En övning i juletid

I går ägnades dagen åt undervisning och samtal. Koinonian var samlad till adventsquatembern för att låta sig inspireras och uppbyggas. Det är en fantastiskt fin gemenskap och dagen avslutade med mässa. Det var särskilt en sak som har dröjt kvar hos mig och det är just den reformatoriska andan. I tider då svens kristenhet kämpar med att "vara relevant" finns det ett stråk som söker sig tillbaka till källan Jesus Kristus.

Eftersom jag i veckan läst om herrnhutismens uppkomst, framfart och verkan i världen i en nyutkommen bok av Mike Boije är det lätt att tänka på för-reformationen. Det fanns en process redan i Böhmen och Mähren som imponerade till och med på Martin Luther. Det var en inomkyrklig rörelse som leddes av Johan Hus (1372-1415), prästen som blev martyr i sin egen kyrka. Det finns likheter mellan det som skedde då och det som kan ske nu och framöver. När jag läser Mike´s bok påminns jag om några nycklar; den Helige Ande som föll över gemenskapen 1717, dygnet-runt-bönen som höll på i 100 år, sättet på vilket de organiserade sig och så den där meningen på sidan 64 som kom att dröja sig kvar hos mig. Jag citerar:

Ett av de många arv från Brödraförsamlinegn var att de vägrade dela upp världen i andlig och sekulär ... De såg det som precis lika andligt att  bygga ett hus för någon att bo i, som att leda bönen i gudstjänsten. Man hade bara fått olika förmågor och uppgifter, men alla med samma mål att ära Gud och skapa en bra värld tillsammans. Denna hållning gjorde det lättare för alla att vara framgångsrika i sina olika uppgifter utan att behöva jämföra sig med vad andra gjorde.

Nu stannar detta inte vad någon självklarhet hos mig att det enkla skälet att det är en sak att känna till en sanning och en helt annan sak att leva efter den. Plötsligt tycker jag mig ana en hemlighet. Är det inte så att västvärlden ända sedan Sokrates eller åtminstone Platon levt med en dualistisk världsbild där vi skiljer mellan andligt och sekulärt, eller andligt och materiellt? Deras efterföljare Aristoteles kom med kraft att forma den västerländska teologin. Är det inte så att svensken har bilden av det andliga skilt från det materiella? Sitter inte det i ryggmärgen också på kristna?

Några dagar senare läste jag Sofia Lilly Jönsson och där fanns det igen. Hon skrev en fantastiskt tänkvärd artikel i Svd som du kan läsa genom att klicka här. Hon skriver med anledning Bachs juloratorium:

Men Bachs kyrkomusik är inte andlig i någon generell mening. Den är specifiky kristen på samma sätt som en träsnidad apostel i en predikstol eller bilden i en altartavla är det. ... Musiken är kan man säga en inkarnation av inkarnationen. Gud föddes i en människa. Någon räknade tio fingrar, tio tår. Det är kroppsligt, det är det som är poängen.

Mer precist kan det inte sägas. Ordet blev kött! Jag minns att f Gunnar regelbundet varnade för den liturgi han älskade därför att i den finns en inbyggd centrifugalkraft. Ju fortare den rör sig desto mer ut i periferin kommer den. Den vill lösgöra sig från sitt centrum. Tyvärr känner jag alltför väl igen det. Präster som är högkyrkliga på utsidan, men liberala på insidan. Präster som delar sitt arbete i andligt och kroppsligt. Eller varför inte påminna om diskussioner om andlig musik. Kan musik vara andlig? Självklart inte. Sofia Lilly Jönsson fortsätter:

Synen på musiken som andlig kan uppstå eftersom den är immateriell. Vi kan få för oss att den inte har någon upphovsprocess, inga pennstumpar som gnagts eller notprogram som kostat pengar att köpa. Och eftersom kyrkomusiken till skillnad från kyrkobyggnader inte omfattas av några kulturminneslagar, står det kyrkoledningen fritt att göra vad den vill med gudstjänstens liturgi. Inga antikvariska myndigheter kommer och ställer den till svars för det. Att dra ner musiken till jorden, ner från de andliga höjderna, är en övning i juletid. 

Jag vet inte om hon har arbetet med den nya Kyrkohandboken i tankarna när hon skriver eller bara det faktum att många kommer till kyrkan för att för en tid vara andliga. I båda fall är det alarmerande. Om vi ska få tillbaka trovärdigheten behöver vi förstå att andligt och materiellt är två sidor av samma mynt. Och leva därefter också till priset att behöva kallas fundamentalister eller fanatiker. För så kallades herrnhutarna.