Låt ditt rike komma

Det finns en föreställning bland oss kristna att "vi har det", tror jag.  Det är kyrkan som förvaltar Guds hemlighet. Naturligtvis ansvarar vi för att ge budskapet vidare, förvaltar sakramenten och äger det levande hoppet. Vi har många skäl att vara glada och stolta, men glöm inte bort att det endast sker genom Guds nåd. Utan att Gud verkar blir det ingenting. Det vore nog nyttigt för oss att bli påminda om hur beroende vi är av Gud.

Guds rike är större än kyrkan. Kyrkan är endast Guds ofullkomliga redskap. Jesus predikade att Guds rike hade kommit med honom, det vill säga Guds herravälde. Och han uppmanar oss att söka Guds rike, det vill säga Guds herravälde. Med andra ord; be att Gud får regera i våra liv och i gemenskapen. Vi kan be att Guds vilja sker men han själv bestämmer när, var och hur. Gud är fullständigt suverän i sitt rike. Det är hans rike. Han ensam gör att säden växer och mognar.

Vi kan likt änkan vädja dag och natt, vi kan försöka inta Guds rike, försöka likt de visa jungfrurna vara beredda. Vi kan vara tjänarna som gör vad vi ska göra för att vara färdiga när Herren kommer. Men vi kan inte ta oss någonting. Det är han som kommer med riket och som ger oss riket. Han överlämnar det och bestämmer vem eller vilka som får ta del av det. Gud är den suveräne, omutlige, fri och omöjlig att rubba. Det finns ingen människa som administrerar Guds rike.

Jesus sa till Nikodemus att om han inte föds på nytt kan han inte se Guds rike. Guds rike är osynligt. Nikodemus förstod inte hur han kunde födas på nytt men vi som varit med om det vet att vi inte födde oss själva på nytt. När vi förstod vem Jesus är och såg upp mot honom där han korsfästs och förstod att det skedde för vår skull - då föddes vi på nytt. Vi såg något av Guds herravälde och blev delaktiga av det. Vi blev medborgare i Guds rike.

Så började det och så fortsätter det. Vi ber: låt ditt rike komma.

2 Korintierbrevet

Vill med dessa rader bara meddela mina läsare att 2 Korintierbrevet nu är tillgängligt. Det var visserligen ett tag sedan jag avslutade genomgången av brevet, men det är först nu det av olika anledningar blivit tillgängligt på nätet. Del 29 fattas då det blev något fel på inspelningen, men jag ska försöka spela in 12:1-7 inom det snaraste så undervisningen om Pauli törntagg också kommer med i genomgången. På pastoratets hemsida hittar du också kompendiet till undervisningen. Det finns upptryckt och du kan beställa det till en kostnad av 100;- plus frakt.

Håll till godo!

Guds rike är här

Det är mycket med kyrkan nu. Ja, inte  med Svenska kyrkan så mycket som med Kristi kyrka. Jag håller på att avsluta Hans Küngs bok The Church. Det är ingen bok man skyndar igenom precis och på måndag går tiden för fjärrlånet ut. Puh. Finns det någon därute som vet hur man kan få tag på ett ex? Jag skulle gärna ha ett exemplar i min bokhylla. Jag lånade boken för jag ville fördjupa min förståelse av koinonia i Nya Testamentet och jag har inte blivit besviken.  Men boken tar ett helhetsgrepp på ekklesiologin och måste vara en klassiker i ordets rätta mening.

I går var jag tillsammans med en av talesmännen i Värnamo koinonia hos biskop Fredrik. Han presenterade sin avhandling och vi samtalade om den. Som jag sagt tidigare gör han en bra genomgång av Svenska kyrkans 1900-tals ekklesiologi. Han visar på ett tydligt sätt nödvändigheten att ta sig ur den låsning Svenska kyrkan befinnet sig i, nödvändigheten att få en förnyad syn på territorialförsamlingen och att öppna dörren för nya gemenskaper. När vetenskapsmannen Fredrik talar om gudstjänstgemenskaper begränsar han sig inte till kyrkohandboken, men när jag ställer frågor till biskopen backar han något. I det förra håller han sig till teologi och i det senare blir det organisation och kyrkorätt. Så blir såväl nödvändigheten och svårigheten uppenbar. Denna arma kyrka.

Ändå tror jag fast att det finns lösningar, men då behöver vi vända oss till den Helige Ande som Gud har gett oss i hjärtat. Och den Helige Ande verkar i människors liv. Den andliga makten ligger inte hos kyrkopolitikerna utan hos de troende. Vi behöver få se en förskjutning från makthavarna till folket. Om folket bara ville se detta och handla därefter. Ja, men, invänder några, finns det inte kyrkopolitiker som är troende? Självklart, men då har de att ledas av Anden som alla andra troende. Det går inte längre att låta sin tjänst utgå från den representativa demokratin, att fortsätta administrera den pågående inre sekulariseringen.

Lösningen är att den Helige Ande får vara drivkraften och att organisationen tjänar Guds rike, en organisation som inte försvårar utan som underlättar för ... de mindre, fria gemenskaperna. En liten gemenskap behöver en liten organisation.

Jag tror inte de minsta gemenskaperna,  som celler och husgruppet, är lösningen. Det är först när de kommer samman som medelstora gemenskaper, som husförsamlingar delaktiga i uppdraget att fira gudstjänst, bedriva undervisning, mission och diakoni som koinonian förverkligas. Måtte den tiden komma snart. Var det npgon som sa; den är redan här? 

Guds rike

I fredags möttes ett 100-tal kristtrogna för att möta Gud och varandra. Jag fick glädjen att dela ett Guds ord från Apg 2:46f som handlar om hur de första kristna prisade Gud.

... och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

Hur kom det sig att de var så översvallande glada? Det heter till och med att många sålde mark och hus för att dela med sig till de fattiga. I 5 Mos 15:4 står att läsa att när Israels barn kommer in i Löfteslandet ska där inte finnas några som lider nöd. Guds eskatologiska välsignelse ska förse dem med allt de behöver och mer därtill.  De första kristna trodde att de genom tron på Jesus nått Löfteslandet, att Gud uppfyllt löftena i Jesus och att vi nu bara behöver säga vårt Amen. Så trodde Paulus också 30 år senare.

Jesus predikade att Guds rike kommit med honom. Detta rike kan beskrivas med hjälp av fem punkter.

1. Guds rike är NU. Inte igår. Inte i morgon. Detta är fortfarande det budskap vi har att förkunna.  Vi ska säga: Saliga är de fattiga, ty dem hör himmelriket till, saliga är de sörjande, ty de ska bli tröstade, saliga är de de som hungrar, ty de ska bli mättade ...

2. I Guds rike regerar Gud helt och hållet. Här finns inga mänskliga lagar eller förordningar.  Här styr inte ekonomin eller överskottet av byggnader.Här råder den Helige Ande som inte känner några lagar andra än frihetens lag. Den Helige Ande frågar inte om lov. Anden verkar när, var och hur han vill.

3. Guds rike är andligt.  Kyrkor och samfund är historiska företeelser behäftade med synd, elände och allehanda tillkortakommanden. Guds rike består inte i ord utan i kraft. Guds rike består inte i mat eller dryck utan i rättfärdighet, frid och glädje.

4. Guds rike frälsar syndare. I Guds rike finns inga orättfärdiga utan endast kallade, utvalda heliga människor som ständigt tackar Gud för att Han sände sin Son.

5. Gud rike leder till radikala omvändelser. När Ordet träffar hjärtan kan ingen vara likgiltig, ingen kan förhålla sig neutral. En kristen människa lever i ödmjukhet i hem, skola och på arbetsplatser. Hon kämpar den goda kampen.

Som om detta inte räckte fick jag också dela en nyupptäckt. Kristi kyrka eller för all del lokala gemenskaper växer inte per automatik. De växer i samma takt som lydnaden upprättas. Här finns ett stort antal skrivna böcker som behöver revideras. Det är inte ofta vi talar eller skriver om trons lydnad, den Paulus arbetade för att upprätta. Kanske finns det anledning att återkomma till just detta. 

Med eller utan samvetsklausul

I går var jag på två ställen samtidigt. Kl 19 samlades ett 100-tal vänner från olika sammanhang till lovsång och tillbedjan. Smågrupperna i Värnamo träffas 2 gånger varje år för att tacka Gud och för att se varandra. Det blev en god stund under dryga två timmar.  Samtidigt visade TV 4 nyheter och sände ett inslag med anledning av kyrkomötet vars första session just avsluts. Här fanns en motion som menade att det var dags att ta bort samvetsklausulen knuten till vigslar. Faktum är att kyrkomötet 2009 slog fast att det finns två hedervärda åsikter om äktenskap. När det slagits fast var det inte svårt att få igenom beslutet att viga samkönat.

Men nu är det tydligen dags att ändra på det. Det ska bara få finnas en hedervärd åsikt. Kyrkans lära ska inte längre betraktas som hedervärd med andra ord. TV-journalisten frågade mig vad jag tyckte om det. Jag svarade att jag tycker det är dåligt eftersom i normala fall ingångna avtal ska hållas. Nå, detta klipptes bort. I stället bestod inslaget av ett reportage med kyrkoherden som själv ingått samkönat inslag. Han menade att kyrkan, han menade Svenska kyrkan,  fattat beslut om samkönade äktenskap och att prästerna i densamma nu har att hålla sig till fattade beslut. Men det var väl inte helt riktigt? Det var staten som ändrade äktenskapsbalken och kyrkan bestämde att det finns två hedervärda åsikter.

Jag påtalade detta enkla faktum för TV-journalisten men det klipptes bort. Vidare underströk jag att jag inte är homofob utan fullt ut accepterar att staten fattat sitt beslut och ändrat i balken. Men staten har inte ändrat den allmänneliga kyrkans tro. Läran om äktenskapet finns kvar. TV inslaget fick med att jag sagt att de flesta människor vet att Gud skapade människan till man och kvinna, att de tu skall bli ett kött och att Gud välsignat detta med barn. Det kom med och så hoppas jag ha fått ut lite enkel undervisning om äktenskapet till svenska folket. Alltid något om än inslaget inte var till min fördel.

De ringde, ovetandes om TV-inslaget, från norska DAGEN i samma ärende. Det norska kyrkomötet vill nu gå samma väg och de undrade hur jag såg på utvecklingen.  Intervjun publiceras på måndag har jag fått veta.

Kyrkans inre sekularisering fortsätter med oförminskad fart. Politikerna bestämmer farten och användet sig av politiska metoder. Hur skulle de kunna göra annars? Nu kanske inte motionen går igenom,  men då återkommer den säkert nästa år och nästa och nästa tills den går igenom. Kyrkan i ordets rätta mening har ingenting att sätta emot. Svaga kyrkoledare viker ner sig eftersom vare sig ämbetet eller äktenskapet är sakrament i Svenska kyrkan. Men säga vad man vill har de ändå betraktats som sakramentala handlingar. De finns ännu så länge med i Kyrkohandboken. Men visst skevar det ordentligt?

Desto roligare har det varit i dag då jag haft kyrklig vigsel - igen!  Eller som det heter i Kyrkohandboken "Välsignelse över ingånget äktenskap". En broder har gift sig med en vietnamesiska. På papperet är hon buddist men han tillhör Svenska kyrkan och nu ville de efter sin vigsel i Vietnam ha den Treenige Gudens välsignelse. Sådant vill jag inte förhindra och även om jag saknar svenska statens vigselförordnande kan jag tillmötesgå en sådan önskan.

Det verkar som att jag också fortsättningsvis får räkna med att bli brukad i hanteringen av äktenskap. Med eller utan samvetsklausul. Tänk så det kan gå.

Modéus avhandling

Värnamo koinonia formaliserades 1 söndagen efter Trettondagen 2015 genom att vi gav varandra löften. Samma år i april månad doktorerade biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, på en avhandling som gränsar till vårt ämne. I den konstaterar han tillsammans med Ola Sigurdsson och biskop Sven Thidevall att det har skett en förskjutning i synen på territorialförsamlingen. Det så kallade clearingsystemet och vistelsebegreppet anges som exempel på bakomliggande orsaker. Till dessa går också att hänvisa till den strukturförändring som nyligen genomförts.

När det gäller spänningen mellan statskyrka och frikyrka konstaterar Modéus att läget är låst, men att det är helt nödvändigt att ta sig ur denna otidsenliga fadäs. I sin avhandling försöker Modéus visa vägar samtidigt som han håller sig inom de ramar staten bestämt. Däri ligger avhandlingens begränsning. Tänk om den Helige Ande inte håller sig inom de lagar staten har bestämt?

I avhandlingen använder sig Modéus av en bild hämtad från Biskop Ragnar Persenius bok Nådens budbärare: Persenius talar om folkkyrkan som en öppen famn men fortsätter att säga att när någon går in genom dörren ska denna person tas emot, omfamnas och inneslutas. Det är ett sätt att på en och samma gång tala om öppenhet och avgränsning. Inom folkkyrkan har betonats att erbjudandet ska räckas alla. Bra, så långt. Men sedan, något mindre betonat, har det talats om att det ska tas emot. Och då bli det svårt. Sigurdsson tar ytterligare ett steg när han skriver att nåden också ska gestaltas.

Modéus talar om sex kärnvärden. Med mina ord handlar de om 1) att budskapet ska räckas alla, 2) att vi ska ha en inkluderande ambition, 3) men också att vi förväntar oss ett gensvar och 4) att vi respekterar människors ställningstaganden. 5) Vi ska gestalta en synlig gemenskap samtidigt som 6) vi bevarar öppenheten.

Denna gemenskap är Guds folk, Kristi kropp och Andens tempel. Dess kännetecken är att den är en, helig, allmännelig och apostolisk. När det gäller dessa klassiska kännetecken vill jag göra ett förtydligande, detsamma och självklara som gäller begreppet sakrament. Kännetecknen liksom sakramenten förutsätter nämligen att Gud är verksam i och genom dem. Det är med andra ord inte möjligt att använda dessa kännetecken eller ord i apologetiskt syfte, i syfte att styra bort andra. Vi får aldrig glömma eller ta för självklart att Jesus Kristus personifierar det vi talar om och att det är med honom vi är förenade.

När koinonian lever efter budskapet, i gudstjänsten, vittnar med sina liv och har andras bästa för ögonen är den en fullvärdig församling, menar Modéus. Biskopen formulerar sig på följande sätt:

De som samlas är en gemenskap av heliga (koinonia) 

som har sitt centrum i gemenskapen i heliga ting (leitourgia), 

utrustas genom förkunnelsen (kerygma) 

och sänds med uppgiften att vittna (missio/martyria) 

och att tjäna (diakonia).

Nu undrar jag bara om det är vetenskapsmannen eller biskopen som vurmar för nya församlingar, husförsamlingar eller koinonior. Men det får jag veta tids nog.

16 veckan efter Trefaldighet

De första kristna döpte på påsknatten, helst i gryningen till Påskdagen Detta med Jesu försoningsdöd och uppståndelse utgör grunden för den nya skapelsen. Denna dag kallas för lilla Påskdagen och idag ska Melvin döpas för att så fogas in i Kristi kyrka. Paulus skriver: Någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd (av Gud) Jesus Kristus. (1 Kor 3:11) I dagens evangelium ser vi något av

Guds härlighet

1.      Jesus hade ännu inte kommit

a)      Kapitlet börjar med att Lasarus har dött. Jesus befinner sig många mil därifrån när han får veta att Lasarus ligger för döden, men han dröjer ändå kvar. ”Min tid har ännu inte kommit”. Fyra dagar senare anländer Jesus till Betania. Marta möter honom och Jesus säger: ”Jag Är uppståndelsen och livet”, något Marta inte visste. Sedan hämtar hon sin sörjande syster Maria.

b)      Den moderna människan önskar gärna att få slippa olyckor, sjukdom och död Vi ska få slippa sorg – ”huvudsaken är hälsan”- och så blir lycka en massa inte, inte sjuk, inte fattig, inte hungrig … För är man det kan man inte vara lycklig?! Så fel. Olyckor, sjukdom och död hör till livsvillkoren och förstår vi inte det kan vi inte heller få ordning på vad som är meningsfullt och sant. Dagens evangelium lär oss att en rätt relation till Gud, sig själv och andra är det bästa.

c)      Innan Jesus kom och innan vi visste vem han är levde vi ”utan Gud och utan hopp” i världen. De goda nyheterna är att Jesus har kommit och förklarat för oss vem Gud är och hur vi ska få frid med Gud.

2.      Jesus blir upprörd och skakad i sitt inre

a)      Nu kommer Jesus till Betania och han visar medlidande. Han älskar sin nu döde vän Lasarus och sörjer med systrarna. Det står att han gråter. I detta medlidande ser vi en glimt av Guds härlighet. Vi har en Gud som sörjer med oss, som gråter och mer än så. Han var upprörd och skakad i sitt inre.

b)     Han var än mer sårad senare i Getsemane och på Golgata kors. Där, i lidande, sorg och gråt visar Gud sin härlighet och där lades en juridisk grund för Gud att handla på nytt med oss människor. Så länge vi inte var försonade med Gud fanns inga möjligheter för den Helige att närma sig oss människor. Men efter Jesu försoningsdöd och uppståndelse är det ordnat. Det finns en förbindelse mellan Gud och människan genom Jesus Kristus. Nu är det fullt möjligt för Gud att komma till oss, göra oss delaktiga av sig själv och ge oss liv av sitt liv. Eller för att vara helt tydlig; vi får del av Jesu Kristi uppståndelse, död och lidande. För se död och lidande går inte att undvika så länge vi är fångna i den fallna världen.

c)      I dagens evangelium ser vi en glimt av Guds härlighet, av den Gud som öppnar en väg för oss för att vi ska leva om än tills vidare i en fallen värld.

3.      Jesus sade: ”Ta bort stenen”

a)      Efter att Gud har kommit till oss, och Jesus betalat priset i sin död och uppståndelse, har Gud en väg till oss. Efter uppståndelsen från de döda har Gud möjlighet att upprätta en rätt relation och göra oss delaktiga av himmelen.

b)      Guds gåva är förvisso befrielse och upprättelse, men så länge vi befinner oss i den fallna världen, främst hans närvaro i svårigheter och motgångar.

c)      Gud vill komma till Melvin (oss), ta bort stenen som håller oss instängda och låta Jesus befria oss. Gud har juridisk rätt att komma till oss och Han vill göra det. Och det är så vi ska förstå texten. Inte bara att Lasarus skulle slippa döden, eller hans systrar sorgen. Nej, Jesu gärning visar att Gud vill komma till oss, förvandla vår livssituation och låta oss uppstå till evigt liv.

Idag tecknas Melvin, en gång för alla, med korsets tecken, tecknet som visar oss att allt det Gud gjort för oss genom Jesus Kristus har han gjort för oss. 

Hur främjas koinonia bäst?

Den nya tiden räknar jag från och med studentrevoltens år 1968. Den innebär stora förändringar för Svenska kyrkan eftersom demokratiseringen nu har fått fullt genomslag i organisationen. De ecklesiologiska frågorna var fortfarande obesvarade men pockade på uppmärksamhet. År 1987 hölls återigen en konferens omkring kyrkan, dess väsen och väg, i Nyköping. Den här gången var inte de ledande inom Svenska kyrkan närvarande men däremot (hög-)kyrkliga företrädare som Caesarius Cavallin, Folke T Olofsson, Fredrik Brosché, Erik Petrén, Martin Lönnebo, Christian Braw, Dag Sandahl, Biörn Fjärstedt med flera. Bo Giertz skrev ett brev till konferensen som publicerades. Där skriver han:

Svaret måste vi söka genom att tränga djupare in i den verklighet som möter oss i Nya Testamentets kyrka. Där finns säkert möjligheter och rikedomar som vi förbisåg i min generation.[1]

Sedan detta brev skrevs 1989 har inte mycket hänt förutom några ansatser,

År 1998 utkom boken På spaning efter framtidens kyrka. Sune Fahlgren var redaktör och i den finns en artikel Kyrkan som de heligas samfund – på väg mot en evangelisk communio-ecklesiologi av teologen Ola Sigurdson.  Sigurdsson skriver:

Borta är den tid då en specifik kyrklig konfession kunde se sig själv som företrädare för ett helt folk. Borta är också den tid då ett geografiskt område kunde ses som homogent kristet. För länge sedan svunnen är den tid då kyrkan kunde räkna med att dess röst skulle bli hörd bland politiska eller andra makthavare. Borta är också den tid kyrkans ledning kunde räkna med att åtminstone dess lekfolk slöt upp bakom dess planer och beslut. Mångfalden är här, både innanför och utanför kyrkans murar.[2]

Sent omsider återkommer med andra ord insikten att Svenska kyrkan sekulariserats inifrån, inte har förändrats nämnvärt sedan reformationen genomfördes på 1600-talet och inte kunnat ta tillvara den utmaning de heligas gemenskap utgör genom sin blotta existens. Det är mot den bakgrunden Sigurdson skriver.

År 2000 förändrades relationerna mellan staten och kyrka. Staten hade nu säkrat fortsättningen genom att ange de ramar inom vilka Svenska kyrkan ska verka, bland andra genom sin territoriella och demokratiska syn. Svenska kyrkan kan efter den stora strukturförändringen sägas verka på pastorats-, stifts- och nationell nivå. Den tidigare centrala enheten församlingen har försvagats betydligt genom att den är utan självbestämmande och oftast tillsammans med andra församlingar sorterar under en gemensam kyrkoherde.

Det ligger knappast i statens intresse att vårda sig om kyrkans gemenskaper, men de är fortsatt en utmaning för kyrkan. Vår fråga blir: Hur främjas communio bäst? Hur fördjupas och utvecklas den? Hur förmeras den? Var kan vi finna konkreta nerslag?

---

[1] En ny bok om Kyrkan, Borås: Norma förlag 1989. Citatet återfinns på sidan 15.

Löften[2] Fahlgren, sid 49

Gustaf Wingren och koinonian

Jag fortsätter att dela med mig av mina tankar kring koinoinian, dess bibliska tanke, det svenskyrkliga dilemmat och koinonians nödvändighet. Håll till godo och minns att teologin föregår praxisen.

1960 kom professor Gustaf Wingrens bok Evangeliet och kyrkan och i den använder han det grekiska ordet koinonia som ett nyckelbegrepp. Han hävdar att koinonian oundgängligen hör till livet i Kristi kropp. Som koinonians kännetecken anger han den gemensamma bönen, medmänniskan i centrum, naturliga livsförbindelser och att jag är mottagare snarare än avsändare. Samtidigt konstaterar han att folkkyrkan har misslyckats just på den punkten.

I teorin är det lätt att kombinera öppenheten utåt mot människorna och Andens fostran därinne i församlingens gemenskap. I det praktiska kyrkolivet är det just denna kombination som nationalkyrkorna, särskilt under 1700- och 1800-talen ha stupat på. De stora folkomspännande kyrkorna förmådde icke hålla sina många lemmar nära … den gemensamma bönen, bekännelsen, lovsången, den inbördes kyrkotukten … Folkkyrkorna förstå, att de har förlorat communio-momentet (min kurs.), frikyrkorna förstå att de ha stängt sådana fönster mot yttervärlden vilka borde ha hållits öppna.[1]

Wingren förklarar vidare vad som menas med communio. Att vara döpt innebär att Kristus-mönstret blivit verksamt och att jag sänds ut i världen. Med naturliga livsförbindelser avses primärgrupper som familjen och arbetskamraterna. Gemenskapen förvekligas på vardagslivets plan, i konkret mänsklig tillvaro. Det är just i de mindre, vardagliga sammanhangen som Anden verkar. Det nya handlandet utgår från evangeliet.

Territorialförsamlingen är viktig för Wingren i så måtto att kristna på en och samma ort hör samma. Kyrkan är en. Den är ekumenisk till sitt väsen även om de kristna tillhör skilda samfund. Det som förenar de kristna är det som de alla har tagit emot, evangeliet och dopet. Wingren skriver att det skulle vara

… ett utslag av begynnande urkristen hälsa, om den geografiska aspekten sloge igenom: Kristus har en enda församling på platsen och alla de gudstjänstfirande människorna där betrakta sig som lemmar i Kristi församling – mitt i sin inbördes splittring.[2]

Det skulle enligt Wingren leda till ett växande missionsansvar för människorna på orten och skulle leda till vardaglig gemenskap. Det skulle också visa sig att var lem i kroppen fick värde och tjänst. I sin bok Evangeliet och kyrkan finns ett kapitel som handlar om det nya handlandet, livet i Anden. Här skriver Wingren något lika underbart som nödvändigt:

Eftersom kärleken strävar efter nästans bästa, försvinner frågan efter det egna jagets lycka och salighet ur görarens uppmärksamhet. … Det är ”den andre” som är i centrum.[3]

Wingren har, utöver hemmet och arbetsplatsen, inga konkreta förslag på hur en koinonia kan underhållas. Det gör att uppdraget med hela sin tyngd att förverkliga kononia läggs på individens axlar. Det blir människocentrerat. För Wingren betyder communio att livet förverkligas i vardagens möten med andra människor. Gemenskapen med Kristus kan inte bestå på annat sätt än såsom en communio mellan de döpta och andra människor. ”Till en sann koinonia människor emellan hör, att man ser gott utgå från andra och ser sig själv såsom en som får”, skriver Wingren.[4]

Nödvändigheten av koinonia är nu tydlig och det går att ana konkretioner.

---

[1] Wingren, sid 365f

[2] Wingren, sid 381

[3] Wingren, sid 400

[4] Wingren, sid 465

En syskonkrets

Nu krävdes en ecklesiologisk nyorientering. 1935 utkom f Gunnar Rosendahls bok Kyrklig förnyelse och två år senare Kyrklig förnyelse i församlingen.

År 1942 ansågs det av ledande inom Svenska kyrkan nödvändigt att på nytt ta tag i kyrkotanken. Bland dem fanns Gustaf Aulén, Anders Nygren, Anton Fridrichsen, Bo Giertz med flera. Så anordades en teologisk konferens i Nyköping på temat Kyrkan. I förordet av boken står att läsa:

Konferensen i Nyköping sammanträdde för att dryfta kyrkofrågan. Ämnet har just nu en utomordentlig aktualitet. När det för ett drygt trettiotal år sedan stod på dagordningen, kretsade debatten kring ”folkkyrkotanken” … När vi nu ser tillbaka på 1909 års idéer, faller det emellertid bl.a. i ögonen, att 

förhållandet till det nya testamentet icke blev vederbörligen klarlagt. [1]

Längre ner skriver biskop Gustav Aulén att det skett en förskjutning inom den nytestamentliga exegetiken. ”Exegetiken har här med utomordentlig styrka framhävt den väsentliga, den grundläggande roll, som gemenskapen, ”koinonia”, kyrkan spelar för urkristendomen …”[2] Så följer 26 stycken föredrag som behandlar ämnet ”Kyrkan i Nya testamentet”, ”Aktuella historiska perspektiv” och ”Kyrkotanken i principiell belysning”.

Bo Giertz låter en kyrkoherde fundera högt i sitt föredrag ”Att leva i Kyrkan”:

Han har ibland försökt att uttrycka, vad detta specifika liv innebär. Ständigt har han då kommit tillbaka till ordet koinonia, gemenskap. Det står ju så redan i apostolicum, såsom uttryck för Kyrkans väsen: de heligas gemenskap (koinonia). Det är en gemenskap först och främst med Kristus … Men gemenskapen har också en annan sida. Är man en lem i Kristus, så är man endast en av lemmarna. Det finns ingen individuell Kristusgemenskap. I samma ögonblick, som man träder i förbindelse med Kristus, träder man in i samma reala gemenskap med kristenheten … Gemenskapen med Kristus är koinonia med församlingen och dess medlemmar.[3]

Giertz beskriver denna gemenskap främst som en bönegemenskap men skriver också:

Till Kyrkans koinonia hör att församlingens medlemmar äro och känna sig som en syskonkrets, att alla lemmar endräktigt ha omsorg om varandra, lida med varandra och glädjas med varandra och ömsesidigt bära varandras bördor.[4]

Han skiljer sedan mellan att å ena sidan samla folk i kretsar och föreningar och å andra sidan att ”Gud själv får bygga upp gemenskapen helt och hållet genom ordet och sakramenten.” Koinonian som gemenskap mellan kristna bröder och systrar springer fram ur gemenskapen med Kristus.

18 år senare lever tanken på gemenskap vidare och bli mer konkret i Gustaf Wingrens arbeten.

---

[1] De 26 föredragen bevarades som En bok om kyrkan. Aulén, G. red, Lund: SKDB 1942. Citatet är från sid 7f .

[2] Aulén, G. sid 9

[3] Aulén, m.fl., sid 368

[4] Aulén, m.fl., sid 376

Folkkyrkan och de heligas gemenskap

När ett flertal frikyrkor etablerat sig i Sverige försökte Svenska kyrkan svara och planera för att bättre nå ut till folket. Det fick sitt tydligaste uttryck i den så kallade Ungkyrkligheten. Den framträdde först i Uppsala som en studentrörelse under ledning av fyra blivande biskopar, Einar Billing, JA Eklund, Manfred Björkqvist och Natan Söderblom.  Den egentliga startpunkten ägde rum i Huskvarna 1907 och 1909. 1909 beslutades i Uppsala att dra ut på ”studentkorståg” i vårt avlånga land. Här föddes ordet folkkyrka, ett begrepp som uppfattades på olika sätt.

1911 höll Einar Billing ett föredrag i Visby under rubriken ”Folkkyrkan och förkunnelsen” där han närmare förklarade tanken med folkkyrkans förnyelse. Han förordar territorialförsamlingen eftersom Gud vill nå ut till alla, men erkänner samtidigt att detta sätt att förstå församlingen inte är nytestamentligt och att det inom sockengränserna går att urskilja ett antal koncentriska cirklar. Inom territorialförsamlingen finns alla möjligheter, skriver Billing, samtidigt som han erkänner att man förbisett människors längtan efter gemenskap.

Det låter sig enligt min mening ej förnekas, att man alltför länge i vår kyrka förbisåg, att det låg ett verkligt andligt behov bakom kravet på att de, som i sitt inre kände på ett särskilt sätt höra samman, också i det yttre skulle få tillfälle att till inbördes uppmuntran, tröst och tuktan mötas med varandra – det krav som nu fick söka sig uttryck i de frikyrkliga församlingsbildningarna. Felet var blott, (min kurs.) att den trängre sammanslutningen här sattes i stället för den större gemenskapen, gemenskapen med alla, med hela folket inför evangeliet om syndernas förlåtelse. Emellertid finns inom folkkyrkans egen organisation det allra rikaste utrymme för sådana sammanslutningar.[1]

1919 höll han ett föredrag som gavs ut i tryck under rubriken De heligas gemenskap. I den talar han sig varm för samspelet mellan det stora och lilla sammanhanget. I föredraget svarar han på frågan:

Hvarför behöfva vi tanken på de heligas gemenskap, hvarför hafva vi ej råd att längre låta den ligga som en halfförgäten tanke?

Framträdande i hans svar är kärleken till medmänniskan. I de heligas gemenskap får vi hjälp att ta emot den erbjudna nåden och vi kan där be för varandra, något som förenar människor på djupet. Billing hänvisar till Schmalkaldiska artiklarna där Luther talar om vikten av ”inbördes samtal och broderligt tröstande”.

Under några decennier dominerade tre rörelser svensk kristenhet, nämligen den växande frikyrkligheten, ungkyrkligheten till dels präglad av högkyrkligheten och det som kom att bli folkkyrkligheten.

Åren 1929-30 kom att bli ödesdigra för Svenska kyrkan. Biskoparna särskilt under ledning av Einar Billing insåg situationens allvar. Om Svenska kyrkan skulle kunna bestå som folkkyrka räckte det inte med en aldrig så god teologi om folkkyrkan. Det krävdes handling. Till kyrkomötet, den 5 oktober 1929, lade så samtliga biskopar fram ett förslag till kyrkomötet om hur Svenska kyrkan skulle reformeras. Förslaget gick ut på att det skulle bli tillåtet att utträda ur kyrkan och att kyrkan därför behövde omorganiseras. Syftet var att Svenska kyrkan skulle vara en modern, utpräglad evangelisk, folkkyrka och inte längre regleras av statliga lagar. Svenska kyrkan skulle inte tillåtas bli en religiös institution. Vid denna tid togs alla lagändringar i den svenska riksdagen. Det föreslagna reformprogrammet antogs i kyrkomötet, men avslogs året därpå i riksdagen. Politikerna hade sista ordet och istället börjar den idag förhärskande politiseringen av kyrkan. Utgångspunkten för politikerna var det etniskt-nationella intresset. Det handlade om den svenska kyrkan. Det blev efter reformprogrammets avslag omöjligt att driva kyrkans frihet.[2] Svenska kyrkan blev en kyrka på defensiven och de heligas gemenskap kom i skymundan än en gång.

Kyrkopolitikerna blev den härskande klassen.

---

[1] Billing, E. Den svenska folkkyrkan.

[2] Se vidarebiskop Sven Thidevalls doktorsavhandling Kampen om folkkyrkan – ett folkkyrkligt reformprograms öden 1928-1932.

Koinonian som frihetsrörelse

Idag ska jag resa med Växjö stiftsgrupp Frimodig kyrka till Gdansk, Polen tur och retur. Det är ett bra sätt att få konferera i lugn och ro. Nytta med nöje. Men jag kommer att fortsätta lägga ut några bloggar om koinonian och tankar som har funnits omkring detta avgörande kännetecken för en kristen församling. Gemenskapen är så grundläggande och självklar att den inte ens nämns i Kyrkoordningen (KO). I KO beskrivs uppdraget som gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, men enligt min mening måste det finnas en gemenskap som utför detta uppdrag. Det duger inte eller räcker inte med anställda.

I mitten av 1800-talet växte ett antal frihetsrörelser fram i Sverige, bland andra den som kom att kallas Läsarrörelsen. Läsarrörelsen innebar att en ny slags offentlighet växte fram vid sidan av kyrkan, en som dessutom sades ha samma mål. Denna väckelse främjade läsande, gav ut böcker och tidningar, skrev sånger som spreds, började med barn- och ungdomsverksamhet, flyttar ut ur hemmen och bygger enkla samlingslokaler. [1]

Mellan åren 1860-1873 beslutade riksdagen om ett antal Dissenterlagar som innebar att människor fick rätt att utträda ur kyrkan om de konverterade till ett annat av staten godkänt trossamfund. Innan dessa lagar var straffet för att konvertera landsförvisning.

Läsarrörelsen fortsatte att växa och utvecklades såväl inom som utom Svenska kyrkan.  När den främste ledaren för rörelsen lekmannen CO Rosenius (1816-1868) dog efterträddes han av prästen PP Waldenström (1838-1917).  Åtta år senare ledde kritiken mot honom till att fick lämna den delen av rörelsen. Han kritiserades för att alltför starkt betona vikten av att den enskilde tog emot budskapet. Han argumenterade för att bara de på Kristus troende fick ta del av nattvarden vilket var omöjligt att bejaka för folkkyrkan. 

År 1878 bildade Waldenström Svenska Missionsförbundet och år 1882 avsade han sig prästämbetet.  Med facit i hand kan sägas att det snarare var Waldenströms vilja att förverkliga den nytestamentliga församlingen än den så kallade subjektiva försoningsläran som gjorde hans situation omöjlig. Det fanns en alltför stor spänning mellan den nytestamentliga församlingen och folkkyrkans territorialförsamling.

Så uppstod den spänning som vi fortfarande tvingas leva i. De frikyrkliga vara måna om de heligas gemenskap men det kom att ske på bekostnad av öppenheten. Svenska kyrkan blev så öppen vill jag påstå att den förlorade de heligas gemenskap. Jag talade med en biskop som uppmuntrade mig att gå vidare med husförsamlingen samtidigt som han konstaterade att det inte finns rum för sådana i nuvarande organisation. Ja, så ser det dessvärre ut och ingenting tyder för närvarande på någon lösning. Kanske är det dags för nya frihetsrörelser.

---

[1] Se Hallingberg, G. Läsarna – 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet.

En kristen gemenskap skapas

Nu var det ett tag sedan jag bloggade men för övrigt har jag inte varit overksam. Förutom det vanliga jobbet lyckades jag efter visst besvär få tag på en bok av Hans Küng, The Church. Den skrevs redan 1967 och fanns bara tillgänglig på några av våra universitetsbibliotek. Men tänk vilken tillgång våra bibliotek utgör! De har väl utbildad personal och fixar gärna fjärrlån. Mycket bra. Jag undrar om mina läsare och särskilt mina kollegor runt om i landet har läst denna gedigna bok. Jag får återkomma till den.

För någon vecka sedan hade vi en samling här i församlingshemmet med ett 50-tal personer som handlade om koinonia i Bibeln, svensk teologi och våra tankar i Värnamo. Jag har haft anledning som ni vet att fördjupa mitt sökande efter nya sätt att vara kyrka. Jag tror bestämt att vi står inför en ny reformation. Denna gång handlar det inte så mycket om lära som om organisationen. Den nuvarande organisationen fungerar inte längre och n'r det kommer till de heligas gemenskap är intresset närmast obefintligt trots att den gemenskapen är nödvändig för att kristet liv och kristen tro ska bevaras. Men kanske kan vi hitta öppningar och kanske kan vi våga ta nya steg. Här delar jag med mig av några inledande tankar.

I Kyrkoordningen (KO) finns fina ord och formuleringar. I inledningen står till exempel att läsa:

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas (min kurs.), Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.[1]

Det är viktigt att komma ihåg att det är staten som bestämt inom vilka ramar Svenska kyrkan ska verka:

Det är värt att observera att den sekulära staten alltså anger villkoren för Svenska kyrkans trosmässiga och teologiska identitet. [2]

Detta grundläggande faktum har stor för att inte säga avgörande betydelse för mycket av det som sker inom Svenska kyrkan. Det gäller bland annat synen på kyrkan och församlingen. Enligt lagen om Svenska kyrkan ska den verka som en öppen folkkyrka i samarbete med en demokratisk organisation. Vidare ska den vara rikstäckande det vill säga bestå av territorialförsamlingar. Men, som teologen Ola Sigurdsson skriver:

Om det ska finnas någon poäng med kyrkan, måste denna primärt ses teologiskt. Det går inte att låta kyrkan leva på pragmatiskt bearbetade omständigheter. En teologiskt genomreflekterad handlingsplan är ett måste.

Och vidare:

Vägledande för dess ecklesiologiska reflektioner måste också vara att evangelium inte bara är ett budskap, utan också ett mottaget budskap. Om det inte tagits emot är det inget evangelium … Om betoningen inte endast ligger på budskapet, utan också på budskapet som mottaget, finns det förutsättningar att förstå den historiska och samtida kyrkliga pluralismen. Ecklesiologi måste då vara ett teologiskt försök att i en viss situation reflektera över hur evangelium ska gestaltas eller förkroppsligas. Som teologen Sven-Erik Brodd skriver: ”I det pluralistiska och efterkristna svenska samhället kommer kyrkan att alltmera framträda som en koinonia, en gemenskap som fungerar som ett tecken och instrument för Kristus.[3]

---

[1] (KO, Andra avdelningen: Församlingarna, inledningstexten, min kursivering)

[2] Modéus, F. sid 58. Modéus syftar på Lag om Svenska kyrkan (1998:1591), 2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

[3] Artikel Kyrkan som de heligas samfund – på väg mot en evangelisk communio-ecklesiologi av Ola Sigurdsson i Fahlgren, S. sid 49f.

Tillbaka till församlingen

Idag har jag haft besök av några frikyrkopastorer och en prästkollega. Vi delar vardagens mödor med varandra, vi träffas regelbundet, samtalar och ber tillsammans. Så skälet till att vi träffas är inte formellt, inte för att Jesus denna vecka ber för oss vilket annars är Evangeliebokens rubrik för denna vecka. Nej, vi träffas andra veckor också därför att vi vill. Idag var vi hemma hos oss. Vi talar förutom om oss själva också ofta om våra vänner på gräsrotsnivå. Det finns en stark önskan hos oss att mötas i hemmen och vi delar erfarenheter från tidigare bönegrupper, hemgruppet och celler. Det har ofta sagts att det inte är så noga vad vi kallar våra små grupper, men det visar sig snart att det har stor betydelse. När vi en gång samtalade just om vad de små grupperna bäst borde  kallas kunde vi inte hitta något bra namn. Vi stannade vid Jesus-grupper eftersom huvudtanken är att vi ska möta Jesus. Att tala om husmöten kunde kanske vara relevant.

En av pastorerna lånade mig en ny-utkommen bok Tillbaka till församlingen av Runar Eldebo som är pastor i Värnamo Missionskyrka eller heter den Equmeniakyrkan? Jag läste boken med intresse eftersom den utspelar sig i Värnamo. Boken handlar om hur medlemmarna bör tänka församling. Dessa tankar är i hög grad särskilt relevanta för ledare av olika slag. Jag tycker om kapitlet Accepterad och använd. Eldebo låter dessa begrepp ersätta de vanligare nåd och tjänst. På det sättet vill han förskjuta tyngdpunkten från människan till Gud. Gud accepterar oss för Jesu Kristi skull och han använder oss där vi står. Det är genomgående att Eldebo vill göra det bibliska språket för oss mer vardagsnära. Kapitel 5 av 9 heter Hallen, vardagsrummet och köket. Orden beskriver vägen in till centrum. Men här finns också utsagt att medlemmarna bör bjuda hem nya vänner till sig. Jag vet från egna samtal med Runar att detta att vara Alpha-medarbetare betyder att till vardags umgås med deltagarna. Det är deras främsta uppgift och det har lett till nya medlemmar.

Däremot sätter jag ifråga hur Eldebo tänker sig församling.  Det är tveklöst så att han står för och arbetar vidare med PP Waldenströms tankar om "den nytestamentliga församlingen". Men att en svensk frikyrkoförsamling, organiserad som en demokratisk förening, skulle kunna jämföras med den nytestamentliga församlingen begriper jag helt enkelt inte. Och då är jag inte helt obevandrad i Nya Testamentet.

Gång efter annan kommer jag tillbaka till hushållen och de nytestamentliga husförsamlingarna. Måste det inte komma en tid då dessa återupprättas. Vad är en folkkyrka utan husförsamlingar, en frikyrka utan husförsamlingar? Lever inte människor i vardagen, i hem och skola, med arbetskamrater och bästa vänner? Är det inte där växten sker? Tillbaka till församlingen heter boken, men frågan kvarstår: vad betyder det? Inte betyder det väl tillbaka i tiden, till slutet av 1800-talet eller till föreningskyrkan.

Häromdagen fick jag till låns en bok av en prästkollega, en bok av frikyrkopastorn Peter Halldorf med titeln Doften av helgon. Det är väl så långt ifrån frikyrkan man kan komma. Ja, det spretar sannerligen i vår tid. 

14 veckan efter Trefaldighet

Idag har jag haft glädjen att celebrera Mässan i Värnamo kyrka och följaktligen också att predika över evangelietexten. Så den här bloggen får nu innehålla utkastet för predikan. Texten är ett litet stycke ur Jesu översteprästerliga förbön, Joh 17:9-11 och budskapet blev att Herren Jesus ber för oss. Håll tillgodo!

Inledning: Jesus ber att ingen av oss ska gå förlorad. Han vill förhärligas genom oss och ber att vi ska bli bevarade i den gemensamma tron.   

1. Jag ber för dem som du har gett mig

a)      Många lyssnade till Jesus men inte alla följde honom. Det var viktigt för Jesus att han fick några som kunde fortsätta att sprida evangelium om Guds rike. Därför ber han för dem. Lägg märke till tempus presens; han ber.

b)      Alltför ofta tänker människor att de ska be. Mycket tal om detta, men sällan talar vi om hur han ber för oss och därför blir får förståelse av bönen för liten. Joh 3:16 känner vi, liknelsen om det förlorade fåret likaså, men vet du att Han är densamme idag, Hebr 13:8.

c)       Han ber för oss som är samlade till högmässa eftersom vi tillhör Gud, säger texten.  

2. Jag har förhärligats genom dem

a)      Jesus tog gestalt i sina lärjungar på ett särskilt sätt efter Pingstdagen. De kom att fortsätta vad Jesus hade börjat, att förkunna Guds väldiga gärningar. Kristi kropp lever än i våra dagar, men vi är kvar i världen och behöver hans förböner.

b)      Han ber för oss och vi underhåller relationen till Honom genom att tala med Honom. Vi brukar nådemedlen. Det är att ha med oss dopet i vardagen, att leva ett eukaristiskt liv i tacksamhet, bön och gemenskap (koinonia).

c)       Det är i gemenskapen som Kristus förhärligas, Ps 133. Därför ber Jesus om att vi ska vara ett, att vi ska vara hans kropp på jorden som fortsätter vad han börjat.

3.  Bevara dem i ditt namn

a)      Jesus har gjort allt för oss, kallat oss, gjort oss rättfärdiga, fostrar oss med hjälp av nåden, uppenbarar sin vilja och utrustar oss. Han kan inte göra mer, men framför oss ligger prövningarna. De som ska visa att det han gjort är tillräckligt.

b)      Kristna människor är förenade genom vad de tagit emot. Evangeliet räcks alla, men dopet är personligt. När vi döps tar vi emot ett och samma evangelium. Vår gemenskap är därför i Kristus. Kyrkan är ingen mänsklig organisation och sann ekumenik består inte av samtal mellan samfundsledare än mindre mellan företrädare av olika religioner. Ekumeniken får sitt värde genom kärleken till bröder och systrar.

c)       Enheten i Kristus är en gåva, men den är också en uppgift. Det är ingen lätt uppgift att fortsätta det verk Jesus påbörjade, men det styrker oss att tänka på honom som sitter på Faderns högra sida och manar gott för oss, Hebr 7:25.

