Jaha, det var den dagen. Hade ett par intressanta telefonsamtal innan jag tog tåget till Växjö. Skulle på "avtackningslunch" hos biskopen. Till min glädje strök biskopen under att vi ingår i hans gemenskap även sedan vi har slutat vår anställning. Till min glädje eftersom det finns krafter inom Svenska kyrkan som vill knyta det vi förr kallade "ämbetet", numera "vigningstjänsten" till anställningen. Resultatet skulle vara att när prästen upphör att vara anställd upphör också hans ämbete eller tjänst. Det är tvärtemot all kyrklig tradition. Jag tror det var biskop Bengt Wadensjö som först drev frågan sedan har den försvunnit från agenda åtminstone för stunden. Men eftersom kyrkopolitikerna har tagit bort ämbetet i dess ursprungliga betydelse och förvandla prästerna till tjänstemän är det kanske paradoxalt nog så att präst "på riktigt" blir jag när anställningen upphör. Jag tror att det är så jag upplever min nuvarande situation. Därför blev jag glad över biskop Fredriks vänliga ord som jag tror han menar något med.
På vägen till Växjö läste jag SvD och fann bland annat en alldeles utmärkt och klargörande ledare skriven av Per Gudmundsson. Den har rubriken Ställ krav på Palestina. Du kan läsa den genom att klicka här. Ledaren är skriven med anledning av utrikesministerns resa till Palestina när den nu ska äga rum. Det har jag nog missat. Gudmundsson menar att Margot Wallström måste ställa krav på Palestinierna. När Sverige erkände Palestina som stat spelade man ut diplomatins starkaste kort. I det här sammanhanget, menar jag med Gudmundsson, att Sverige spelade bort det starkaste kortet. Vi har inget mer att komma med. Till saken hör att Sverige har skänkt fem miljarder (!) kronor till stöd för palestinierna, pengar som inte bara är förlorade utan bortkastade. INGENTING har förändrats till det bättre i Palestina. Tvärtom; de demokratiska valen har upphört, Israels existens har inte erkänts, i Gaza styr Hamas en organisation som är terroriststämplad, väpnade grupper härjar fritt med "regeringens" godkännande och terroristernas/martyrernas familjer hyllas, uppmuntras och stöds av myndigheterna. Och svenskarna är med och betalar! Jag visste det sedan tidigare men blir ändå irriterad och tycker det är bra att Israel inte tar emot Wallström som på Sveriges vägnar ensidigt tar ställning mot Israel även om det förnekas. Nåja ....
Sedan kommer jag efter cellmötet och hittar i brevlådan Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift. Jag vet inte riktigt varför jag får den, men den har kommit till mig under många år. Förre biskopen i Växjö Jan-Olof Johansson är föreningens ordförande. Föreningen har som ändamål att "stärka den kristna minoriteten" i Palestina men har blivit mer och mer Israels fientlig. När jag bläddrar fram till första artikeln har den rubriken 50 år av ockupation - hur bringa fred till Palestina? Jag suckar djupt och undrar hur stor skada tidningen ställer till med. Det enda som jag kan tycka är rätt och riktigt är att det har gått 50 år sedan sexdagarskriget 1967. Arabstaterna gav sig på Israel som försvarade sitt land och flyttade gränsen till Jordan floden. Det fanns inget Palestina på den tiden. Det var Jordanien som ägde, eller om man vill, hade ockuperat det område som kallas för Västbanken. Man kan säga att Israel befriade området från Jordanien. Jordanien har aldrig begärt att få tillbaka området som till stor del var sumpmark. Och återigen Palestina fanns inte då.
Hur bringa fred till Palestina? Frågan är fel, fel och fel. Den borde lyda; Hur bringa fred till Israel? Israelerna lyckades få till en fred med Egypten och med Jordanien. Men inte med några andra. Inte med Libanon. Inte med Syrien eller övriga arabstater. Ingen av dessa har erkänt Israels rätt att existera. Ingen vill ha fred med Israel. Jag begriper inte hur svenska politiker kan vara så helt blind för situationen att Sverige ensidigt ska understödja det krigiska Palestina. Det talas ofta om en två-stats lösning. Då kanske Palestina ska börja med att erkänna Israels rätt att existera! Men det verkar inte finnas på kartan. Jag tror inte längre på en två-stats lösning. Det vore bättre att palestinierna, vilka de nu är, gick upp i Israel och fick del av den enda demokratin i arabvärlden. Vad gäller Västbanken, eller Samarien som Skriften benämner området, vore det enkelt om Israel kunde sätta ner foten och annektera området. Låt det ingå i Israel och ge människorna demokratiska rättigheter.
Gaza är ett ghetto. Ställ krav på terrororganisationen Hamas så de städar framför egen dörr. Då kan till och med jag tänka mig att stödja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar