söndag, december 25, 2016

Juldagen

Luk 2:1-20 

1. Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning …

Kejsar Augustus regerade mellan åren 27 f Kr till 14 e Kr. Hans regeringstid är tämligen väl utforskad. Romarriket sträckte sig från Spanien och Frankrike i väster till Syrien i öster. Riket var indelat i provinser och varje provins hade en ståthållare (prokonsul). Israel tillhörde den syriska provinsen där Quirinus var ståthållare. Kejsar Augustus är kanhända mest känd för upprättandet av Pax Romana, den romerska freden som varade i ungefär 200 år. Under dessa år byggdes överallt hela städer, handeln sköt i höjden och arbetslösheten var i stort sett noll. De hade samma valuta överallt i riket och alla lärde sig att tala latin. Det var också vid den här tiden Rom upprättade ett effektivare skattesystem och då fick var och en färdas till sin släkts stad. Just vid den tiden fick Josef färdas med sin trolovade till sin stad Betlehem, eftersom han var jude och hörde till Davids hus. Romarriket präglades annars av Olympens gudar, grekiska filosofer som Sokrates, Platon, Aristoteles och Zenon även om kulten av kejsaren växte i takt med Romarrikets utbredande. Längre österut dominerade astrologin och olika mysterierelionerna.

Den berättelse vi just lyssnat till är med andra ord väl förankrad i historien. Den kristna berättelsen har till en början väldigt lite, praktiskt taget ingenting att göra med romantiska stämningar. Berättelsen i sig är snarare torr historia och krass verklighet. Det var en lång, besvärlig och påtvingad resa. Hur många av oss skulle vilja färdas 20 mil på en åsna, med en trolovad som är i nionde månaden – för att få betala skatt?

När de väl är framme i Betlehem är den lilla staden fylld av människor som kommit i samma ärende. Den är så fylld att det inte finns plats för dem i härbärget. De lyckas så småningom hitta en plats i ett stall som en vänlig bonde upplät för dem.

Det är ingen överdrift att påstå att Jesu födelse skedde i skymundan samtidigt som den i efterhand uppmärksammats mer än någon annan människas. Det finns en förklaring till det.

Det heter att Gud själv låter sig födas av jungfrun Maria. Det finns ett stort antal vittnen som vittnar ett och detsamma. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. De såg himlen fylld av änglar och hörde en sådan mäktig lovsång att de blev vettskrämda. Då talade en av änglarna till dem och berättade vad som just hade skett i stallet. Herdarna skyndade dit och allt var så som det hade sagts dem.

Det här är bara inledningen på berättelsen om Jesus. Vi vet alla att efter hans förkunnelse, åtföljd av oräkneliga tecken och under, efter hans lidande, död och uppståndelse har berättelsen flödat över alla sina bräddar. Och berättelsen har berättats vidare genom århundraden, ja årtusenden. Många tecken och under har följt med och idag är Guds rike mer utbrett än någonsin tidigare. Ingenting talar för att förkunnelsen kommer att tystna eller att gärningarna kommer att upphöra. Tvärtom talar mycket för att förkunnelsen och gärningarna alltid kommer leva och fortsätta breda ut sig.

Men så långt har vi bara berört det yttre skeendet. Vi måste också säga något om den inre meningen med berättelsen. För hela berättelsen sägs ha en inre mening. Det som sker är inte meningslöst. Varför skulle vi förresten fira något som är meningslöst? Vad är då meningen?



2. I dag har en Frälsare fötts åt er …

Teologen och prästen Ted Harris hade en mycket tänkvärd artikel i SvD idag (2008) där han påminner om hur vi människor har en yttre och en inre dimension. Tyvärr har det blivit ett stort problem för vår tids människor att förstå och tillgodogöra sig den inre dimensionen. Människans grundläggande strävan, skriver han, ”anses vara riktad mot en maximering av rikedom och makt, det yttre kapitalet. Det inre kapitalet som består av subjektiva kvaliteter som tillit, respekt, omtanke och medkänsla anses vara illusioner.” Tyvärr måste vi ge Ted Harris rätt. När Jesus på andra söndagen i advent talar om att vi ska vara på vår vakt så att inte våra sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer syftar han på just den obalans som Harris varnar för. Den obalansen gör att vår inre människa torkar och vissnar så vi inte kan utveckla den inre dimensionen.

Aposteln av Paulus skriver i Romarbrevet 14:17 att Guds rike inte består i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande. Julbudskapets inre mening är att Gud har blivit närvarande och därmed också Hans rättfärdighet, frid och glädje.

Gud blir närvarande hos oss genom Jesus Kristus för att Han vill upprätta balansen mellan sig och oss människor. Detta budskap riktar sig till hela folket. Även om många av oss försöker är det inte enkelt att leva i den balans som Harris skriver om sin artikel. Men julens stora glädje är att Gud inte väljer att hålla sig på sin kant, utan blir en av oss. På det sättet visar Han oss att Han är rättfärdig, men inte bara det. Han gör också var och en rättfärdig som sätter sin lit till Honom. Det finns mycket att säga om detta, men det får anstå tills vidare.

Paulus beskriver vårt nya tillstånd med hjälp av ordet frid. Frid är ett tungt ord som djupast sett vittnar om ett perfekt tillstånd. Den gudomliga friden är inte någonting vi själva kan skapa eller ta oss. Det är en sak att vi kan få hjälp med avslappningsövningar eller nå en tillfällig balans genom meditation. Men Jesus talar om den frid som inte världen kan ge, - bara Gud. Det är den friden Paulus skriver om och som han på ett annat ställe talar om som den frid som övergår allt förstånd. Vi kallar den i dessa dagar för julfrid.

Men vi önskar inte bara varandra julfrid utan också julglädje. Den yttre glädjen kan förvisso infinna sig i goda vänners lag, när vi lyckas med något tilltag eller överraskas av en julklapp. Men det finns också en inre dimension av glädjen. När en människa förstår att Gud kommit nära, att Han i sin godhet vill göra oss rättfärdiga och försätta oss i ett tillstånd av frid, - då blir hon glad. Den glädjen blir en källa inom henne som springer upp med tacksamhet och sann lycka. Vi kallar den det för julglädje.


Vi kan sammanfatta julens budskap på följande sätt. När Jesus föds i Betlehem uppfyller Gud de löften Han gett oss långt tidigare. Han visar därmed att Han är rättfärdig och Han gör sin rättfärdighet tillgänglig för oss. På det sättet kan vi få och ge vidare till varandra den sanna julfriden och den sanna julglädjen. Julens inre mening blir därför att varje människa kan leva i rättfärdighet, frid och glädje i den Helige Ande. 

Inga kommentarer: