Nyår i Jesu namn

Om någon timme eller så reser Kari och jag till Norge för att fira in det nya året tillsammans med hennes syster och man. På måndagen kommer vi dessutom att få träffa Mirjam Bergh som lagt ner hela sitt yrkesverksamma liv på att bygga upp ett själavårdscenter i Nepal. När hon nu lämnar består hela styrelsen av endast nepaleser och centret är erkänt av hela kyrkan i Nepal. Det ska bli fantastiskt att bara få sitta ner med henne eftersom hon bor i närheten av Karis syster och man.

Det nya årets första evangelium är hämtat ifrån Joh 2:23-25 och evangelieboken bär rubriken i Jesu namn. Att få börja året i Jesu namn och att få fortsätta det på samma sätt är det bästa som har kunnat hända oss. 

Namnet har i den bibliska föreställningsvärlden stor betydelse.  Adam och Eva fick sätta namn på djuren. Guds eget namn är så heligt i den judiska tradition där Jesus levde att det inte kan uttalas. Vi förstår att vilket namn vi än använder om Gud är det för litet. Inget namn kan fånga eller göra rättvisa åt Guds väsen. I texten står det att  

1. Många kom till tro på hans namn

a) Jesus får efter uppståndelsen från de döda Guds namn, grekiska kyrios och därmed blir det namnet än mer gudomligt. Han bär namnet som är över alla andra namn. Det må vara synd, ondska, sjukdom eller död. Jesus är större. Det var genom tron på det namnet kyrkan kunde nå ut till alla människor. De kom till tro när de såg de han drev ut månglarna ur templet, när de såg de tecken han gjorde. Kanske vi borde säga att många imponerades av honom, men de begrep inte vem han ÄR.

b) Många människor försöker sätta namn på Gud, göra honom till sin. Några försöker rentav köpslå med Jesus, inte minst vid nyår.

c) vår tro behöver fördjupas så att hans vilja blir viktigare än vår egen vilja.

2. Jesus anförtrodde sig inte till dem

a) Här används det grekiska ordet för tro i omvänd mening. Jesus satte inte tro till dem som menade sig ha blivit hans lärjungar.

b) Om en människa ska vinna förtroende hos Jesus behöver hon lära sig vad det betyder att leva under Jesu namn, under hans herravälde. Vi kan inte lura Gud. Vi förmår ingenting mot honom som är Vägen, Sanningen och Livet.

c) Det är stort av Jesus att sätta sin förtröstan till apostlarna när han ger dem uppdraget att förkunna evangelium, men när de gick till Galileen efter uppståndelsen upprättades trons lydnad.

3. Han vet vad som finns i människan

a) Detta är huvudskälet till att han inte vågade lita på människan eller på hennes vittnesbörd om honom. Jesus behöver inte vårt vittnesbörd eller vår lovsång för att vara nöjd, men vår lydnad för att kunna lita på oss.

b) Vi vet inte alltid var vi har oss själva eller varandra, men Jesus känner oss helt och fullt. Detta kan vara skrämmande som pekfingret som pekar på oss och säger: Gud behöver dig!

c) Kan Gud lita på dig eller mig? Han har gett oss möjligheten att ikläda oss sin rättfärdighet och att be i hans namn. Nu har vi något att meditera över.

Den religiösa människan

Sekulariseringen blev i förlängningen en ideologi, men som andra ideologier saknar den vetenskaplig grund. Küng menar att människan inte kommer vidare om hon inte lär sig att transcendera, det vill säga vänjer sig vid ett perspektiv som går utöver vad vi kan tänka eller se. Det går inte att förnya eller förändra en endimensionell tillvaro. Religionen är helt enkelt nödvändig! Jag förstår att det låter hemskt i öronen på sekulariserade svenska. Under praktiskt taget hela 1900-talet har vi fått lära oss att religionen är en privatsak. Men tänk om det är fel? Tänk om religionen är folkets gemensamma sak? Ofta har jag fått höra hur viktigt det är att skilja mellan politik och religion. Inte minst under några år då jag var verksam inom Kristdemokraterna. Tänk att man ska få höra sådant också där?!

Det är, menar jag, tvärtom så, att människan behöver lära sig att tänka religion och verka religiöst. Observera vad jag skrev, - inte samfundsmässigt, som om Svenska kyrkan skulle har rätt i sak utan som insikt för att kunna tillägna sig nya värderingar och ett nytt sätt att leva, gemensamt för alla människor. Det finns inget annat sätt för människan än att acceptera "något" som står över henne själv. Det kan vara värt att minnas att religionen kommer före vetenskapen. Det var religionen som födde och gav liv åt vetenskapen, inte tvärtom. Vetenskapen har aldrig gett liv åt någon religion.

När Küng skriver om detta tar han fasta på att varje människa har en förmåga att förtrösta. Denna förmåga finns i människans väsen och har i sig ingenting med religion att göra. Men den finns hos alla människor. Vi behöver inte tillägna oss denna förmåga, men däremot kan vi handla emot den. Vi kan välja att inte förtrösta, att gå emot vår förtröstan. Till detta kommer att vi vill förtrösta på att

• det finns en grundval
• det finns en källa att ösa ur
• vi kan räkna med ett stöd
• det finns ett mål
• det finns en mening
• allt detta har ett värde

Vetenskapen kan in te hjälpa oss med något av detta eftersom det ligger utanför vår förmåga. Om vi ska ge detta "något" som alla tror på är det rimligt att tala om Gud, ett ord som alla människor använder sig av.

Frågan är vad kyrkan, till exempel Svenska kyrkan, kan bidra med?

Innan Küng kommer in på vad som är specifikt kristet konstaterar han att vi teologer måste relatera till vår tids vetenskapliga världsbild. Vi kan inte i relation till människor av annan tro bara tala om och hävda kyrkans tro. Vi vet ju knappt själva vad som är sant i den. Om vi ska kunna samtala med andra människor i ett efterkristet samhälle behöver vi lära oss att genomskåda ideologierna, Så här i början på 2000-talet står det helt klart att socialism, kapitalism, liberalism och så vidare inte klarar att ena mänskligheten. Klarar inte ens att möta människans grundläggande behov av trygghet, kärlek eller mening. Kyrkan behöver därför tala mer om livet innan döden än om livet efter döden. En viktig faktor i samtalet är vikten av att förstå auktoriteternas betydelse, Det har blivit  extra tydligt för mig eftersom jag nu också studerar Romarbrevet 13 där Paulus talar om just överheten och människans (snarare än den kristnes) hållning till överheten. 

Till sist vill jag ha med detta att kyrkan ska ägna tid åt att blicka framåt. Kyrkans uppdrag är inte att anpassa sig till världen än mindre att försöka lösa världens problem med ekonomiska och social orättvisor, arbetslöshet, bostadsbubblor eller miljöhot. Kyrkan ska tala om "en framtid och ett hopp", ge människor möjlighet att förtrösta och förvandlas.

Människan är religiös och det kan vara dags att ta den religiösa människan, oavsett religion, på allvar.

Är kyrkans tro en ideologi bland andra?

Idag fick jag två böcker med posten. Sådant tycker jag är spännande och strax började jag bläddra i dem. Der är gode vännen Hans Sundberg som lånat ut dem till mig.Jag fastnade i den ena som jag nu börjat läsa bara för att inse dels att här kommer mer kyrkokritik och dels att det kommer att ta tid att komma igenom den bok jag börjat med. Boken heter On being a christian och är skriven av den romersk-katolske teologen och professorn Hans Küng. Boken kom ut 1974 så den är inte ny. Den kom i småpocketformat och är på drygt 600 sidor. Den är inte skriven på lätt engelska och typsnittet är litet, jag säger litet. Det här blir jobbigt. Får se om jag tar igenom mig. Men jag är motiverad.

På de första 60 sidorna som jag läst idag ger han en bakgrund till vad det är att vara kristen. Då väljer han att skriva om den här världen och om den västerländska humanismen. Han skriver om det sekulära samhället och om hur kyrkan vänder sig till det. I morgon går jag vidare med hur kyrkan också vänder sig till andra religioner. Alltså först mot jorden och sedan mot himlen.

Om jag förstår saken rätt har kyrkan till en början, vi talar 1900-tal, motarbetat utvecklingen i samhället. Svenska kyrkan som ligger mig närmast var självgod och auktoritär med himmelska maktanspråk. Den var en myndighet som inte drog sig för att gå emot arbetarna i Ådalen 1931. Men från och med slutet på 1950-talet tycks pendeln ha svängt. Nu han kom det i stället att handla om hur viktigt det var att engagera sig i det jordiska. Nu är det mänskliga rättigheter som blir viktiga. Kyrkan är banérförare. Nu kämpas det mot sociala orättvisor och orättfärdiga strukturer, mot vapenförsäljning och för fred i Mellanöstern. Kyrkan engagerar sig mot svält och fattigdom. Kämpar för en renare miljö och så vidare och så vidare. Inget av detta är fel. Men det åligger alla människor att kämpa för detta. Kyrkan har här ingen särställning. Kyrkans kan inte uppträda med särskild pondus.

Kyrkan har en rad svåra interna problem och kanske skulle börja med att sopa framför egen dörr, skriver Küng. De olika kyrkorna kan inte erkänna varandras ämbeten. De delar inte varandra nattvardsbord. De vill ogärna dela kyrkorum med varandra utan ska ha varsin byggnad.

Om, fortsätter Küng, det nu är så viktigt för kyrkan att vara relevant i samhället, att vara som andra - varför då kalla sig kristen? Vad är det för särskilt med att vara en kristen? Vad har kyrkan att erbjuda som inte andra kan erbjuda? Kan det vara så att kyrkan sålt ut sin själ? Förlorat sin identitet?

Küng citerar en amerikans forskare som ger oss perspektiv.

Det har visat sig att om de senaste 50 000 åren av mänsklig existens delas in i livstider om 62 år får vi ungefär 800 sådana. Av dessa 800 har människan tillbringat drygt 650 sådana boendes i grottor. Det är endast under de senaste 70 livstiderna som det varit möjligt att kommunicera bra från en livstid till nästa eftersom det varit den tid som människan kunnat skriva. Bara de sex senaste livstiderna har det varit möjligt för folk i allmänhet att läsa. Bara under de senaste fyra har människan mer precist kunnat dela in tiden i timmar och minuter. Bara under de två senaste har människan kunnat använda elektriska motorer. Och de flesta tekniska detaljer vi använder oss av i dagliga livet har kommit till under denna senaste livstiden.

Människan har under 1900-talet trott på att allt kommer att bli bra med ökad välfärd. Kan vi bara arbeta mer, tjäna mer pengar, utveckla tekniken kommer vi alla att få det bättre. Det här kan bara resultera i besvikelser, skriver Küng. Det finns ingenting som säger att människan kommer att lyckas nå sina önskningar. Vi kan resa till månen, men förstår inte vad som rör sig i vårt eget hjärta eller hur vi ska hantera det.

Den ena ideologin efter den andra har misslyckats, socialismen, kapitalismen, liberalismen ... Ingen av dessa ideologier kan mätta människans hunger. Küng dömer inte ut ideologierna men menar att det inte går att bygga på dem. Vad har kyrkan att säga till människorna? Har den något att säga eller är den bara ännu en i raden av ideologier?

Fortsättning följer.

Juldagen

Luk 2:1-20 

1. Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning …

Kejsar Augustus regerade mellan åren 27 f Kr till 14 e Kr. Hans regeringstid är tämligen väl utforskad. Romarriket sträckte sig från Spanien och Frankrike i väster till Syrien i öster. Riket var indelat i provinser och varje provins hade en ståthållare (prokonsul). Israel tillhörde den syriska provinsen där Quirinus var ståthållare. Kejsar Augustus är kanhända mest känd för upprättandet av Pax Romana, den romerska freden som varade i ungefär 200 år. Under dessa år byggdes överallt hela städer, handeln sköt i höjden och arbetslösheten var i stort sett noll. De hade samma valuta överallt i riket och alla lärde sig att tala latin. Det var också vid den här tiden Rom upprättade ett effektivare skattesystem och då fick var och en färdas till sin släkts stad. Just vid den tiden fick Josef färdas med sin trolovade till sin stad Betlehem, eftersom han var jude och hörde till Davids hus. Romarriket präglades annars av Olympens gudar, grekiska filosofer som Sokrates, Platon, Aristoteles och Zenon även om kulten av kejsaren växte i takt med Romarrikets utbredande. Längre österut dominerade astrologin och olika mysterierelionerna.

Den berättelse vi just lyssnat till är med andra ord väl förankrad i historien. Den kristna berättelsen har till en början väldigt lite, praktiskt taget ingenting att göra med romantiska stämningar. Berättelsen i sig är snarare torr historia och krass verklighet. Det var en lång, besvärlig och påtvingad resa. Hur många av oss skulle vilja färdas 20 mil på en åsna, med en trolovad som är i nionde månaden – för att få betala skatt?

När de väl är framme i Betlehem är den lilla staden fylld av människor som kommit i samma ärende. Den är så fylld att det inte finns plats för dem i härbärget. De lyckas så småningom hitta en plats i ett stall som en vänlig bonde upplät för dem.

Det är ingen överdrift att påstå att Jesu födelse skedde i skymundan samtidigt som den i efterhand uppmärksammats mer än någon annan människas. Det finns en förklaring till det.

Det heter att Gud själv låter sig födas av jungfrun Maria. Det finns ett stort antal vittnen som vittnar ett och detsamma. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. De såg himlen fylld av änglar och hörde en sådan mäktig lovsång att de blev vettskrämda. Då talade en av änglarna till dem och berättade vad som just hade skett i stallet. Herdarna skyndade dit och allt var så som det hade sagts dem.

Det här är bara inledningen på berättelsen om Jesus. Vi vet alla att efter hans förkunnelse, åtföljd av oräkneliga tecken och under, efter hans lidande, död och uppståndelse har berättelsen flödat över alla sina bräddar. Och berättelsen har berättats vidare genom århundraden, ja årtusenden. Många tecken och under har följt med och idag är Guds rike mer utbrett än någonsin tidigare. Ingenting talar för att förkunnelsen kommer att tystna eller att gärningarna kommer att upphöra. Tvärtom talar mycket för att förkunnelsen och gärningarna alltid kommer leva och fortsätta breda ut sig.

Men så långt har vi bara berört det yttre skeendet. Vi måste också säga något om den inre meningen med berättelsen. För hela berättelsen sägs ha en inre mening. Det som sker är inte meningslöst. Varför skulle vi förresten fira något som är meningslöst? Vad är då meningen?

2. I dag har en Frälsare fötts åt er …

Teologen och prästen Ted Harris hade en mycket tänkvärd artikel i SvD idag (2008) där han påminner om hur vi människor har en yttre och en inre dimension. Tyvärr har det blivit ett stort problem för vår tids människor att förstå och tillgodogöra sig den inre dimensionen. Människans grundläggande strävan, skriver han, ”anses vara riktad mot en maximering av rikedom och makt, det yttre kapitalet. Det inre kapitalet som består av subjektiva kvaliteter som tillit, respekt, omtanke och medkänsla anses vara illusioner.” Tyvärr måste vi ge Ted Harris rätt. När Jesus på andra söndagen i advent talar om att vi ska vara på vår vakt så att inte våra sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer syftar han på just den obalans som Harris varnar för. Den obalansen gör att vår inre människa torkar och vissnar så vi inte kan utveckla den inre dimensionen.

Aposteln av Paulus skriver i Romarbrevet 14:17 att Guds rike inte består i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande. Julbudskapets inre mening är att Gud har blivit närvarande och därmed också Hans rättfärdighet, frid och glädje.

Gud blir närvarande hos oss genom Jesus Kristus för att Han vill upprätta balansen mellan sig och oss människor. Detta budskap riktar sig till hela folket. Även om många av oss försöker är det inte enkelt att leva i den balans som Harris skriver om sin artikel. Men julens stora glädje är att Gud inte väljer att hålla sig på sin kant, utan blir en av oss. På det sättet visar Han oss att Han är rättfärdig, men inte bara det. Han gör också var och en rättfärdig som sätter sin lit till Honom. Det finns mycket att säga om detta, men det får anstå tills vidare.

Paulus beskriver vårt nya tillstånd med hjälp av ordet frid. Frid är ett tungt ord som djupast sett vittnar om ett perfekt tillstånd. Den gudomliga friden är inte någonting vi själva kan skapa eller ta oss. Det är en sak att vi kan få hjälp med avslappningsövningar eller nå en tillfällig balans genom meditation. Men Jesus talar om den frid som inte världen kan ge, - bara Gud. Det är den friden Paulus skriver om och som han på ett annat ställe talar om som den frid som övergår allt förstånd. Vi kallar den i dessa dagar för julfrid.

Men vi önskar inte bara varandra julfrid utan också julglädje. Den yttre glädjen kan förvisso infinna sig i goda vänners lag, när vi lyckas med något tilltag eller överraskas av en julklapp. Men det finns också en inre dimension av glädjen. När en människa förstår att Gud kommit nära, att Han i sin godhet vill göra oss rättfärdiga och försätta oss i ett tillstånd av frid, - då blir hon glad. Den glädjen blir en källa inom henne som springer upp med tacksamhet och sann lycka. Vi kallar den det för julglädje.

Vi kan sammanfatta julens budskap på följande sätt. När Jesus föds i Betlehem uppfyller Gud de löften Han gett oss långt tidigare. Han visar därmed att Han är rättfärdig och Han gör sin rättfärdighet tillgänglig för oss. På det sättet kan vi få och ge vidare till varandra den sanna julfriden och den sanna julglädjen. Julens inre mening blir därför att varje människa kan leva i rättfärdighet, frid och glädje i den Helige Ande. 

SvD bluffar

När vi nu har börjat vårt julfirande publicerar SvD två artiklar om den historiske Jesus. I vanliga fall hade jag låtit dem passera men eftersom de kan lyfta fram något för oss kristna avgörande vill jag nämna om dem. Kanske någon av er läsare har läst dem>? Själv tyckte jag de var så undermåliga att jag inte ens bryr mig om att länka till dem. De är inte värda besväret.

Den första artikeln bär rubriken Julevangeliet och den historiske Jesus och är skriven av Cecilia Wassén och Tobias Hägerland, universitetslektorer i Nya Testamentet vid Uppsala respektive Lund. Det skulle kunna borga för något läsvärt. Och det kan det kanske vara om man är intresserad av just den historiske Jesus. De båda berättar om hur stark det judiska folkets längtan var efter en politisk messias, att Israels kung kallade för Guds son eftersom han var tillsatt av Gud och att Nya Testamentet är ett försök att förklara varför Jesus misslyckades. Detta betyder att den hedervärda tidningen SvD väljer att publicera gammalt liberalteologiskt material på julaftonen! Och detta trots att liberalteologin aldrig någonsin har kunnat glädja någon enda människa. Liberalteologin har kan nämligen bara riva ner. Den har aldrig någonting att erbjuda. Kort sagt vi behöver den inte.

Blanda nu inte ihop vad som kalla för den historiskt-kritiska metoden och liberalteologi. Det finns ett sätt att kritisk granska de bibliska texterna och även om det sättet inte alls dominerar på samma sätt som för hundra år sedan har den sitt värde. Men liberalteologi är en tro eller rättare sagt en otro. Otron använder sig av historiska fakta och försöker genom dem säga att Jesus är en bluff. Det är vad SvD ägnar sig åt. Förutom att det finns skäl att kritisk granska att SvD publicerar gammal skåpmat vill jag passa på att påminna mina läsare om att det är människor som Cecilia Wassén och Tobias Hägerland som utbildar Svenska kyrkans blivande prästerna. Här uppstår oheliga och obehagliga allianser mellan liberalteologer, utbildningsväsendet och journalister. Sedan är det inte så lätt för vanligt folk att stå emot.

Artikeln sägs handla om den historiske Jesus men det som är verkligt intressant med Jesus är att apostlarna med sina liv vittnar om att Jesus är andra personen i gudomen. Det är detta som förklarar varför han kunde göra tecken som att gå på vatten eller väck upp döda och det är det som gör Jesus riktigt intressant. Eftersom Jesus är andra personen i gudomen kunde det hända att han övervann världen genom sin egen död. Jesus intog Romarriket och bekänns som Herren av miljarder människor. Det sägs om honom att han ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Det är påståenden som dessa som gör att vi firar jul! Det är påståenden som dessa som är viktiga för den historiska sanningen. Har man inte med det i en artikel om den historiske Jesus som SvD publicerar på julaftonen missar man hela poängen plus att man vilseleder läsarna.

