lördag, mars 26, 2016

PÅSKDAGEN

28:1-10 Jesus uppstår från de döda
De båda Mariorna hade kommit till graven när ett efterskalv äger rum och stenen rullas bort. Lägg märke till att dessa två var vid graven redan vid gravläggningen, 27:61. Matteus tänker sig nog att de satt där tills dess att vakten kom. Sedan gick de hem och nu kom de tillbaka.

I v 5ff följer så en dailog mellan ängeln och de båda kvinnorna. De får höra budskapet om uppståndelsen i tre steg. Först säger ängeln: ”Han är inte här”, sedan säger den att ”han har uppstått” och verbet står i passivum, det vill säga Gud har uppväckt honom från de döda. Det är viktigt att Jesus inte har uppstått i egen kraft utan att Gud Fadern uppväckt honom. Därmed ligger hela Skriften, Jesu person, liv och gärning i Guds hand. Gud har bekänt sig till Jesus på samma sätt som det talas om den lidande Tjänaren i Jes 53. I ett tredje steg ber ängeln kvinnorna att själva förvissa sig om vad som skett: ”Kom och se …”

Det finns i Nya Testamentet nio olika händelser i samband med Jesu uppståndelse, nio olika möten. De fem första mötena sker samma dag, det sjätte en vecka senare. Uppståndelsen vållade en oerhörd uppståndelse. De verkar ha sprungit kors och tvärs. Först gick Maria Magdalena (Joh 20:1), den andra Maria (Matt 28:1) och Salome (Mark 16:1) och Johanna (Luk 24:10) till graven, medan det fortfarande var mörkt. Ett efterskalv äger rum när ängeln stiger ner. Vakterna slås ut och ängeln talar till kvinnorna. Kvinnorna återvänder, men blir inte trodda när de kommer tillbaka. Alla beger sig så till graven och Johannes hinner först …

En sammanställning av de nio händelser som finns återgivna visar att de sker när:

  1. Maria Magdalena dröjer kvar vid graven, Mark 16:9, Joh 20:11-18
  2. De andra kvinnorna beger sig hem, Matt 28:8-10
  3. Simon Petrus möter också Jesus, Luk 24:34, 1 Kor 15:5

Samma dag:
  1. Två lärjungar på väg till Emmaus, Luk 24:13-33, (Mark 16:12)
  2. ”då stod han mitt ibland dem”, Mark 16:14, Luk 24:36-43. Joh 20:19-25

  1. åtta dagar senare, Joh 20:26-29
  2. på vägen till berget i Galiléen, Matt 28:16-20 (1 Kor 15:6)
  3. vid Tiberias sjö, Joh 21:1-24
  4. himmelsfärden, Apg 1:4-11

Det finns gott om utrymme för fler uppenbarelser, men dessa är återberättade, se Apg 1:3, Joh 21:25. Andra liknande händelser är när Saulus är på väg till Damaskus, Apg 9:3-9 eller Johannes får sin uppenbarelse på ön Patmos.

Fornberg skriver:

Budskapet att en korsfäst människa upprättats av Gud och förhärligats var så otroligt att det med säkerhet skulle ha avvisats av lärjungarna, om de inte själva övertygats av möten med den uppståndne Jesus.

Med detta har vi så nått fram till själva kulmen på Matteusevangeliet. Jesus visar sig i all sin makt och ger apostlarna uppdraget att gå ut i hela världen och att göra alla folk till lärjungar.

De befinner sig från och med v 16 i hedningarnas Galiléen, vid den plats där allt började. Cirkeln är sluten.

28:16-20  Missionsbefallningen


Matteus låter oss förstå att de alla såg Jesus, men några tvivlade, när Jesus sänder dem ut från Galiléen till hela världen. Detta uppdrag är tvärtemot vad man kunnat vänta sig. Profeterna, till exempel Jes 2:2-4 och Mika 4:1-4, hade talat om hur hedningarna skulle komma till Jerusalem. I stället sänder Jesus dem ut till hedningarna, 24:14. Det betyder i och för sig inte att profetorden inte kommer att besanna i ändens tid.

Matteus skriver att de är på ett berg. Berget är platsen där Gud uppenbara sig, och lärjungarna faller ner och tillber, grekiska prosekynesan, ett ord som används om tillbedjan av Gud.[1] Vi har här en teofani. Gud ger i och genom Jesus ett gudomligt uppdrag.
Det som sker nu är att frälsningshistorien går in i fas 2. Gud har talat om de två faserna redan till Abraham, 1 Mos 12:3 och Paulus lyfter fram dessa två faser i Gal 3:14. Dessa två faser synes inte ha varit uppenbara för profeterna.

Det uppdrag Jesus ger sina lärjungar handlar om inte att göra alla folk till kristna utan till lärjungar. Att bli en kristen är emellertid en bra början. Lärjungaskapet förverkligas i två moment, dop och ett liv i lydnad.

När en människa kommer till tro/blir döpt kallas hon att vara en lärjunge. Hon blir förpliktat att leva i enlighet med det hon har tagit emot, och det blir särskilt tydligt i Matteus som vi har sett. De första kristna spelar aldrig ut tro mot gärningar, utan den  kommande domen tar fasta på gärningarna, det vill säga ett rätt liv. Det är helt i enlighet med judiska tro att Torahn måste levas. ”Lär dem att hålla alla de bud JAG har gett er …” kan jämföras med Mose ord i 5 Mos 4:2-6.

Vi kallar ofta v 18-20 för Missionsbefallningen. Det har inte alltid varit så. Missiologen Davi Bosch har specialstuderat dessa verser i ljuset av teorin om paradigmskiften och visat att orden förståtts och behandlats olika under olika epoker, paradigm. De första kristna tog särskilt fast på orden Fadern, Sonen och den Helige Ande. Här sker ett brott med den mycket stränga monoteism som finns inom judendomen, 5 Mos 6:4f. Berättelsen om jungfrufödelsen, Jesu mirakler, fullkomnande av Torahn, hans död, uppståndelse och himmelsfärd gjorde att de första kristna mycket snart  förstod att Gud inkarnerats, fött en Son.

De första kristna var också införstådda med att Gud var med ”dem alla dagar” genom Anden. Vår text formaliserade tron på Treenigheten och ett brott med den judiska tron. Men det finns också ett arv från den judiska tron att förvalta och det är att man inte kan vara en del av Guds folk om man inte lever ett rätt liv. Tron måste levas.

I Kyrkans andra paradigm växte ämbetet fram och då betonades ”de elva” i v 16. Det var de som hade fått uppdraget och uppdraget fortsatte att förvaltas av Kyrkans ämbetsbärare.[2] Tanken att Jesus här talar till apostlarna fortsatte i den tredje och fjärde epoken, det romersk-katolska och det reformatoriska paradigmet, Luther hör till det senare. Det är först med ”den förste moderne missionären” William Carey och dennes programskrift från 1792 som missionsbefallningen blir allmän.

De avslutande orden om att Jesus är närvarande i sin Kyrka knyter an till inledningen i Matteus, om Emanuel, 1:23. Missionen innebär att Gud är närvarande i världen.




[1] Som till exempel Moria berg, Sinai berg, Sionsberget i Jerusalem eller Förklaringsberget.
[2] Här uppstår en skillnad mellan präster och lekmän. Är det det som ant

fredag, mars 25, 2016

Långfredagen

27:32-56  Jesus korsfästes

Nu ska Jesus bestraffas. Straffet bestod av tre delar, tortyren, korsvandringen och korsfästelsen.

27:32-44 Korsfästelsen
Jesus har tydligen misshandlats så illa att han inte förmår bära korsbjälken hela vägen. I v 32 står orden ”på vägen ut”. Detta var en viktig del i korsfästelsen. Golgata låg utanför stadsmuren, idag innanför, därför att den dömde skulle stötas ut ur gemenskapen, som en förbannad.
Hans axlar är sönderslitna av gisslingen. Soldaterna använde sig av ockupationsmaktens rätt att tvinga någon annan att hjälpa till, Simon från Kyrene.
Som Matteus berättar verkar Simon vara på väg in i staden när han möter den bisarra processionen. I Markus omnämns han som far till Alexander och Rufus, vilket betyder att åtminstone sönerna var kända i den första kristna församlingen. Kanske blev hela familjen kristen sedan pappan burit Jesu kors?

Matteus skriver inte mycket om själva korsfästelsen. De detaljer han nämner är alla uppfyllelser av Skriften.

  • dricka blandat med galla, Ps 69:22 (Joh 19:28f)
  • delade Jesu kläder Ps 22:19
  • anklagelseskriften
  • de båda medoffren (Jes 53:12)
Ps 22, i grund en individuell klagosång och inte en sång om Messias, är den text som har betytt mest när den tidiga kyrkan försökte förstå vad som hänt. Därmed identifierar Jesus sig med alla lidande människor.

Ps 22:2                                Matt 27:46
Ps 22:2,5,25                        Matt 27:50[1]  
Ps 22:7-9                             Matt 27:39, 43
Ps 22:16                              Joh 19:28
Ps 22:17                             
Ps 22:18
Ps 22:19                              Matt 27:35
Ps 22:22f                           
Ps 22:23                              Hebr 2:12
Ps 22:28f      

Särskilt viktiga ur ett kristet perspektiv blir versarna26-32.

I ett judiskt perspektiv är en korsfäst Messias en stötesten, en skandal, underbyggd av 5 Mos 21:22f. ”Om du är Guds Son …” i v 40 är en fortsättning på den frestelse som djävulen utsatte Jesus för i 4:3 och 6. Här kulminerar alla frestelser och Jesus lockas att använda sin gudomliga makt, något han avstår ifrån.

Notisen i v 44 om att inte ens rövarna ville ha med Jesus att göra vittnar om den totala övergivenheten.

27:45-50 Jesus dör
Matteus skriver ”MEN vid sjätte timmen …” och markerar ett motsatsförhållande till vad vi läst innan. Mörkret som omger Jesus kommer från Gud. Jesus är övergiven av människor, men Matteus anspelar på orden i Amos 8:9-10. Jesus kände till detta att Gud skulle ingripa, men när det går tre timmar och inget ingripande sker ropar han: ”Min Gud, min Gud …”. Men på traditionellt rabbinskt vis inkluderar han hela psalmen i sitt rop. Den sista delen är kanske viktigast och eftersom Jesus anspelar på Ps 22 finns det alla skäl att tro att han höll fast vid denna i sin dödsstund.

Någon kommentar menar att det är lite underligt att folket som stod runt om skulle ha associerat till Elia, även om det fanns teologiska skäl till det. Skeptikerna menar därför att de som stod runt korset förstod att Jesus citerade Ps 22, men att de tyckte det var övermaga och därför medvetet härmade och förvrängde Jesu ord.

V 50 konstaterar endast att Jesus dör. Det finns inga tolkningar eller anspelningar i detta, bara ett konstaterande.

27:51-56 Händelserna vid Jesu död
Men naturens vittnesbörd fortsätter i v 51ff. Förlåten, draperiet skilde det heliga och det allra heligaste åt, 2 Mos 26:31f. Innanför förlåten fick bara översteprästen gå en gång om året, på den stora försoningsdagen, 3 Mos 16:11-19. På Jesu tid var det allra heligaste tomt, men ceremonierna var desamma. Vad betyder det att förlåten rämnade mitt itu? Kanske betyder det helt enkelt att det inte längre behövs nu när det slutgiltiga offret burits fram. Så förstår Hebréerbrevets författare det hela, se Hebr 7:27, 9:12 och 10:10.

Matteus kommenterar inte detta med förlåten, men som vi har sett talas det om mörker, jordbävning, öppnade klippgravar, tecken som visar att korsfästelsen var ett justitiemord. Kanske är detta med förlåten endast ytterligare ett sådant tecken.

I v 52f berättar Matteus om att en stor jordbävning öppnade gravarna så att de döda stod upp och fick liv igen. Det finns två associationer till detta. Den första är att detta är vad som ska ske när Messias kommer och upprättar sitt rike. Se Jes 53:8-10, Dan 12:2 och Hos 6:1-2. Den judiska tron tänker sig att Messias kommer över kyrkogården mellan Oljeberget och tempelplatsen. När Messias går in genom den Gyllene Porten står de döda upp ur sina gravar. Tron att de döda ska stå upp när Messias kommer fanns också bland de första kristna, kallad den första uppståndelsen.

Den andra tanken återfinns hos profeten Hesekiel 37:1-14 som talar om de döda benen han ser i dalen, särskilt v 13. Denna text tolkades som en messiansk text. Den går i uppfyllelse när gravarna öppnas, men vi ska förstå detta också som en del av församlingens födslovåndor. Jesus hade sagt: ”Jag ska bygga min församling” och det är vad som sker när alla överger honom, men kommer tillbaka i uppståndelsens kraft. Den kristna församlingen består av människor som uppstått med Jesus, vilket illustreras på genom dopet.

De första som bekänner är hedningarna: ”Denne var verkligen Guds Son”, v 54. Vi ser här samma kontrast som i 2:1-12 där Herodes med prästernas hjälp förföljer Jesus-barnet, medan de hedniska maigikerna faller ner och tillber. Denna spänning löper genom hela Matteusevangeliet.

27:57-61 Jesu gravläggning
Nu läggs Jesus i en rik mans klippgrav, i Josefs grav.[1] Josef från Arimatea var en av de rika som blivit lärjunge till Jesus. Han var medlem av Stora Rådet och omnämns i Joh 19:38ff tillsammans med Nikodemos. Det var förutsagt i Jes 53:9 att han skulle bland de rika först genom sin död. Även sådana detaljer som att graven var ny, det vill säga ej orenad och att linnet var rent gör att berättelsen andas optimism. Josef tar ned den döda kroppen med kärleksfulla händer och sveper den i linnetyget.[2] Kvinnan i 26:6-13 förberedde hans begravning och Josef fullbordar den.



[1] LXX använder det grekiska ordet krazo som Matteus plockar upp till skillnad mot övriga evangelister.
[1] På Jesu tid hände sig att särskilt de rika la sina döda i en i berget inhuggen korridor. Efter ett år fanns bara skelletdelarna kvar och dessa lades i ett skrin med lock, ett ossarium.
[2] Härifrån härstammar det första liturgiska plagget Kyrkan känner, nämligen corporalet, den duk på vilken nattvarden dukas.



torsdag, mars 24, 2016

Matteuspassionen, del 6

27:1-2 Rådets beslut
Nu är vi tillbaka till det förhör Kajafas hållit med Jesus under tiden. Hur länge det pågick är oklart, men det står att översteprästerna och folkets äldste beslutat att döda Jesus och att utlämna (sic!) honom till Pilatus. Jesus stöts ur den judiska gemenskapen, korsfästs utanför murarna och berövas gemenskapen med Gud, v 46.

27:3-10 Judas död
Matteus är ensam om att berätta om Judas död. Matteus visar hur Judas handlar i fyra steg. Först inser Judas vad han gjort, v 3. Det grekiska ordet för ångra sig, metameletheis ska inte förväxlas med metanoia som vi översätter positivt till bättring, ånger och tro. Det förra ska förstår negativt. Judas hade tappat kontrollen. Han hade inte avsett att det skulle gå så långt som till avrättning. Men nu inser han det. För det andra drar Judas den korrekta slutsatsen. Han har syndat och förrått oskyldigt blod, v 4. Därför vill han inte, för det tredje, behålla pengarna som nu blivit blodspengar. Han vill köpa sig fri från ansvaret och vill därför lämna tillbaka dem. Något som misslyckas, v 3, 5a. Då kastar han de 30 silvermynten på golvet. Det fjärde Matteus berättar är att Judas hängde sig. Därefter omnämns inte Judas mer.

Det finns en förklaring i 1 Mos 9:5 f och i helighetslagarna i 4 Mos 35:30 ff och 5 Mos 19:10 ff till Judas handlande.

Det betyder inte att Matteus tolkade Judas självmord positivt utan bara att Judas fick betala ett högt pris för sin handling. Orden i 1 Mos 9:5 f tolkas som att endast Gud får ta liv, inte människor. Men Judas självmord kan ses som en desperat handling för att nå försoning.

Matteus har i sitt evangelium noggrant visat hur allt varit förutsagt i Skrifterna. Det gäller också den här berättelsen. Se kommentaren till 26:30-35.

 27:11-31 Inför Pontius Pilatus

Pilatus var känd som en grym politiker och helt okänslig för judisk egenart eller judisk övertygelse. Han var inte särskilt road av det här ärendet. Översteprästerna har därför förvandlat anklagelsen mot Jesus till en politisk sådan. När Pilatus i v 11 frågar Jesus om han är kung beror det säkerligen på att översteprästerna presenterat Jesus på det viset för Pilatus.

När man jämför berättelsen i Matteus med Markus och Lukas stämmer de väl överens. Men Matteus har lyft fram tre avsnitt som de andra inte har.

  1. Judas Iskariots självmord, 3 ff
  2. Pilatus hustrus mardrömmar, v 19
  3. Pilatus två sina händer, v 24 f
Dessa scener har det gemensamt att det gemensamt att de berör frågan om skuld. Vem tar på sig ansvaret för att oskyldigt blod har utgjutits`. Vi har redan talat om Judas Iskariot, men ska nedan läsa mer om denna frågeställning. Vårt avsnitt kan delas in i tre mindre.

27:11-14 Jesus ställs inför Pilatus
27:15-26 Barabbas friges och Jesus döms
27:27-31 Soldaterna hånar Jesus

27:11-14 Jesus ställs inför Pilatus
Scenen liknar den i Kajafas hus fast nu har anklagelsen en politisk dimension. Något annat hade inte fungerat. När vi läser texten förstår vi, om inte förr, att Jesus knappast hade några politiska anspråk. Istället har han teologiska sådan som tar sig uttryck i att han tiger, vilket leder tanken till den lidande Tjänaren som tyst förs bort för att slaktas, Jes 53:7. Detta kan Pilatus knappast ha begripit.

Däremot förstår nog Pilatus att denne Jesus stött sig med prästaristokratin och blivit offer för dem, v 18.

27:15-26 Barabbas friges och Jesus döms
Det verkar som att båda personerna heter Jesus, se noten till v 16 i FB och den ene med ett tillnamn, Barabbas, som betyder faderns son. Båda var väl kända av det judiska folket, men av olika skäl. En är skyldig och den andre är oskyldig. Nu vill Pilatus göra ett byte mellan dem och det blir också ett byte, men inte som Pilatus tänkt sig.

I v 19 sänder Pilatus hustru ett meddelande till dem där hon säger att Pilatus inte ska göra något orätt mot denne rättfärdige, grekiska to dikaio, man. Den tidiga kristna litteraturen berättar att hon hette Claudia Procla och hon betraktas som ett helgon i Greklands och Etiopiens ortodoxa kyrkor. Den romerske officeren säger samma sak om Jesus i 27:54.

Pilatus tog sin hustrus varning på allvar och handlar efter den i så måtto att han inte vill ta ansvar för detta justitiemord. Han tar, i v 24, sin tillflykt till en israelitisk reningsceremoni som återfinns i 5 Mos 21:6 f, se också Ps 26:6 och Jes 1:15 f.

Folket förstod att Pilatus inte var villig att ta på sig skulden för detta mord. Men vart tar då skulden vägen? Jos 2:19 och 1 Kon 2:5 f, 29-33.

Judas hade tagit sitt ansvar och nu är pöbeln snarare än folket villigt att ta sitt ansvar, v 25. Men Matteus använder inte ett ord för pöbel. När han tidigare talat om folkhopen har han använt det grekiska ordet ochlos, till exempel i v 24, men i v 25 använder han olyckligtvis det grekiska laos, ett ord som syftar på gudsfolket, och provokation som fått förödande följder. Vi ska komma ihåg att Matteus såg den framväxande fariseismen som det största hotet mot den framväxande kyrkan. Han har markerat detta tidigare, till exempel i 21:43 och 23:34-36.[1] Men orden i v 25 har tolkats som att det gäller alla judar genom alla tider. Denna mörka tolkningstradition har brutits förs i vår egen tid. Andra Vatikankonciliet skriver:

Hans blod må komma över oss och över våra barn (Matt 27:25) är ropet från en folkhop i Jerusalem. Den hade ingen rätt att tala för hela deet judiska folket. Allvaret i Jesu dom över Jerusalemn (Matt 27:35ff etc) ger inget stöd eller bevis för att det egna judiska folket skulle ha någon kollektiv skuld för korsfästelsen.[2]

Man har också påmint om att Jesu försoningsdöd gäller alla människor, också judar.  

Den folkhop vi läser om kunde ropa med gott samvete, på grund av 4 Mos 15:30, och eftersom de ansåg Jesus som skyldig. De tog ansvar för att Lagen följdes. Jesu ord i v Matt 23:35 f visar att Lagen ska fullbordas också i detta för oss negativa avseende. Lagöverträdelser ska bestraffas. Det är en del av Lagens uppgift.

Jesus hade fullbordat Lagen i positiv mening. Genom att han som oskyldig korsfästs uppfylls Lagen i negativ mening. Endast så kan Lagen uppfyllas helt, endast så kan hela Lagen, både det goda och det onda fullbordas, Gal 3:13. Det kan dessutom bara ske genom en oskyldig, eftersom Lagen annars bara utfört sin uppgift. Men innan vi kommer så långt ska vi vända tillbaka till texten.

Nu har domen fallit och bestraffningen tar vid. Pilatus var högsta instans och det fanns ingen möjlighet att överklaga.

27:27-31 Soldaterna hånar Jesus
Bestraffningen börjar med gisslingen som äger rum inne i pretoriet.[3] Hånet, i v 28 f, ingår inte i detta utan måste ses som ett av flera övergrepp.

I 4:9 f läser vi om hur Jesus tackar nej till hela världen och här läser vi därför om hur han i stället drabbas av hela världens förakt. I stället för att här sväva ut i ord rekommenderar jag er alla att se The Passion of the Christ. Filmen finns i församlingens ägo. 




[1] Därför kunde biskop Melito av Sardes mot slutet av 100-talet säga: ”Gud har blivit mördad, Israels kung har dödats av en israelitisk hand. Förfärliga mord! …” Ur hans Påskhomilia 96f. Härifrån kommer den beskyllning för ”gudamord” som har följt det judiska folket genom historien.
[2] Ur Nostra Aetate,1965
[3] Också denna plats finns bevarad i Jerusalem under namnet Lithostroton.

onsdag, mars 23, 2016

Matteuspassionen, del 5

26:57-27:10 Inför Kajafas

Det var romarna som härskade i Israel. När Jesus korsfästes var Tiberius kejsare i Rom och Pontius Pilatus hans ställföreträdare, ståthållare i Judéen. Ståthållaren hade sitt säte i Caesarea vid havet, men kom i regel till Jerusalem vid de stora högtiderna. Sedan några år är palatset vid Caesarea utgrävt och där återfanns bland annat en sten med Pontius Pilatus namn på och det fängelse där Paulus satt fängslad. Caesarea blev senare biskopsstad och där skrev biskop Eusebius (262-340 e Kr) sin Kyrkohistoria, världens första.

Roms kejsare                                                                 Romerska ståthållare[1]

27 f Kr – 14 e Kr     Augustus (Luk 2:1)                            
14  – 37 e Kr            Tiberius (Luk 3:1)          26-36 e Kr    Pontius Pilatus (Matt 27:2)
37 – 41 e Kr             Caligula
41 – 54 e Kr             Claudius                         52-59 e Kr    Antonius Felix (Apg 23:26)
54 – 68 e Kr             Nero (Apg 25:10)           59-61 e Kr    Porcius Festus (Apg 25:1)
68 e Kr                     Galba
69 e Kr                     Otho
69 e Kr                     Vitellius
69-79 e Kr                Vespasianus
79-81 e Kr                Titus
81-96 e Kr                Domitianus
96-98 e Kr                Nerva
989-117 e Kr            Trajanus                        

Internt judiska angelägenheter, t ex sådana som hade att göra med den judiska lagens efterlevnad, handhades av Stora rådet och de lokala synagogala myndigheterna. Dessa hade ingen möjlighet att döma någon till döden, utan sådana ärenden måste avgöras inför romersk domstol, dvs inför Pontius Pilatus. Vid större högtider kunde denne besöka Jerusalem, bl a för att vara tillgänglig för domstolsavgöranden. En viss förväntan förekom i selotiska kretsar att Gud skulle återupprätta sitt rike en påsk, och det är inte osannolikt att Jesus kan ha presenterats för Pilatus som en politisk upprorsmakare.[2]

Rättegången mot Jesus består av två delar, dels inför Stora rådet i 26:57-27:2, dels inför den romerske ståthållaren, 27:10-31a. Stora rådet, hebreiska sanhedrin och grekiska synedrion, finns belagt redan på 200 f Kr och härledde sitt ursprung till 4 Mos 11:16. De bestod av 70 män, översteprästerna, de skriftlärde och de äldste. Ordföranden var den fungerande översteprästen, det vill säga Kajafas.

26:57-68 Förhöret inför Stora rådet
När Jesus gripits i Getsemane förs han till översteprästen Kajafas hus. På denna plats, söder om nuvarande Gamla staden, står idag en kyrka, byggd över en fängelsehåla för dödsdömda där man tror Jesus förvarades under senare delen av natten. När Jesus anländer hålls ett omedelbart förhör. Det talar för att åklagarna för måna om en snabb behandling av ärendet. Det berodde dels på att de ville ha en dödsdom och ett verkställande innan påskhelgen gick in och dels att de måste passa på medan Pilatus är på plats. Jesus anklagas nu på två punkter.

Den första anklagelsen gäller helt enkelt bristande respekt för templet och dess myndigheter. Jesus hade uppträtt respektlöst på tempelplatsen. Han hade rensat det från växlare och offerdjursförsäljare som tvingats fly, se kommentar till  21:12-17. Han hade också talat om att bryta ner templet eller hur det nu var, en händelse som finns i 24:1 f och som följde med in i Apg 6:13 f . Orden om templets undergång är säkert autentiska. Jesus har sagt så. Detta var oerhört kontroversiellt, men vad menade Jesus?[3]

Här ber jag att få göra en egen utläggning. De 39 skrifterna fanns samlade i ett band på Jesu tid. De kategoriserades i tre grupper på hebreiska Thoran, Neviim och Ketuvim. På svenska betyder det Lagen, Profeterna och Skrifterna. Hela Skriften, det vi kallar Gamla testamentet, kallas på hebreiska TaNaK efter de tre gruppernas begynnelsebokstäverna. Men böckerna i den hebreiska bibeln kommer i en annan ordning än i den svenska. De två sista böckerna i TaNaK är 1 och 2 Krönikerboken. På samma sätt som 5 Mosebok sammanfattar de fyra första sammanfattar de två Krönikerböckerna hela Skriften. När vi slår upp 1 Krön 1 ser vi hur den börjar med  Adam och Eva, men hur slutar 2 Krön?

2 Krön 36:13-23 utgör de tio sista versarna i hela. Vi läser särskilt

Men de hånade Guds sändebud och föraktade hans ord och smädade hans profeter, tills Herrens vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns. /…/ Och man brände upp Guds hus och bröt ner Jerusalems mr, och alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de dyrbara föremål som fanns där. / … /  Och (Herren) har befallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vem det nu än är bland er, som tillhör hans folk, må Herren, hans Gud, vara med honom, och må han dra dit upp.

Efter det att dessa satts på pränt har Herrens folk väntat på dessa ord uppfyllelse. Jesus har kommit för att fullborda dessa ord. Han fullbordar det gamla förbundet och låter det bli nytt. Han och hans kropp är det nya tempel som omtalas hos profeten Hesekiel. 

Jag kan inte tänka mig annat än att de skriftlärde förstod vad Jesus menade och när detta nya paradigm som heter Guds rike mitt ibland oss har kommit då upphör det gamla. Det är oerhörda värden som här står på spel.

Men översteprästerna var införstådda med, v 59, att de enligt 5 Mos 19:15 var det nödvändigt att få fram tillförlitliga vittnen för att kunna döma Jesus till döden. Jesu anspråk på att vara Guds Messias var i och för sig inte tillräckliga för att bestraffas med döden. Det fanns andra som reste liknande anspråk, men anklagelsen kunde lätt ges politiska toner och komma att rubriceras som uppror mot romarna. Därför frågar Kajafas Jesus om han är Messias. Det mönster som nu följer känner vi igen från tidigare stridssamtal. Jesus får en direkt fråga, men Matteus konstaterar att Jesus teg, se Jes 53:7. Sedan säger Jesus; du har själv sagt det. Så långt är frågan om hans politiska engagemang öppen. Sedan kommer orden som vi känner igen sedan Bergspredikan: Men Jag säger er … Om Jesus gett intryck av att vara en politisk upprorsmakare hade det säkert varit OK för judarna, men här identifierar han sig med (Människo-)sonen i Ps 110 och Dan 7 som den eskatologiske Domaren.

Judarna uttalade aldrig Guds namn, utan använde sig av omskrivningar. Därför står det inte att Jesus sitter på Guds högra sida, utan på Maktens högra sida, i v 64. Då rev översteprästen sänder sina kläder, ett uttryck för förfäran inför en olycka eller en hädelse som här. Se 1 Mos 37:34 eller 1 Sam 4:12. Dödsdomen för hädelse v 66 och 27:1 var en logisk följd av detta. Men det var knappast något som romarna brydde sig om. Och judarna hade ingen rätt att döma någon till döden. Problemet kvarstår med andra ord.

Innan vi läser om fortsättningen av detta i 27:1 f och 27:11-31 berättar Matteus om ytterligare ett steg i överlämnandet av Jesus. Det handlar om hur Petrus sviker.

26:69-75 Petrus förnekar Jesus
Denna text återspeglar dubbelheten i Petrus person. Vi läste om den i 16:18 f, 22 f och i  26:33,35 återigen. Det var förmodligen Petrus som drog svärd i v 51, se Joh 18:10, och som nu visar stort mod genom att följa med till Kajafas hus. MEN här sker det oförklarliga, en total antiklimax. Först förnekar Petrus inför en tjänstekvinna, v 69, sedan inför en annan kvinna, v 71, och sedan inför ”dem som stod där”, v 73. Vid det första tillfället uppträder han oförstående, vid det anra bedyrar han sin oskuld och vid det tredje började han förbanna och svära.

Exegeterna har diskuterat det grekiska ordet katathematizo, förbanna, därför att det är ett transitivt verb, det vill säga fordrar ett objekt. Man förbannar någon eller något. Det är antagligen så illa att Petrus förbannat Jesus, något som Matteus inte kan förmå sig att skriva ut. Förbannelser var inte helt ovanliga vid den här tiden, se 1 Kor 12:3 och det finns till och med judiska böner från den här tiden som förbannar Jesus. Men för det första kristna var det omöjligt att förbanna Jesus eller ens läsa en sådan i de liturgiska gudstjänsterna.

Jesus har talat om detta i 10:33 och när Petrus kommer ihåg Jesu ord gråter han bittert.


[1] Jag har här utelämnat de lydkungar, söner till Herodes den store, som också fanns för att inte komplicera bilden i onödan. Jag har också utlämnat ett flertal för oss ointressanta ståthållare. Däremot har jag tagit med alla kejsarna. Nero och Domitianus är kända för att ha förföljt kristna. Titus var inte kejsare när Jerusalem ödelades 70 e Kr, men överbefälhavare och ledde kriget mot judarna.
[2] Fornberg 199, sid 450 f
[3] Se också Joh 2:13-22

tisdag, mars 22, 2016

Matteuspassionen, del 3 och 4

26:30-56  På Oljeberget

Berättelsen om vad som händer på Oljeberget består av två delar, dels 31-35 där Jesus förutsäger lärjungarnas fall och dels v 36-56 som beskriver hur han efter någon timmes bön grips.

26:31-35 Jesus förutsäger Petrus förnekelse
Matteus betonar ofta hur Skrifterna går i fullbordan i Jesus. Tydligast är de elva så kallade reflexionscitaten, se not till 1:23 där det första förekommer. Det sista av de elva hittar vi i 27:9. Men Matteus använder också andra sätt för att visa på hur Skrifterna går i fullbordan. Ett annat sätt är att låta formuleringarna anspela på Skriften så att den som kan Skriften associerar till dess texter. I avsnittet om hur Jesus ber och sedan grips i Getsemane finnes sådana tankar.

I v 31-35 förhöjs spänningen genom att läsaren får en föraning av vad som ska ske samtidigt som lidandet skjuts upp. Det är lätt att associera till berättelse om Abraham och Isak, 1 Mos 22. Då frågar Isak var är offret. Abraham svarar undvikande och offrandet skjuts upp.

Jesus var helt medveten om vad som ska hända, men vet sig vila i Guds händer. Inte ens det faktum att lärjungar överger honom ligger utanför Guds plan. I v 31 används det grekiska ordet skandalsthesthe, ett ord som vi mötte i 11:6, 13:57 och 18:6 och som var viktigt i urkyrkan. ”Denna natt skall ni alla skandalsthesthe” mig. Risken för avfall har Jesus också talat om i liknelsen i 13:18-23.

Vidare i v 31 hänvisar Jesus direkt till profeten Sakarja och talar om sin uppståndelse. Men kopplingen till Sakarja stannar inte vid ett citat. Läs Sak 9:9 + 11:12 f + 13:7 så ser du det profetiska mönstret. Men tematiken från Sakarja fortsätter. Endast en del av folket ska leva kvar, de ska bli prövade, de ska åkalla Gud och bli bönhörda. Hos Matteus omformas denna förutsägelse till en profetia om Kyrkans grundläggning uppe i Galiléen, se 13:9-10. Guds ekklesia ska uppstå när de kommer till Galiléen, se 26:32, 28:7, 10 och 16 ff.

GT                                      profetia                                                    Matteus

Sak 11:12                            30 siklar silver                                          26:15
Ps 41:9, 15:12-14                förrådd av en vän                                     26:21-25, 47-50
Sak 13:7                              övergiven av sina lärjungar                       26:31-56
Jes 50:6                               bespottad                                                  26:67, 27:30
Ps 22:8-9                             hånad                                                        26:67-68
Jes 50:6                               slagen                                                       26:67, 27:26, 30
Sak 11:12                            köpet av Krukmakarens åker                    27:7
Mik 4:14, 5:1 slagen på kinden                                       27:30
Ps 22:16-17                         korsfäst                                                     27:35
Ps 69:21-22                         vin blandat med galla                               27:34
Jes 53:12                             betraktad som missgärningsman              27:38
Jes 53:9                               begravd som rik                                        27:57-60
Jes 53:9-10, Ps 2:7, 16:10   uppstånden från de döda                         28:1-20

Berättelsen om Jesus i Getsemane vill visa oss hur Jesus lämnades ensam och därför också genomför frälsningen alldeles ensam. Scenen är ytterligare en etapp i utlämnandet av Jesus.

26:36-46 Jesus i Getsemane
Påsknatten är en vakenatt, 2 Mos 12:42. Det är under denna natt som födslovåndorna äger rum. Under denna natt ska det judiska folket sjunga och be så mycket som möjligt, inte minst är det ett sätt att hålla sig vaken. Vakan kunde bara brytas på två sätt, antingen på grund av soluppgången eller genom att deltagarna somnade. Det senare fick inte ske.  Om en eller två somnade eller nickade må vara hänt, men inte alla. Det var en vanlig metod att ställa en fråga till den som började bli alltför sömnig. Jesus ber sina lärjungar att vaka tillsammans med honom, v 38.

Jesus säger i v 38, att han är bedrövad till döds och anknyter till Ps 42-43 (42:7, 12, 43:5) och den rättfärdiges lidande och även till den lidande Tjänaren i Jes 52:13-53 och Ps 22. Enligt dessa texter får den rättfärdige dö, men Gud ska inte överge honom. Orden ”ända till döds” kan också förstås i ljuset av 5 Mos 21:22 f som talar om den yttersta förbannelsen. På grekiska heter det: e psyche mou eos thanatou. Just den ordalydelsen återfinns i Septuaginta (LXX) och Jona 4:9.

I Bergspredikan, 6:9, talar Jesus om för sina lärjungar hur der ska be. Jag har där också kommenterat bönen Fader vår. När vi nu följt med Jesus ända till Getsemane ser vi hur han själv praktiserar detta bönemönster.

”Fader”, v39
”inte som jag vill utan som du vill”, v 39
”att ni inte kommer i frestelse”, v 41
 ”låt din vilja ske”, v 42

Just detta urval av böner visar hur Jesus våndas inför vad som ska hända och det är viktigt för vår bild av Jesus. [1]

Jesu bön i Getsemane lär oss att:

  • det är viktigt att be
  • och att be tillsammans med andra
  • att vi ibland behöver upprepa vår böner
  • vi inte kan manipulera Guds vilja utan att bönen är att öppna sig för Guds vilja
Bägaren är en gammaltestamentlig symbol för straff och lidande som återfinns i till exempel Ps 11:6 och 75:9. Men Jesus vet att han ”måste”, grekiska dei dricka denna tredje bägare, frälsningen eller välsignelsens bägare för att frälsningen ska förverkligas, jämför 16:21.

Det är troligt att lärjungarna inte förstod vad som höll på att hända. Lärjungarna bröt vakenatten genom att somna, v 43, men jag tycker det är viktigt att notera att:

·         de inte ställde sig i vägen för Jesus
·         v 41 antyder deras goda vilja
·         v 43 talar för att de helt enkelt inte orkade

Det finns en kärlek till Jesus även när de inte förmår visa den. Det finns en sträcka som Jesus ”måste” gå själv.

26:47-56 Jesus fängslas
I det här avsnittet ser vi att det är översteprästerna och folkets äldste som är huvudaktörerna i dramat. Fariséerna är borta och Judas Iskariot spelar närmast en banal roll. Den så kallade tempelaristokratin består av sadducéer och överstepräster. Överstepräster står det i pluralis, trots att denne egentligen bara kan vara en, Arons efterträdare i rätt nedstigande led.

Aristokratin samarbetade med romarna som var de egentliga härskarna och romarna hade för vana att utnämna någon till överstepräst när det passade att visa och utöva makt. Folkhopen, i v 47, var utsänd av tempelaristokratin.

Judas Iskariot uppträder ganska diskret. Vid nattvardsbordet, 26:22 f hade det bara antytts att Judas var förrädaren. Här hälsar han Jesus med en kyss vilket var sed. Han ville ge intryck av att han bara ”råkade” vara där i Getsemane just då liksom många andra pilgrimer. Det är troligt att det var ganska mycket folk i närheten eftersom Getsemane var en bra övernattningsplats för pilgrimerna. Jesus svarar lika diskret genom att konstatera: Min vän, nu har du gjort ditt.[2] Troligen hade Judas tänkt sig detta som en oskyldig handling för att sedan ansluta sig igen till de övriga lärjungarna. Lägg märke till hur Jesus tilltalar Judas med orden ”min vän”. Det är ett tilltal man använder mot någon man inte känner namnet på. Tilltalet är på en gång vänligt och förebrående. Uttrycket förekommer tre gånger i Matteus, 20:13, 22:12 och 26:50, och varje gång har den tilltalade försyndat sig.

I stället uppstår ett tumult vid gripandet. Några försökte försvara Jesus, någon till och med svärd. Enligt Johannesevangeliet 18:10 var det Simon Petrus. Detta leder till att Jesus svarar. Han säger för det första att våld föder våld och anspelar på ordet i Jer 15:2. Han säger för det andra att han mycket väl skulle kunna be Fadern om tolv legioner änglar om han velat. Det är en biblisk tanke att änglarna strider. Det hebreiska ordet Sebaot betyder härskaror och är vanligt i de judiska Skrifterna. I Luk 2:13 berättas om hur herdarna i Betlehem hade fått se en stor himmelsk här. Det grekiska ordet för här är hämtat från det militära och heter där stratia. En stratia var en romersk legion, den största militära enheten och bestod av 6000 man. Jesus talar om tolv legioner änglar, det vill säga 72.000 änglar.  

Det tredje han säger är att detta måste ske. För vilken gång i ordningen säger han detta? Tidigare har han talat om Människosonen men det som tidigare varit underförstått är nu tydligt.

Jesus har många gånger tidigare talat om för lärjungarna att Guds rike måste komma genom utblottelse och lidande, se 16:21, 20:22, 28, 26:21f, 34 men de har inte förstått denna princip och verkar helt oförberedda när Jesus grips i Getsemane.

I v 55 f riktar sig Jesus till folkhopen, densamma som omnämns i v 47. Det betyder att folkhopen ”med svärd och påkar” utan att veta det förverkligade Guds plan med Jesus. Så avslutar Matteus berättelsen om vad som hände på Oljeberget med orden ”men allt detta har skett för att …”.

Jesu lidande beskrivs som en serie händelser. Nu är ännu en etapp avklarad. Jesus utlämnas, grekiska paradidomi, steg för steg. Jag hänvisar här till kommentaren i 17:22 f. Ordet paradidomi är ett nyckelord i urkyrkan och förekommer 15 gånger, som ett ledord, i berättelsen om Jesu lidande. Du och jag är en del av detta överlämnande som sker på gott och ont.



[1] Bönen Fader vår var den bön som var vanligast i urkyrkan. Den är också återgiven i Didache, en skrift från 100 e Kr. Getsemane betyder Oljepress. Platsen finns kvar än idag och över den klippa som går i öppen dager och som utpekats som den plats där Jesus föll ner för att be har ”Alla nationers kyrka” byggts. Kyrkan kallas också Fader vår-kyrkan.
[2] Bibel 2000 har översatt orden som ett påstående. Folkbibeln har däremot översatt meningen som en fråga, medan Giertz föredrar att översätta det som en uppmaning. Alla tre översättningarna är i och för sig riktiga. Orden måste tolkas. 

måndag, mars 21, 2016

Matteuspassionen, del 2

26:17-29  I nattvardssalen

Det framgår när man jämför Matteus med Markus och Lukas att Matteus förenklar berättelsen om påskmåltiden. Det kan dels bero på att han så att säga skalar av själva berättelsen för att i stället fokusera på Jesu person. Jesus säger i vårt första avsnitt att ”hans stund är nära”. Det är detta som står i centrum. Med de orden sammanfattar Matteus hela Jesu gärning.[1] 

Det fanns bland judarna en spridd förväntan att när Gud skulle gripa in för att rädda sitt folk skulle det ske i samband med påsken, den helg då Gud en gång räddade folket ut ur Egypten.

26:17-19 Påskmåltiden förbereds
Denna centrala måltid innehåller tre tidsaspekter. För det första förenar den oss med gårdagen, det vill säga med dem som vandrade ut ur Egypten. För det andra firas måltiden denna dag, det vill säga Guds nåd blir synlig i själva måltiden och för det tredje syftar måltiden framåt mot den dag då allt ska fullkomnas. Dessa tre tidsaspekter finns också i den kristna nattvarden.

Påsken, hebreiska pesach, skulle enligt judisk sed firas i två delar. Den första delen består av och äger rum den 14 Nisan, tillredelsedagen. Då ska allt syrat (jäst) bröd rensas ut ur huset och lammet ska slaktas, 2 Mos 12:15-20. Lammet ska slaktas ”på den plats som Herren, din Gud utväljer”, enligt 5 Mos 16:5-7, det vill säga Jerusalem.

På kvällen när solen gått ner det vill säga den 15 Nisan eftersom nästa dag börjar kl 18.00, äter man påskalammsmåltiden. Detta var orsaken till att man ibland kallade den 14 Nisan för ”första dagen i det osyrade brödets högtid”, som Matteus gör på det här stället.[2]

Den inledande påskmåltiden heter på hebreiska seder. Det hebreiska ordet seder betyder ordning och syftar på den särskilda ordning i vilken allt ska ätas. Denna ordning finns återgiven i påskliturgin, hebreiska haggada, berättelsen från ”om detta ska du ska berätta”.

Den andra delen kallas för det osyrade brödets högtid och pågår i sju dagar. Under denna tid fick man bara äta osyrat bröd, se 2 Mos 23:15. Dessa två högtider hölls ihop på ett sådant sätt att de tillsammans kunde kallas antingen påsk eller det osyrade brödets högtid.

26:20-25 Jesus pekar ut förrädaren
Av det här avsnittet förstår vi att Jesu visste vem som skulle förråda honom. Han möter nu det dygn som ligger framför honom med öppna ögon och han är beredd att fullborda den uppgift som anförtrotts honom.

När Jesus säger till sina lärjungar att en av dem ska förråda honom, v 21, 23, 24 och 25, svarar de alla med orden: ”Inte är det väl jag …” De önskar ett nekande svar. Vid en närmare jämförelse lägger vi märke till att de säger: ”Inte är det väl jag, Herre …”, grekiska kyrios. När frågan sedan kommer till Judas Iskariot svarar denne: ”Inte är det väl jag, rabbi?” För lärjungarna hade Jesus nu blivit Herren, kyrios, men för Judas Iskariot var Jesus en rabbin bland andra rabbiner.

26:26-30 Den sista måltiden
”Min stund är nära”, hade Jesus sagt och därmed knutit an till den judiska påsken. Tiden är inne, inte bara för att fira påsk, utan för Jesus att fullborda påsken.

Det hör till saken att varje jude identifierade sig med utvandrarna. I den judiska så kallade påskhaggadan står följande att läsa:

I varje enskild generation är det människans plikt att betrakta sig själv som en av dem som gick ut ur Egypten, såsom det står i Skriften: ”Och på den dagen skall du säga till din son: Det beror på vad Gud gjorde för mig när jag gick ut ur Egypten.” För det är inte bara våra fäder som den Helige (prisad vare Han) befriade, utan vi befriades också med dem, som det står på ett annat ställe i Skriften: ”Och han förde oss ut därur för att föra oss in i och ge oss det land som han med ed lovat våra fäder.”

Här står att läsa att Jesu tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna. I dessa verser anges ett mönster som har följt Kyrkan genom alla tider. På samma sätt som judarna identifierade sig med utvandrarna när de äter ”bedrövelsen bröd”,[3] identifierar vi oss med Jesus, när vi äter det bröd som är Hans kropp.

Måltiden
Bakgrund 2 Mos 6:6-8

1)      föra ut                                           1:a bägaren uttågets bägare
2)      rädda                                             2:a bägaren räddningens bägare
3)      förlossa                                         3:e bägaren välsignelsens bägare 
4)      ta er till mitt folk                          4:e rikets bägare (Elias bägare)


·         Tacksägelse
·         Första bägaren
·         Var och en får ett stycke grönsak och ”doppar” den i det salta vattnet och säger välsignelsen innan han äter, 26:23.
·         Brödsbrytelsen, 26:26.
·         Historien berättas
·         Andra bägare
·         Handtvagning
·         Middagsmåltiden serveras
·         Tredje bägaren, 26:27
·         Välsignelsen
·         Lovsången, 26:30
·         Fjärde bägaren lämnas kvar

Fyra olika motiv

  1. bedrövelsens bröd som gör att vi identifierar oss med hela skeendet
  2. v 28 ”förbundsblodet”
När Gud ingick förbundet med Israels folk i 2 Mos 24 så offrade Moses tjurar, 2 Mos 24:6-9. Han slog hälften av blodet på altaret och den andra hälften i skålar. Blodet i skålarna stänkte han sedan på folket och genom att både Gud och folket fick del av samma blod åstadkoms försoning. Det var visserligen ett ofullbordat förbund eftersom det fick upprepas varje år, men Jesus gör här gällande att hans offer är fullbordandet av förbundsslutet vid Sinai. Han får sitt offer godkänt av sin Fader och därför måste du och jag godkänna det, Joh 20:17, 27.

  1. v 28 ”till syndernas förlåtelse”
 På den stora försoningsdagen lägger översteprästen Aron sina händer på bocken och bekänner folkets synder över den så att synderna så att säga går in i bocken, 3 Mos 16:21-22. Denne blir en syndabock. När det skett skickas bocken ut i öknen där den förirrar sig och dör. Därmed försvinner också synderna i bockens död och syndernas förlåtelse kan delas ut. Det är denna tanke som finns också i Jesu ord. Han är syndabocken som tar bort världens synder, upplöser dem i ett intet och gör syndernas förlåtelse tillgängliga. Därför säger Jesus om vinet: ”Detta är mitt blod … till syndernas förlåtelse”.
Petrus förmedlar denna tankegång i 1 Peter 2:24 när han anspelar på Jes 52:13-53:12. När det heter att det blir utgjutet för många anspelas på Jes 53:6, 12 det vill säga alla.

  1. v 29 ”den dag då jag dricker det nytt”

Vinet hör hemma i det fullbordade förbundet, det vill säga det nya förbundet, Jer 31.[1] Jesus låter oss förstå att först efter sin uppståndelse från de döda, när Kyrkan firar eukaristin, ska han delta på nytt. Nu är det nya förbundets måltid. Vi firar himmelrikets måltid redan här på jorden och Jesus är närvarande både som präst och offer.

Jesu sista måltid är skildrad som en påskmåltid och avslutas på traditionsenligt sätt med att man sjunger den andra delen av Hallelpsalmerna, det vill säga Ps 114-118 eller Ps 136. När detta skett gick de ut till Oljeberget. Se särskilt Ps 118:21-25,  





[1] Johannes gör en liknande sammanfattning när han talar om att ”Människosonen ska upphöjas”, se Joh 12:32 f
[2] Men enligt Johannes dog Jesus på Tillredelsedagen samma stund då lammen slaktades i templet, Joh 18:28 och 19:14 och 31. JNT menar att måltiden kan ha varit en seudat-mitzva, det vill säga en sådan examensmåltid Mästaren häll med sina lärjungar när undervisningen var avslutat och/eller som firades till minne av att israeliterna undslapp den 10:e plågan, den då alla förstfödda dog i Egypten. Jfr Luk 2:22-24. JNT menar dock att detta är mindre troligt eftersom jämförelserna med påskmåltiden för övrigt är tydliga. Bo Giertz skriver att ”Alla fyra evangelisterna är ense om att det var en torsdag, och att Jesus sedan korsfästes på fredagen Enligt synoptikerna (Matt, Mark och Luk) inföll denna fredag den 15 Nisan. Johannes säger emellertid att det var den 14 och det finns mycket som tyder på att han har rätt. Den 15 Nisan var nämligen en mycket stor sabbatsdag, och det är svårt att förklara hur allt som hängde samman med rättegången och avrättningen på långfredagen, skulle ha kunnat utföras på en sabbat. Men om Jesus dog den 14 Nisan, måste han ha firat påsk med lärjungarna redan den 13, alltså en dag tidigare än den officiella kalendern föreskrev. Sådant kunde nu förekomma. I så fall firades påskmåltiden utan själva påskalammet.”
[3] Så kallas det bröd som bryts och delas i den judiska påskmåltiden och som förenar dagens judar med de judar som åt av brödet i öknen. Det är så att säga samma bröd
[4] Enligt mitt sätt att förstå Skriften finns bara ett förbund; nämligen förbundet med Noa (hedningarna), Abraham (judar och hedningar), Moses (judarna), David (judarna) och Jesus (judarna och hedningarna).

söndag, mars 20, 2016

Matteuspassionen, del 1

26:1-16 Jesu lidande förbereds 


26:1-5 Planer på att döda Jesus
Nu har Jesus undervisat färdigt. I v 1 står det: ”När Jesus hade avslutat hela detta tal …” Uttrycket påminner om 5 Mos 32:45 f där Moses slutar sitt tal. Jesus är den profet som Moses talat om, 5 Mos 18:15.

