Kanal 10

Det är härligt att göra nya erfarenheter i livet. En sådan är det för min del att medverka i direktsändning under nästan tre timmar. Kanal 10 drivs vad jag förstår helt med hjälp av gåvor, möjligen lite reklampengar och annat men i alla fall. Något förvånad blev jag när jag kom fram och ser att där måste ha varit minst ett 20-tal personer, kanske 30. Så mycket folk går det åt att göra och sända TV. Jag tror jag räknade till nästan tio kameramän om uttrycket tillåts. Uttrycket inkluderar i gammal god svenska även kamerakvinnor.

Bilden togs under ett musikinslag. Fr v Börje Claesson, undertecknad och Kjell Lindstedt

Eftersom jag genom mina studier alltifrån småskolan till och med universitetsstudierna lärt mig att betrakta allt med kritiska ögon ska jag delge er en men först det positiva.

Jag möttes av idel vänlighet. Här finns ett antal glada, tacksamma och entusiastiska människor, professionella och amatörer i god gemenskap. De har samma mål att sprida vittnesbördet om Jesus till svenska folket. En kväll som den i går, direktsändning mitt i veckan, har uppemot 100 000 tittare. Hur många gånger måste jag predika i kyrkbyggnader för att komma upp i den siffran, frågar jag mig?

Det är också uppenbart att sändningarna innehåller mycket spontanitet. Kanske är det ett skäl till att det är lätt för tittarna att "känna sig hemma"? Hemkänslan är i alla fall tydlig när man sitter i studion. Det applåderas efter sånginslagen, det diskuteras vad vi ska säga efter sånginslaget och pratas till och med lågmält om annat också under själva inslaget.

Den som har sett Kanal 10 och lyssnat till Nenne och Ted kan inte undgå den avslappnade stämningen. I går visade det sig under sändningen att Ted fyllde 60 år. När det upptäcktes var Börje tvungen att avbryta och Kjell fick spela en hyllning på trumpeten. Så går det till. Men det kritiska då?

Det är för mig uppenbart att det finns mycket mer att önska ur ett ekumeniskt perspektiv. Jag har tyckt det tidigare när Kanal 10 var ny men fick det nu bekräftat på plats. För några år sedan skrev jag till Kanal 10 att man till exempel kunde sända helgmålsbön varje lördag kl 18. I samma takt som SVT tappar den kristna profilen kunde en kristen kanal plocka upp detta, knyta an till det kyrkans år som så många kristna lever med. Jag minns inte att jag fick något svar, men Börje påminde mig om att han faktiskt hade ringt. Heder åt honom även om det inte blev något.

När jag pratade med Börje påpekade han att vi har samma grund, "men dopet skiljer oss åt".  Den baptistiska profilen krymper svensk kristenhet alltför mycket. Plötsligt kände jag mig förflyttad till 1900-talet. Döp som ni vill men gör ingen affär av det. På 2000-talet inser vi att det finns olika traditioner inom kristenheten men också att det är dags att samla ihop sig för att kristen tro ska överleva i ett sekulariserat land som Sverige. Förresten tänkte jag detsamma när jag mötte Anders Gerdmar i TV 2020. Anders medger i programmet att det finns mycket gott i den Romersk-katolska katekesen, men att vi måste se upp med de efterbibliska läror som skiljer oss åt. Det känns inte, åtminstone inte i vår ekumeniska koinonia som någon bra ingång.

Nej, det är dags att upptäcka det allmänkyrkliga arvet och förstå att det finns företeelser som rör sig i periferin. Då gäller det att bygga broar, inte att resa murar. Jag skriver det här för att peka på utvecklingen av Kanal 10. Börje är dominanten, kanske giganten i sammanhanget, men han är också pingstvännen från 1950-talet. Kan det verkligen hålla i längden? Måste här inte ske en förnyelse av Kanal 10 om den ska överleva på sikt?

TV-inspelningar

Nu har jag kommit lite i otakt med bloggen. Men det har sina förklaringar. Det har helt enkelt varit lite för mycket.

I går var det TV-inspelning på TV2020. Du kan klicka dit från denna sida eftersom länken finns angiven här till höger. Det blev en bra inspelning på ett viktigt ämne. Vi var fyra kallade men en kom inte. Vi var Anders Sjöberg, Annika Borg, Anders Gerdmar och jag. Anders Wisth ledde programmet. Tyvärr blev Annika sjuk och fick ställa in sin resa så det blev en herrarnas tillställning. Tre stycken Anders och jag.

I bakgrunden fanns två stora porträtt, ett på påven Fransciskus och ett på Martin Luther. Jag fick börja med att tala om vad "jag kände" inför dessa väldiga. Det var inte självklart eftersom båda var romersk-katolska och eftersom de in ett historiskt perspektiv representerar två stora strömningar inom kristenheten. Det är alldeles för enkelt, otillåtet enkelt, att tala om en person som genomfört en reformation. Det stämmer inte överens med det väldiga skeende som faktiskt började ett par hundra år tidigare, på 1300-talet och avslutades, om det avslutats, ett par hundra år senare när det avlöstes av den så kallade Upplysningstiden i slutet 1700-talet.

Programmet är 30 min långt och det är en kort tid för tre hyfsat pålästa personer att redogöra för reformationen. Men anslaget är lovvärt nu inför jubileet 2017. Sedan är det i ett sådant här sammanhang självklart tittarna som avgör om programmet var värdefullt. Lite introduktion och lite översikt blev det i alla fall. Plus att vi kunde belysa några okontroversiella frågor ur olika perspektiv. Programmet vill vara seriöst och vara till hjälp.

Om några timmar bär det iväg igen och då till Kanal 10 i Älmhult. Den kanalen har ett helt annat anslag. Det är gamle vännen Kjell Lindstedt som lyckats få mig att sitta med en kampanjkväll. I skrivande stund vet jag inte mer än att Kjell vill börja med den resa vi gjorde till Filippinerna för så många år sedan att jag inte kan säga hur många år sedan det var. Kanske 20 år. Kjell var med på en av de resor jag gjorde i ett missionsuppdrag och det var då jag berättade för honom om Cellkyrkan. Kjell är en impulsiv man och tog helhjärtat konceptet till sig, men nu är han på Kanal 10 och om han lever med i någon cell idag vet jag inte. kanske kommer vi in på ämnet i kväll.

Det blir ett så kallat soff-program. Jag kommer att vara med minst mellan 19 och 22, kanske till 23. Så det är klart att vi hinner avhandla mycket. Jag hoppas att det inte bara blir gamla minnen och tal om pengar, utan att det också blir tillfälle att tala om svenska kristenhet och dess framtid: Finns det hopp för svenska kristenhet? Hur tror vi svensk kristenhet kommer att utvecklas?

När jag var i Stockaryd frågade Anders Wisth om vi inte kunde göra ytterligare ett program. Han har något han kallar "Vardagstro special" som bygger på en intervju med någon person. Jag lovade att berätta. Han ville bland annat veta om olyckan. Kan det sägas att jag hade änglavakt? Vad var meningen med olyckan? Hopplösa frågor, men kanske är det en mening att jag ska få dela med mig av mina tankar inför en bredare publik. Den inspelningen blir nästa fredag, den 7 oktober.

Nej, nu får jag göra mig i ordning för avresa. Förresten, jag minns att det var någon som talade om för mig att min blogg handlar för mycket om mig. Att den gör ett självcentrerat intryck. Kom att tänka på det nu och vill därför påminna om att detta är min dagbok. Ingen behöver läsa den. Men jag har glädje av den eftersom jag sedan kan gå tillbaka till den. Nu är det 10 år sedan jag började skriva och det händer att jag bläddrar i den för att friska upp mitt minne. Sedan att mina personliga tankar görs offentliga är jag medveten om, men som sagt läsarna bestämmer själva om de vill ta del av Sunnlidens tankar.

Slut för idag, men ska försöka återkomma i morgon. Kanske kan jag reflektera något över Kanal 10. Du hottar för övrigt också den bland mina länkar här till höger.

Inspirationsdag med Koinonian

Jo, så hade koinonian en inspirationsdag i lördags. Det var en välsignad dag med med Ord och Sakrament, men även samtal och förbön. Det är en stor förmån att kunna samla på detta sätt utan att det reduceras till ett verksamhetsprogram som måste genomföras. Här råder friheten att tala med varandra och att ställa de frågor man bär på. Och att bli tagen på allvar!

Eftersom jag lovade att göra en kortare sammanställning av undervisningen kan jag lika gärna lägga ut den också här. Vi har under längre tid ägnat oss åt tredje trosartikeln, åt livet i den Helige Ande. Men detta liv är inte ett privat liv utan det levs i gemenskap. Koinonia är kanske den främsta grundkvalitén i församlingen.

Jag inledde med att berätta om besöket hos United i Malmö, se förra bloggen, och att tillstå att jag tror att Gud ritar om kartan. Sedan läste vi Matt 16 där Jesus säger att han bygger sin församling. Man får nästan intryck av att han talar om något som vi andra inte gör när han talar om att bygga sin församling. Och till dels är det så. Det är bara Herren själv som kan ge syndernas förlåtelse, födas oss på nytt, förklara oss heliga och rättfärdiga, foga oss samman, ja, kort sagt; som kan bygga sin församling. Vi samtalade sedan om hur Jesus gör när han bygger sin församling och följande faktorer hördes och noterades:

1. Han samlar sin eskatologiska församling. Han gör oss till medborgare i sitt rike där vi lever det eviga livet.
2. Han ger oss del av det nya livet genom sin Ande. Den helige Ande är utgjuten i våra hjärtan skriver aposteln.
3. Han bygger genom sina apostlar. Det var och är många som väljer att lyssna till Jesus, men han väljer själv sina apostlar och garanterar på det sättet sin apostoliska fortsättning.
4. En fjärde tanke som lyftes är därför vikten av mission. Ordet och Sakramenten ska förmedlas vidare till nya grupper. De får inte stanna i det egna sammanhanget med risk att gemenskapen blir sluten.
5. För det femte var vi införstådda med att Jesus bygger sin församling i korsets skugga. Korset är ett av församlingens kännetecken och en närvarande verklighet ibland oss.
6, Någon talade med stor medkänsla om sökningstider. Om det är Herren som bygger sin församling finns det sökningstider och det gäller för oss att vara både lyhörda och lydiga.