Idag, juldagen, kommer ingen SvD men eftersom jag prenumererar kan jag läsa den fullständiga versionen på nätet. Och då ser jag att SvD väljer att publicera ännu en artikel om Jesus. Den har rubriken Hur hade världen sett ut om inte Jesus funnits och är skriven av Dick Harrison. I inledningen sägs att "fallet Jesus var en lokal angelägenhet som passerade obemärkt." Harrison är historiker och därför kan man förvänta sig mycket historia från honom. Får man det? Nja, själva utgångspunkten tycks vara resultatet från den förra artikeln, det vill säga liberalteologi. Observera, inte vad historien lär utan vad liberalteologin säger. Historien lär väl ändå att Jesus är andra personen i gudomen, att hans död räknas som världens försoning, att han har uppstått ifrån de döda och att han är HERREN som ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Det är väl ändå detta som gör att Jesus skiljer sig från de andra vishetslärarna Harrison pekar på. Harrison talar endast om Jesu lära som om den var märkvärdig. Den skiljer sig som Harrison själv också skriver inte särskilt mycket från andra religiösa ledare. Men det som skiljer Jesus från de övriga är att hans döda kropp aldrig återfanns, att människor i hundratals såg honom som uppstånden, att apostlarna tillsammans med många, många andra vittnade med livet som insats. Många kunde förneka faktum men inte dessa. Så är det än idag. Liberalteologer och historiker kan förneka men många fler kan inte göra det.

Hade det inte varit på sin plats att SvD en helg som denna försökt publicera några artiklar som svarar mot saken? 

Nu ska vi fira jul

Nu ska vi fira jul. Det är i denna natt som julfirandet börjar. Enligt det bibliska sättet att räkna kan vi börja firandet med julbönen för att sedan på ett särskilt sätt fira vår Frälsares födelse i natt eller i morgon, juldagen. Kyrkan har enligt tradition firat tre mässor detta dygn; änglarnas mässa på natten, morgonrodnadens mässa på morgonen och sedan Högmässan på förmiddagen. Nu börjar midnattsmässan hitta tillbaka och det är väl den mässa som samlas mest folk. Lovad vare Gud. Själv fick jag fira den framför TV:n i år. Det fungerar inte att ta med sig sex barnbarn i åldern 0-15 år. Men mässan i Peterskyrkan är värd att ses. Tack och lov att SVT sänder den.

Morgonrodnadens mässa förvandlades till julotta och var förr den stora gudstjänsten. Det verkar inte som att denna mässa har kommit tillbaka, åtminstone inte än. Men om folk fortsätter att komma till julottan så inte mig emot. Jag tror att julottan i Värnamo fortfarande samlar ett knappt hundratal människor som andäktigt lyssnar till julevangeliet.

Högmässan lyckades vi få tillbaka och faktum är att den samlar lika mycket folket som andra högmässor under året, naturligtvis med variationer. Julen och julfirandet står sig med andra ord hyfsat bra och kan kanske växa i betydelse ytterligare.

Hur som helst börjar julfirandet nu. Nu är det dags att be och meditera över inkarnationens mysterium. Det är också det perspektivet vi tar med oss till Annandag jul som är den helige Stefanus dag och apostelns Johannes dag, tredje dag jul och sedan vidare till söndagen efter jul, nyår och till den ortodoxa julen som firas med Trettondagshelgen. Nu har vi mycket att se fram emot.

Att vi från och med nu också får tillgång till julbordet är inte fel.

Nu ska vi fira jul.

Profeten Jesaja

Nu hastar det mot jul och jag betraktar
Jesaja 9:1a, 2-7

Detta profetiska ord av profeten Jesaja har inte förlorat sin lyskraft. Det uttalades första gången ungefär år 730 f Kr då det assyriska världsherraväldet växte sig allt starkare och Israels existens hotades. Tio år efter Jesajas ord erövrade assyrierna Israel och förde bort folket, men de bar med sig profetens ord, - om ett barn från Gud som ska ge världen ljus.

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Men Guds Ord är alltid giltigt. Det vill kasta ljus över din och min livssituation. Också idag finns det folk som vandrar i mörkret, som bor i mörkrets land, också idag finns löftet om ett barn från Gud som ger ljus.

Det folk som vandrar i mörkret, vilka är de?

Det låter otäckt. Vilka är de? Är det dem som lider eller dem som gör ont? Vi vet att många lider och har det mycket värre än vi, som bokstavligen bor i dödsskuggans land. Där råder krig, där hotar svält, översvämningskatastrofer och dödliga sjukdomar. Hemlösa driver omkring på gatorna. Kanske är det de som ska få se ett stort ljus? Vi får hoppas och be.

Men handlar det om folk som gör ont kan det profetiska ordet knappast handla om oss hyggliga människor. Det finns de som gör ont, som misshandlar, hotar och hetsar, som mördar, bryter sig in och stjäl. De flesta av oss är inte sådana. Är det de som gör ont som ska få se ett stort ljus? Ja, löftet gäller alla.

Det finns olika sätt att vandra i mörkret. Antingen vet du att du befinner dig i mörker och går försiktigt fram eller vet du det inte och klampar på med raska steg. Det går fort, men det kan gå väldigt snett.  Många människor är inte alls medvetna om att de vandrar i mörkret och tänker inte på att de bor i dödsskuggans dal. De vill inte kännas vid något mörker, vågar aldrig erkänna några problem. Frågar du dem är allt toppen om de så ligger på sin dödsbädd.

Under julen sjunger vi många underbara psalmer. Vi sjunger in julen. Men du kan inte sjunga med av hjärtat, inte förstå dem om du inte har upptäckt eller vill erkänna att du bor i dödsskuggans dal. Ta till exempel svenska psalm 116:4:

"I varje hjärta armt och mörkt, 
sänd du en stråle blid, 
en stråle av Guds kärleks ljus 
i signad juletid."

Författarinnan visste vad hon skrev. Det är först när vi vågar se mörkret i våra liv som vi kan förstå betydelsen av julen.

... över dem ska se ett stort ljus skina klart, hur då?

När Jesus föddes i Betlehem kom han med allt vad det folk som vandrar i mörkret behöver. För den som vant sig vid mörkret är det i förstone inte lätt att upptäcka det lilla ljuset. Det ser inte mycket ut för världen. Men Jesaja hade profeterat om det:

Ty ett barn har fött. En son är oss given. 
Väldet är lagt på hans axlar och detta är Hans namn: 
Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fridsfurste.

Jesus, ljusets barn, kommer till mörkrets folk med ljus. Men långt ifrån alla såg honom. För att hjälpa oss att se och förstå vår situation har Gud gett oss den Helige Ande som kallar, församlar, upplyser och helgar oss. En Son är oss given. Det betyder att det finns hopp för dem som vandrar i tillvarons dunkel och mörker. Det finns mod att hämta för de förtvivlade. Väldet är lagt på hans axlar, det vill säga att den skuld vi bär vill Gud lyfta över på Honom som föddes till vår hjälp. När vi befrias förvandlas vi och allt blir ljus. Alla vi som på olika sätt lever i mörker kallas att vara ljuset barn.

Aposteln Petrus skrev till förskingrade nykristna: Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus, 1 Petr 2:9. Kan du i ditt inre höra den kallelsen? Kan du tro att den gäller dig? Nöj dig inte med att vara åskådare, att stå utanför i mörkret eller med att tänka att budskapet gäller alla andra men inte mig. Aposteln Johannes beskriver problemet i 3:19 med orden: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret mer än ljuset. Du tillhör det folk som vandrar i mörkret och just därför ska du få se ett ljus som skiner klart. Det behöver inte vara så för dig. Ta istället emot Ljusets barn som din Herre och Frälsare. Aposteln Johannes skriver: Men åt alla dem som tog emot Honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn, Joh 1:10.

Så kan det stora ske att du själv blir indragen i den gudomliga gemenskapen och en del av fortsättningen på julevangeliet. När Paulus kom till Thessaloniki berättade han frimodigt om hur Gud kommit till oss genom Jesus Kristus. De lyssnade ivrigt och tog emot budskapet och så skriver Paulus till dem i 1 Thess 5:4: Ni är alla ljusets barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Så kan också vi göra.

Salig blir du för evigt om du sedan blir kvar i ljuset i Guds rike. Då kan du med glädje och tro stämma in i julens alla psalmer om hur Gud har blivit människa för vår skull. Så länge du lever här på jorden kommer du alltid att ha det bästa framför dig. En dag ska vi i tidlös glädje, i himmelens strålande ljus få sjunga Guds folks eviga lovsång.

Förnyelse, förändring och återerövring

Så länge jag engagerat mig i "förnyelse", och det är i alla fall 40 år, så har ord som "sekt", "pietist" eller "konventikel" varit negativa. För att inte tala om "ekklesiola im ekklesia". Och inte bara negativa utan förlöjligande, avfärdande, något att med rätta att ta avstånd i från. Och jag har förstått varför.

Under hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet har jag trott på, bett och arbetat för "förnyelsen inom Svenska kyrkan". Är det inte förresten så som OAS-rörelsen fortfarande formulerar sig? OAS-rörelsen fanns inte på min tid. Den måste ha blivit till någon gång i mitten på 1980-talet. Kanske när jag tänker efter som ett försvar för "status quo". Och åtminstone på papperet befinner den sig där fortfarande. I praktiken, nu när biskop Bertil och Carl-Gustaf Stenbäck gått hem till Herren kanske inte. Var den befinner sig låter jag vara osagt.

När jag slutade i Hjälmseryd berodde det på insikten att "det här går inte och kommer inte att gå vidare". Jag konstaterade det i sorg men mitt samvete tvingade mig vidare in i Missionsbasen och Cellkyrkan. Då var ordet "förändring" vägledande. Min insikt var att det inte går att förnya Svenska kyrkan. Året var 1993-94. Men kanske det skulle gå att genom Cellkyrkan "förändra" Svenska kyrkan, åtminstone lokalt. Det ordet har under min tid i Värnamo varit ett ledord. Fram till 2015-16. Sedan vi fick en ny kyrkoherde har jag insett att det inte går att förändra Svenska kyrkan ens lokalt. I alla fall inte åt det håll jag tror vara nytestamentligt. Möjligen åt ett annat håll än det jag önskar. Jag gav upp och jag ville under sommaren 2016 inte medverka till utvecklingen eller avvecklingen rättare sagt. Ska jag följa mitt samvete som jag tror är Guds röst i mitt inre var det bara att säga upp sig. Jag är glad att jag gjorde det. Jag vill inte vara med i det som händer vare sig nationellt eller lokalt.

Nu kan jag tänka att det räcker med den Koinonia vi formaliserat, eller ...  Det är inte mer än ett par veckor sedan jag fick ett nytt ord som jag tror vara vägledande för mig. Det är ordet "återerövring". Visst har jag som många andra brottats med tanken att ge upp, att sluta bry mig eller att konvertera. Men så kom uppmaningen "återerövra". Först begrep jag inte hur det skulle gå till, men sedan var det som att 1 + 1 lades i hop. Återerövra - i hemmen!!! Och där är jag nu. Kononians bröder och systrar samlas i hemmen och det är där vi ska fortsätta. Och det är där jag ska fortsätta - som präst! Om än som prästvigd för Svenska kyrkan.

Nu har saker och ting kommit i ett nytt ljus. Efter att ha uppdaterat mina insikter om Herrnhutismen, jag bloggade om det häromdagen, inser jag att en ekklesiola in ekkelsia, en församling i församlingen, inte längre kan vara ett skällsord utan ett önskan, en längtan, ett program för framtiden.

Nu ser jag fram emot att Värnamo koinonia ska fortsätta utvecklas. Och kanske kan jag som prästvigd skjuta till sådant som annars inte vara möjligt. Vilket spännande år vi har framför oss!

10 bud i kyrkokampen

Uppmuntrad av insiktsfulla kommentarer vill jag komplettera förra bloggen med ytterligare två synpunkter. Den första är att jag måste nog för att få "ro i själen" köra förra bloggen i repris låt säga någon gång i kvartalet.

Det andra är att jag blivit påmind om en artikel i SvD från 12 november dagarna efter att Donald Trump vunnit valet. Som ni minns var många negativa till resultatet. Många journalister var förskräckta och vi kunde läsa det ena mer skrämmande än det andra. I SvD fanns en artikel som gav läsaren 10 tips på hur vi skulle kunna värna demokratin. Jag kunde inte låta bli att föra över tankarna till vårt kyrkliga sammanhang. Om jag tänker lokalt blir det så här:

1. Du ska erkänna kyrkoherdens ställning. Bibelstället jag fick var ett Jesus-ord från Matt 23:1:

Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar: "De skriftlärda och fariséerna har satt sig på Moses stol. Allt som de lär ska ni därför göra och hålla. Men deras gärningar ska ni inte ta efter, för de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.

2. Opinionen har en nyckelroll. Kyrklig press och församlingsblad av olika slag är skyldiga att se till att dessa också innehåller annat än propaganda. Människor ska få förstå i sak.

3. Du behöver tänka och arbeta ekumeniskt.

4. Du måste å det starkaste fördöma ja-sägarna som gör det möjligt för den kyrkliga ledningen, nationellt och lokalt, att leda de kristtrogna på fel väg.

5. Om du däremot sällar dig till det rätta ska du välkomnas.

6. Du ska understödja och skydda oberoende maktcentra.

7. Du ska observera om kyrkoherden överskrider sina befogenheter.

8. Du ska tillsammans med andra kapa åt dig utrymme, till exempel när det blir val. Du ska teckna en radikal framtid.

9. Du ska verka för att diskussionen handlar om kristen tro och principer, inte om lojalitet.

10. Du ska vara medveten om att det finns ett pris att betala för att följa Jesus.

Det var spännande att göra denna tankemöda. Värd tiden. Plötsligt kan jag inte till 100 % lova att jag aldrig mer utövar kyrkokritik. Hur tråkigt det än är.

Ska vi sluta med kyrkokritiken? Är kampen över?

Framöver blir det nog inte så mycket kyrkokritik från min sida. Det finns särskilt tre skäl till detta.

För det första har jag praktiskt taget gett upp hoppet om Svenska kyrkan. Jag samtalade med en biskop för en tid sedan i ett annat ärende, men någonstans under samtalet berördes frågan om Svenska kyrkan. Samtalet blev kort eftersom biskopen helt enkelt konstaterade om Svenska kyrkan: "It´s beyond repair." Sällan eller aldrig har jag hört det sägas så kort, rakt och riktigt. Vi vet ju alla att folkkyrkans tid är förbi. Det är inte så mycket att göra åt det sedan kan vi tycka vad vi vill. Sverige är numera ett sekulärt land. Det går naturligtvis inte att kombinera med en statskyrka!? Dess tid är över.

Det hindrar naturligtvis inte att det blir väckelse bland 6,2 miljoner tillhöriga. Men det är knappast troligt vare sig att kyrkans ledning eller de väckta kommer att gilla kombinationen stat-kyrka som den ser ut nu. Något nytt måste födas.

För det andra klarar Svenska kyrkans ledning såväl nationellt som lokalt att själv urholka sitt eget uppdrag mycket bättre än jag kan. Jag tycker inte att jag behöver skriva om det som nu är uppenbart för alla, åtminstone för alla som vill se. Nedmonteringen har pågått några decennier men inte minst under år 2016 har det uppenbarats för alla folk. Om jag kan ge exempel? Så klart jag kan:

• ämbetsfrågan (som fortfarande är olöst) löstes med politisk kraft
• vigsel av samkönade par löstes med politisk kraft
• alla-helgona kampanjen fokuserade på sorg och saknad i stället för det kristna hoppet
• Svenska kyrkan ersätter ekumenik med religionsdialog
• Kyrkans ledning tar partipolitisk ställning för Palestina och tiger ihjäl Israels företräden
• en bön där Treenigheten gjorts om intet skickades ut till alla församlingar i Svenska kyrkan
• Kyrkans ledare gör tvivelaktiga resor med hjälp av kyrkoavgiften
• den nya kyrkohandboken spårade ur och blev en fars. Nu saknar den trovärdighet.
• mitt-kors- kampanjen blåste som en kall vind genom kyrkan
• antalet kyrkotillhöriga minskar, minskar och minskar och kommer att minska

behöver jag fortsätta? Jag tror inte? Behöver jag ondgöra mig över det? Knappast. När det har spårat ur fortsätter det av sig självt, - en liten tid till. Det är egentligen helt otroligt att det finns kristna som försvarar situationen. Kanske inte lokalt där det går att fortsätta med huvudet i sanden ett tag till, men nationellt.

För det tredje vill jag lägga mer mer kraft på sådant jag tror på. 

Ska vi sluta med kyrkokritiken? Är kampen över? Förhoppningsvis är kampen inte över, men slaget om folkkyrkan torde vara förlorat. Det som sker framöver sker förmodligen som det alltid gjort överraskande. Det ser jag fram emot.

Brev från Mankaji

I en tidigare blogg har jag berättat om hur arbetet i Nepal går vidare. I år har det hållits tre seminarier i Kathmandu och fler är planerade. Det kan till och med vara så att det är min tur nästa gång. Om du vill läsa rapporterna från årets resor kan du göra det genom att klicka här. Vår vän Mankaji har jag också berättat om. Det var han som ville ha förbön för att han skulle gifta sig. Vad roligt, sa jag. Med vem då? Det vet jag inte svarade han. Tre månader senare var han lyckligt gift. Det är föräldrarna som bestämmer vem man ska gifta sig med. Men de är lyckliga och har nu barn tillsammans. Mankaji är "vår man" i Nepal. Jag lägger här ut hans brev.

Nepal är ett av de fattigaste länderna i världen. 20 miljoner nepaleser lever i yttersta fattigdom sedan 2010. Den förväntade medellivslängden är 57 år och så många som 65 % är analfabeter. Medelinkomsten per capita var år 2009 cirka 470 amerikanska dollar, och ungefär 31% av befolkningen lever under svältgränsen.

Eftersom Nepal är ett utvecklingsland, har människor lågt ekonomiskt status. Flertalet nepaleser är jordbrukare och är beroende av sitt lantbruk. Nepal består också av landområden. Höga berg upptar större delen av landets yta. Alla jordbrukare kommer från samma ställe och arbetar hårt året om för att överleva.

Gud har dragit försorg om Nepal. Han kallade sina lärjungar från sådana områden. På grund av fattigdomen går man inte i skolan. Nu låter man åtminstone sina barn gå i skolan, vilket man inte gjorde förr. Detta gör att de flesta kristna i Nepal, särskilt då församlingsledare och pastorer, inte har någon akademisk utbildning utom i städerna.

Därför arbetar PLT med dessa förhållanden i Nepal. De flesta av dem har inte fått någon chans till någon formell utbildning vare sig sekulär sådan eller biblisk. Inte heller får de någon chans att gå på bibelskola. På grund av dessa förhållanden ger PLT dem möjligheter till att fördjupa sin bibelkunskap och öka sin kompetens. De deltar i undervisning ordnad av PLT under tio dagar var tredje månad under tre år. Efter varje kurstillfälle återvänder de till sina lokala församlingar med en handlingsplan och får tillämpa det som de lärt sig. Detta hjälper dem att arbeta enligt Jesus multiplikationsmetod. När de sedan träffas vid nästa undervisningstillfälle, delar de med sig av sina erfarenheter och sina bästa arbetssätt.

Jag är personligen mycket tacksam till vår frälsare och Herre för PLT – Pastoral Leadership Training och deras andra kurstillfälle. Den första gruppen slutade i Hetauda och den andra gruppen började i Kavre, Panauti i februari 2016. 

Deltagarna kommer från hela Nepal. De flesta kommer från den centrala delen av landet ( Sindhuli, Sarlahi, Chitwan och Kvre) och några från de västra delarna ( Surkhet och Nawalparasi). Det rör sig om sammanlagt 65 kursdeltagare. De är pastorer, äldste, diakoner och nyckelpersoner i församlingarna.

Vid senaste kurstillfället var alla så ivriga och glada att få lära sig mer från Bibeln. De började med att dela sina erfarenheter och välsignelser som de fått efter den första kursen. Huvudtema för denna kurs var”Att leda genom att tjäna”. Först samlingen handlade om undervisningssätt medan andra samlingen var interaktiv med praktik och undervisningsmetod.
All ära och pris till vår Herre Jesus Kristus. Amen  
Mankaji Tamang

En övning i juletid

I går ägnades dagen åt undervisning och samtal. Koinonian var samlad till adventsquatembern för att låta sig inspireras och uppbyggas. Det är en fantastiskt fin gemenskap och dagen avslutade med mässa. Det var särskilt en sak som har dröjt kvar hos mig och det är just den reformatoriska andan. I tider då svens kristenhet kämpar med att "vara relevant" finns det ett stråk som söker sig tillbaka till källan Jesus Kristus.

Eftersom jag i veckan läst om herrnhutismens uppkomst, framfart och verkan i världen i en nyutkommen bok av Mike Boije är det lätt att tänka på för-reformationen. Det fanns en process redan i Böhmen och Mähren som imponerade till och med på Martin Luther. Det var en inomkyrklig rörelse som leddes av Johan Hus (1372-1415), prästen som blev martyr i sin egen kyrka. Det finns likheter mellan det som skedde då och det som kan ske nu och framöver. När jag läser Mike´s bok påminns jag om några nycklar; den Helige Ande som föll över gemenskapen 1717, dygnet-runt-bönen som höll på i 100 år, sättet på vilket de organiserade sig och så den där meningen på sidan 64 som kom att dröja sig kvar hos mig. Jag citerar:

Ett av de många arv från Brödraförsamlinegn var att de vägrade dela upp världen i andlig och sekulär ... De såg det som precis lika andligt att  bygga ett hus för någon att bo i, som att leda bönen i gudstjänsten. Man hade bara fått olika förmågor och uppgifter, men alla med samma mål att ära Gud och skapa en bra värld tillsammans. Denna hållning gjorde det lättare för alla att vara framgångsrika i sina olika uppgifter utan att behöva jämföra sig med vad andra gjorde.

Nu stannar detta inte vad någon självklarhet hos mig att det enkla skälet att det är en sak att känna till en sanning och en helt annan sak att leva efter den. Plötsligt tycker jag mig ana en hemlighet. Är det inte så att västvärlden ända sedan Sokrates eller åtminstone Platon levt med en dualistisk världsbild där vi skiljer mellan andligt och sekulärt, eller andligt och materiellt? Deras efterföljare Aristoteles kom med kraft att forma den västerländska teologin. Är det inte så att svensken har bilden av det andliga skilt från det materiella? Sitter inte det i ryggmärgen också på kristna?

Några dagar senare läste jag Sofia Lilly Jönsson och där fanns det igen. Hon skrev en fantastiskt tänkvärd artikel i Svd som du kan läsa genom att klicka här. Hon skriver med anledning Bachs juloratorium:

Men Bachs kyrkomusik är inte andlig i någon generell mening. Den är specifiky kristen på samma sätt som en träsnidad apostel i en predikstol eller bilden i en altartavla är det. ... Musiken är kan man säga en inkarnation av inkarnationen. Gud föddes i en människa. Någon räknade tio fingrar, tio tår. Det är kroppsligt, det är det som är poängen.

Mer precist kan det inte sägas. Ordet blev kött! Jag minns att f Gunnar regelbundet varnade för den liturgi han älskade därför att i den finns en inbyggd centrifugalkraft. Ju fortare den rör sig desto mer ut i periferin kommer den. Den vill lösgöra sig från sitt centrum. Tyvärr känner jag alltför väl igen det. Präster som är högkyrkliga på utsidan, men liberala på insidan. Präster som delar sitt arbete i andligt och kroppsligt. Eller varför inte påminna om diskussioner om andlig musik. Kan musik vara andlig? Självklart inte. Sofia Lilly Jönsson fortsätter:

Synen på musiken som andlig kan uppstå eftersom den är immateriell. Vi kan få för oss att den inte har någon upphovsprocess, inga pennstumpar som gnagts eller notprogram som kostat pengar att köpa. Och eftersom kyrkomusiken till skillnad från kyrkobyggnader inte omfattas av några kulturminneslagar, står det kyrkoledningen fritt att göra vad den vill med gudstjänstens liturgi. Inga antikvariska myndigheter kommer och ställer den till svars för det. Att dra ner musiken till jorden, ner från de andliga höjderna, är en övning i juletid. 

Jag vet inte om hon har arbetet med den nya Kyrkohandboken i tankarna när hon skriver eller bara det faktum att många kommer till kyrkan för att för en tid vara andliga. I båda fall är det alarmerande. Om vi ska få tillbaka trovärdigheten behöver vi förstå att andligt och materiellt är två sidor av samma mynt. Och leva därefter också till priset att behöva kallas fundamentalister eller fanatiker. För så kallades herrnhutarna. 

Ställ krav på Palestina!

Jaha, det var den dagen. Hade ett par intressanta telefonsamtal innan jag tog tåget till Växjö. Skulle på "avtackningslunch" hos biskopen. Till min glädje strök biskopen under att vi ingår i hans gemenskap även sedan vi har slutat vår anställning. Till min glädje eftersom det finns krafter inom Svenska kyrkan som vill knyta det vi förr kallade "ämbetet", numera "vigningstjänsten" till anställningen. Resultatet skulle vara att när prästen upphör att vara anställd upphör också hans ämbete eller tjänst. Det är tvärtemot all kyrklig tradition. Jag tror det var biskop Bengt Wadensjö som först drev frågan sedan har den försvunnit från agenda åtminstone för stunden. Men eftersom kyrkopolitikerna har tagit bort ämbetet i dess ursprungliga betydelse och förvandla prästerna till tjänstemän är det kanske paradoxalt nog så att präst "på riktigt" blir jag när anställningen upphör. Jag tror att det är så jag upplever min nuvarande situation. Därför blev jag glad över biskop Fredriks vänliga ord som jag tror han menar något med. 

På vägen till Växjö läste jag SvD och fann bland annat en alldeles utmärkt och klargörande ledare skriven av Per Gudmundsson. Den har rubriken Ställ krav på Palestina. Du kan läsa den genom att klicka här. Ledaren är skriven med anledning av utrikesministerns resa till Palestina när den nu ska äga rum. Det har jag nog missat. Gudmundsson menar att Margot Wallström måste ställa krav på Palestinierna. När Sverige erkände Palestina som stat spelade man ut diplomatins starkaste kort. I det här sammanhanget, menar jag med Gudmundsson, att Sverige spelade bort det starkaste kortet. Vi har inget mer att komma med. Till saken hör att Sverige har skänkt fem miljarder (!) kronor till stöd för palestinierna, pengar som inte bara är förlorade utan bortkastade. INGENTING har förändrats till det bättre i Palestina. Tvärtom; de demokratiska valen har upphört, Israels existens har inte erkänts, i Gaza styr Hamas en organisation som är terroriststämplad, väpnade grupper härjar fritt med "regeringens" godkännande och terroristernas/martyrernas familjer hyllas, uppmuntras och stöds av myndigheterna. Och svenskarna är med och betalar! Jag visste det sedan tidigare men blir ändå irriterad och tycker det är bra att Israel inte tar emot Wallström som på Sveriges vägnar ensidigt tar ställning mot Israel även om det förnekas. Nåja ....

Sedan kommer jag efter cellmötet och hittar i brevlådan Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift. Jag vet inte riktigt varför jag får den, men den har kommit till mig under många år. Förre biskopen i Växjö Jan-Olof Johansson är föreningens ordförande. Föreningen har som ändamål att "stärka den kristna minoriteten" i Palestina men har blivit mer och mer Israels fientlig. När jag bläddrar fram till första artikeln har den rubriken 50 år av ockupation - hur bringa fred till Palestina? Jag suckar djupt och undrar hur stor skada tidningen ställer till med. Det enda som jag kan tycka är rätt och riktigt är att det har gått 50 år sedan sexdagarskriget 1967. Arabstaterna gav sig på Israel som försvarade sitt land och flyttade gränsen till Jordan floden. Det fanns inget Palestina på den tiden. Det var Jordanien som ägde, eller om man vill, hade ockuperat det område som kallas för Västbanken. Man kan säga att Israel befriade området från Jordanien. Jordanien har aldrig begärt att få tillbaka området som till stor del var sumpmark. Och återigen Palestina fanns inte då. 

Hur bringa fred till Palestina? Frågan är fel, fel och fel. Den borde lyda; Hur bringa fred till Israel? Israelerna lyckades få till en fred med Egypten och med Jordanien. Men inte med några andra. Inte med Libanon. Inte med Syrien eller övriga arabstater. Ingen av dessa har erkänt Israels rätt att existera. Ingen vill ha fred med Israel. Jag begriper inte hur svenska politiker kan vara så helt blind för situationen att Sverige ensidigt ska understödja det krigiska Palestina. Det talas ofta om en två-stats lösning. Då kanske Palestina ska börja med att erkänna Israels rätt att existera! Men det verkar inte finnas på kartan. Jag tror inte längre på en två-stats lösning. Det vore bättre att palestinierna, vilka de nu är, gick upp i Israel och fick del av den enda demokratin i arabvärlden. Vad gäller Västbanken, eller Samarien som Skriften benämner området, vore det enkelt om Israel kunde sätta ner foten och annektera området. Låt det ingå i Israel och ge människorna demokratiska rättigheter.

Gaza är ett ghetto. Ställ krav på terrororganisationen Hamas så de städar framför egen dörr. Då kan till och med jag tänka mig att stödja.

Katrineholm tur och retur

Ibland upplever jag att tiden går alltför fort. Kanske har det med åldern att göra. Jag vet inte, men fort går det. Idag tog jag tåget till Katrineholm och hälsade på kära mor ett par timmar. SJ skötte sig alldeles utmärkt. Inte en minut sent vare sig dit eller hem. Bra var det eftersom väntetiden i Linköping endast var 9 minuter.

Hon är 93 år gammal och krafterna tynar. Och det är klart att det blir en stor omställning att lämna hus och hem för ett äldreboende. Mor och far bodde på Talltullvägen i 58 år. Och far somnade in i somras. Nu lever mor i väntan på att Herrren ska kalla hem henne. Men hon är beredd och vid gott mod. Jag kan bara tacka Gud och hoppas att det inte var sista gången jag pratade med henne idag.

Väl hemma igen var det dags att besvara lite mail och att ringa några samtal. Ja, sedan är dagen slut. I morgon ska jag till biskopen för att äta lunch. Nja, inte just jag. Inte heller bara jag. Det kom en inbjudan för några veckor sedan till alla dem som har gått i pension. Och tänka sig att till dem räknas också jag även om jag sagt upp mig och nu har mer att göra än jag hade som anställd. Nåja. Det är klart jag blir glad för en inbjudan. Har ingen aning om vilka som kommer. Det ska bli spännande att se. Vi kan inte vara så många så jag hoppas på några goda samtal. Jag får väl rapportera något i morgon.

Nepal - igen

Egentligen skulle jag inte kommit hem förrän i morgon bitti, men det hände sig att Elisabet (dottern) och barnen kom ner till Skåne och jag kunde redan i eftermiddag komma hem genom att åka med dem. Det passade bra eftersom jag ska ha ett möte i Värnamo imorgon förmiddag. Jag tänkte jag skulle förbereda det i kväll och det ska jag. Men innan dess surfade jag till Världen idag och läste om Nepal och om den fantastiska julklapp organisationen Love Nepal ger. Du kan själv läsa om den genom att klicka här.

Det är underbart att se hur missionen skjutit fart i Nepal. Idag är det många olika organisationer som har engagerat sig i Nepal. De som imponerar allra mest på mig är Ungdom med Uppgift (UMU). De bedriver i stor utsträckning "mission through business". Det är en variant på vad vi kallar sociala företag. Kari och Victor har numera relationer till en organisation som kallar sig Five14. Du kan läsa om dem genom att klicka här.

I Nepal kommer de att starta luxuösa caféer utefter turiststråken upp till Himalaya. Nu samlar de in pengar och redan har de genom crowd funding nästa nått sitt på 10 000 US dollar. Kari och Victor kommer också fortsättningsvis att stödja deras arbete på olika sätt. Se en videosnutt om just det arbetet genom att klicka här. Nu planerar de en resa men exakt när under vintern eller våren är oklart.

Victor kom i kontakt med några UMU:are när han var hos mig på sjukhuset i Kathmandu. Det resulterade i återbesök. Kari var med och tillsammans bodde de på Five14. Victor undervisade om hur man gör en affärsplan och hur de kan bli självförsörjande.

Han undervisade också på Betesda i Pokhara där svensk-norskan Mirjam Bergh startat ett fantastiskt arbete. Hon har under cirka 25 år byggt upp ett själavårdscentrum som nu vunnit nationellt erkännande.

Mirjam Bergh

Hon har nu flyttat "hem" till Norge. Vad jag förstår har hon betalat ett ganska högt pris med sin hälsa. Och tänk att hon bosatt sig i samma kommun som Karis syster bor i. Kanske åker vi dit och då passar på att hälsa på Mirjam. Du hittar deras arbete genom att klicka här.

Det arbete jag har varit och är involverad i gäller undervisning av pastorer och blivande pastorer. Vi fick efter en del debacle göra en omstart och tidigare i höst var Hans Lindholm och Hans Sundberg på plats. Vi går igenom hela Bibeln med deltagarna, från pärm till pärm. Nu är det visst dags igen i februari och jag har fått en förfrågan om jag kan åka. Det 'r i skrivande stund inte helt klart men det lutar åt att jag åker. Tycker i alla fall själv att jag nu är tillräckligt stark. Den här gången gäller det Lukas och Apostlagärningarna. Vi får se hur det blir. Det är det där med pengar också.

Det här är den förra gruppen. I februari gäller det en grupp i Kathmandu och den är större.

Nej, vad tiden går. nu måste jag ägna mig åt annat. Han en god avslutning på kvällen så kanske vi hörs i morgon.

Nya möjligheter

När jag igår ägnade en del tid åt att ta igen vad jag inte tagit in eftersom vi har varit borta ett par veckor hittade jag bland all information en nyhet från Artos. Ja, det handlar inte om nya böcker utan om högklassiska om än något svårtillgängliga artiklar. Br Johannes har sett till att ett antal sådana artiklar lagts ut på nätet. Du hittar dem genom att klicka här. Här hittar du ett helt bibliotek, böcker i alla möjliga ämnen.

Internet har många dåliga sidor men har också gett fantastiska möjligheter. Biblioteket ovan är ett exempel. Ett annat exempel som jag värdesätter mycket är den kyrkliga dokumentation som blivit tillgänglig tack vare kyrkoherden Yngve Kalin. Du hittar den länken genom att klicka här. Här finns protokoll, artiklar och annat som annars knappast skulle ha sett dagens ljus. Hur viktigt har det inte blivit i vår tid att få tillgång till källmaterial?! Det skrivs så oerhört mycket på bloggar, tidningar och annan press och det är långt ifrån alltid vi får den rätta bilden.

Såg förresten ett intressant reportage om Påvens senaste uttalande. Senaste? ja, SvD publicerade det i alla fall i dag. Du hittar det genom att trycka här. Den är skarp. Den är tydlig, nästan för tydlig. Läs den! Jag fastnar för att Påven inte nöjer sig med avsaknaden av källkritik utan kallar lögner och förtal vid dess rätta namn. Han säger att man genom att ljuga samlar på sig synd. Tänk att få läsa det i en svensk tidning. Det är välgörande.

Nej, nu måste jag packa ihop något eftersom vi strax reser till Skåne för att ta hand om barnbarn. Vi hörs igen på måndag med en ny blogg. Ständigt nya möjligheter.

God helg - 3 advent!

Vår tid har hänt förut

Det är fantastiskt hur skönt det är att få vara hemma. Då tänker jag inte bara på att vi varit borta ett par veckor utan just på att vara hemma, att kunna planera dagarna som man själv vill och göra saker och ting i sin egen takt. Eftersom jag är en läsare finns det alltid något att ta sig an. De senaste veckorna har jag studerat de första kristnas miljö.

Professorn Everett Fergusson skrev en bok med titeln Backgrounds of Early Christianity och nu har jag tillbringat ganska många timmar i den. Han beskriver de första kristnas miljö med hjälp av tre koncentriska cirklar. den yttre är den vi kallar för romarriken. En något mindre cirkel innanför den är den grekiska eller hellenistiska kulturen som togs upp av romarna. Innanför den finns en tredje cirkel nämligen den judiska miljön och tron. Det är inom den som den kristna rörelsen uppstår. Det är oerhört spännande läsning i varje fall om man som jag är intresserad, Här får jag läsa om den politiska historien, om kungar och krig, om hur romarna bildade republiken och erövrade världen. Jag får repetera kejsarlängderna och kan läsa om deras syn på de första kristna. Ferguson citerar i stor utsträckning de antika dokumenten.

Sedan handlar ganska mycket om samhällets sociala och kulturella förhållanden. Det handlar om sociala klasser. En tredjedel av befolkningen var slavar eller kanske rättare sagt tjänare. Den romerska lagstiftningen medgav att de kunde friköpas. Jag läser om abortlagstiftningen och om aktiv dödshjälp sådant som nu kommer tillbaka. Jag hoppas ändå inte. Nyfödda sattes ut i skogen eller om de kunde säljas. En kejsare som var missnöjd med en myndighetsperson kunde döma denne till självmord! Det var ju för övrigt så Sokrates dog 399 f Kr. Han fick dricka en giftbägare, men det var inget unikt. Jag läser om moral, ekonomi, nöjen och utbildning. Romarriket var på många sätt en fantastisk värld.

Sedan studerar jag filosofi och religion. Filosofin på den tiden var inte något metafysiskt världsfrånvänt tänkande som det gärna blir i vår tid. Det handla helt enkelt om ett sätt att leva, om levnadskonst. Det ropar vår tids människor efter idag och vi har gjort oss av med denna konst.

Nog kunde jag skriva länge om denna bok, om den judiska befolkningen som oftast var hårt ansatt och inte fick det lättare när det plötsligt blev en väldig väckelse ibland dem, När kringresande predikanter förkunna att Jesus från Nasaret är Messias, att han korsfästs men sedan uppstått från de döda på den tredje dagen. Det finns en hel del material om detta och min förståelse ökar. Avogheten, misstänksamheten mot de kristna, trakasserier och förföljelser. Allting är logisk och jag tror at tockså detta kommer tillbaka till vår tid.

Det finns mycket att tänka på efter att ha läst en bok som denna. Den kan för många läsare bli en ögonöppnare som hjälper oss att känna igen vad som sker också i vår tid. Det har liksom hänt förut.

Borta bra, men hemma bäst!

Hemma igen! Det är nästan så jag skriver - äntligen för det är nog så att borta är bra, men hemma är bäst. Vi var incheckade på ett hotell Jardin Tropical i Los Christianos på Teneriffa, Det finns verkligen ingenting att klaga på. Hotellet var utmärkt. Servicen likaså. Swimmingpoolen fantastisk. En ganska stor pool just innanför murarna. Uppvärmd till + 27 grader och längre ner mot havet ett par likadana med havsvatten. Men eftersom de bara höll + 19 grader fick de vara för min del. Men Kari gillade dem.

Kort sagt kan sägas att allt var mer än tillrett för att omhänderta och förnöja turister. Det är klart att vi gillade det, men två veckor är på gränsen. Det blir nog en vecka nästa gång.

När jag kommer hem är jag självklart intresserad av vad som timats här. Men eftersom jag mest är intresserad av det svenskkyrkliga blir jag inte särskilt inspirerad måste jag säga. Kyrkan Tidning har jag inte öppnat. Jag såg bara framsidan som basunerade ut att frågan om vigseltvång var mest debatterad sedan la jag ifrån mig tidningen. Kanske tittar jag på den igen i morgon. Men Svenska kyrkan, ockuperad av politikerna, är bara inte rolig. Kyrie eleison!

För övrigt har det mest varit att gå igenom alla 74 stycken email, de flesta mindre intressant, men också några mycket intressanta. Ett sådant för mig intressant är att jag kallats att undervisa kontraktets komministrar om Romarbrevet. Det är ju otroligt! Från att inte ha dugt inom pastoratet går jag till att användas till att fortbilda kontraktets komministrar och med sammanslagningarna är de ganska många. Med början 9 januari! Har jag inte dugt inom pastoratet? Nej, det tror jag inte av flera skäl som jag kanske inte ska redovisa här. Värnamo pastorat ska ligga i framkant vad gäller den nya tidens pastorat. Jag tror vi lämnar det.

För övrigt har Kari och jag haft vännerna hemma i eftermiddag. Vi äter tillsammans varje onsdag - året runt. Och idag är det onsdag. Vi talade om en del personliga bekymmer, om vår gemensamma framtid och planerade inför nästa veckas  inspirationsdag. Koinonian samlas nämligen varje quatember lördag och om ni inte visste det är det just quatember lördag nästa lördag, alltså inte nu på lördag men nästa, den 17:e. Men det kan vi tala mer om en annan dag.

Blogg-paus

Jo, det stämmer. Tidigt, tidigt i morgon bitti reser Kari och jag söderut och kommer tillbaka om två veckor, på kvällen 6 december. Därför får du hålla till godo med föregående bloggar.

Kanske skriver jag något från hotellet. Vi får se.

Passa nu också på att säga att jag inte heller svarar på e-mail. I fall någon undrar.
Ha det så bra så hörs vi senare!

Håkan

Till Israel

Den här resan skulle jag vilja påstå passar alla. Den gör det därför att förstagångs resenären får med sig de klassiska platserna. Jag kommer att på varje biblisk plats sätta in den i sitt sammanhang. Vi läser texten och jag försöker lägga ut texten. Det blir självklart också goda möjligheter att ställa frågor och samtala under resans gång. Inte minst på kvällarna.

Men resan passar också väl för den som har varit i Israel flera gånger. Den passar bra därför att vi proppar inte in allt som du har sett innan. Däremot blir resan en bra repetition och ett igenkännande av de klassiska platserna och om du har varit dör förut vet du att det inte går att vara för många gånger i Israel eller på dess heliga platser.

Priset är 14 900;- och det tycker jag verkligen är överkomligt för en sådan här resa. Välkommen med!
Här kommer det fortsatta programmet.

Dag 5. I Jesus fotspår; Caesarea, Galiléen och Gennesarets sjö.

Antiken och Jesu verksamhet i Galileen står på programmet. När vi besöker Caesarea får vi också en liten introduktion inför morgondagens besök i Akko då det kommer att handla om korsriddarna under 1100-talet. Vi ”måste” naturligtvis på vår väg till Tiberias också göra ett besök i Nasaret. När vi kommer till Tiberias är det Gennesarets sjö som står i centrum. Det var runt sjön som Jesus och lärjungarna uppehöll sig under tre år. Flera av lärjungarna var också födda i området. Vi gör tre stopp som vi alla känner igen om vi gått i söndagsskolan: Saligprisningarnas berg, Kafernaum och Tabgha. Vi äter middag på hotellet. Kvällen kanske blir att vi tar oss ned till hamnen för att njuta av den subtropiska värmen. Vi är nästan 200 meter under Medelhavets yta.

Dag 6. Antiken och Jesus verksamhet runt sjön.

En av de i särklass mest bestående intrycken från en resa till Israel är att börja dagen med en båttur på Gennesarets sjö. Det är en underbar upplevelse att resa med båt och njuta av omgivningarna från ”sjösidan”. Efter båtfärden reser vi upp till Safed, den stad i Bibeln som Jesus visade på som inte kunde döljas på grund av att den låg på ett berg. Här finns mycket spännande för oss att upptäcka. Vi reser vidare mot Akko. Nu ska vi tala mycket om korsriddarna, en spännande del av historien. Från Akko reser vi till Haifa för att bl.a. njuta av Bahaíträdgården. Från Haifa blir det ”havsvägen” söderut till Tel Aviv där vi äter middag på hotellet. Vi bor centralt i staden och vi får möjlighet till shopping eller att gå till strandpromenaden för att flanera vid Medelhavets strand.

Dag 7. Tel Aviv på egen hand.

Sol, bad, shopping eller varför inte ett besök i det gamla Jaffo. Här finns mycket att göra så tiden kanske inte räcker till utan vi får säga ”nästa år i Israel igen”. Gemensam middag på kvällen.

Dag 8.Transfer till Ben Gurions flygplats och våra olika flyg till Skandinavien.

Domssöndagen

Joh 5:22-30

Domsöndagen är kyrkoårets sista söndag. Den handlar om Kristi återkomst, ett stort, omfattande och svåråtkomligt ämne. Det finns olika uppfattningar om hur återkomsten ska ske. Gemensamt för dem alla är ändå att den ska ske och att det kommer en dom, ett åtskiljande. Därför bekänner kyrkan: ”därifrån igenkommande till att döma levande och döda.” Veckans evangelium är föranlett av att Jesus har botat en man som varit lam i 38 år. Men det var sabbat den dagen och på sabbaten får man inte arbeta, inte ens läkaren får arbeta. Nu är frågan med vilken rätt Jesus har brutit mot detta bud. De skriftlärde ville döma Jesus till döden. Jesus talar då om människors förhållande till honom. Han säger:

Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig

1. … han har evigt liv.

a) Jesus talar i presens. Det eviga livet är inte något vi ska få vid livets slut, utan något vi får när vi lär känna Jesus som är Livet. När vi möter Jesus upphör skillnaden mellan tid och evighet. Det eviga livet börjar här och nu.

b) Människor gör ofta stor orättvisa mot Jesus när de reducerar honom till en profet bland andra, en stor läromästare eller livskonstnär. Hans person, anspråk och betydelse sträcker sig utöver dessa. Han äger i sig evigt liv.

c) Han är därför Herren i den kristnes liv. När prövningar och svårigheter som olyckor, sjukdomar, frestelser och anfäktelser sätter in hjälper Herren oss. Hans roll och betydelse till och med ökar. Genom tron på honom lever vi det eviga livet här och nu.

2. … han faller inte under domen.

a) Det talas relativt ofta både i GT och NT om Domens dag. Då används de mest målande bilder. Profeten Sefanja som vi läst under den gångna veckan talar om ångest, nöd, förödelse och ödeläggelse. Bilderna är ämnade att ruska om oss människor. Även om de inte förstås bokstavligt är innebörden klar. Om inte HERREN räddar oss är vi förlorade.

b) I vår tid vill många antingen inte alls tänka på att det en dag ska skipas rättvisa eller så inbillar vi oss att det kommer att gå bra för oss hur som helst. Å ena sidan vill vi slippa rättvisan och å andra sidan vill vi ha den.

c) Det är här som talet om korset får sin djupaste innebörd. På korset blir mänsklighetens hela syndighet synlig, men samtidigt också Guds gränslösa och eviga kärlek. Där, vid korset, möts människans synd och Guds förlåtelse.

3. … utan har övergått från döden till livet.

a) Vi kan inte att förlägga Domens dag till en särskild tid eller plats. Det avgörande är mötet med Herren Jesus. Det är avgörande för tid och evighet. När vi möter honom får vi redan här i tiden del av Uppståndelsen och Livet. Den lekamliga döden kan inte skilja oss från honom, Rom 8:38 och inte heller domen kan skilja oss från honom.

b) Kyrkan förvaltar ett underbart budskap och uppdrag, att förmedla evangelium till människor. Vi behöver utveckla konsten att bära vittnesbörd om Honom så att människor kan höra, förstå och ta emot evangelium.

c) Idag tackar vi Gud för domen, den slutgiltiga och befriande domen och särskilt för att vi redan här i tiden kunnat bejaka det Gud har gjort för oss på Golgata kors. Det han har gjort för dig och för mig, för hans kropp ”för dig utgiven” och hans blod ”för dig utgjutet”.

Det finns förvisso frågor som inte kan besvaras i tiden. Gud är i sin Allmakt större än vi kan tänka eller förstå. Så sträcker sig också hans eviga gärning genom Jesus Kristus genom tid och rum. Vi vet inte mer än Jesus har förklarat för oss, men i förtröstan på honom är vi trygga.

Möt våren i Israel?

Nu planeras det en resa till Israel till våren, 23-30 april, om det nu var exakt datum. Tanken är att resan inte ska vara för ansträngande i vare sig tid eller till kostnad. Vi räknar en resdag dit och en resdag hem, men en vecka i Israel. Det är vännen och kollegan Åke Danielsson på King Tours som bett mig följa med och de första dagarna ser ut på följande sätt. Resterande del av programmet kommer i en senare blogg.

Dag 1. Välkommen till Israel!

Vi landar på Tel Avivs flygplats Ben Gurion där King Tours representant tar emot oss. Vi åker från flygplatsen upp till Jerusalem och checkar in på vårt hotell. Vi äter vår middag tillsammans för att också få information om den kommande veckan.

Dag 2. Jerusalems gamla stad, igår och idag.
Bussen hämtar oss efter frukost och vi inleder dagen med ett besök på Tempelberget. Det är inte alltid det är tillgängligt, varför morgonen är den bästa tiden för ett besök. Vi tar en promenad från Lejonporten för att börja vår vandring på Via Dolorosa till Heliga Gravens kyrka. Vi besöker denna dag också Sions berg och Västra muren, i folkmun kallad Klagomuren. Vi har också några besök till som vi får se om vi hinner med. Annars kommer de nästa dag. Middag på vårt hotell.

Dag 3. Juda öknen och Döda havet.
Den här dagen ska vi ta oss till jordens lägsta punkt Döda Havet. Vi ska nu mer än 400 meter under Medelhavets yta. Vårt första stopp blir vid Qumran. Det var här som man 1947 hittade Döda Havsrullarna. Vi reser vidare söderut för att ta linbanan upp på den mäktiga Masadaklippan. Här kommer vi att få en spännande historia berättad för oss om vad som hände när den romerska hären belägrade området. Att vandra omkring bland ruinerna och se det delvis restaurerade palatset är spektakulärt. Nu väntar en enorm upplevelse: den som vill ska få flyta omkring i det salta Döda Havet. Det är en välgörande händelse för hela kroppen. Under sen eftermiddag reser vi tillbaka till Jerusalem och vår middag på hotellet.

Dag 4. Betlehem, muren och det moderna Jerusalem.
Denna dag är vi tillbaka i stadsmiljö och vi kommer att passera en nyckelgräns till det moderna Mellanösterns politiska och religiösa situation; muren mot Västbanken. Vi kommer att möta palestinska hantverkare samt besöka några av kristendomens allra viktigaste platser. Vi vandrar i historiens labyrinter överallt där vi rör oss. Under eftermiddagen kommer vi att ta oss tillbaka till Jerusalem och besöka Förintelsemuseet Yad Vashem för några timmars vandring på egen hand. Knesset och Menoran besöks också. Vi äter vår middag på vårt hotell. Kvällen inbjuds vi att besöka ”strosgatan” Ben Yehuda, där vi strövar omkring tillsammans med alla andra.

Den som på en gång önskar mer information kan gå till www.kingtours.se

Kanske kunde detta vara något också för dig?

Hela Människan / LP

Det händer mycket just nu. Tyvärr är en hel del sådant jag inte för närvarande kan skriva om eftersom det skulle uppfattas som skvaller, provokationer eller rent av otillbörlig påverkan. Men tiden passerar oss alla som vatten passerar under bron. I morgon kommer nya tider ... då kanske jag kan berätta.

I går kväll predikade jag på väckelsemöte på Hela Människan / LP här  Värnamo. Det visade sig att Thomas Sjödin var i Arken, Pingstkyrkan men det hindrade inte ett 50-tal att komma på väckelsemötet. Jo, jag tror nog att våra två möten skilde sig till karaktär. De flesta som var med på Hela Människan var människor som gått igenom mycket lidanden. Vi fick till exempel lyssna till en kvinna som berättade hur hennes pappa fyllde henne med sprit från fem års ålder för att kunna förgripa sig på henne. Våldtäkterna höll på till hon vid 16 års ålder lyckade ta sig hemifrån. Hon var sex år gammal när hon första gången försökte ta sitt liv. Hon var 12 år gammal när hon började med amfetamin innan hon gick över till tyngre droger. Man tror knappt att det är sant när man lyssnar. Oerhört omskakande. Hin skriver nu en bok som ska samla upp hennes vittnesbörd. Det fanns en äldre man hon fick besöka. Jag fick inte riktigt med mig vilken relation de hade, men mannen hade "en gubbe på en träbit" och redan som treåring fick hon den med sig hem. Den var hennes tröst och hon pratade ofta med "gubbe på träbiten". Hon hade ingen aning om vem han var men vi vet ...

Jag predikade över Jesu ord: "Den Sonen gör fri blir verkligen fri", gav något av mitt eget vittnesbörd och försökte stryka under att frälsningen blir man inte färdig med utan den lever vi med stundligen och dagligen. Jesus fortsätter: "Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar och sanningen ska göra er fria". Jag berättade om hur Israels barn levt under och växt sig stort under Faraos förtryck. Om hur de påmindes om de löften deras stamfader Abraham fått 400 år tidigare och hur de nu började fråga efter HERREN. Och när vi frågar efter HERREN svarar Han på bör. Gud kan inte stå emot dem som åkalla Honom. Gud hjälpte Israels barn så att de kunde bli Hans folk, ett folk på väg mot Löfteslandet. 

Vi är också på väg. Håll relationen till HERREN levande, tala med Honom och Han ska leda oss till målet. Nu har jag talat med HERREN under 51 år, som anställd i Svenska kyrkan i nästan 40 år och det största gudsbeviset i mitt liv är att jag fortfarande har en levande relation till Gud. I egen kraft hade det inte gått. Endast därför att Han är trofast är det möjligt. 

Ja, det var en fin kväll.

Självupptagen

Jo, jag känner mig självupptagen förmodligen därför att jag kan vara det. Men å andra sidan så finns det så många människor som inte är det. Om jag nu är självupptagen när jag meddelar er två informationer om mig själv.

För det första var jag på ett intressant möte i går. Vi var några stycken som talade om framtiden. Det är en spännande tid vi lever i. Jag har genom åren varit på många sådana möten och samtal men de har oftast stannat vid prat. Nu är vi längre in på 2000-talet och samtalen är mer strategiska. Det handlar om hur våra visioner om en ny reformation ska komma till stånd. Hur gör vi bäst?

Under samtalets gång kom det fram att jag skrivit en licentiat avhandling i ämnet och någon frågade efter den. Finns den på nätet? Jo, det tror jag. Nu har jag letat upp den. Skickat länken till vederbörande, men också lagt ut den under rubriken Bibelförklaringar. Du kan också klicka här. Om någon som till exempel James Kenny vill ha den på engelska kan jag skicka den från min dator.

För det andra ringde mig en broder i går kväll och tackade för TV-programmet Vardagstro Special. TV 2020 har tydligen lagt ut den intervju Anders Wisth gjorde. Om vi bortser från min självupptagenhet tycker jag att Anders Wisth gjorde det mycket bra. Han är som gjord för att vara programledare. Väl förberedd, tydlig, enkel och saklig. Det känns tryggt när han intervjuar och det blir lätt att säga vad man vill. Det är säkert fler än jag som kan skriva under på det. Inslaget hittar du genom att klicka på TV2020 här i högerspalten under Mina hemsidor.

För det tredje måste jag för att leva upp till rubriken erkänna att det finns en intervju i ämnet det bibliska Israel med mig. Det och du kan lyssna på programmet Fredagsintervjun i Sveriges kristna radio genom att klicka här. Nu får det nog räcka.

Bygga församling

I går hade jag glädjen att få predika i Kyrkhult och tala över ämnet Bygga församling. Min första tanke är; ska det verkligen vara nödvändigt? Vet de kristna inte hur man bygger församling?

Jag stannade vid tre bibelställen. Det första är nästan självklart kan jag tycka när man talar om att bygga församling. Jesus säger:

Du är Petrus och på denna klippa ska jag bygga min församling

Matt 16:18

Ingen människa kan bygga församling. Den som tror att församlingen byggs med hjälp av olika slag av events tror fel. Eller som det var på 1900-talet; den som har råd att annonsera mest vinner. Det spelar inte någon större roll vilka programverksamheter vi än ordnar eller hur mycket folk vi lyckas samla. Bara Jesus själv kan bygga sin församling. Varför är det så? Det viktigaste en människa kan vara med om är att bli en kristen och för det behövs att Gud själv låter försoningen bli en verklighet i människans liv, att hon kan genom sin tron på Jesus Kristus förklaras rättfärdig och få sitt liv förvandlat. Det finns bara ett, säger ett, "måste" i Jesus undervisning och det är när han säger att du måste födas på nytt. Och det kan ingen människa åstadkomma och ändå är det början på församlingens tillblivelse och tillväxt. Det är så det börjar och det är så det fortsätter. Jesus Kristi liv går igen hos dig och mig så att vi dör bort från oss själv och uppstår med honom.

Det andra bibelordet är från Apg 2:42 där Lukas säger om de kristna att

de höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

De tolv apostlarna hade fått fullt förtroende av Herren Jesus. De hade vandrat med honom och levt tillsammans med honom dag och natt. De hade ställt sina frågor, fått ny förståelse och förberetts för framtiden. De första kristna behövde "bara" troget hålla fast vid dem. Genom att hålla fast vid apostlarnas lära höll de fast vid Kristi lära. Så enkelt var det med det. I detta fasthållande hade de gemenskap, koinonia, med varandra. Det var en gemenskap med Gud själv och med varandra. Gemenskapen var så nära att Paulus talar om den som Kristi kropp. Fasthållandet vid läran tog sig uttryck i det sakramentala brödbrytandet och i bönerna.

Det tredje bibelordet eller rättare sagt några ord hämtar jag från Ef 4:16

Från honom (Jesus Kristus) får hela kropp sin tillväxt ... alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.

Här har vi koinonians hemlighet! Graden av gemenskap bestäms av den kraft som varje enskild kristne bidrar med. Nu kan det kanske invändas att vi behöver fostran, redskap och prövning. Det är inte helt enkelt att bidra. Hur ska det gå till? Just därför behöver vi "apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare" skriver Paulus. De ska göra de kristna skickliga så att de kristna kan göra vad som är bestämt.

På senare tid har det stått väldigt klart för mig att för att kunna vara med om bygga församling behövs  en grundläggande förståelse av vad det är, ett gott självförtroende och riktiga strukturer. Men nu 'är läget sådant att vi behöver undervisa och tala om det här sannolikt många år framöver. Så låt oss börja nu.

Veckan före Domssöndagen

Luk 12:35-40

Idag är det Söndagen före Domssöndagen. Nästa söndag handlar om Kristi återkomst och den yttersta domen. Jesus kommer tillbaka. En bärande del av det kristna hoppet. NT talar om det 319 gånger, det vill säga var 25:e vers. De första kristna hoppades varje dag. Jesus hade talat om det och sagt att han skulle komma tillbaka när de minst anade det. Där befinner vi oss idag. Denna söndag om vaksamhet och väntan.

1. Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från ett bröllop

a) bilden är lätt att förstå. Tjänarna gör sina sysslor men är samtidigt beredda på att Herren närsomhelst kan stiga in genom dörren. De har fäst upp sina kläder och har lamporna brinnande, 2 Mos 12:11.

b) vi har alla väntat på någon och vet vad det innebär. Vi kanske har gått fram och tillbaka, gjort de sista förberedelserna eller tittat ut genom fönstret.

c) Jesus vill komma till oss. Han vill bulta på porten, fästa upp sina kläder och själv passa upp oss.

2. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer

a) De första kristna väntade dagligen. Men denna väntan har också präglat kristna genom alla tider. Också vår tid. Jesus vill inte bara att vi ska vaka och vänta, utan han vill också varna oss för att somna in. Det verkar som att det är möjligt att tappa perspektivet. Vi blir så upptagna med våra sysslor så vi inte vet varför vi utför dem.

b) Vår kultur har till stora delar rationaliserat bort sådana värden som tro, hopp och kärlek. Nu är det förnuftet, välfärden och den egna lyckan som gäller. Men få tänker på att tiden är utmätt, att den snart tar slut och att evigheten tar vid. 

c) Var beredd att när som helst avsluta ditt liv. Jesus kan stiga in genom dörren när som helst och låta din evighet börjar här och nu.

3. om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in

a) Här blir bilden plötsligt en annan och Jesus jämför sig själv med en tjuv. Jag tror vi ska förstå det som att för somliga människor kommer han som en tjuv.

b) Det finns många som inte är beredda, som i sin blindhet och förvirring inte förväntar sig något slut på tillvaron. Och om de någon gång ägnar Jesus en tanke så tänker de inte på honom som en tjuv som kommer för att stjäla ifrån dem. Men det är vad vår text säger. Han kommer som en tjuv för att ta ifrån människorna deras synder. Han tar vår skuld, bär våra överträdelser, han gör allt det vi inte kunde och han längtar efter att få fullborda detta sitt verk och att få göra det snart.

c) Den människa som inte känner Jesus och inte är beredd är ofta rädd för Jesu ankomst, rädd att allt ska ta slut och att döden tar ifrån oss allt vi förvärvat. Men en kristen behöver inte känna eller tro så, utan vet att den dagen är befrielsens dag, en dag då världen och vi ska befrias från allt ont.