Det är inga nya planer som kommer till uttryck i v 2. Jesu har förutsagt sitt lidande tre gånger, 16:21, 17:22 f och 20:18 f.

Redan i 12:14 när Jesus botat en sjuk på sabbaten överlade fariséerna om att döda honom. Det är första gången påsken nämns i Matteus. Nu är det två dagar kvar till påsk, den högtid då det judiska folket firade uttåget ur Egypten. Påsk är hebreiska pesach och betyder ”gå förbi”. Påskalammet slaktades den 14 Nisan, men högtiden börjar kl 18 kvällen innan, och är det judiska folkets största högtid, 2 Mos 12:42. Bakgrunden, och den förebildliga, profetiska händelsen återfinns i 2 Mos 12-13:16. Jesus framstår som den som har full kontroll över händelseutvecklingen, se v 18 och 42. Nu ska han ”bli utlämnad till att korsfästas”. Det ska ske steg för steg. Det tycks nu stå klart även för apostlarna vad som ska ske och Judas Iskariot tar beslut att hoppa av, se v 14.

Nu har fariséerna försvunnit ur bilden, med undantag av 27:62. Judas Iskariot kopplar in översteprästerna och folkets äldste som tar över. De ville röja Jesus ur vägen genom att döma honom för brott mot den judiska lagen. Jesus hade förlåtit synder, satt sig över sabbatsbudet och tagit avstånd från den lukrativa handeln med offerdjur på tempelplatsen. Kajafas var överstepräst detta år och var till och med känd för sin inställsamhet mot romarna. Den romerske historieskrivaren Josephus berättar om detta. Kajafas gjorde allt för att sitta kvar vid makten. I grund finns det bara en överstepräst, men romarna bröt sönder detta och utnämnde överstepräster hur som helst. Kajafas lyckades hålla sig kvar mellan åren 18-36 e.Kr.

Nu hade hundratusentals samlats för att fira påsk i Jerusalem och många av dem var säkert spända på att få möta Jesus. Därför ville de inte gripa honom under högtiden.[1]

26:6-13 Kvinnan med balsamflaskan
Men två oväntade händelser gjorde att de i stället valde att gripa Jesus omedelbart; dels händelsen med en anonym kvinna och dels händelsen med Judas Iskariot. De två personerna står som varandras motpoler. Den anonyma kvinnan la ner en förmögenhet på att smörja Jesu kropp med den dyrbara oljan, 300 denarer enligt Mark 14:5.[2] Denna profetiska handling visar att hon hade förstått något av vem Jesus är. Judas Iskariot som vandrat med Jesus i över tre år hade däremot inte förstått vem Jesus är och hans pris på Jesus var 1/10, det vill säga 30 denarer, priset på en slav enligt 2 Mos 21:32.

Jesus befanns sig hemma hos Simon den spetälske. Det fanns en spetälskekoloni i närheten av Betania. Uppgiften att Jesus besökte en spetälskas hem visar att han inte var kultisk ren och egentligen inte hade rätt att besöka templet för högtiden. Konfrontationen med tempelaristokratin är här total.

Det var inte ovanligt att tvätta fötterna på gästerna och smörja deras fötter med olja. Men den okända kvinnan smörjer hans huvud och använder en mycket dyrbar olja. Av 2 Mos 29:7 och 1 Sam 10:1 framgår att det kan uppfattas som en messiansk smörjelse. Den här händelsen anses vara så kännetecknande för evangelierna att den finns med i alla fyra evangelierna. I Johannesevangeliet används det grekiska ordet litra för flaska, en litra är 325 gram! Judas Iskariot konstaterar att denna hade man kunnat sälja för 300 denarer, det vill säga nästan en årslön.

Jesus tolkar denna händelse som att hon förbereder hans begravning och ger oss tre tankar. För det första säger han att hon gjort en god gärning mot honom och att det inte kan spelas ut ens med tjänst mot de fattiga. Det är aldrig bortkastat att ge sig själv till Jesus.

För det andra ska den tjänst vi gör mot Jesus aldrig glömmas bort även om den sker i det fördolda. Denna evangeliska handling har bevarats i alla fyra evangelierna och nått ända fram till oss. Maria utför en äkta, tydlig och trovärdig handling.

För det tredje vill jag påminna om Odebergs originella utläggning av 13:33 där han menade att församlingen inte ska erövra världen utan infiltreras av världen och lovade att kommentera detta här i 26:13. Missiologen David J Bosch har i sin bok Transforming Mission diskuterat missionen genom kyrkohistorien. I boken gör Bosch gällande att det kommande paradigmet stämmer väl överens med det första. Det är den lilla gemenskapens trovärdighet som kommer att avgöra utgången av vår tids mission. Detta måste vi ha med oss.


26:14-16 Judas Iskariot, ”en av de tolv”
Jesus har gjort tydligt att han är beredd att dö, inte bara för det judiska folket, utan för alla folk, och när Judas Iskariot förstår det drar han sig ur. Hans namn (sicarius) kan vara en antydning om att han var selot. Det var skälet till att han följt Jesus. Han var inte beredd att följa en profet som ska bli misskrediterad och dödad. Nu är det självklart för Judas att Jesus inte kan vara Messias, åtminstone inte den Messias han hoppats på.

Den fråga Judas ställer till översteprästerna kom att för alltid svärta ner honom. Det antyds härmed att hans drivs av ren girighet, samtidigt som han inte fick mer än 30 denarer, priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Profetian i Sak 11:12 f anses också ligga bakom just denna summa.

Det finns inte skäl att tro att Judas hade för avsikt att sända Jesus i döden. Han har handlat i sin besvikelse och i sin otro. När det sedan går upp för honom vad han gjort och han inser vad som står i 5 Mos 27:25 blir han förtvivlad och tar sitt liv, 27:3-10.

I 27:3 står det att Judas ångrade sig, grekiska metameletheis. Här används inte det annars positiva grekiska ordet metaneo som betyder att man ångrar sig, det vill säga omvänder sig och tro. Skälet är uppenbart. Judas hade ingen tanke på att vända om, utan insåg bara att han försatt sig själv i en ohållbar situation. Därför tar han sitt liv.




[1] Påsken skulle firas innanför murarna och Green skriver att ungefär 3 miljoner människor var samlade, även om många bodde utanför murarna.
[2] Enligt berättelsen i Joh 12 var kvinnan inte okänd, utan Maria, syster till Marta och Lazarus.