28:1-10 Jesus uppstår från de döda
De båda Mariorna hade kommit till graven när ett efterskalv
äger rum och stenen rullas bort. Lägg märke till att dessa två var vid graven
redan vid gravläggningen, 27:61. Matteus tänker sig nog att de satt där tills
dess att vakten kom. Sedan gick de hem och nu kom de tillbaka.
I v 5ff följer så en dailog mellan ängeln och de båda
kvinnorna. De får höra budskapet om uppståndelsen i tre steg. Först säger
ängeln: ”Han är inte här”, sedan säger den att ”han har uppstått” och verbet
står i passivum, det vill säga Gud har uppväckt honom från de döda. Det är
viktigt att Jesus inte har uppstått i egen kraft utan att Gud Fadern uppväckt
honom. Därmed ligger hela Skriften, Jesu person, liv och gärning i Guds hand.
Gud har bekänt sig till Jesus på samma sätt som det talas om den lidande Tjänaren i Jes 53. I ett tredje steg ber ängeln kvinnorna att själva förvissa
sig om vad som skett: ”Kom och se …”
Det finns i Nya Testamentet nio olika händelser i samband
med Jesu uppståndelse, nio olika möten. De fem första mötena sker samma dag,
det sjätte en vecka senare. Uppståndelsen vållade en oerhörd uppståndelse. De verkar
ha sprungit kors och tvärs. Först gick Maria Magdalena (Joh 20:1), den andra
Maria (Matt 28:1) och Salome (Mark 16:1) och Johanna (Luk 24:10) till graven,
medan det fortfarande var mörkt. Ett efterskalv äger rum när ängeln stiger ner.
Vakterna slås ut och ängeln talar till kvinnorna. Kvinnorna återvänder, men
blir inte trodda när de kommer tillbaka. Alla beger sig så till graven och
Johannes hinner först …
En sammanställning av de nio händelser som finns återgivna
visar att de sker när:
- Maria
Magdalena dröjer kvar vid graven, Mark 16:9, Joh 20:11-18
- De
andra kvinnorna beger sig hem, Matt 28:8-10
- Simon
Petrus möter också Jesus, Luk 24:34, 1 Kor 15:5
Samma dag:
- Två
lärjungar på väg till Emmaus, Luk 24:13-33, (Mark 16:12)
- ”då
stod han mitt ibland dem”, Mark 16:14, Luk 24:36-43. Joh 20:19-25
- åtta
dagar senare, Joh 20:26-29
- på
vägen till berget i Galiléen, Matt 28:16-20 (1 Kor 15:6)
- vid
Tiberias sjö, Joh 21:1-24
- himmelsfärden,
Apg 1:4-11
Det finns gott om utrymme för fler uppenbarelser, men dessa
är återberättade, se Apg 1:3, Joh 21:25. Andra liknande händelser är när Saulus
är på väg till Damaskus, Apg 9:3-9 eller Johannes får sin uppenbarelse på ön
Patmos.
Fornberg skriver:
Budskapet att en korsfäst människa upprättats av Gud
och förhärligats var så otroligt att det med säkerhet skulle ha avvisats av
lärjungarna, om de inte själva övertygats av möten med den uppståndne Jesus.
Med
detta har vi så nått fram till själva kulmen på Matteusevangeliet. Jesus visar
sig i all sin makt och ger apostlarna uppdraget att gå ut i hela världen och
att göra alla folk till lärjungar.
De
befinner sig från och med v 16 i hedningarnas Galiléen, vid den plats där allt
började. Cirkeln är sluten.
28:16-20 Missionsbefallningen
Matteus låter oss förstå att de alla såg Jesus, men några
tvivlade, när Jesus sänder dem ut från Galiléen till hela världen. Detta
uppdrag är tvärtemot vad man kunnat vänta sig. Profeterna, till exempel Jes
2:2-4 och Mika 4:1-4, hade talat om hur hedningarna skulle komma till
Jerusalem. I stället sänder Jesus dem ut till hedningarna, 24:14. Det betyder i
och för sig inte att profetorden inte kommer att besanna i ändens tid.
Matteus skriver att de är på ett berg. Berget är platsen där
Gud uppenbara sig, och lärjungarna faller ner och tillber, grekiska
prosekynesan, ett ord som används om tillbedjan av Gud.[1] Vi
har här en teofani. Gud ger i och genom Jesus ett gudomligt uppdrag.
Det som sker nu är att frälsningshistorien går in i fas 2.
Gud har talat om de två faserna redan till Abraham, 1 Mos 12:3 och Paulus
lyfter fram dessa två faser i Gal 3:14. Dessa två faser synes inte ha varit
uppenbara för profeterna.
Det uppdrag Jesus ger sina lärjungar handlar om inte att
göra alla folk till kristna utan till lärjungar. Att bli en kristen är
emellertid en bra början. Lärjungaskapet förverkligas i två moment, dop och ett
liv i lydnad.
När en människa kommer till tro/blir döpt kallas hon att
vara en lärjunge. Hon blir förpliktat att leva i enlighet med det hon har tagit
emot, och det blir särskilt tydligt i Matteus som vi har sett. De första
kristna spelar aldrig ut tro mot gärningar, utan den kommande domen tar fasta på gärningarna, det
vill säga ett rätt liv. Det är helt i enlighet med judiska tro att Torahn måste
levas. ”Lär dem att hålla alla de bud JAG har gett er …” kan jämföras med Mose
ord i 5 Mos 4:2-6.
Vi kallar ofta v 18-20 för Missionsbefallningen. Det har
inte alltid varit så. Missiologen Davi Bosch har specialstuderat dessa verser i
ljuset av teorin om paradigmskiften och visat att orden förståtts och
behandlats olika under olika epoker, paradigm. De första kristna tog särskilt
fast på orden Fadern, Sonen och den Helige Ande. Här sker ett brott med den
mycket stränga monoteism som finns inom judendomen, 5 Mos 6:4f. Berättelsen om
jungfrufödelsen, Jesu mirakler, fullkomnande av Torahn, hans död, uppståndelse
och himmelsfärd gjorde att de första kristna mycket snart förstod att Gud inkarnerats, fött en Son.
De första kristna var också införstådda med att Gud var med
”dem alla dagar” genom Anden. Vår text formaliserade tron på Treenigheten och
ett brott med den judiska tron. Men det finns också ett arv från den judiska
tron att förvalta och det är att man inte kan vara en del av Guds folk om man
inte lever ett rätt liv. Tron måste levas.
I Kyrkans andra paradigm växte ämbetet fram och då betonades
”de elva” i v 16. Det var de som hade fått uppdraget och uppdraget fortsatte
att förvaltas av Kyrkans ämbetsbärare.[2]
Tanken att Jesus här talar till apostlarna fortsatte i den tredje och fjärde
epoken, det romersk-katolska och det reformatoriska paradigmet, Luther hör till
det senare. Det är först med ”den förste moderne missionären” William Carey och
dennes programskrift från 1792 som missionsbefallningen blir allmän.
De avslutande orden om att Jesus är närvarande i sin Kyrka
knyter an till inledningen i Matteus, om Emanuel, 1:23. Missionen innebär att
Gud är närvarande i världen.