom dopet och tron en av dess många medborgare. Varför skulle jag fastna i kyrkliga strider, strider som förs av ofullkomliga, syndiga människor? Varför skulle jag förbittras? Nej, jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min Herre och Frälsare. Tänk att få leva i den katolska tron!
Det finns i grund bara en kyrka nämligen den som Herren själv grundat och dagligen och stundligen bygger. En annan grund kan ingen lägga. Detta var viktigt också för Svenska kyrkan i samband med reformationen på 1500-talet. Det bildades ingen ny kyrka. Den gamla består men reformeras, en del till det bättre och en del till det sämre. Jag bekänner mig med glädje till den odelade kyrkan och behöver inte nöja mig med något mindre. Sedan att jag inte "står i kommunion med påven" som det kallas är inget annat än en skandal. Det är något som måste rättas till.
F Gunnar skriver om Svenska kyrkan: "Vi har inte förlorat värt katolska arv, men vi har inte väl förvaltat det". Men den boken skrevs 1958. Idag vill jag inte tänka på hur det står till. Jag vill bara leva alltmer i det katolska perspektivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar