Blogg-paus

Jo, det stämmer. Tidigt, tidigt i morgon bitti reser Kari och jag söderut och kommer tillbaka om två veckor, på kvällen 6 december. Därför får du hålla till godo med föregående bloggar.

Kanske skriver jag något från hotellet. Vi får se.

Passa nu också på att säga att jag inte heller svarar på e-mail. I fall någon undrar.
Ha det så bra så hörs vi senare!

Håkan

Till Israel

Den här resan skulle jag vilja påstå passar alla. Den gör det därför att förstagångs resenären får med sig de klassiska platserna. Jag kommer att på varje biblisk plats sätta in den i sitt sammanhang. Vi läser texten och jag försöker lägga ut texten. Det blir självklart också goda möjligheter att ställa frågor och samtala under resans gång. Inte minst på kvällarna.

Men resan passar också väl för den som har varit i Israel flera gånger. Den passar bra därför att vi proppar inte in allt som du har sett innan. Däremot blir resan en bra repetition och ett igenkännande av de klassiska platserna och om du har varit dör förut vet du att det inte går att vara för många gånger i Israel eller på dess heliga platser.

Priset är 14 900;- och det tycker jag verkligen är överkomligt för en sådan här resa. Välkommen med!
Här kommer det fortsatta programmet.

Dag 5. I Jesus fotspår; Caesarea, Galiléen och Gennesarets sjö.

Antiken och Jesu verksamhet i Galileen står på programmet. När vi besöker Caesarea får vi också en liten introduktion inför morgondagens besök i Akko då det kommer att handla om korsriddarna under 1100-talet. Vi ”måste” naturligtvis på vår väg till Tiberias också göra ett besök i Nasaret. När vi kommer till Tiberias är det Gennesarets sjö som står i centrum. Det var runt sjön som Jesus och lärjungarna uppehöll sig under tre år. Flera av lärjungarna var också födda i området. Vi gör tre stopp som vi alla känner igen om vi gått i söndagsskolan: Saligprisningarnas berg, Kafernaum och Tabgha. Vi äter middag på hotellet. Kvällen kanske blir att vi tar oss ned till hamnen för att njuta av den subtropiska värmen. Vi är nästan 200 meter under Medelhavets yta.

Dag 6. Antiken och Jesus verksamhet runt sjön.

En av de i särklass mest bestående intrycken från en resa till Israel är att börja dagen med en båttur på Gennesarets sjö. Det är en underbar upplevelse att resa med båt och njuta av omgivningarna från ”sjösidan”. Efter båtfärden reser vi upp till Safed, den stad i Bibeln som Jesus visade på som inte kunde döljas på grund av att den låg på ett berg. Här finns mycket spännande för oss att upptäcka. Vi reser vidare mot Akko. Nu ska vi tala mycket om korsriddarna, en spännande del av historien. Från Akko reser vi till Haifa för att bl.a. njuta av Bahaíträdgården. Från Haifa blir det ”havsvägen” söderut till Tel Aviv där vi äter middag på hotellet. Vi bor centralt i staden och vi får möjlighet till shopping eller att gå till strandpromenaden för att flanera vid Medelhavets strand.

Dag 7. Tel Aviv på egen hand.

Sol, bad, shopping eller varför inte ett besök i det gamla Jaffo. Här finns mycket att göra så tiden kanske inte räcker till utan vi får säga ”nästa år i Israel igen”. Gemensam middag på kvällen.

Dag 8.Transfer till Ben Gurions flygplats och våra olika flyg till Skandinavien.

Domssöndagen

Joh 5:22-30

Domsöndagen är kyrkoårets sista söndag. Den handlar om Kristi återkomst, ett stort, omfattande och svåråtkomligt ämne. Det finns olika uppfattningar om hur återkomsten ska ske. Gemensamt för dem alla är ändå att den ska ske och att det kommer en dom, ett åtskiljande. Därför bekänner kyrkan: ”därifrån igenkommande till att döma levande och döda.” Veckans evangelium är föranlett av att Jesus har botat en man som varit lam i 38 år. Men det var sabbat den dagen och på sabbaten får man inte arbeta, inte ens läkaren får arbeta. Nu är frågan med vilken rätt Jesus har brutit mot detta bud. De skriftlärde ville döma Jesus till döden. Jesus talar då om människors förhållande till honom. Han säger:

Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig

1. … han har evigt liv.

a) Jesus talar i presens. Det eviga livet är inte något vi ska få vid livets slut, utan något vi får när vi lär känna Jesus som är Livet. När vi möter Jesus upphör skillnaden mellan tid och evighet. Det eviga livet börjar här och nu.

b) Människor gör ofta stor orättvisa mot Jesus när de reducerar honom till en profet bland andra, en stor läromästare eller livskonstnär. Hans person, anspråk och betydelse sträcker sig utöver dessa. Han äger i sig evigt liv.

c) Han är därför Herren i den kristnes liv. När prövningar och svårigheter som olyckor, sjukdomar, frestelser och anfäktelser sätter in hjälper Herren oss. Hans roll och betydelse till och med ökar. Genom tron på honom lever vi det eviga livet här och nu.

2. … han faller inte under domen.

a) Det talas relativt ofta både i GT och NT om Domens dag. Då används de mest målande bilder. Profeten Sefanja som vi läst under den gångna veckan talar om ångest, nöd, förödelse och ödeläggelse. Bilderna är ämnade att ruska om oss människor. Även om de inte förstås bokstavligt är innebörden klar. Om inte HERREN räddar oss är vi förlorade.

b) I vår tid vill många antingen inte alls tänka på att det en dag ska skipas rättvisa eller så inbillar vi oss att det kommer att gå bra för oss hur som helst. Å ena sidan vill vi slippa rättvisan och å andra sidan vill vi ha den.

c) Det är här som talet om korset får sin djupaste innebörd. På korset blir mänsklighetens hela syndighet synlig, men samtidigt också Guds gränslösa och eviga kärlek. Där, vid korset, möts människans synd och Guds förlåtelse.

3. … utan har övergått från döden till livet.

a) Vi kan inte att förlägga Domens dag till en särskild tid eller plats. Det avgörande är mötet med Herren Jesus. Det är avgörande för tid och evighet. När vi möter honom får vi redan här i tiden del av Uppståndelsen och Livet. Den lekamliga döden kan inte skilja oss från honom, Rom 8:38 och inte heller domen kan skilja oss från honom.

b) Kyrkan förvaltar ett underbart budskap och uppdrag, att förmedla evangelium till människor. Vi behöver utveckla konsten att bära vittnesbörd om Honom så att människor kan höra, förstå och ta emot evangelium.

c) Idag tackar vi Gud för domen, den slutgiltiga och befriande domen och särskilt för att vi redan här i tiden kunnat bejaka det Gud har gjort för oss på Golgata kors. Det han har gjort för dig och för mig, för hans kropp ”för dig utgiven” och hans blod ”för dig utgjutet”.

Det finns förvisso frågor som inte kan besvaras i tiden. Gud är i sin Allmakt större än vi kan tänka eller förstå. Så sträcker sig också hans eviga gärning genom Jesus Kristus genom tid och rum. Vi vet inte mer än Jesus har förklarat för oss, men i förtröstan på honom är vi trygga.

Möt våren i Israel?

Nu planeras det en resa till Israel till våren, 23-30 april, om det nu var exakt datum. Tanken är att resan inte ska vara för ansträngande i vare sig tid eller till kostnad. Vi räknar en resdag dit och en resdag hem, men en vecka i Israel. Det är vännen och kollegan Åke Danielsson på King Tours som bett mig följa med och de första dagarna ser ut på följande sätt. Resterande del av programmet kommer i en senare blogg.

Dag 1. Välkommen till Israel!

Vi landar på Tel Avivs flygplats Ben Gurion där King Tours representant tar emot oss. Vi åker från flygplatsen upp till Jerusalem och checkar in på vårt hotell. Vi äter vår middag tillsammans för att också få information om den kommande veckan.

Dag 2. Jerusalems gamla stad, igår och idag.
Bussen hämtar oss efter frukost och vi inleder dagen med ett besök på Tempelberget. Det är inte alltid det är tillgängligt, varför morgonen är den bästa tiden för ett besök. Vi tar en promenad från Lejonporten för att börja vår vandring på Via Dolorosa till Heliga Gravens kyrka. Vi besöker denna dag också Sions berg och Västra muren, i folkmun kallad Klagomuren. Vi har också några besök till som vi får se om vi hinner med. Annars kommer de nästa dag. Middag på vårt hotell.

Dag 3. Juda öknen och Döda havet.
Den här dagen ska vi ta oss till jordens lägsta punkt Döda Havet. Vi ska nu mer än 400 meter under Medelhavets yta. Vårt första stopp blir vid Qumran. Det var här som man 1947 hittade Döda Havsrullarna. Vi reser vidare söderut för att ta linbanan upp på den mäktiga Masadaklippan. Här kommer vi att få en spännande historia berättad för oss om vad som hände när den romerska hären belägrade området. Att vandra omkring bland ruinerna och se det delvis restaurerade palatset är spektakulärt. Nu väntar en enorm upplevelse: den som vill ska få flyta omkring i det salta Döda Havet. Det är en välgörande händelse för hela kroppen. Under sen eftermiddag reser vi tillbaka till Jerusalem och vår middag på hotellet.

Dag 4. Betlehem, muren och det moderna Jerusalem.
Denna dag är vi tillbaka i stadsmiljö och vi kommer att passera en nyckelgräns till det moderna Mellanösterns politiska och religiösa situation; muren mot Västbanken. Vi kommer att möta palestinska hantverkare samt besöka några av kristendomens allra viktigaste platser. Vi vandrar i historiens labyrinter överallt där vi rör oss. Under eftermiddagen kommer vi att ta oss tillbaka till Jerusalem och besöka Förintelsemuseet Yad Vashem för några timmars vandring på egen hand. Knesset och Menoran besöks också. Vi äter vår middag på vårt hotell. Kvällen inbjuds vi att besöka ”strosgatan” Ben Yehuda, där vi strövar omkring tillsammans med alla andra.

Den som på en gång önskar mer information kan gå till www.kingtours.se

Kanske kunde detta vara något också för dig?

Hela Människan / LP

Det händer mycket just nu. Tyvärr är en hel del sådant jag inte för närvarande kan skriva om eftersom det skulle uppfattas som skvaller, provokationer eller rent av otillbörlig påverkan. Men tiden passerar oss alla som vatten passerar under bron. I morgon kommer nya tider ... då kanske jag kan berätta.

I går kväll predikade jag på väckelsemöte på Hela Människan / LP här  Värnamo. Det visade sig att Thomas Sjödin var i Arken, Pingstkyrkan men det hindrade inte ett 50-tal att komma på väckelsemötet. Jo, jag tror nog att våra två möten skilde sig till karaktär. De flesta som var med på Hela Människan var människor som gått igenom mycket lidanden. Vi fick till exempel lyssna till en kvinna som berättade hur hennes pappa fyllde henne med sprit från fem års ålder för att kunna förgripa sig på henne. Våldtäkterna höll på till hon vid 16 års ålder lyckade ta sig hemifrån. Hon var sex år gammal när hon första gången försökte ta sitt liv. Hon var 12 år gammal när hon började med amfetamin innan hon gick över till tyngre droger. Man tror knappt att det är sant när man lyssnar. Oerhört omskakande. Hin skriver nu en bok som ska samla upp hennes vittnesbörd. Det fanns en äldre man hon fick besöka. Jag fick inte riktigt med mig vilken relation de hade, men mannen hade "en gubbe på en träbit" och redan som treåring fick hon den med sig hem. Den var hennes tröst och hon pratade ofta med "gubbe på träbiten". Hon hade ingen aning om vem han var men vi vet ...

Jag predikade över Jesu ord: "Den Sonen gör fri blir verkligen fri", gav något av mitt eget vittnesbörd och försökte stryka under att frälsningen blir man inte färdig med utan den lever vi med stundligen och dagligen. Jesus fortsätter: "Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar och sanningen ska göra er fria". Jag berättade om hur Israels barn levt under och växt sig stort under Faraos förtryck. Om hur de påmindes om de löften deras stamfader Abraham fått 400 år tidigare och hur de nu började fråga efter HERREN. Och när vi frågar efter HERREN svarar Han på bör. Gud kan inte stå emot dem som åkalla Honom. Gud hjälpte Israels barn så att de kunde bli Hans folk, ett folk på väg mot Löfteslandet. 

Vi är också på väg. Håll relationen till HERREN levande, tala med Honom och Han ska leda oss till målet. Nu har jag talat med HERREN under 51 år, som anställd i Svenska kyrkan i nästan 40 år och det största gudsbeviset i mitt liv är att jag fortfarande har en levande relation till Gud. I egen kraft hade det inte gått. Endast därför att Han är trofast är det möjligt. 

Ja, det var en fin kväll.

Självupptagen

Jo, jag känner mig självupptagen förmodligen därför att jag kan vara det. Men å andra sidan så finns det så många människor som inte är det. Om jag nu är självupptagen när jag meddelar er två informationer om mig själv.

För det första var jag på ett intressant möte i går. Vi var några stycken som talade om framtiden. Det är en spännande tid vi lever i. Jag har genom åren varit på många sådana möten och samtal men de har oftast stannat vid prat. Nu är vi längre in på 2000-talet och samtalen är mer strategiska. Det handlar om hur våra visioner om en ny reformation ska komma till stånd. Hur gör vi bäst?

Under samtalets gång kom det fram att jag skrivit en licentiat avhandling i ämnet och någon frågade efter den. Finns den på nätet? Jo, det tror jag. Nu har jag letat upp den. Skickat länken till vederbörande, men också lagt ut den under rubriken Bibelförklaringar. Du kan också klicka här. Om någon som till exempel James Kenny vill ha den på engelska kan jag skicka den från min dator.

För det andra ringde mig en broder i går kväll och tackade för TV-programmet Vardagstro Special. TV 2020 har tydligen lagt ut den intervju Anders Wisth gjorde. Om vi bortser från min självupptagenhet tycker jag att Anders Wisth gjorde det mycket bra. Han är som gjord för att vara programledare. Väl förberedd, tydlig, enkel och saklig. Det känns tryggt när han intervjuar och det blir lätt att säga vad man vill. Det är säkert fler än jag som kan skriva under på det. Inslaget hittar du genom att klicka på TV2020 här i högerspalten under Mina hemsidor.

För det tredje måste jag för att leva upp till rubriken erkänna att det finns en intervju i ämnet det bibliska Israel med mig. Det och du kan lyssna på programmet Fredagsintervjun i Sveriges kristna radio genom att klicka här. Nu får det nog räcka.

Bygga församling

I går hade jag glädjen att få predika i Kyrkhult och tala över ämnet Bygga församling. Min första tanke är; ska det verkligen vara nödvändigt? Vet de kristna inte hur man bygger församling?

Jag stannade vid tre bibelställen. Det första är nästan självklart kan jag tycka när man talar om att bygga församling. Jesus säger:

Du är Petrus och på denna klippa ska jag bygga min församling

Matt 16:18

Ingen människa kan bygga församling. Den som tror att församlingen byggs med hjälp av olika slag av events tror fel. Eller som det var på 1900-talet; den som har råd att annonsera mest vinner. Det spelar inte någon större roll vilka programverksamheter vi än ordnar eller hur mycket folk vi lyckas samla. Bara Jesus själv kan bygga sin församling. Varför är det så? Det viktigaste en människa kan vara med om är att bli en kristen och för det behövs att Gud själv låter försoningen bli en verklighet i människans liv, att hon kan genom sin tron på Jesus Kristus förklaras rättfärdig och få sitt liv förvandlat. Det finns bara ett, säger ett, "måste" i Jesus undervisning och det är när han säger att du måste födas på nytt. Och det kan ingen människa åstadkomma och ändå är det början på församlingens tillblivelse och tillväxt. Det är så det börjar och det är så det fortsätter. Jesus Kristi liv går igen hos dig och mig så att vi dör bort från oss själv och uppstår med honom.

Det andra bibelordet är från Apg 2:42 där Lukas säger om de kristna att

de höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

De tolv apostlarna hade fått fullt förtroende av Herren Jesus. De hade vandrat med honom och levt tillsammans med honom dag och natt. De hade ställt sina frågor, fått ny förståelse och förberetts för framtiden. De första kristna behövde "bara" troget hålla fast vid dem. Genom att hålla fast vid apostlarnas lära höll de fast vid Kristi lära. Så enkelt var det med det. I detta fasthållande hade de gemenskap, koinonia, med varandra. Det var en gemenskap med Gud själv och med varandra. Gemenskapen var så nära att Paulus talar om den som Kristi kropp. Fasthållandet vid läran tog sig uttryck i det sakramentala brödbrytandet och i bönerna.

Det tredje bibelordet eller rättare sagt några ord hämtar jag från Ef 4:16

Från honom (Jesus Kristus) får hela kropp sin tillväxt ... alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.

Här har vi koinonians hemlighet! Graden av gemenskap bestäms av den kraft som varje enskild kristne bidrar med. Nu kan det kanske invändas att vi behöver fostran, redskap och prövning. Det är inte helt enkelt att bidra. Hur ska det gå till? Just därför behöver vi "apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare" skriver Paulus. De ska göra de kristna skickliga så att de kristna kan göra vad som är bestämt.

På senare tid har det stått väldigt klart för mig att för att kunna vara med om bygga församling behövs  en grundläggande förståelse av vad det är, ett gott självförtroende och riktiga strukturer. Men nu 'är läget sådant att vi behöver undervisa och tala om det här sannolikt många år framöver. Så låt oss börja nu.

Veckan före Domssöndagen

Luk 12:35-40

Idag är det Söndagen före Domssöndagen. Nästa söndag handlar om Kristi återkomst och den yttersta domen. Jesus kommer tillbaka. En bärande del av det kristna hoppet. NT talar om det 319 gånger, det vill säga var 25:e vers. De första kristna hoppades varje dag. Jesus hade talat om det och sagt att han skulle komma tillbaka när de minst anade det. Där befinner vi oss idag. Denna söndag om vaksamhet och väntan.

1. Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från ett bröllop

a) bilden är lätt att förstå. Tjänarna gör sina sysslor men är samtidigt beredda på att Herren närsomhelst kan stiga in genom dörren. De har fäst upp sina kläder och har lamporna brinnande, 2 Mos 12:11.

b) vi har alla väntat på någon och vet vad det innebär. Vi kanske har gått fram och tillbaka, gjort de sista förberedelserna eller tittat ut genom fönstret.

c) Jesus vill komma till oss. Han vill bulta på porten, fästa upp sina kläder och själv passa upp oss.

2. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer

a) De första kristna väntade dagligen. Men denna väntan har också präglat kristna genom alla tider. Också vår tid. Jesus vill inte bara att vi ska vaka och vänta, utan han vill också varna oss för att somna in. Det verkar som att det är möjligt att tappa perspektivet. Vi blir så upptagna med våra sysslor så vi inte vet varför vi utför dem.

b) Vår kultur har till stora delar rationaliserat bort sådana värden som tro, hopp och kärlek. Nu är det förnuftet, välfärden och den egna lyckan som gäller. Men få tänker på att tiden är utmätt, att den snart tar slut och att evigheten tar vid. 

c) Var beredd att när som helst avsluta ditt liv. Jesus kan stiga in genom dörren när som helst och låta din evighet börjar här och nu.

3. om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in

a) Här blir bilden plötsligt en annan och Jesus jämför sig själv med en tjuv. Jag tror vi ska förstå det som att för somliga människor kommer han som en tjuv.

b) Det finns många som inte är beredda, som i sin blindhet och förvirring inte förväntar sig något slut på tillvaron. Och om de någon gång ägnar Jesus en tanke så tänker de inte på honom som en tjuv som kommer för att stjäla ifrån dem. Men det är vad vår text säger. Han kommer som en tjuv för att ta ifrån människorna deras synder. Han tar vår skuld, bär våra överträdelser, han gör allt det vi inte kunde och han längtar efter att få fullborda detta sitt verk och att få göra det snart.

c) Den människa som inte känner Jesus och inte är beredd är ofta rädd för Jesu ankomst, rädd att allt ska ta slut och att döden tar ifrån oss allt vi förvärvat. Men en kristen behöver inte känna eller tro så, utan vet att den dagen är befrielsens dag, en dag då världen och vi ska befrias från allt ont.

På puben

I går kväll var jag i Markaryd. Kollegan och kyrkoherden Håkan Pehrsson hade bett mig närvara på en "Pub-kväll för män". Tyckte nog det lät lite onödigt publikfriande, men vad då? Jag anlände i god tid och fick en stund med honom innan "männen" kom. Håkan verkar ha det bra i Markaryd. Markaryd är ett pastorat, en församling. Så som det borde vara överallt. Det här gör att han alltid är på rätt plats. Han behöver inte fara omkring och inte hans hjälppräst heller för den delen. De kan turas om, stödja varandra, samtala tillsammans, de bor på samma ort, kan vara förtrogna med varandra, båda kan få samma information när något händer ... Det märktes också på kvällen.

Nu är min namne särskilt social, umgås med alla och vinner förtroende. Tydligen hade några män sagt vid tillfälle att fruarna samlas regelbundet, men varför aldrig vi män?

Det här var första gången som männen bjöds samman och jag undrade nog om det verkligen fanns behov av en mans-samling. Och det fanns det tydligen. Jag räknade inte hur många vi var men uppskattar antalet till cirka 25. Allt eftersom de anlände, fick sig en öl, alkoholfri om någon undrar, steg stämningen. När vi minglat kanske 20-30 minuter hälsade Håkan välkommen och vi fick smörgås. Samtalet fortsatte rätt allmänt. De många talade om Markaryd men även om annat. En man hade hastigt förlorat sin hustru för mindre än ett år sedan. Det var skönt att se hur fritt han i sin sorg kunde berätta om vad som hänt. Stämningen var sådan att det var möjligt. Jag undrar hur det hade låtit om sammanhanget inte hade varit vad det var. Förmodligen hade han inte hörts. Jag tyckte nog att redan här var kvällen motiverad.

Sedan blev det min tur att berätta. Jag berättade om hur jag i unga år blev en kristen, om resor jag fått göra och om besöket i ett sibiriskt fängelse. Jag berätta om olyckan och om tryggheten att leva med Gud "som golv". Uttrycket fick jag från Kyrkans Tidning där Thomas Sjödin intervjuats. Gud är inte taket. Han är golvet, sa Thomas Sjödin. Bra uttryckt.

Sedan hade Håkan ordnat med en musiktävling men så fort den var avslutad ville en annan man, i min egen ålder för övrigt, tala med mig om Gud. Han hade mycket på sitt hjärta och jag skriver inte om det här men detta samtal gjorde kvällen än bättre.

Håkan frågade de församlade om de tyckte det fanns anledning att göra om det här till våren och de svarade samfällt ja. Hhm, tänkvärt eller hur? Någon av de närvarande bestämde sig för att komma tillbaka redan på måndag då Alpha-kursen samlas för andra gången. Han ville prata mer.

Själv har jag idag suttit med Romarbrevet. Eftermiddagen gick åt till kapitel 12, vers 1-2. Vilka fantastiska och evangeliska verser. Jag inser att många bibelläsare inte har en susning om den Ande Paulus förmedlar i sina förmaningar. Han förmaningar förvisso i apostolisk kraft men som det står vid Guds barmhärtighet. Förmaningarna i Skriften är evangelium för var och en som tror! Det där om lagens tredje bruk har jag väl skrivit om tidigare? Jag vill ersätta det uttrycket med det mer paulinska "vandra i Ande". Lagen kommer till oss utifrån, men Anden verkar snarast inifrån. Anden vittnar med vår ande vad som är rätt och riktigt också om vi hör orden utifrån,

Nu är det snart fotboll. Det är svårt att tänka sig att Sverige ska kunna ta poäng i kväll. Men under har skett förr så vi får väl se.

Ökenmässan

I går kväll firade vi ökenmässa i Vasakyrkan i Göteborg. Vi var cirka 50 personer och mässan varade i två timmar. För min del kunde den gärna ha fått vara en timme till. Det var som att komma hem.

Det var första gången jag firade ökenmässan och nu mindre än ett dygn senare ska jag redogöra för några intryck. Altaret som stod i ett sidokapell var ganska stort, fyrkantigt klätt i vitt med ett par korta bastanta ljusstakar. Det var placerat i mitten så att celebranten kunde stå bakom med ryggen mot kyrkväggen och en stor ikon medan vi övriga var placerade runtomkring. Versus populum med andra ord. När vi kom några minuter innan 18 hade åtminstone två mindre gudstjänster redan hållits. Först den där bröden bakas och sedan den där kyrkorummet röks in med väldoft. Efter klockringningen när alla väntade andäktigt bröts tystnaden med en underbar sång. Jag minns inte orden eller melodin. Någon sa att det var en Taizesång: Mitt hjärta väntar ...

Inledningen är längre än i den svenskkyrkliga mässan. Den består av växelsång, responsorier, mångsjunget kyrie, tystnad och böner innan vi kommer till fyra textläsningar, GT, episteln, Apostlagärningarna och Evangeliet. Vi följde veckans läsningar ur den Svenska Evangelieboken. Efter läsningarna följde ingen predikan men det niceanska credo, trosbekännelsen, läsning ur synaxariet och förböner. Ett synaxarium är en samling texter som redigerats för daglig läsning, ett sorts uppmuntrande läsning om heliga personer. Intressant nog för Kari och mig var dagens läsning om Eva Spångberg!

Sedan följde utväljandet av ett bröd över vilket vi skulle komma att nedkalla Guds särskilda närvaro, ett bröd som skulle komma att bli Sakramentet. Övriga fem bröd sparades för att sedan delas ut till deltagarna efter mässans slut. Själva nattvardens liturgi påminner mycket om den jag är van vid. Det var för övrigt inte svårt att följa med i vad som skedde. Till stor del berodde det på att de 8-9 personerna med liturgiska uppgifter kunde sin sak och vi andra deltagare kunde mest stämma in.

Efter utdelandet följde tystnad, öppenhet för Andens gåvor och en betraktelse som jag snarast uppfattade som ett personligt tilltal. Det var som en predikan men celebranten talade den till oss. Det kändes ovanligt men eftersom talet kom efter utdelandet och tystnade blev det mycket effektfullt. Eller var det för att det kom oväntat för mig?

Efter avslutande välsignelse bröts de fem bröden och delade ut. Detta utgjorde början på agape-måltiden som fortsatte i Församlingshemmet efteråt. Tyvärr var vi 13 personer från Värnamo inte med på den eftersom vi hade mer än 20 mils körning hem och inte ville bli alltför sena. Men idén att fortsätta med agape är genial. Jag har under många år funderat på hur vi ska kunna återerövra agape-motivet och det här är den bästa lösningen så långt. Det låter underligt att säga så med tanke på att ökenmässans liturgi är från 300-talet e Kr. Den är ingen nyhet precis. Men eftersom vi fullständigt har tappat bort ett av de starkaste motiven blev det en glad återupptäckt.

Liturgin går tillbaka till den koptiska kyrkan och 300-talet e Kr, det vill säga till den odelade Kyrkan. Det var helt enkelt så här man gjorde. Det kändes inte alls konstigt utan just som att komma hem. Jag menar med att "komma hem" att komma hem till Gud sådan Han är i mässans liturgi. Du kan inte komma hem genom att ansluta dig till ett kyrkosamfund vilket du än tänker på. Du kan bara komma hem till Gud!

Det starkaste intrycket så här dagen efter stavas NÄRVARO. Liturgerna var inte betalda för att hålla mässan. De höll den i tron på Honom. Deltagarna var inte tvungna att gå dit utan kom med sin längtan efter att få möta Gud och för att i den Helige Ande umgås med varandra. Det var påtagligt på ett sätt som är ovanligt men som åter kan bli regel. Jag lärde mig för övrigt hur Fridskyssen går till. Den gav vi varandra inte på den vanliga platsen för fridshälsningen utan vill jag minnas någon gång kanske innan läsningarna. 

En vanlig tisdag

När jag skriver rubriken först för en gångs skull och tänker på dagen inser jag att ingen dag är en "vanlig" dag. Vanliga dagar finns inte. Varje dag är unik. Så också denna.

Om jag börjar med slutet så kommer Victor snart hit. Äldste sonen är på genomresa och sover över här en natt. Det är dessutom hans födelsedag så det är verkligen ingen vanlig dag. Det kanske dröjer ännu en knapp timme innan han kommer så det blir sen middag idag. Jag har handlat oxfilé! Den kostar väl en bit över 400;- kg så många skulle säkert invända; är det verkligen nödvändigt? Men jag har räknat ut att 100 g kostar 40;-. det betyder samma pris som en hamburgare på McDonalds. Och hamburgare kan människor äta varje dag. En oxfilé per dag är väl att ta i, men varför inte någon gång per år? Det kan knappast vara priset som håller oss tillbaka. Hur som helst ser jag fram emot att snart få tillaga den.

Annars har jag nyss kommit hem från Församlingskårens möte. De hade i kväll bjudit in sina vänner från Gällaryd och bett mig hålla föredrag om Albanien. Det gör jag så gärna. Det betyder att jag fick erinra mig vad vi har varit med om sedan vi kom till Albanien första gången för tio år sedan. Och det är inte lite. Förutom de personliga kontakterna  med albaner som har blivit våra vänner, livslånga vänner har vi fått vara med om att starta och säkra det årliga Bibellägret för tonåringar och unga vuxna. I somras när Klas Lindberg var där nere deltog 115 unga. Och de lyssnar och lär sådant de aldrig fått höra från sina föräldrar. Kristen tro fanns inte före 1992 eller var åtminstone inte tillåten.

Nu har vi mer eller mindre överlämnat Bibellägret till albanerna att själva sköta även om de får hjälp på talarsidan. Vi får nu koncentrera oss på det Ledarseminarium vi fick vara med och sjösätta för tre år sedan. Jag har själv haft två av dessa seminarier och förstår inte riktigt hur jag har fått till det med tanke på olyckan. Hur har jag kunnat vara med där två gånger? Det är inte allt man förstår, men så är det.

I går kväll hade Värnamo koinonia sin interna samling och då bestämdes att vi ska satsa på¨detta Ledarseminarium ytterligare två år, 2017-2018, kanske längre om albanerna själva önskar det. Vår insats består av att finansiera deltagarna och min resa. Eftersom Värnamo pastorat dragit sig ur måste vi försöka lösa det finansiella. Kanske inga problem att få in pengarna men det måste bokföras rätt så att inte djävulen attackerar oss på den punkten. Kanske får vi bilda en stödförening till Värnamo koinonia?

Nej, nu kom Victor så jag måste sluta. Ha det!

En vanlig måndag

Det händer fortfarande att jag får höra om den välsignade tiden i Hjälmseryd. Visst, det var väckelse, men är det inte fantastiskt att man 30 år senare för höra om välsignelserna?! Idag ringde en broder från Finland i ett ärende. Han ville jag skulle komma och tala på en konferens. Men så berättade han att han och familjen var med på Sommarbibelskolan för 30 år sedan. Då hade deras yngste son varit med på ett av barnmötena. Han kunde väl ha varit 8-10-12 år vad jag förstår och på ett av mötena hade han tagit emot Jesus i sitt hjärta och blivit fylld med den Helige Ande. Ett personligt möte som förvandlad honom med andra ord. Idag, berättade pappan, är sonen missionär i Grekland. Han har varit där i två år och upplever att han har en kallelse till folket.

Grekland är ett ortodoxt land och inte alls främmande för kristen tro, men kyrkan är inte bara nationalistisk utan också starkt centrerad till just kyrkan och dess sakrament. Det betyder att det som går dit i stor utsträckning är främmande för det personliga. Vad jag fick med mig var att många greker mer än gärna hör att Gud är en personlig Gud och att Han bryr sig om din person och din vardag.

Gud bryr sig om oss i vår vardag. Det är en av de mest obegripliga sanningarna. Jag har ibland lättare för att tro på Treenigheten än på att Gud bryr sig om mig.

Det här får mig också att tänka på det föredrag som Ove Wikström höll i Johanneskyrkan för några veckor sedan. Han berättade om ett möte med en ortodox munk i Grekland. De samtalade om altarets sakrament, den heliga nattvarden. Munken sa; ni i väst håller bara på och krånglar med Jesu närvaro. Jesus är i, med och under, vid sidan om och över och på ... Inte kan vi väl räkna ut sådant. Och vi behöver det inte heller. Det vi behöver är att erkänna Hans närvaro och tillbe!" Munken hade helt rätt i det. Vi västerlänningar krånglar gärna till det med vårt logiska tänkande.

Det kanske inte är så konstigt att flera av mina vänner föredrar ortodox teologi framför romersk? Den romerska är mer noggrann med filosofin och sättet att tänka teologi. det betyder inte per automatik att de ortodoxa inte tänker men för dem är liturgin viktigare. De talar om Skriften och Traditionen och gestaltar dessa två sidor av Kristus i liturgin, i gudstjänsten!

Jag tänkte på det när jag var med Nordisk-katolska kyrkan för ett par veckor sedan. Präster och diakoner kretsade kring altaret med rökelsekaret. Det bugades och det korstecknades väldeliga och jag som är lite ovan tänkte att de bär sig åt som om Gud själv var närvarande på altaret. I samma stund som jag tänkte tanken insåg jag att just så är det! Gud är närvarande och det ger oss skäl att "bete" oss i Hans närhet. Egentligen kan vi inte buga nog, inte göra tillräckligt många knäfall och korstecken, - bara vi vet vad vi gör.

På onsdag reser vi 15-20 personer till Vasakyrkan i Göteborg där det frias ökenmässa. Jag ser mycket fram emot detta studiebesök och hoppas att vi ska kunna fira ökenmässan framöver också i Värnamo.

Alla själars dag

Joh 6:37-40

Idag är det alla Själars dag. Dagen påminner oss om att ingen grå fri från döden. Ingen går fri från sorgen, saknaden. Men alla har också möjlighet att tacka Gud och glädja sig. Idag firar vi Mässan tillsammans med alla som har gått före oss i tron.

Texten är delvis komplicerad, men fullt begriplig. Det är framför allt två problem. Det första är Guds bestämmelse och det andra är uppståndelsen från de döda. Båda övergår vårt förstånd.

1. Alla som Fader ger mig ska komma till mig

a)      Det är lätt för oss att missförstå Jesus i vår text när han säger: ”Jag ska inte låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig” och ”Alla som ser Sonen ska ha evigt liv”.  Menar Jesus att bara dem som Fadern ger honom kan bli räddade? Nej, knappast! Men han ger oss en försäkran/visshet. Han säger att om vi kommer till honom kan vi vara säkra på att det är Guds vilja. 

b)      Jesus talar i vår kontext till tusentals människor. Säkert fanns många osäkra, ängsliga och frågande människor bland dessa. Det finns många osäkra idag. Är jag en kristen? Det är lätt att bli självupptagen. Kristen är man tillsammans med alla andra som söker sig till Jesus. Det är Faderns vilja att så ska ske.

c)      Det var Faderns vilja då och det är Faderns vilja idag. 

Han har sagt: "Min Fader - eder Fader",

han har sagt: "Min Gud och eder Gud."

Gläds, min själ, med världars myriader,

att ock du har fått ett sådant bud!

Svpsb 250:3

2. Den som kommer till mig ska jag inte visa bort

a)      Det är Jesu uppgift att ta emot och att bevara oss i Gud. Gud vill att alla ska bli frälsta och det är fullt möjligt eftersom Jesu predikan riktar sig till alla, undervisning, lidande, fullbordandet av Lagen, död och uppståndelse är för alla. Vi är förutbestämda – i Kristus.

b)      Varje människa som är i Kristus är utvald. Alla ä'r kallade men först i Kristus kallas vi för utvalda. Samtidig ska det inte förnekas att Johannes sätt att uttrycka sig i vår text gör varje människa ansvarig för sitt eget liv. Johannes lämnar en dörr öppen för dem som inte vill. Inte alla kommer till Jesus. Men de som gör det är i Guds vilja och ingen av dem ska gå förlorad. Det är gott att leva sitt liv i den tron.

d)     Alla som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Ser Sonen? Grekiska idein syftar inte endast på ett fysiskt skådande. Ordet betyder ”ser”, ”förstår”, ”känner” eller ”har gemenskap med”. Vi behöver inte spekulera om hur det går för dem. De ska ha evigt liv.

3. Jag ska låta dem uppstå på den sista dagen

a)      Vi är många som redan har fått se Sonen. Vi lever i ett nu och med en framtid. Döden skrämmer oss inte. Jesus säger: 

Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, 

han har evigt liv. Han drabbas inte av 

domen utan har gått över från döden till livet.

Joh 5:24. 

b)      Vi gestaltar vår tro genom att begravas innanför kyrkans murar. Vi läggs i östlig-västlig riktning och på uppståndelsens morgon får vi en sådan kropp Gud vill att vi ska ha.

c)      Ett av nattvardens huvudmotiv är den himmelska måltiden. I den föregriper vi vad som komma ska. 

Samma arv däruppe i det höga,

samma himmel, samme Gud och Far.

Herre, Herre, öppna blott mitt öga

för de skatter jag dock verkligt har!

Svpsb 250:5

Den katolska formen

Ja, jag vet att rubriken kan låta kryptisk. Jag repeterar f Gunnars bok Vårt katolska arv och nu har jag kommit fram till den katolska formen och dess innehåll. Men jag tror att det går att göra det enkelt med risk för att det blir för enkelt. Men det kan vara värt ett försök. Om vi lägger innehållet det vill säga dop , nattvard, ämbete, liturgi ... åt sidan för en stund och stannar vid formen så kännetecknas formen av fyra delar.

1. enhetlighet. Det katolska arvet innehåller inte en massa lösa delar som svävar fritt i luften. Det innehåller en mängd delar som alla relaterar till centrum Jesus Kristus. Den andra personen i gudomen har blivit människa och allt hålls samman av honom. Varje del får sin betydelse av honom och varje del hör samman med honom. Då är delen katolsk! Detta är ett verkligt viktigt kännetecken.

2. omfattning (universalitet) F Gunnar använder ibland teologiska fackuttryck, gärna på latin, men här försöker jag det göra enkelt för icke teologer. Det andra kännetecknet talar om omfattningen. Det katolska arvet sträcker ut sig över alla kristna delar, långt ut i periferin. Det är därför jag frågar efter omfattningen. Det räcker inte med vad som är äkta romerskt, äkta lutherskt eller sant karismatiskt. Sanningen behäver nå ut över allt och alla, eftersom den inte är delbar. Detta för att det katolska arvet inte kan vara sekteristisk. Det behöver få genomslag och äga giltighet överallt.

3. renhet Förutom att det katolska arvet når ut över allt så kan det inte göra det till vilket pris som helst. Arvet måste bevaras äkta, rent, rätt och sant. Mellan centrum och periferi finns mycket vi behöver omvända oss ifrån. Det är frestande att tala om sitt eget arv som äkta men om det inte är äkta överallt riskerar vi att få en falsk bild av verkligheten. Det som är sant i öst är också sant i väst. Tyvärr är det så att det oäkta, orena, falska och osanna ständigt vill blanda sig in i det katolska arvet. Särskilt i vår tid när "alla och allt " ska vara lika accepterat. Det får inte finnas ojämlikheter, olika värden, olika platser för olika delar. Allt ska vara inklusivt. Men det katolska arvet är till sitt väsen exklusivt. Det rymmer bara det heliga och därför pågår en ständig reningsprocess i kyrkan. Här löper vi risken att stämpla varandra, förklara andra för icke önskvärda eller för fanatism. Sådant måste vi försöka undvika. Men vi kan inte vara likgiltiga när arvet hotas.

4. balans (homogenitet) Det finns alltid en risk för oss att överbetona än det ena än det andra. Jag tänker särskilt på balansen mellan subjekt och objekt. Visst är omvändelsen viktig men än viktigare är Guds verk. Det går inte att betona det ena på det andras bekostnad. Jesus talade om att vägen är smal. Kanske kunde han också ha talat om balansen i den Helige Ande. Vi behöver ständigt höra och ta emot vårt katolska arv, Guds Ord och Sakrament, Ämbetet eller ämbetena och de troendes olika kallelser. Men därmed är vi inne på det katolska innehållet och det hade jag inte tänkt fördjupa mig i just nu. Men det här var viktigt därför att det är inom dessa katolska ramar vi lever, rör oss och är till i. Det är inom dessa rama vi ska förverkliga våra liv. Gud välsigne oss!

För övrigt önskar jag dig en god helg, idag Alla Helgons dag och i morgon Alla Själars dag.

Den katolska auktoriteten

Vi är nog ganska många som tänker och reflekterar kring påvens möte med Lutherska Världsförbundet. Vi har kommit olika långt snarare än hamnat i olika slutsatser. För hur kan man argumentera emot vårt katolska arv? Inte ens olika uppfattningar i sakfrågor kan förstöra det katolska arvet.

Jag fortsätter att läsa i f Gunnars bok. Nu om den katolska auktoriteten. Han har så rätt när han inledningsvis skriver att den Heliga Skrift är den högsta auktoriteten. Den enkla sanningen förenar alla oss som bekänner Jesus som Herren. Men sedan blir det lite mer spänt eftersom Bibeln inte är den enda auktoriteten. Hur skulle den kunna vara det? Vi har alla många auktoriteter vi citerar och lutar oss emot. Men ingen av dem kan få vara vår yttersta auktoritet. De vi har måste vi ordna i hierarkisk ordning alltefter deras vikt och betydelse. Det är klart att påven är högst för den romerska kyrkan. Men är han överordnad Skriften? Jämställd eller underordnad? Det tycks vara frågan. Jag vill placera honom som nummer två eller tre eller hur man vill räkna efter Skriften?

För EFS:arna räknas CO Rosenius som nummer två eller rättare nummer tre efter Jesus och Luther. För "missionarna" kan det vara PP Waldenström, som är nummer tre i ordningen. Det kan finnas seriösa kristna som har sin lokale pastor som nummer ett eller åtminstone som nummer två. Så det finns många olika auktoriteter. Jag tycker att romarna gjort det lite lätt för sig när de 1870 förklarade påven för Kristi ställföreträdare och för felfri när han talar ex cathedra, det vill säga slår fast en efterbiblisk lära. Vad jag vet har han bara gjort det en gång nämligen då det beslutades om Jungfru Marie himmelsfärd. Men, och det är ett viktigt men, inte alla var med på noterna. Detta "felfria" beslut är inte katolskt i den meningen att alla bekänner sig till det.

Frågan om vem som är nummer två är viktig. Är det jag själv som är nummer två? Eller är det Luther? Calvin? Även om lutheranerna skjuter in bekännelsen som nummer två, mellan Skriften och sig själva och katoliker i allmänhet traditionen, så måste vi fortsätta att samtala om nummer två. Och det går inte att förneka att påven ligger bra till som nummer två även om de ortodoxa kyrkorna och de gammalkatolska som Nordisk-katolska kyrkan inte bekänner påven som nummer två. Eftersom alla dessa för att inte tala om frikyrkor, karismatiker och andra "från oss skilda bröder" inte har påven som nummer två kan han inte vara talesman för alla. Påven är påve för romarna inte för katoliker i allmänhet. Men de kanske har rätt? Ja, kanske det, men det är det ingen som kan säga eller veta så länge han inte talar för alla. Det är lätt att förstå att det är avgörande viktigt att bruka en gemensamma definitioner i det allmänna samtalet.

Hur gör jag då? Jag bekänner mig till den katolska KYRKAN, dåligt översatt till den allmänneliga kyrkan. Om kyrkomötet ger sig på att ändra i trosbekännelsen önskar jag att de gör den enda förändringen att det kommer att heta: "Vi tror ock på den Helige Ande, en, helig, katolsk kyrka ..."

Det är denna odelade kyrka som är min andra auktoritet. I den enda förenas ortodoxa, romare och protestanter. Att bygga på denna enda kyrka och ha den som nummer två är inte att välja. Det är att behålla vad man redan har. Det var ju den jag döptes in i! Och i mitt fall prästvigdes in i! Det är att bli vad jag redan är! Att vara trogen! Jag kan inte välja en kyrka bland många. Det finns bara en och förresten annars; hur kan jag veta att jag väljer rätt? Tack och lov att jag inte behöver välja en andra auktoritet.

När det kommer till bibeltolkning som jag ägnar mig åt vill jag inte ta efter vare sig påven eller Luther. Jag frågar mig i stället; "Vad säger den katolska Kyrkan om detta?" Hur har hon förstått detta genom århundraden, ja, årtusenden?" Och därmed har jag inte valt min andra auktoritet. Jag har bara förblivit trogen den jag alltid har haft sedan jag döptes och kom till tro på Herren Jesus!

Det katolska perspektivet

Rubriken har jag hämtat från f Gunnars bok Vårt katolska arv. Det gäller att inte ha ett alldeles för snävt eller för kort perspektiv. Det räcker inte med att gå tillbaka till Luther eller någon av de andra reformatorerna om man vill vara katolik. Vi måste gå längre tillbaka, - ända till Jesus från Nasaret! Det är i honom vi finner helheten och ingen annanstans kan vi finna gudomens hela fullhet. Jesus Kristus är katolik, bärare av helheten. Alla andra är delar i en mångfald.

Jesus Kristus är "slutet" eller målet för det förbund Gud ingick med Abraham. Men även Isak, Jakob och hans tolv söner är bärare av en helhet långt större än de själva kunde förstå. David och Salomo med templets hela härlighet, den sjuarmade ljusstaken, bröden, rökelsen, klockorna och mannat, Arons stav, - allt tillhör katoliciteten. I Jesus Kristus har allt fått sin fullbordan, Guds löften har infriats och vi säger vårt amen. Synden är borttagen. Lagen är uppfylld. Och Livet har stått upp på nytt. Här talar vi katolsk fullhet!

Sedan kommer den långa raden av apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Många kända vid namn som Ignatius, Polykarpus, Linus, Clemens, Justinus Martyren, Irenaeus av Lyon, Klemens av Alexandria, Tertullianus, Origenes, Cyprianus, Gregorius av Nazianos, Basileius av Caesarea, Gregorius av Nyzza, Augustinus, Hieronymus, för att inte tala om Jesaja Eremiten, Johannes Cassianus, Markus Asketen och andra ortodoxa fäder. De tillhör alla den odelade kyrkan det vill säga den katolska!

Till den odelade kyrkan bekänner sig också alla andra bekännare som till exempel von Zinsendorf, Johan Arndt, Henrik Schartau, L.M. Engström, Peter Fjellstedt, CO Rosenius, mormor på Herrestad, Bo Giertz och min vigningsbiskop Bertil Gärtner. Kanske vill också bröderna Wesley, Lewi Pethrus och andra "från oss skilda bröder" räkna sig dit?!

Martin Luther är en i mängden. Han representerar inte helheten, men bidrog med vad Gud lagt på hans hjärta. Han bidrog till katoliciteten, till helheten. Vilket perspektiv! Vilket arv! Varför skulle jag bekänna mig till något mindre, till endast en del? Inte ens delen den Romersk-katolska kyrkan utgör är tillräcklig för mig.

Men det stannar inte ens här. Min tro sträcker sig bortom tid och rum. Jag skådar Himmelen! Den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem. Jag har mitt hjärta där. Jag har mina tankar där och än mer jag är genom dopet och tron en av dess många medborgare. Varför skulle jag fastna i kyrkliga strider, strider som förs av ofullkomliga, syndiga människor? Varför skulle jag förbittras? Nej, jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min Herre och Frälsare. Tänk att få leva i den katolska tron!

Det finns i grund bara en kyrka nämligen den som Herren själv grundat och dagligen och stundligen bygger. En annan grund kan ingen lägga. Detta var viktigt också för Svenska kyrkan i samband med reformationen på 1500-talet. Det bildades ingen ny kyrka. Den gamla består men reformeras, en del till det bättre och en del till det sämre. Jag bekänner mig med glädje till den odelade kyrkan och behöver inte nöja mig med något mindre. Sedan att jag inte "står i kommunion med påven" som det kallas är inget annat än en skandal. Det är något som måste rättas till.

F Gunnar skriver om Svenska kyrkan: "Vi har inte förlorat värt katolska arv, men vi har inte väl förvaltat det". Men den boken skrevs 1958. Idag vill jag inte tänka på hur det står till. Jag vill bara leva alltmer i det katolska perspektivet.

Jag är katolik

Det var en kollega som sa till mig när jag protesterade mot Svenska kyrkan; "Jag älskar Svenska kyrkan" och sedan kom tillägget "sådan hon är enligt sin bekännelse". Formuleringen har dröjt kvar hos mig och jag känner en dragning till den. Vad säger då bekännelsen om vårt förhållande till den Romersk-katolska kyrkan. Jag slår upp och läser art XXI, avslutningen på den Augsburgska bekännelsen:

Detta är i huvudsak sammanfattningen av år lära, varav framgår, att den icke innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden döma de obilligt, som fordra, att vi skola betraktas som kättare. Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. (De är jag som gjort understrykningarna för att visa hur bekännelsen skiljer mellan den allmänneliga, det vill säga den katolska kyrkan och den romerska kyrkan.)

Är inte detta fantastiskt? Jag gör två iakttagelser. För det första skrevs texten år 1530 och frågan är om Svenska kyrkan står kvar vid sin egen bekännelse. Tyvärr gör den inte det och då är jag lurad. Förändringarna har skett över tid och accelererat under senare hälften av 1900-talet. Förändringarna har initierats av och genomförts av politiska skäl. Det började med Gustav Wasa som stängde klostren, stal deras egendomar och började utse "reformatorer" som gick hans ärenden. Naturligtvis har det hela tiden sedan dess funnits en gemenskap som hållit fast vid bekännelsen, men det är inte den som jag skriver om nu även om det vore befogat. Detta är en huvudfråga; Har det funnits en sann, riktig kyrka i Sverige under alla de år det inte fanns några romersk-katolska representanter i Sverige? Hur vi än svarar får det betydelse. Jag menar att det har funnits kristna inom Svenska kyrkan under alla åren, ja till och med att kyrkan som sådan varit en del i den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Tyvärr har så mycket av arvets förskingrats att det nu kan förnekas att Svenska kyrkan är en kristen kyrka enligt sin egen bekännelse.

För det andra måste jag i enlighet med vad jag själv skrivit sluta kalla mig för lutheran. När det talas om att Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka vill jag inte vara med. Orden säger nämligen att hon inte längre är allmännelig. Skälet är enkelt; den evangelisk-lutherska kyrkan är inte bejakad av alla världens kristna, det vill säga den är inte allmännelig. Jag tror på en allmännelig kyrka och kan därför inte längre begränsa mig till att vara lutheran. Min kyrka är större än så. Den är allmännelig eller för att vara exakt; KATOLSK. Jag är katolik!

Om svenska journalister inte ens vet vad en luthersk kyrka är utan skriver om en lutheransk kyrka hur kan de då förstå vad en katolsk kyrka är? Alltför många också kristna skyggar för ordet katolsk trots att det är det enda rätta. De grekiska orden kata och holos bildar katholikos, på svenska i enlighet med helheten. Kristi kyrka är allomfattande såväl i höjden som i djupet, på längden och bredden. Det katolska säger oss att vi bär Guds fullhet. En riktig kristen är intagen i Guds fullhet! En riktig kristen är inte lutheran utan katolik! Vi bekänner oss till en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka. Plötsligt känns översättningen "allmännelig" lite för snävt. Nej, det är bättre med katolsk, allomfattande. Och sant katolskt är det som bekänns av alla kristna i alla tider. Det är här vi får problem om vi bekänner oss till Luther eller för all del till Rom. De utgör endast delar av helheten.

Skillnaden mellan katolska kyrkan och den Romersk-katolska kyrkan är skillnaden mellan det hela och delen. Den katolska kyrkan är helheten och själva attributet "romersk" begränsar katoliciteten i den Romersk-katolska kyrkan. Ordet katolsk kan inte betyda detsamma som romersk då skulle ju namnet den Romersk-katolska kyrkan betyda den Romersk-romerska kyrkan vilket förefaller komplett meningslöst. Det finns katolska kyrkor också utanför Rom, den Nordisk-katolska till exempel för att inte tala om de ortodoxa kyrkorna som är lika gamla som den romerska om inte äldre. Att kalla sig för evangelisk-luthersk är en kraftig försnävning om man inte säger som f Dag Sandahl:

Är du luthersk är du apostolisk och då är du katolsk.

Tyvärr får vi nog räkna med att folk i allmänhet säger katolik och syftar på romersk katolik. Vi behöver återerövra namnet katolik- Jag har lagt märke till att arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse (aKF) numera presenterar sig som att de arbetar "för katolsk tro i den Svenska kyrkan". Det är en bra deklaration. Hur är det med dig själv, käre läsare? Är du katolik? Jag är katolik och tackar Gud för det.