Luk 2:1-20
1. Vid den tiden
utfärdade kejsar Augustus en förordning …
Kejsar Augustus regerade mellan åren 27 f Kr till 14 e Kr.
Hans regeringstid är tämligen väl utforskad. Romarriket sträckte sig från
Spanien och Frankrike i väster till Syrien i öster. Riket var indelat i
provinser och varje provins hade en ståthållare (prokonsul). Israel tillhörde
den syriska provinsen där Quirinus var ståthållare. Kejsar Augustus är kanhända
mest känd för upprättandet av Pax Romana, den romerska freden som varade i
ungefär 200 år. Under dessa år byggdes överallt hela städer, handeln sköt i
höjden och arbetslösheten var i stort sett noll. De hade samma valuta överallt
i riket och alla lärde sig att tala latin. Det var också vid den här tiden Rom
upprättade ett effektivare skattesystem och då fick var och en färdas till sin
släkts stad. Just vid den tiden fick Josef färdas med sin trolovade till sin
stad Betlehem, eftersom han var jude och hörde till Davids hus. Romarriket
präglades annars av Olympens gudar, grekiska filosofer som Sokrates, Platon,
Aristoteles och Zenon även om kulten av kejsaren växte i takt med Romarrikets
utbredande. Längre österut dominerade astrologin och olika mysterierelionerna.
Den berättelse vi just lyssnat till är med andra ord väl
förankrad i historien. Den kristna berättelsen har till en början väldigt lite,
praktiskt taget ingenting att göra med romantiska stämningar. Berättelsen i sig
är snarare torr historia och krass verklighet. Det var en lång, besvärlig och
påtvingad resa. Hur många av oss skulle vilja färdas 20 mil på en åsna, med en
trolovad som är i nionde månaden – för att få betala skatt?
När de väl är framme i Betlehem är den lilla staden fylld av
människor som kommit i samma ärende. Den är så fylld att det inte finns plats för dem i härbärget.
De lyckas så småningom hitta en plats i ett stall som en vänlig bonde upplät
för dem.
Det är ingen överdrift att påstå att Jesu födelse skedde i
skymundan samtidigt som den i efterhand uppmärksammats mer än någon annan
människas. Det finns en förklaring till det.
Det heter att Gud själv låter sig födas av jungfrun Maria.
Det finns ett stort antal vittnen som vittnar ett och detsamma. I samma trakt låg några herdar ute och
vaktade sin hjord om natten. De såg himlen fylld av änglar och hörde en
sådan mäktig lovsång att de blev vettskrämda. Då talade en av änglarna till dem
och berättade vad som just hade skett i stallet. Herdarna skyndade dit och allt var så som det hade sagts dem.
Det här är bara inledningen på berättelsen om Jesus. Vi vet
alla att efter hans förkunnelse, åtföljd av oräkneliga tecken och under, efter
hans lidande, död och uppståndelse har berättelsen flödat över alla sina
bräddar. Och berättelsen har berättats vidare genom århundraden, ja årtusenden.
Många tecken och under har följt med och idag är Guds rike mer utbrett än
någonsin tidigare. Ingenting talar för att förkunnelsen kommer att tystna eller
att gärningarna kommer att upphöra. Tvärtom talar mycket för att förkunnelsen
och gärningarna alltid kommer leva och fortsätta breda ut sig.
Men så långt har vi bara berört det yttre skeendet. Vi måste
också säga något om den inre meningen med berättelsen. För hela berättelsen
sägs ha en inre mening. Det som sker är inte meningslöst. Varför skulle vi
förresten fira något som är meningslöst? Vad är då meningen?
2. I dag har en
Frälsare fötts åt er …
Teologen och prästen Ted Harris hade en mycket tänkvärd
artikel i SvD idag (2008) där han påminner om hur vi människor har en yttre och en
inre dimension. Tyvärr har det blivit ett stort problem för vår tids människor
att förstå och tillgodogöra sig den inre dimensionen. Människans grundläggande
strävan, skriver han, ”anses vara riktad mot en maximering av rikedom och makt,
det yttre kapitalet. Det inre kapitalet som består av subjektiva kvaliteter som
tillit, respekt, omtanke och medkänsla anses vara illusioner.” Tyvärr måste vi
ge Ted Harris rätt. När Jesus på andra söndagen i advent talar om att vi ska vara på vår vakt så att inte våra sinnen fördunklas av
omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer syftar han på just den
obalans som Harris varnar för. Den obalansen gör att vår inre människa torkar
och vissnar så vi inte kan utveckla den inre dimensionen.
Aposteln av Paulus skriver i Romarbrevet 14:17 att Guds rike
inte består i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den
Helige Ande. Julbudskapets inre mening är att Gud har blivit närvarande och
därmed också Hans rättfärdighet, frid och glädje.
Gud blir närvarande hos oss genom Jesus Kristus för att Han
vill upprätta balansen mellan sig och oss människor. Detta budskap riktar sig
till hela folket. Även om många av
oss försöker är det inte enkelt att leva i den balans som Harris skriver om sin
artikel. Men julens stora glädje är att Gud inte väljer att hålla sig på sin
kant, utan blir en av oss. På det sättet visar Han oss att Han är rättfärdig,
men inte bara det. Han gör också var och en rättfärdig som sätter sin lit till
Honom. Det finns mycket att säga om detta, men det får anstå tills vidare.
Paulus beskriver vårt nya tillstånd med hjälp av ordet frid.
Frid är ett tungt ord som djupast sett vittnar om ett perfekt tillstånd. Den
gudomliga friden är inte någonting vi själva kan skapa eller ta oss. Det är en
sak att vi kan få hjälp med avslappningsövningar eller nå en tillfällig balans
genom meditation. Men Jesus talar om den frid som inte världen kan ge, - bara
Gud. Det är den friden Paulus skriver om och som han på ett annat ställe talar
om som den frid som övergår allt förstånd. Vi kallar den i dessa dagar för
julfrid.
Men vi önskar inte bara varandra julfrid utan också
julglädje. Den yttre glädjen kan förvisso infinna sig i goda vänners lag, när
vi lyckas med något tilltag eller överraskas av en julklapp. Men det finns
också en inre dimension av glädjen. När en människa förstår att Gud kommit
nära, att Han i sin godhet vill göra oss rättfärdiga och försätta oss i ett tillstånd
av frid, - då blir hon glad. Den glädjen blir en källa inom henne som springer
upp med tacksamhet och sann lycka. Vi kallar den det för julglädje.
Vi kan sammanfatta julens budskap på följande sätt. När
Jesus föds i Betlehem uppfyller Gud de löften Han gett oss långt tidigare. Han
visar därmed att Han är rättfärdig och Han gör sin rättfärdighet tillgänglig
för oss. På det sättet kan vi få och ge vidare till varandra den sanna
julfriden och den sanna julglädjen. Julens inre mening blir därför att varje
människa kan leva i rättfärdighet, frid och glädje i den Helige Ande.