Innan dagen var slut samtalade vi också något om spänningen mellan den kristne som enskild och församlingen som helhet. Uttrycket "jag ska gå till kyrkan" är ett standarduttryck som nu måste sättas i fråga. Vi kan lika gärna påstå att vi är kyrkan. I koinonians fall är vi en församlingsliknande gemenskap och vi önskar att den över sikt ska vara stabil.

Avslutningsvis talade vi om reformationen och den artikeln i CA som säger att "de heligas samfund är där Guds Ord rent förkunnas och sakramenten rät förvaltas." Denna formulering skrevs av romersk-katolska kristna. Det är något vi kanske inte tänker på men jag tror att den definitionen i sin enkelhet ännu är gångbar i såväl den Romersk-katolska kyrkan som i de ortodoxa kyrkorna. Martin Luther bröt aldrig med Rom men exkommunicerades av Rom. Våra bekännelseskrifter antagna vid Upsala möte 1593 ville justera vad man menade smärre avvikelser från den allmänkyrkliga uppfattningen. I den meningen ville Luther representera den allmänkyrkliga linjen likaväl som påven. När reformationen genomfördes i Sverige bildades aldrig någon ny kyrka. Den gamla reformerades. Men det måste erkännas att historien har satt sina spår. Vår allmänneliga kyrka blev Svenska kyrkan och den stora krisen i dag är nog att Svenska kyrkan behöver räddas från förfall och genomgå en ny reformation.

Vi läste också tillsammans biskop Biörns artikel i DAGEN. Du kan hitta den och läsa den genom att klicka här.

United, Malmö

Så var det hög tid att skriva något.

I torsdags var jag på United i Malmö. Det var verkligen en fin upplevelse. Ja, mer än så eftersom jag hade ett långt samtal med pastorn Magnus Persson. Han har gjort en fascinerande resa. Från att ha varit den store busen till att leva med den Herren som förbarmar sig över alla. Under senare år har han upptäckt det reformatoriska arvet med sina Sola Scriptura, Sola fidei och så vidare, och han har steg för steg delat med sig av sina upptäckte till församlingen. Jag fick klart för mig att gode vännen kyrkoherden Bert Löndahl varit hans mentor. Bättre mentor går knappast att få.

På kvällen firades mässan. United firar nu mässan varje söndag och varje torsdagskväll. Den kristna församlingens absoluta centrum är just nattvarden med Herren Jesus i centrum. Allt annat kan vi klara oss utan. Och detta enkla faktum att Jesus Kristus är i, med och under gestalterna av bröd och vin. Är han inte det kan vi klara oss utan nattvarden också.

Vi firade inte mässan i stora salen utan i kapellet. det rymmer kanske 70-80 personer. Kapellet var helt fyllt och människor satt utanför ingången men deltog som om de satt längst fram. De flesta var i åldern mellan 20 och 40 år och när de svarade i växelläsningarna var det som om de var ett hjärta och en röst.

Under några år minskade församlingen i antal. Alla tyckte inte om förändringen, men nu verkar det som att minskningen stannat av och jag tror att antalet medlemmar åter kommer att öka. Jag har aldrig varit på söndagens högmässa, men uppfattade att det i det närmaste 'är fullt i stora salen det vill säga mellan 2 och 300.

I vårt samtal som jag inte ska berätta om här framgick ändå att Magnus Persson liksom jag själv längtade efter nya reformatoriska nätverk. Det får nu vara mitt nya böneämne. Magnus är i grund pingstpastor och har en helt annan bakgrund än jag själv har, men var det inte framåt vi skulle se? Peter Halldorf är också pingstpastor av födseln och visst måste det kunna sägas att hans upptäckter och sätta att leda har förändrats? Jag tycker att det är tydligt att Gud möblerar om i kyrkogeografin, förmodligen för att de behövs.

I går predikade jag i Pingstkyrkan i Klevshult. Jag hade fått ämnet "Hoppet", och började med att fråga om de trodde att det finns hopp för svenska kristenhet. Med erfarenheterna från Malmö kunde jag antyda att det finns det. Profeten Elia befann sig i en djup depression med självmordstankar och trodde att han var ensam kvar i Israel. Då, där i grottan, talade Herren till honom och sa att det finns 7 000 män i landet som inte har böjt knä för Baal. Jag hade inte tänkt ut formuleringen i förväg men hörde mig själv säga att det finns många kristna i vårt land som i bildlig mening lever sina liv i grottor. Det är dags att komma ut ur grottorna!!!

Vi lever i spännande tider och under de närmaste månaderna ska jag ha flera sådana möten. Vi får se vart det tar vägen. Funderar aldrig du över vad som behöver hända i Guds församling? Hur ber du? Hur hör du?

Måltidsrörelse?

Kapitel 12 i Rickard Cruz viktiga bok Middag med Jesus har rubriken Måltidsrörelse, men utan ?. Här redogör Cruz först begreppen husförsamlingar, enkla församlingar, organiska församlingar och missionella församlingar. Jag betraktar dessa som modeller inom eller varianter av cellkyrkorörelsen, den rörelse som såg dagens ljus i systematisk mening 1965. När den postmodernistiska eran bröt in i världen ändrades började också i grund begrepp som kyrka och församling förändras. De fyra ovan nämnda är exempel på detta.

Husförsamlingar möts där människor lever sina liv, i hemmen eller i vissa fall på caféer, skolor eller klubblokaler. I England blev de så många att biskoparna försökte kamma hem dem under begreppet Fresh expressions of Church. Försöka duger. Och nu försöker man göra detsamma i Svenska kyrkan efter beslut av kyrkomötet, Vi får se hur det går med detta lovvärda försök. Det blir åtminstone pengar till EFS och deras församlingsplanteringar. Hur kyrkoherden Björn Gusmark lyckas återstår att se. I bästa fall lyckas han få större förståelse bland biskoparna för vad som ska komma. Undrar vad biskoparna tycker om att vi (?) börjar fira mässan i hemmen?

Enkla församlingar vill peka på enkelheten för dagens efterföljare. Här ligger betoningen på församlingen som liten och organisk, ofta i motsats till den stora organisationen. Det är detta motsatsförhållande jag vill undvika. Jag har insett att det knappast går att förändra Svenska kyrkan, men kan den hindra organismen? Jag tror inte det. Enkla församlingar har framtiden för sig, men hur kommer förhållandet att se till den stora församlingen. Oberoende i organisatorisk mening är  min gissning, men med förhoppningen att de sorterar in under den allmänkyrkliga bekännelsen. Här ligger min längtan.

Organiska församlingar har i regel inga hierarkier eller delegationer. Autonomin är viktig och faran stavas sekterism. Alla organismer tar sig naturligtvis uttryck i någon form. Den organisationen bestämd av organismens DNA. Om DNA:et är skadat eller för all del otillräckligt ur kristen synvinkel kommer det att förr eller senare bli synligt. Här hör jag varningsklockorna ringa. Vad är en kyrka? Vad är en församling? Hur ser den ut? Vi behöver helt klart nya definitioner av begreppen. Så vi åtminstone vet vad vi talar om. Till helgen har Värnamo koinonia en undervisningsdag. Jag får väl göra en snabbrepetition av 1) Kyrkans väsen 2) Kyrkans beståndsdelar och 3) Kyrkans inre och yttre kännetecken. Mitt mål är att bröderna och systrarna i koinonian ska åtminstone ska veta mer om Kyrkan och församlingen än de anställda i Värnamo pastorat!

Missionella församlingar tar sin utgångspunkt i Jesus och missionsbefallningen. Uppdraget att göra lärjungar intar en central roll. Själv menar jag att detta ingår i den kristna församlingens DNA. Men sättet att bedriva mission blir synligt först som yttre kännetecken. Och de kan se väldigt olika ut från församling till församling varför det är svårt för en rörelse som Alpha att kungöra att "detta är det rätta". Jo, viss kan det vara det. Men det också Vuxenkatekumenatet vara. Eller varför inte det enkla vittnesbördet, Upptäckargruppen eller Bibelstudiet?

Cruz visar i detta kapitel vilken central roll måltiden intar i dessa sammanhang. Jesus "äter med syndare och publikaner". När apostlarna skicka ut två och två ska de "äta vad som bjuds". När Paulus undervisat i Troas avslutades undervisningen med en festmåltid! Eutychus hade ju uppväckts från de döda!

Cruz menar att evangeliet kan planteras i befintliga sammanhang, i befintliga hem och i samband med måltider! "Vi måste faktiskt inte ge människor hela paketet av kristen kultur. Det räcker med evangeliet", skriver han på sid 121 och fortsätter på sid 122 "Hur kommer det att se ut när de börjar träffas med Jesus i centrum och låta de gemensamma måltiderna bli Herrens?" Riktigt bra frågor. Även om min teologi skiljer sig från Rickard Cruz´ lyfter han frågor som nu nått Sverige. Att de kommer nu 50 år efter övriga världen gör inte saken sämre. Kanske är Sverige moget för en måltidsrörelse?

Positivt tänkande är inget för mig, men visst längtar också jag efter att det den Helige Ande gör i hela världen också ska göras i Sverige. Men hur det kommer att se ut här är fortfarande höljt i mörker. Jag lär återkomma i saken. I morgon reser jag till United i Malmö. Där ska jag möta pastorn som reformerat sin församling. Jag ska samtala med honom och jag ska predika när de firar sin kvällsmässa. Kommer hem på fredag och då får det bli en blogg till i ämnet.

Nattvard i hemmen?

Rickard Cruz får använda ganska mycket utrymme i sin bok Middag med Jesus åt att förklara varför nattvarden inte är ett sakrament. Det är enligt honom inte ens fråga om Jesu Kristi kropp och blod i bokstavlig mening utan mer en fråga om symboler.

Någon läsare tycker säker det är förvånande, men då är det dags att inse att det finns olika traditioner i Kristi kyrka. Vad jag förstår kokar problemet ner till den bok som Anders Gerdmar skrev, nämligen frågan om Bibeln och traditionen. Gerdmars bok är därför principiellt mycket viktig. Här är inte platsen att reda ut det hela men jag deklarerar gärna att jag tror traditionen och traditionerna är viktiga, ibland till och med avgörande, även om Bibeln borde vara överordnad.

Ur den anabaptistiska syn Cruz förespråkar där traditionen anses oviktig och Bibeln det absolut enda är det givetvis enkelt att borra sig ner i den judiska måltiden för att sedan försöka tillgodogöra sig den. Med argumentet att så gjorde de på Bibelns tid. I förra bloggen påvisade jag att det redan inom NT skedde en utveckling, tydligast ser vi det i 1 Korintierbrevet där Paulus ger anvisningar om Herrens måltid som klart avviker från den judiska måltiden. Herrens måltid i Korint som bestod av många hednakristna liknar mer måltiderna vid den tidens olika gudatempel. Först offrades till någon gud, sedan fördelades köttet, så åt man en vanlig måltid och avslutade den med ett "sakramentalt" ätande till gudens ära. Därefter lämnades ordet fritt och "andens gåvor" med sång och dans  fick avsluta kvällen.

Paulus brev till de kristna i Korint visar att dessa gjorde på ett liknande sätt om än innehållet var helt annat. Här menar jag att anabaptismen måste tänka ett varv till. Middag med Jesus, ja, men hur ser innehållet ut? Är inte det sätt på vilket vi firar viktigt? Skriver inte Paulus att de så kallade instiftelseorden ska vara med? Nog är det viktigt vilken Ande som är verksam? Skiljer sig inte just denna måltid från andra? Nej, inte enligt Cruz.

Kapitel 9 går helt åt till att förklara att vi inte äter kött och dricker blod. Cruz avvisar såväl transubstantiantionsläran som säger att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod som konsubstantiationsläran som säger att Kristi kropp och blod förenas med brödet och vinet. Cruz varnar för dessa läror eftersom de leder oss fel. Vi får genom den en felaktig vördnad för brödet och vinet. Vi får en felaktig syn på Kristi offer som var en engångshändelse. Vi får en felaktig bild av frälsningen och syndernas förlåtelse när dessa knyts till nattvarden och vi får en felaktig syn på ämbetet som i grund är en efterbiblisk lära. Här skiljer sig anabaptisternas syn kraftigt från den allmänkyrkliga förståelsen. Cruz varnar för den allmänkyrkliga synen, men menar ändå att det är fritt för en kristne att tro så.

Trots dessa skillnader pekar Cruz i sin bok på ett motiv som kraftigt försvagats i den allmänkyrkliga traditionen, nämligen vardagens gemenskap, hemmets och måltidens betydelse. Det är här som Herrens måltid integreras i och direkt påverkar vår vardag. Det blir för knapphändigt menar jag att förlägga Herrens måltid till högtiden även om den är aldrig så viktig. Nattvarden är det nya förbundets måltid, ett förbund som Gud har ingått med oss, beseglat med Kristi blod och i vilket vi har gemenskap med varandra. Varför kan detta förbund inte få firas i hemmiljö? Eller får det det?

Självklart får det nya förbundets måltid intas i hemmiljö. Vi kallar det för sjuk-kommunion. Under min konvalescens som varade i mer än ett år firade vi nattvard först på sjukhuset och sedan flera gånger i hemmet. Det är inte helt ovanligt att prästen går med nattvarden till gamla och orkeslösa. Nu får min gamla mor, 93 år, nattvarden hemma. Så långt inga problem, MEN ...

hur långt kan vi utvidga denna praxis? Jag känner flera präster som firar nattvard hemma enligt Svenska kyrkans ordning, men sällan eller aldrig några som pratar högt om det. Om det tidigare kritiserades att läsarna och inte minst anabaptisterna samlades i hemmen för att läsa, sjunga och be så är det ett intet jämfört med att fira nattvard i hemmen. Är det inte dags att få upp frågan på bordet?

Herrens måltid

Boken Middag med Jesus är så viktig att jag vill ägna några bloggar åt att diskutera den. Är det verkligen att rekommendera att vi ska äta middag med Jesus i våra hem?

Cruz kommer efter ett 30-tal sidor in på benämningar som brödsbrytelsen, Herrens måltid och kärleksmåltiden (agapemåltiden). Han hävdar, vad jag förstår helt riktigt, att dessa benämningar till en början var synonyma. De användes om en vanlig måltid som i regel inleddes med att man tackade Gud, bröd brödet och avslutade med att dela bägaren. Kapitlet i boken bär rubriken Från köksbord till altare. Rubriken tyder på att Cruz nu ska redogöra för en negativ utveckling. Det gör han genom att gå från NT till Didache eller de tolv apostlarnas lära, en skrift som ingår bland de apostoliska fäderna och som väger tungt i traditionen. Den kan vara skriven redan innan år 100 e Kr. Cruz redogör för några skillnader i jämförelsen mellan NT och Didache:

• tydligt utarbetad liturgi med färdigskrivna böner
• måltiden kallas eukaristi som betyder tacksägelse
• endast de döpta får delta
• de ska samlas på Herrens dag
• bägaren delas först och sedan bryts brödet

Cruz lägger inte någon avgörande vikt vid skillnaderna men konstaterar att om vi ska pröva skillnaderna är Bibeln vår enda tillförlitliga måttstock (sid 39). Cruz går vidare i kyrkohistorien och konstaterar att det i Ignatiusbreven, förmodligen skrivna strax efter år 100 e Kr, klart och tydligt talas om ett ämbete, ett biskopsämbete. Det är denne biskop, eller den han avskiljer för uppdraget, som ska vaka över att nattvarden firas på ett riktigt sätt. Det är här som prästämbetet får sin början hävdar Cruz (sid 39). Cruz anar att den västerländska syn där man skiljer mellan materiellt och andligt kan ha gjort att formen för måltiden och därmed också innehållet kan ha förändrat teologin. En annan förklaring är att kyrkan som från början var en decentraliserad rörelse blev alltmer centraliserad.

I nästa steg där Cruz använder sig av Frank Violas bok Pagan Christianity blir den negativa utvecklingen uppenbar. Jag lämnar den därhän eftersom de principiellt viktiga frågorna redan är antydda. Det handlar återigen om synen på traditionen.

Om jag läser mitt NT rätt finns det för det första redan inom NT en utveckling, det vill säga en tradition. Jesus instiftade nattvarden och gav sina apostlar uppdraget att göra det också fortsättningsvis. När jag läser vad Paulus skriver till församlingen i Korint ser jag att han avråder den från att fira Herrens måltid, 1 Kor 11:30. Av Paulus undervisning framgår att de kristna kommer samman för att fira gudstjänst. De lämnar alltså sina hem för att gå till en gudstjänstlokal eller rättare sagt ett annat större hem där de firar Herrens måltid. Paulus säger vidare till de kristna att de måste ha med det vi i kallar för instiftelseorden, 1 Kor 11:23. Det har Paulus själv fått lära sig.

Detta betyder att det redan inom NT fanns en utveckling och var den utvecklingen upphörde kan naturligtvis diskuteras. Själv är jag böjd att följa utvecklingen av det enkla skälet att redan de NT-liga kristna övergav den judiska måltidsritualen. Dessutom tror jag denna måltid redan i NT var ett sätt att hålla samman gemenskapen, 1 Kor 11:18. Att sedan biskopen eller prästen fick det uppdraget kan ha varit direkt avgörande för att kyrkan förblev en och att hon kunde besegra judaiserande och doketiska villfarelser.

Men det är fortfarande så att Cruz bok är mycket läsvärd. Han lyfter nämligen fram det motiv som helt kom att falla bort, nämligen gemenskapsmotivet formad som en vardaglig och livsnära måltidsgemenskap. Den vill jag återerövra!

Kapitlet avslutas med att Cruz skriver något litet om reformationens insatser på området. Luther, Calvin och de övriga kunde diskutera hur brödet och vinet förvandlades, men de ändrade inte på formerna. Nattvarden firades vidare med präster klädda i liturgiska kläder och i i kyrkbyggnader.

Sedan avslutar Cruz kapitlet med att slå ett slag för anabaptisterna. De var mer radikala i det att de firade nattvarden i hemmen, men måltiden bestod då bara av bröd och vin, inte mycket att äta sig mätta på. Cruz vill uppenbarligen återvända till den vardagliga judiska måltiden förutom att han vill se den som en Herrens måltid. Vad det innebär och hur det ska gå till vill jag återkomma t

Middag med Jesus

Vår cell möts sedan många år tillbaka varje onsdag. Cell och cell. Det är inte längre någon cell i den meningen vi talade om den tidigare, möjligtvis en vilande sådan. Men vi träffas som sagt varje onsdag. Då äter vi, samtalar om aktuella ting och avslutar med någon eller några lovsånger och bön. Det jag ville skriva om nu är att vi alltid äter middag.

Rickard Cruz har skrivit en bok som heter Middag med Jesus. Du hittar den genom att klicka här. Den är alldeles ny-utkommen på XP-Media förlag. I den manar han oss att som titeln anger äta middag med Jesus. Om jag tills vidare bortser från den anabaptistiska teologi Cruz levererar är boken kanhända ett tidstecken. Och som sådan mycket intressant.

Boken är välskriven och bygger på flera års middagar med Jesus. Cruz betraktar måltiden som en Herrens måltid. Det märkliga med anabaptismen är att den på en och samma gång propagerar för och förnekar vad jag uppfattar sakrament. Man propagerar för nattvarden, men den är inte en nattvard i klassisk mening, eller ... I beskrivningen sägs:

Herrens måltid som en verklig måltid med riktigt mat, överlåten gemenskap och obegränsad sprängkraft.

Det handlar med andra ord om måltidens centrala plats. Detta att dela livets mest grundläggande behov med varandra - men att göra det tillsammans med Jesus. Om jag som sagt bortser från teologin tills vidare konstaterar jag att ett väsentligt inslag inom cellkyrkorörelsen nu har kommit till Sverige. När jag skriver cellkyrkorörelsen tänker jag inte enbart på den modell som kallas Cellkyrkan utan på alla de olika modeller som ryms inom rörelsen, typ G12, missionella församlingar, husförsamlingar, Simple Church och andra Fresh expressions of Church, Det är det vardagliga inslaget som karaktäriserar dessa gemenskaper.

Gemenskapen är väsentlig och betonas om än olika starkt. Flera menar som vi vet att gemenskaperna ska växa, mogna och multipliceras. Detta att gemenskapen är öppen skiljer den från sekten som oftast är sluten gemenskap. Den öppna gemenskapen är i sin existens mission. I denna gemenskap tränas lärjungar och ledare ofta med hjälp av olika slag av material. Gemenskaperna är i regel små och livsnära. Den som önskar en närmare presentation av Simple Church på svenska kan få det genom att klicka här. Rickard Cruz är en av de ledande inom just Simple Church även om de i Helsingborg kallar gemenskapen för husförsamling. Du kan klicka här och få mer information om ett av flera nätverk som numera finns.

Och nu lyfts Herrens måltid fram som en vanlig måltid, inte som en en sakramental sådan, men ändå. Cruz har läst Frank Violas bok Pagan Christianity där författaren ondgör sig över den utveckling som skedde efter att kyrkan blev statskyrka på 300-talet e Kr. I den boken säga att praktiskt taget allt som uppstått i traditionen och som vi har med oss idag är influenser av hedendomen. Det kan vara omskakande för kristna att läsa en sådan bok där julfirandet, kyrkoåret, kyrkbyggnaders arkitektur, prästämbetet, sakramenten, liturgisk utrustning som albor, stolor, ljus etc hänförs till hedendom. Till saken hör nog tyvärr (?) att det ligger mycket i detta. Kyrkan har lagt beslag på det ena efter det andra och så att säga "helgat" det beslagtagna. Men här måste sägas något väsentligt.

Den stora skillnaden mellan de historiska kyrkorna och många reformerta kyrkor är just synen på kyrkan och dess utveckling. De historiska kyrkorna betraktar sig själva som fortsättningen av inkarnationen. Gud verkade genom Jesus och fortsatte sedan att verka genom kyrkan som är hans kropp. Vi tror med andra ord att julfirandet, kyrkoåret och så vidare ä'r den helige Andes fortsatta verk. Det är därför som Anders Gerdmars bok väcker frågor. Hur ska vi uppfatta traditionen? Är den av Gud eller inte? Ja, självklart en del, men inte allt. Gerdmar menar att Bibeln är överordnad norm och vill tona ner traditionen. Romerska katoliker vill se traditionen i förlängningen av Bibeln.

Men de reformerta vill helt och hållet hoppa över traditionen. De vill tillämpa Bibeln så som det står utan hänsyn till någon utveckling. De första kristna, menar till exempel Cruz, åt den vanliga måltiden samtidigt som de mindes Jesus. Middag med Jesus betyder att Jesus kommer ner från himlen genom Anden och blir direkt närvarande i vår måltid. Vad som skett mellan år 30 e Kr och fram till våra dagar kan vi glömma.

Jag är glad för boken och ska skriva mer om dess innehåll. Den är välskriven och jag tror den är ett tidstecken. Om jag ännu en gång lägger teologin åt sidan och bara betraktar fenomenet kvarstår frågan om vi kan äta middag med Jesus hemma. Som vi gör i vår cell. Hur ska vi förstå det och än mer spännande hur kan vi utveckla det? Kan vi fira mässa hemma? 

Nya veckan har börjat bra

Så har vi börjat en ny vecka och förhoppningsvis ser vi fram emot den med glädje. Guds nåd är var morgon ny. Egentligen började veckan redan i går kl 18 om man som jag följer seden att veckan börjar med söndag och söndag börjar med lördagens helgmål. Efter att ha levt med Bibeln och Kyrkans år nästan ett helt liv har det faktiskt blivit det mest naturliga för mig. Veckan börjar med en vilodag där Gud kommer till mig genom sitt Ord och sina Sakrament.

Idag har jag haft förmånen att ha fått fira flera gudstjänster. I Angelstads kyrka var det gudstjänst med dop. Alltså ingen nattvard, men det har det goda med sig att hela gudstjänsten kom att inriktas på dopet. Det faktum att vi är döpta ger oss tillträde till det allra heligaste, Dopet är i mina ögon kraftigt underskattat. Om folk förstod vad dopet innebär skulle vårt samhälle se helt annorlunda ut, för att inte tala om vår kyrka. Men det är som det står skrivet att evangeliet är dolt för dem som inte tror. Och tron kommer av att vi lyssnar till Guds Ord och lyder det. Inte så att vi är fullkomliga men på så sätt att det får ge oss inriktningen för våra liv. Jag fick tillfälle att i gudstjänsten stryka under att en gång döpt alltid döpt. Dopet kan aldrig göras ogjort och är i den meningen oberoende av vår tro eller brist på tro. "Jesus Kristus, den korsfäste och Uppståndne kallar dig nu att vara hans lärjunge".

Det var länge sedan förra gången men den här dagen passade det bra att träffa barnets släkt och vänner på efterföljande samkväm. Extra roligt eftersom jag sannolikt kommer att träffa föräldrarna igen på torsdag då jag ska till Malmö och vara med på Uniteds kvällsmässa.

Efter samkvämet var det dags för Högmässa i Torpa kyrka, fars dop- och konfirmationskyrka. Vi var inte många men det var en god gudstjänst och eftersom jag har släkt där och eftersom jag varit där en gång tidigare kände jag igen dem alla, tror jag.

Sedan var det dags för bibelförklaringen i Vrigstad. Det blev verkligen en god samling med fler deltagare än jag förväntat mig. Sidosalen var praktiskt taget full och jag kunde förnimma en hunger efter att få mätta sig med Guds Ord. Fem gånger har jag på mig att gå igenom Romarbrevets kapitel 9, 10 och 11. Jag klarade fem verser i kväll, men å andra sidan hann jag med en hyfsat grundlig inledning till Romarbrevet och det nya förbundet vilket nästan är nödvändigt för att senare kunna förstå Romarbrevet.

Det är lika fascinerande varje gång att berätta om biskop Krister Stendahls uppsats 1965 som öppnade upp för "den nya förståelsen". Tänk att biskopen kunde säga att Paulus inte var lutheran utan jude och att detta får betydelse för tolkningen! Idag låter det självklart men det har det sannerligen inte varit tidigare.

Jag tror jag nöjer mig med att skriva att den nya veckan har börjat bra. Hoppas att den har gjort det för dig med!

17 veckan efter Trefaldighet

Luk 12:13-21                                           

Tidigare hade EB rubriken ”Gud eller världen”. Den ändrades därför att man ville ”undvika att ställa världen mot Gud” och så hänvisade man till Joh 3:16. Det hade varit bättre med en förklaring av begreppet världen. Skapelsen/världen är inte detsamma som den fallna skapelsen/världen. En sådan enkel sak måste vi kunna urskilja. Det kom en man till Jesus som inte kunde urskilja. Han bad Jesus att reda ut en arvstvist. Han måste ha haft stort förtroende för Jesus, men ingen förståelse av vem Jesus är. 

1. Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?

a) Jesus kunde väl ha hjälpt dem med detta? Nej, se Joh 3:16–17. Han försökte hjälpa honom på ett annat sätt. Jesus såg att mannen i fråga led av begär? På samma sätt som Predikaren och Paulus ger uttryck för? Kärleken till pengar är roten till allt ont. Den leder oss bort ifrån Gud.

b) Kärlek i ordets rätta betydelse är 100 %, lite eller mycket men 100 %. Du skall älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela själen och med alla dina ägodelar. Du kan inte ge dig själv till Gud och Mammon lika mycket. Antingen kommer du att hata den ene och älska den andre eller hållas fast vid den ene och inte bry dig om den andra, Matt 6:24. Vi talar med andra ord om hjärtat, inte om pengar.

c) Hur blir jag rik inför Gud, är den stora frågan.

2. Han tänkte för sig själv: Vad skall jag göra?

a) Mannen tyckte det var klokt att investera i framtiden. Han ville ha ett gott liv, men han tog gruvligt miste vad gäller metoden. Han trodde att ett arvskifte och/eller girighet är metoden. Han skaffade sig ett överflöd på ägodelar som om det hade med livet att göra. Han unnade sig aldrig någon vila, sökte inte Gud.

b) Han liknar mannen från 2000-talet som tänker för sig själv, tror för sig själv och har sin egen sanning. 

c) Jesus varnar oss för habegär, att jaga eller ha vårt hjärta i ägodelarna. Han vill visa oss vägen till Gud, det vill säga vägen till ett lyckligt liv. Han vill att vi ska sträva efter de himmelska skatterna, Ordet och Sakramenten i Kyrkans skattkammare.

3. Men Gud sade till honom: Din dåre i natt skall ditt liv tas ifrån dig

a) Gud är inte ute efter att förolämpa utan konstaterar sakligt dårskapen i mannens beteende. Mannen led av habegär och det ledde honom fel. Därför sänder Joh 3:16–17 och berättar denna liknelse för honom Den stora lyckan är att Gud vill rädda världen, återupprätta. Det sker redan här i tiden genom tron.

b) Kyrkans rikedomar aktas ringa, men de äger evigt värde. En kristen kan på Kristi grund samla skatter i himmelen. Då visar det sig att de himmelska skatterna ger trygghet och glädje redan här på jorden.

c) Vad samlar du? Jordiska eller himmelska ägodelar?

Att komma till nattvardsbordet är att leva vända mot Gud. Där möter Gud själv oss och ger oss Evangelium. 

Jesus-berättelsen

Det blev en hel del tid att läsa på under den långa resan mellan Värnamo och Karleby. Jag läste två böcker. Den första är skriven av Rickard Cruz och heter Middag med Jesus. Den läste jag i stort på vägen till Finland och på hotellet. Den ska jag återkomma till eftersom den kan få vara ett tidens tecken. Den andra fick jag som tack för bibelföredragen i Karleby. Den heter Jesus berättelsen - fiktion eller verklighet och är skriven av Boris Salo. Den läste jag på hemvägen. Jag lägger märke till att förutom det egna förlaget ViBoSa ges den ut i samarbete med Semnos förlag, klicka här, som håller till i Värnamo! Boris Salo är präst i Finska kyrkan och på hans hemsida kan du läsa mer om honom genom att klicka här.

Salos bok är apologetisk när den redogör för hur tillförlitlig berättelsen om Jesus är. Han använder sig främst av vad som uppfattats som det äldsta av evangelierna, evangelium enligt Markus. Salo har ägnat så mycket tid åt detta evangelium att han reser runt och föredrar det utantill! Boken består av fyra huvuddelar.

Den första handlar om hur berättelsen växte fram för att sedan skrivas ner. Evangeliet är ett Ordets evangelium och det kan vara bra att bli påmind om. Evangelium talar vi till varandra. Evangeliet är som Salo skriver pålitligt traderat. Judarna var experter på att tradera.

Den andra huvuddelen handlar om det inre vittnesbördet. Det betyder att Salo visar hur tillförlitliga lärjungarnas berättelser är eftersom de var ögonvittnen till vad Jesus sa och gjorde. Salo visar bland annat med hjälp av tabeller hur andra antika skrifter skrivit ner långt efter att de först såg dagens ljus. De äldsta kopiorna vi har av till exempel Platons skrifter är mer än 1000 år äldre än originalet. De är sju till antalet. Överhuvudtaget använder sig Salo av fakta, tabeller och statistik för att inte säga av språkiakttagelser. Evangelium enligt Markus en mängd historiska fakta, förklaringar som var nödvändiga för hedniska lyssnare eller läsare, känslor, detaljer, observationer med mera. Salos bok kan fungera utmärkt som en uppslagsbok.

Den tredje huvuddelen handlar om det yttre vittnesbördet. Här redogör Salo för de kriterier kyrkan använde sig av när Skriftens kanoniserades. Men han redogör också för de vilseledande nytestamentliga apokryferna som Jakobs protoevangelium, Thomas barndomsevangelium, Bartholomeusevangeliet, Nikodemusevangeliet, Petrusevangeliet, Nasareevangeliet, Ebjoniterevangeliet och Hebreerevangeliet. Det kan vara bra att känna till dem och veta något om varför de uteslöts av de första kristna inna någon kvällstidning upptäcker dem och gör rubriker av dem. Eller de gnostiska skrifterna som Evangelium Veritatis, Filipposevangeliet, Tomasevangeliet, Egypterevangeliet, MariaevangelietJudas evangelium, Jakobs apokryf, Petrusapokalypsen, den store Seths andra traktat, Johannesakterna, Johannesapokryfen eller Jesu Kristi Vishet med flera.

Den fjärde huvuddelen handlar om en Kung med törnekrona. Aldrig har världen hört tlas om en regent som segrar när han lider och dör! Salo redogör för 11 skäl som talar för uppståndelsen och det är härligt att läsa om hur förankrad den är i historien.

---

Nej, nu ska jag avsluta dagen. Bajen vann med 1-0 över Jönköpings Södra och det gör att det blir lättare att sova. Innan jag släcker får jag nog se presskonferensen. den l'äggs alltid ut på Bajenms hemsida några timmar efter matchen.

I morgon, om Gud vill, får vi en ny dag. Själv ska jag celebrera mässan i Gamla Hjelmseryd. det blir som att komma hem!

Gott att få vara med

I kväll var det som vanligt mässa i Mariakyrkan. Där var inte många själar men en mässa är en mässa. F Anders håller sig till kristen tro och det är alltid lika underbart att lyssna till talet om Jesus. Under senare tid har jag ägnat en hel del tid åt att fördjupa mig i det ekklesiologiska tänkandet. Som jag förstår detta med kyrkan och församlingen blir det helt nödvändigt att det får ta sin utgångspunkt i det osynliga, inte i det jordiska samfundet. Vi tillhör den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem och därifrån får vi förlåtelsen, nåden och kraften. Det är fantastiskt att få ha sitt hjärta i himmelen. Det himmelska Jerusalem är fritt och det är vår moder, Gal 4:26.

I biskop Giertz gamla konfirmandbok Grunden tecknas det himmelska Jerusalem och därifrån strålar det ner på jorden av Ord och Sakrament. Överallt där detta tas emot uppstår församlingar. Det betyder att församlingen inte bara kan vara osynlig utan att kyrkan blir synlig i liturgin. Kyrkan är både osynlig och synlig. Tänk vad viktigt det är att få höra Guds Ord och att tillsammans med bröderna och systrarna få komma till mässan. Kari och jag tackar verkligen Gud för detta.

Det finns skäl att titt som tätt återkomma till detta med Kyrkan och församlingen. Och som alla begriper talar jag nu inte om pastorat och anställningar.

För övrigt har jag fått möjlighet att celebrera två mässor i helgen. På lördag anordnar Hjelmserydsstiftelsen en dag om missionen. Du hittar programmet genom att klicka här. Jag har lovat att inleda dagen genom att inleda den med mässan. Direktorn för Gideoniterna Olle Nordahl kommer sedan att berätta om Gideoniternas arbete. 

På söndag har jag lovat gudstjänst med dop i Angelstad. Det var lite roligt också på det sättet att föräldrarna bor i Malmö dit jag ska nästa vecka. Nu visar det sig att mamman tänker sig att gå till den mässa som firas i United, som leds av Magnus Persson, nästa torsdag. Mamman bekänner sig till den himmelska Kyrkan och går allt som oftast till United. Ibland är världen liten. För övrigt ser jag mycket fram emot att få lära känna Magnus lite bättre, men det får jag kanske återkomma till.

På söndag ska jag också hinna med en högmässa i Torpa kyrka för att sedan resa till Vrigstad där Missionskyrkan och Pingstkyrkan gått samman och bett mig att fem söndagar undervisa om Israel utifrån Rom 9-11. Det finns mycket att se fram emot och jag kan bara tacka Gud för att Han låter mig tjäna.

Finns det då inga motgångar? Jo. I morgon kväll spelar Bajen i Jönköping och självklart hade Kari och jag tänkt oss dit. Vad händer när jag ska köpa biljett? SLUTSÅLT. Jag vet att Bajen spelar och drar publik, men slutsålt? Nåja, detta betyder att jag får nöja mig med TV:n, men å andra sidan ser jag bättre där än jag gjort om jag köpt den där ståplatsbiljetten bakom ena målet. Kvällen kommer nog att samverka till det bästa som Paulus sa. Nu ska matchen bara spelas också.

En sak till innan jag avslutar dagen. Visste du att det finns ett nätverk som kallar sig för Vägen? Jag vill nämna om denna därför att du ska upptäcka det och för att du ska få möjlighet att stödja det genom att anmäla intresse. Du hittar till deras hemsida genom att klicka här. Sedan är det bara att läsa, skrolla ner en bit och klicka på att du vill vara med. Det kostar ingenting. Det är gode vännen Hans Lundaahl som för närvarande är ordförande och vidare ingår Peter Artman, Annahita Parsan, Pontus Olausson och Per-Olof Olsson i styrelsen. referenspersoner är Anna-Sofia Bonde, Hans Weichbrodt, Inga Pagréus och Carl-Erik Sahlberg. 

Det är en bra sak att det nu uppstår nätverk av olika slag lite varstans. Jag tycker inte att man behöver identifiera sig med allt och alla men jag tror att Gud för samman oss kristna på ett överraskande och oförutsägbart sätt. Det är gott att få vara med.

Kyrkhelg i Finland

Ibland går dagarna väldigt fort. Efter att ha tillbringat helgen i Finland kom jag så till Stockholm på måndagen, såg Bajen spela 1-1 mot Örebro och hem på tisdagen för att hålla Bibelförklaringen i Värnamo kyrka. I dag har vi haft cellmöte och samtalat om viktiga ting som jag nog får anledning att återkomma till. Hur var det då i Finland?

Det var fint att få möta bröderna och systrarna denna kyrkhelg. Det var nionde året i rad som det hölls möte i Kokkola eller Karleby. I denna kommun bor knappt 50 000 invånare och jag tror att ungefär 15 % är svenskfinländare. Det var drygt 1000 deltagare på konferensen, men då kom de från hela det svensktalande Finland. Samtidigt finns en motsvarande kyrkhelg i Helsingfors men då på våren. Finlands kyrka tycks mig gå samma väg som Svenska kyrkan. Det är kanske inte så underligt eftersom också den är en före detta folkkyrka. Och som ofta påpekas är det omöjligt för en folkkyrka att stå emot samtiden. Tråkigt men sant och därför gäller det att hitta nya vägar.

Det var några tankar som dröjde kvar kring själva arrangemanget. Det första är att inte mindre än 13 olika enheter står bakom kyrkhelgen. Detta tror jag är viktigare och större än jag först tänkte. Här finns ett samarbete, inte helt ekumeniskt eftersom andra samfund saknas, men ändå ett samarbete över gränserna. och det är profetiskt eftersom det är just en sådan tid som ligger framför oss. Mig veterligen saknar detta motstycke i Sverige men varför skulle inte EFS, BV, Missionsprovinsen, OAS, Bjärka-Säby, aKF, någon eller några församlingar, ett studieförbund och så vidare tillsammans kunna ordna konferenser i Sverige? Är inte detta något fantastiskt fint med tanke på den framtid vi går mot? I kyrkhelgen samverkade:

Petrus församling
Evangeliska folkhögskolan i Svenskfinland
Finlands ev.luth Student och skolmission
Teologiska institutet, Finland
Fridsföreningen
Kyrkans Ungdom
Luthersk inremission
Kristet Perspektiv
Martyrkyrkans vänner
NBärvilä Bönehusförening
OAS-rörelsen i Finland
Pro Lukas
Svenska Lutherska Evangelieföreningen

En annan tanke jag fick är att på lördagskvällen då det var kanske 300 ungdomar samlade blev just ungdomarna synliga. Jag undrar var de höll till på de andra mötena? Eller är jag så blind? Är det inte dags att låta ungdomarna få större utrymme? Eller ska vi rent av slopa detta med ungdomsmöten? Kunde vi inte successivt gå över till att satsa på ungdomarna så kan de äldre få något särskilt möte i stället? Även om också de i och för sig kunde vara välkomna också på de andra mötena. Någonting säger mig att vi måste föryngra våra konferenser och samlingar om vi ska få se de unga följa med in i framtiden.

Vidare för det tredje saknade jag lovsången. Det sjöngs genomgående psalmer. Bra psalmer, fina psalmer, passande och väl utvalda, men alla som varit med i den mer fria lovsången med efterföljande tillbedjan vet vad jag menar. När "det nya sättet" att lovsjunga nyttjas öppnar sig himlen och den helige Ande blir märkbar. Kommer vi att ha råd att avvara det i framtiden? Jag tror inte det. Nu fick jag förklaringen att det var många hänsyn att ta bland de 13 arrangörerna och detta var tydligen en punkt som diskuterats. Jag har förståelse för det men står ändå fast vid det ovan skrivna.

Sedan vill jag också ha med i denna korta och spontana utvärdering att ämnet Kyrkan var mycket väl valt. Detta ligger såååå i tiden att det är underligt att inte alla konferenser har det som ämne i denna förvirrade tid. Det stod klart för mig att de mer konservativa är en krympande skara också i Finland. Den nya tidens präster tar över med sitt postmodernistiska tänkande, ett tänkande som är omöjligt att tillämpa på en biblisk syn på kyrkan och församlingen. Den motrörelse jag ber om måste komma underifrån och kommer inte självklart att få stöd från etablissemanget, men i denna konferens lyftyes ämnet. Jag önskar bara att vi som medverkade kunnat förbereda ett än tydligare budskap, kunnat presenterat en klar ekklesiologi och profeterat om framtiden. Detta är så viktigt inte minst för de unga som inte kommer att sätta sig på kyrkbänken i samma utsträckning som förr i tiden att ämnet kan räcka för flera år och många konferenser framöver,

Med dessa tankar, indirekt riktade till ledningen för konferensen, tacka jag för en fin helg och önskar Guds rika välsignelse över den fortsatta planeringen.

Kyrkans Tidning exkluderar

Till min glädje ser jag att Kyrkans Tidning nu lyfter vad de kallar debattstormen inom Svenska kyrkan. Sex personer har fått uttala sig däribland två kritiker, Sofia Lilly Jönsson och Bertil Murray. Det är lysande efter alla dessa år av marginalisering och förtryck.

Lilly Sofia Jönsson verkar vara en mycket klok kvinna. Hon skriver i SvD med jämna mellanrum, deltar i den allmänna kulturdebatten och är tydlig när det kommer till Svenska kyrkans förtjänster och brister. Vi behöver fler sådana röster. Definitivt inte fler jasägare. Sofia Lilly Jönsson frågar hur Svenska kyrkan tänker sig framtiden. "Ska man satsa på att få så många som möjligt att stanna eller ..." Det är samma vägval biskop Thidevall ställde oss inför för många år sedan. Han talade om förvaltarlinjen, anpassningslinjen eller uppdragslinjen. Och även om de går i varandra utgör de ett vägskäl. Kyrkans hus och biskoparna får man nog tillägga för att inte tala om den nya tidens kyrkoherdar satsar helt klart på anpassningslinjen. Men där menar jag att de spelar ett högt spel. Kanske kan Svenska kyrkan vinna viss popularitet för en stund men risken är stor. Den första risken är att kyrkan mister sin sälta. Där är vi nog idag utan överdrift. Den andra är att världen vänder sitt förakt mot kyrkan. Det ser vi början av tror jag. Världen respekterar sann och ärlig tro, men föraktar anpasslingar.

Sofia Lilly Jönsson lyfter en annan stor skiljelinje; partipolitiken. Hon är inte emot demokratin som sådan men det finns olika sorters demokrati och mer direktdemokrati hade varit klädsamt. Bertil Murray efterlyser en kyrklig demokrati. Det gör jag också. Det skulle kunna fungera alldeles utmärkt. Som tidigare. Jag vill minnas att biskopen Ragnar Persenius använde sig av samma begrepp i sin bok Nådens budbärare. 

Bertil Murray hävdar att den partipolitiska strukturen numera genomsyrar hela systemet. Så sant som det är sagt. Den finns också på lokalplanet och strukturförändringen och den nya tidens kyrkoherdar har sammantaget blivit helt förödande för trons folk inom Svenska kyrkan. Den leder bland annat, som Murray också påpekar, till att man exkluderar folk. Ljuger vill jag tillägga. Kyrkan säger att den inkluderar är den i själva verket exkluderar. Det är inget annat än att ljuga. Ledaren i Kyrkans tidning skriven av Brita Häll är ett utmärkt exempel. På en helsida breder hon ut sig under rubriken: "Homofobi är redan nu omöjligt i Svenska kyrkan" Läs gärna ledaren och begrunda. Vad säger den om alla de som har en annan åsikt? Den artikeln som bäddar för strid i kyrkomötet eftersom den ensidigt vill besluta om vigningskrav för präster. Håll med om att ledaren är ett bra exempel på den hårda och utomordentligt exkluderande tonen inom Svenska kyrkan. Men det är bra att den nu blir synlig.

Det finns en rad klassiska teologiska frågor som inte går att samtala om. Äktenskapet hör dit. Svea rikes lag och Kyrkans tro kraschar fullständigt mot varandra, men tala om det? Nej. Prästvigningarna är en annan sådan fråga där Svenska kyrkan har en helt egen linje. Helt styrd av partipolitiker. Det finns fler exempel.

Karin Perers är centerpartist och ordförande i kyrkomötet och ser inga som helst problem med att kyrkan styrs partipolitiskt. Wanja Lundby-Wedin är vice ordförande i kyrkostyrelsen. Hur kunde hon bli det för övrigt, hastigt och lustig? Är inte hennes meriter politiska?

Jag hoppas att "debattstormen" fortsätter och gör det än tydligare att vi behöver se grundläggande förändringar inom Svenska kyrkan.

I morgon bitti reser jag till Finland för kyrkhelg. Är tillbaka på tisdag. Sov gott!

Ett tips

Vill nu bara ge ett tips med anledning av debatten kring Guds Ord äcker, en debatt jag välkomnar och ser fram emot att följa. Nu har Lucas Eriksson skrivit en artikel där han mer öppet kritiserar Gerdmars sätt att skriva. Du kan läsa artikeln genom att klicka här.

Det är självklart så att denna debatt inte intresserar alla. Det är inte heller nödvändigt. Men för den som intresserar sig har vi här nu en av de viktigaste teologiska samtalen, den om synen på Bibeln som Guds ord och särskilt (när det gäller Rom) i relation till traditionen.

Ibland tror jag att debatten som är principiellt viktig leder till hårklyverier och ofta smyger sig andra andar än den helige in. Detta sagt som en förvarning till den som är nyfiken. Själv tycker jag inte det finns anledning att gå för långt med argumenten. För mig är det självklart att Bibeln är Guds skrivna ord och att det vilar i traditionen och behöver tolkas i Kyrkans gemenskap.

Nåja, du fick i alla fall ett tips:

Viktigt och oviktigt

Puh, så var matchen slut. Svenskarna får vara mycket nöjda med resultatet 1-1 mot Nederländerna. Det var ett viktigt resultat. Men som nye tränaren sa: "Här finns mycket att jobba på. Mycket att förbättra", och det är inte svår att hålla med om.

Idag har jag börjat med Bibelförklaringarna. Under åtta tisdagar framöver ska jag gå igenom och försöka förklara Romarbrevets tredje huvuddel, det vill säga kapitlen 9-11. De handlar om Paulus sorg och vånda över spänningarna i församlingen i Rom. Han måste få judarna att förstå att hedningarna också hör till det utvalda folket genom tron på Messias. Han bedyrar  att så har Guds frälsningsplan sett ut och den är inte ändrad på något sätt. Problemet för Israel är att de snavar och faller på sin väg till Gud på en sten. Det är deras eget fel att de i sin iver inte är öppna och mottagliga för Guds Messias, Jesus från Nasaret. I slutet av genomgången förklarar Paulus att Israels fall inte gäller alla. Det har alltid funnits en kvarleva som bär löftena vidare genom historien och deras fall är tillfälligt. Det kommer en dag när hela Israel ska bli frälst. Vänner, vi har något att se fram emot!

Tidigare på dagen har jag fortsatt utkasten till helgen. På fredag bär det iväg till Finland, tillbaka på måndagen för att se Bajen spela mot Örebro och hem på tisdagen för nästa del av Bibelförklaringarna, då 9:6ff. Det blir några intensiva dagar och som det ser ut nu kan det inte bli några bloggar i helgen. Om jag inte hittar någon dator på hotellet och det är väl inte helt omöjligt.

I högerspalten här bredvid har jag länkat till några vänner, bland andra Anders Gerdmar. Under några månader har jag lite besviket konstaterat att där inte händer något. Nu har jag upptäckt att han har bytt adress och jag har ändrat länken. Den går nu till hans hemsida. Den är snygg och lätt att orientera sig på och värd ett besök. Där finns också några videoinspelningar från Skandinaviska teologiska högskolan till min glädje. Jag har inte haft tid att lyssna på mer än en halvtimme, men senare ska jag ta tid till det. Där hittar du högklassisk undervisning.

I samma högerspalt hittar du prästen Patrik Pettersson. Också¨han är värd att besöka. Idag läste jag hans insändare i SvD där han lägger till rätta ärkebiskopen Antje Jackelens påhopp. Sofia Lilly Jönsson går steget längre i Expressen. Där lyder rubriken "Allt handlar inte om dig, Antje Jackelen." Du hittar den genom att klicka här. Antje har skrivit en artikel om hur eländigt det är att bli kritiserad, ja avrättad, av så många på Twitter. Sofia Lilly kallar artikeln, där Antje hänger ut prästen Patrik Pettersson, för "pinsamt självömkande". Och det är just vad det är. Dag Sandahl skrev i samma ärende någon dag tidigare att biskop Giertz eller biskop Gärtner hade varit tacksamma och glada om förföljelsen hade stannat vid Twitter. Som det blev hängdes de och kv*nn*pr*stmotst*nd*re i allmänhet ut i TV, radio och de stora dagstidningarna. Hela den offentliga makten häcklade kyrkans trogna. Även om förföljelsen avtagit något så har vi i stället fått en tystnadens kultur. Inte bara i dogmatiska frågor utan mer allmänt om mobbning, arbetsmiljö och politikerstyrning. Men nu verkar det faktiskt som att bubblan håller på att spricka. Det tycker jag är spännande även om ingen av oss vet vad som kan komma i stället.

För övrigt har jag idag läst ut boken Den glömda kyrkan - om herrnhutismen i Skandinavien. Sista bidraget i denna antologi var intressant. Det handlar om Nådens ordning. Jag har alltid trott att schemat kommer från gammalkyrkligheten, typ Stengrunden. Men tydligen fanns mönstret förankrat redan inom herrnhutismen. I sista kapitlet jämför Per von Wachenfeldt de herrnhutiska levnadsförloppen och David Hollatz bok Nådens Ordning som kom ut 1742. Wachenfeldt visar på långtgående likheter, men som jag nämnde tidigare har herrnhutismen setts över axeln av svenska forskare. Men det verkar vara så att både pietismen i allmänhet och herrnhutismen tagit intryck av bland andra Francke och Spener. Zinzendorf läste som bekant teologi för Francke.

Det har alltid funnits i min mening en onödig spänning mellan det subjektiva och det objektiva. Det är förvisso så att frälsningen sker uteslutande gnom Guds nåd och den sker oavsett vad människan tycker och tänker om den saken. Guds Ord och sakrament är det ständiga nådeserbjudandet. Men samtidigt är människan just människa med allt vad det innebär och då kan det inte vara oviktigt med kallelsen, upplysningen, omvändelsen, nyfödelsen, rättfärdiggörelsen, unio mystica, helgelsen och härliggörelsen.

Så går en dag med tankar. Plötsligt känns 1-1 som ganska oviktigt. Nu går jag och lägger mig.

En exposé

Också denna söndag blev det Nydala klosterkyrka och även denna gång en rik högmässa. Först tänkte jag att det var ett något märkligt psalmval 756;-, 755;- 759;- och 758;-, men det visade sig vara ett utomordentligt val. Psalmerna passade så väl in i denna underbara sensommarkväll, denna kvällsmässa, i denna medeltida klosterkyrka och med denne celebrant och kantor. Herren Jesus var mitt ibland oss och Kari och jag var tacksamma för att vi åkte dit. Dessutom var vi denna gång 17 personer och vi kände dem alla. Så mycket bättre kan det inte bli.

Två skäl till att det blev kvällsmässan var att "kusinerna från Skåne", som William vårt barnbarn boendes strax utanför Värnamo, var på besök. Ett annat skäl var att jag fick ha ett dopsamtal hemma i lägenheten mitt på dagen. Som jag berättat tidigare är jag inte sysslolös efter att ha slutat i Värnamo pastorat. I morgon måndag ska jag hålla föredrag om Israel när en grupp intresserade samlas för höstens studiecirkel. Föreläsningen blir i Allianskyrkan kl 18.30 och vad jag har hört har närmare 80 personer anmält sitt intresse. På tisdag tar jag upp Bibelförklaringarna i Värnamo kyrka. Vi ska ta oss an den tredje huvuddelen av Romarbrevet, kapitel 9-11 och på onsdag träffas cellen för att samtala om koinonians framtid. På fredag reser jag till Finland för att tillsammans med bland andra prästen Bo Brander hålla förklaringar och seminarier på österbottningarnas kyrkhelg. Den som är intresserad av programmet kan klicka här. På hemvägen stannar jag till i Stockholm och ser matchen mellan Bajen och Örebro och sedan hem på tisdagen för en nästa Bibelförklaring.

Helgen därefter är det dag för gudstjänst med dop i Angelstads kyrka och Högmässa i Torpa, min fars hemförsamling. Det är en nåd att få vara med och bidra i Guds rike, i Kristi kyrka.

Såg förresten i Kyrkans Tidning att Läronämnden skrivit till kyrkomötet att mötet inte bör rösta igenom obligatorisk vigselplikt för prästkandidaterna. Det är naturligtvis det enda kloka. Som de skriver i skrivelsen är vigseln inte konstituerande för Svenska kyrkan. Dessutom måste stiftens biskopar få hantera vilka de prästviger och vilka de inte prästviger. Men vi får väl se vad politikerna åstadkommer denna gång. Kan de verkligen rösta enligt Läronämndens vilja och på så sätt gå emot jämlikheten och alla människors lika värde? Vi får se. Jag får nog återkomma till vigselfrågan.

Som ni ser är dagarna fyllda med intressanta utmaningar. Jag slutade min tjänst den 20 juli och har inte ångrat mig ens för en kort stund. Detta kan jag säga trots att jag gärna hade arbetat kvar om jag funnit det meningsfullt. Men som situationen utvecklade sig hade det varit att kasta bort mina sista år som präst om jag varit kvar. Då är det bättre att få ägna tid och kraft åt vad som är prästens kall. Jag tror på kallet. Jag tror att jag ska svara inför Gud på Domens dag och jag fruktar att gå emot mitt samvete. Jag är inte rädd för Domens dag eftersom jag har en suverän försvarsadvokat men samtidigt tycker jag att det förpliktar att ha en sådan underbar Herre och Gud.

Nej, nu är det dags att dra sig tillbaka. I morgon blir det att finslipa föreläsningen om Israel. Jag ser fram emot att få träffa intressenterna och ber till Herren att det ska bli en god kväll. Ämnet "Israel i GT" är något stort. Det får bli en exposé. 

15 veckan efter Trefaldighet

Matt 11:28-30

1. Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.

a)      Himmelriket är knutet till Jesu person. Det är bara den som går in under Jesu ok och lär av honom som kan förstå och ta emot himmelriket.

b)      Vår tid präglas av en hunger och törst efter andlighet. Utbudet av kyrkor, samfund, sekter, ordnar, nyandliga rörelser österländska tekniker är större än någonsin. Var och en av dem menar sig ha något särskilt att erbjuda. Också Svenska kyrkan och Värnamo församling försöker nå ut på olika sätt. Men med vad?

c)      I verserna innan prisar Jesus sin himmelske Fader för att mänsklig vishet och klokhet inte räcker till. Det är genom bön och förtröstan vi (alla) tar emot Jesus och det är genom honom vi får del av himmelriket.

2. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta så skall ni finna vila för er själ.

a)      I vår tid använder inget ett ok, men oket är ett hjälpredskap som fördelar tyngden så att den blir lättare att bära. Men inom den judiska tron är det också en bild av vad det är att leva under Lagen. Lagen var tänkt som en hjälp som skulle göra livet lättare att leva. De skriftlärde hade emellertid gjort livet svårare och mer komplicerat genom sina tolkningar och tillämpningar.

b)      Vad kan dagens människor använda sig av för att göra livet lättare? De filosofiska och teologiska institutionerna tycks inte glädja någon. Det materiella överflödet har gjort det svårt att välja, gjort människan till ett objekt för kommers och gjort det svårt att bli av med grejerna när man slitit ut dem eller tröttnat.

c)      Jesus menar sig ge ett svar. Han säger att den som följer honom, lär sig att göra som han säger kommer att finna vila för själen, sin inre människa. Dagens episteltext är en beskrivning av himlen på jorden.

3. Mitt ok är skonsamt och min börda lätt.

a)      Allt det Jesus predikade och undervisade sa han till oss. De tecken och under han gjorde gjordes för att vi skulle förstå hurudan Gud är. När han led, misshandlades, dog och begravdes blev han fullt ut delaktig av det mänskliga liv vi alla lever. Han kom in under vårt ok och lyfte av det och efter sin uppståndelse från de döda kallade han oss.

b)      Jesus har i vår text ställt de visa och kloka mot de olärda, skriftlärde mot de stilla i landet (Josef, Maria, Sackarias, Elisabeth, Simeon, Hanna, Nathanael). Det är inte genom besvärliga laggärningar vi följer Jesus, utan genom bön till och tro på Jesus.

c)      Jesus hjälper oss på alla sätt och han gör det än idag. Han talar fortfarande genom evangeliets ord. Där finner du svaret på det mesta. Han öppnar sin famn för oss vid nattvardsbordet och utrustar oss med sin Ande.

Herrnhutismen

Det är möjligt att många av mina läsare inte vet så mycket om Herrnhutismen. Men eftersom det är dem vi samarbetar med i Albanien, dem som jag besökte häromdagen och eftersom jag fick boken Den glömda kyrkan - om herrnhutismen i Skandinavien som gåva kan jag berätta något.

Vi talar ofta om Martin Luther och reformationen som ägde rum i början på 1500-talet, men är inte lika medvetna om att reformationen föregicks av en för-reformation och en efter-reformation. För-reformationen brukar man härleda till prästen Jan Huss (1371-1415) i Böhmen, nuvarande Tjeckien. Han var en väckelsens man och det uppstod en stor rörelse omkring honom. Han dog martyrdöden 1415. Martin Luther besökte Böhmen och Mähren och lärde sig där en hel del om nödvändigheten av en kyrkans ständiga reformation. Här såg han smågruppernas och hemmens betydelse och menade att det var en bra modell. Men han övergav den senare.

Efter reformationen fortsatte de kristna i Böhmen-Mähren att lida förföljelse och i början på 1700-talet flydde en del av dem till Tyskland. De togs emot av greven Nikolaus Zinzendorf (1700-1760) och fick tillåtelse att slå sig ner på hans ägor. Han var själv en from människa och lärde känna de väckelse kristna. De kunde bygga upp ett eget samhälle på hans mark vid foten av berget Herrnhut som betyder "Herren beskyddar" oss. År 1727 formaliserade de sin gemenskap, antog vissa ordningar och kallade sig för "Neue Brudergemeine", på latin "Unitas Fratrum". Namnet angav att de vill vara pånyttfödda kristna och att de ville leva i fred och endräkt. Gemenskapen som snart blev till en rörelse hade den ständiga bönen och missionen i centrum. Under andra halvan av 1700-talet hade de stora framgångar i Skandinavien med tiotusentals anhängare. Rörelsen sägs ha fått allra störst betydelse i Sverige!

Boken bär rubriken Den glömda kyrkan av det enkla skälet att trots att den är den kanske mest inflytelserika rörelsen i svenska kristenhet åtminstone från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet har den knappt uppmärksammats av svenska forskare. Intresset har, som det heter i boken, varit förbluffande svalt.

I svensk forskning beskrivs herrnhutismen som en sekt trots att den redan från början var en suverän kyrka, en reformerad kyrkobildning. Det rätta namnet är som sagt "Neue Brudergemeine" och i den engelsktalande delen av världen "The Moravian Church". Moravian eftersom förfäderna kom från Mähren. De benämns i England kort och gott för "Brethren" och i Sverige där det för närvarande finns två församlingar. De heter för "Brödraförsamlingen" i Göteborg och i Stockholm. Kärt barn har som bekant många namn.

Ändå går de i Sverige oftast under beteckningen herrnhutare, ett namn som redan från början var ett öknamn. Zinzendorf själv förstod gemenskapen som härstammande från den allmänneliga kyrkan och var noga med att bevara den apostoliska successionen och ämbetet. När Zinzendorf förstår att folk hånar gemenskapen genom att kalla dem herrnhutare skriver han i ett brev:

Om de på grund av den apostoliska successionen, och eftersom vi predikar Frälsaren, vill kalla oss Herrnhutare, kommer vi att bära det namnet med skam.

Man kan därför fråga sig varför svensk forskning redan från början lärt sig att använda beteckningen herrnhutare. Det finns inte mycket att läsa om bröderna och deras historia i svensk kyrkohistoria. Det som står är kortfattat och ofta negativt. En svensk kyrkohistoriker beskriver dem som överdrivna och osmakliga, mångordiga och vulgära.

Sannolikt var den berömda svenska avundsjukan och enkelspårigheten på plats redan på 1700-talet. Vi var ett enhetssamhälle, med en monopolistisk statsreligion där andra åskådningar var förbjudna. Det var i den meningen inga goda frukter som kom ur den svenska reformationen. Redan 1742 erkändes Brödrakyrkan som en laglig kyrka i England, i Preussen och Nederländerna. Sju år senare också i Sachsen.

När jag första gången kom att besöka Tirana i Albanien hade Bröderna, eller Herrnhutarna som vi idag säger utan bismak, ifrån Danmark anlänt. Vill du läsa om deras mission ska du klicka här. Det var en herrnhutisk präst som hjälpte igång albanerna med en bönegrupp år 1993. Kari och jag var nere första gången 2007 tillsammans med några vänner från Värnamo församling och sedan dess har vi varit nere varje år för att bidra på olika sätt. Församlingen i Tirana kallar sig för en evangeliska-luthersk / herrnhutisk församling, men de ingår i det världsvida herrnhutiska nätverket där Jörgen Böytler från Danmark är ordförande och även deras pastor.

Det var gott att få samtala med vännerna i Göteborg här om dagen och nu får vi se hur arbetet ska gå vidare. Jag är själv delaktig i de ledarseminarier vi nu håller tre gånger per år och räknar med att åka ner efter nyår eller fram på våren 2017.

Enhet under påven?

Förra veckan kom boken Enhet under påven? i min väg. Nu har jag läst den. Den är skriven av journalisten Tomas Dixon. Somliga skulle kalla den för anti-katolsk, men det tror jag inte är det direkta syftet även om den kan uppfattas så. Snarare är den en kraftfull varning för något större, för ett nästintill globalt skeende där Romersk-katolska kyrkan finns med. För mig blev boken intressant av två skäl. Först och främst därför att den är skriven för nästan tio år sedan. Men också för att Värnamo församling nämns i boken.

En av huvudpersonerna i boken är Ulf Ekman som nu visar katoliserande tendenser. OBS detta skrevs i en bok år 2008 eller rent av 2007, eftersom boken skrivs innan den ges ut. Därför är det lite förvånande att Ekmans konversion ofta sägs ha kommit så plötsligt. Själv talar han om en process och det verkar härmed vara klarlagt. Dixon intervjuar Ekman för den amerikanska tidningen Charisma och Ekman säger: "Det Gudstilltal jag upplevde i slutet av 90-talet om betydelsen av enhet var lika stark som tilltalet om tro" (min kursiv.) Intervjun publicerades i november 2008. Året innan hade Ulf Ekman talat på OAS pingstkonferens år 2007 och året efter då OAS sommarmöte hade påvens personlige predikan Cantalamessa som talare, satt Ekman som hedersgäst på podiet.

År 2007 predikade Ulf Ekman på Östanbäcks kloster där f Caesarius Cavallin var abbot och året efter 2008 gjordes ett uttalande av ett ansenligt antal, 17 personer, kända ledare om visionen kring Enhetens kyrka. F Caesarius har ju i många år verkat för kristen enhet och nu var Ulf Ekman en av stöttepelarna. Men uttalandet var också underskrivet av bland andra Berit Simonsson.

Hur var det då med Värnamo? Jo, i Värnamo talade den Romersk-katolske biskopen Anders Aborelius på OAS-mötet redan år 2003. Då passade journalisten Miriam Knudtzon på att intervjua biskopen i saken. I den intervjun säger biskopen att påven är symbolen för enheten och att han tror att "alla kristna kommer att enas under ett överhuvud, påven" (därav bokens titel, min kursiv.).

Boken som jag tidigare bara hört talas om blev intressant därför att den nu tio år senare ger perspektiv på skeendet. I boken finns tre huvudaktörer Ulf Ekman, OAS och "Peter Halldorf och hans pilgrimer". Om det senare uttrycket ska förstås som ironi vet jag inte. Peter Halldorf lär ha sagt inte ja till enhet under påven, men med påven, vilket jag tycker låter fint. Det framgår av boken att författaren är orolig för den ström av pingstvänner som konverterar till Rom och långt efter att boken skrevs visade det sig att också folk från trosrörelsen konverterar. Dixon har inte nämnt något om alla svensk-kyrkliga som konverterat genom åren. De är inte så få. Biskop Aborelius säger: "Protestanterna i Sverige söker sig mer till oss än vi till dem. Jag har knappt tid med dem! Men jag ser det som Guds röst till oss att vi så att säga tvingas ut på den här arenan".

Förutom denna pusselbit till det historiska skeendet berättar Dixon från sitt eget liv och om den katolska gemenskap han lever med. Han verkar älska katoliker samtidigt som han tillsammans med sina vänner katolikerna oroar sig för vissa skeenden. Det handlar till dels om enhet under påven, men lika mycket om Maria-dogmerna. Det verkar som att många katoliker går längre än den Romersk-katolska katekesen gör. Maria-kulten har på sina håll fått otillständiga proportioner. Inte minst på Balkan varifrån krav rests på nya Maria-dogmer. I en skrivelse till påven underskriven av 42 kardinaler, 500 biskopar från 157 olika länder och med fem miljoner katoliker i ryggen ber de påven att göra Maria till medförlösare, medlare och hjälpare. Officiellt vill de att Maria upphöjs till "Faderns dotter, Sonens moder, Andens gemål och Kyrkans moder." Vad jag förstår skulle treenigheten då bli fyrenigheten. Jag träffade en gång en muslim som berättade för mig att Maria, inte Jesus, bland muslimer uppfattas som gud eftersom de kristna säger att Maria är gudsmoder. Då måste hon vara gud. För mig som en allmänkyrklig kristen blir detta helt fel. Men det ena ger ofta det andra med tiden.

Dixon berör också den politiska utvecklingen inom EU och anar att utvecklingen inom EU och den europeiska kristenheten i vissa stycken går hand i hand. Till exempel vandringen mot enhet. Men jag hoppar över det här och nu.

Hur som helst var det intressant att läsa boken och till stor del är Anders Gerdmars bok Guds Ord räcker möjlig att se som en fortsättning även om de två är oberoende av varandra. Eller kanske just därför att de är beroende av varandra eftersom de adresserar samma våg. Det ska bli intressant att läsa den tredje boken som kan förväntas utkomma om ytterligare tio år. Var är vi då?