Avslutning: Jesus ber att ingen av oss ska gå förlorad. Han vill förhärligas genom oss och ber att vi ska bli bevarade i den gemensamma tron.

Domkyrkoprästerna fuskar

Under veckan som har gått har jag funderat en hel del på den förskjutning som har ägt rum vad beträffar kristen tro i allmänhet och inom Svenska kyrkan i synnerhet. Förmodligen beror det på domkyrkoprästernas förståelse av religionsdialogen och på att jag läst Thurfjells bok om det gudlösa folket. Mönstret tycks gå igen. Samhällsutvecklingen tycks vara den att kristet liv och kristen tro har lämnat oss samtidigt som den grundläggande hållningen tycks bestå. Vi är inte längre kristna men håller kvar den kristna hållningen.

Svenska kyrkans företrädare, främst politikerna men också biskoparna, försöker behålla uppfattningen som nationell sammanhållning. Här utgör just tanken på en folkkyrka den bärande grunden. Som vi vet tänkte sig biskop JA Eklund i början på 1900-talet Sverige som ett kristet folk, inte därför att folk var troende utan därför att de var döpta och konfirmerade. Folket var subjektet och så föddes den demokratiska folkkyrkan. Visserligen inser varje reflekterande människa att projektet misslyckades men ändå håller vi fast vid detta. För att rättfärdiga utvecklingen kallar vi det just för utveckling. Vi kallar det inte för avfall från kristen tro utan vi omdefinierar begreppen i postmodern anda. Postmodernismen handlar mycket om att de-konstruera för att sedan ny-konstruera. Jag kan inte förstå detta på annat sätt än att vi överger Jesus för att i stället öppna för nya vägar till Gud. Det kan låta bra men är djupt ohederligt.

I denna omvandling används de små stegens taktik vara den bästa metoden och ändamålet helga medlen. I linje med detta kan domkyrkoprästerna, understödda av ärkebiskopen, förvanska biskopen Natan Söderbloms ord. På samma sätt som ekumenik nu blir religionsdialog, blir Söderbloms forskning om andra religioner ett erkännande av andra religioner. Men man tar hans forskning ett steg längre.

Om jag från mina studier minns rätt menade Söderblom att alla människor är skapade av Gud, har viss kunskap om Gud och söker därför Gud av hjärtat. Det kan ingen ta ifrån någon. Vidare finns redan på skapelsens plan ett mått av den sanna Gudens uppenbarelse i alla religioner. Något lite hos de mest primitiva, något mer i de större religionerna,  men först i Jesus Kristus finns uppenbarelsen av Guds sanna väsen. Muhammed som levde senare än Jesus förvanskar den kristna tron och är därför avskyvärd. Men domkyrkoprästerna menar sig tolka Söderblom som var han för religionsblandning eller åtminstone som att han trodde att det fanns flera vägar till Gud, något som sannolikt var en helt främmande tanke för honom.  Så försöer man alltså förankra förvandlingen hos hedersmannen Söderblom.

När jag läste Dag Sandahls blogg med Söderbloms citat, klicka här, stod det klart att domkyrkoprästerna medvetet förvanskade Söderblom. Alla metoder tycks tillåtna i försöket att rättfärdiga Svenska kyrkans omdaning. Sådant retar nog fler än mig. Jag läste också kommentarerna, bland andra Annika Borgs kommentar: "Det är makalöst hur Sthlms domkyrkoförs präster och äb trixar med Söderblom. Och med Krister Stendahl. Hans uttryck "helig avund" tas nu till intäkt för att ligga i linje med deras syn. Men det är ju precis TVÄRTOM." Kommer då dessa domkyrkopräster att prickas av Stockholms domkapitel? Knappast. Alltså holkas domkapitlens trovärdighet ur än mer. Det är definitivt tid att reformera domkapitlen om vi måste ha kvar dem alls.

Många vägar till Gud?

I går kom Kyrkans tidning i vanlig ordning. Då får jag se att de fem domkyrkoprästerna i Storkyrkan blivit anmälda till Domkapitlet. Det hade jag i och för sig sett redan tidigare men inte brytt mig om. Det är väl några veckor sedan artikeln publicerades i DN och vi fick veta att det kan finnas flera vägar till Gud. Jesus Kristus må vara Guds son men han är inte den enda vägen antyds det.Till en början handlade debatten om att vi ska visa förståelse för muslimer, buddhister och andra, som om det inte är en självklarhet. Så länge debatten handlar om respekt, tolerans och vanlig heder finns det inga skäl att vara emot religionsmöten och religionsdialoger. Och det var väl så tankarna gick till en början också hos mig även om det antyddes att andra religioner kan vara lika bra som vår. Det får vi nog bjuda på tills vidare, tänkte jag.

Ledaren i KT tycks inte följa med domkyrkoprästerna i deras tankegångar. I stället tvekar ledaren, ifrågasätter och efterlyser tydlighet. Ledaren heter Brita Häll och det kloka ifrågasättandet lyder:

Men Svenska kyrkan är känd för att tala med små bokstäver och ogärna högt förkunna något alls. Då väcker det frågetecken att det tydliga förkunnandet ska aktiveras just i samband med andra religioner.

Själv anser jag att skälet är ganska uppenbart. De ledande inom Svenska kyrkan har övergett den kristna tron, förskingrat arvet, lagt ner missionen, omdefinierat ekumeniken och öppnat för religionsblandning. Allt är logiskt,  utdraget över en 50-års period med hjälp av de små stegens taktik. Det ena ger det andra.

Tidigare har jag reagerat på dogmatiska förändringar som förståelsen av kyrkan, ämbetet eller äktenskapet och oförmågan att bygga församling. Vi har alla sett hur politikerna strukturerat om kyrkan och nu är i färd med att slå i sista spiken. Pastoratsindelningarna har också skett i omgångar och målet är identifikationen med kommunens gränser och kommunkyrkan. Uppbyggnaden med demokratiska val, fullmäktige och anställda är redan förhanden. Men så är det detta med upplösningen av bekännelsen och de nya värderingarna. Och det är i det sammanhanget jag förstår religionsblandningen. Jag förmodar att de mänskliga rättigheterna här är vägledande. Man ska lägga märke till hur de kristna förs bakom ljuset genom att de ledande aldrig ändrar i bekännelsen. Den blir bara obsolet och de som håller fast vid den får tro vad de vill. Möjligen kan de om de sticker upp hånas med ord som konservativa, bokstavstroende eller beskyllas för att leva med fobier av olika slag.

Ärkebiskopen försvarar domkyrkoprästerna, förlägger debatten till skapelsens plan och Guds storhet. Hon säger enligt citat att det inte är vår uppgift att begränsa Guds vilja och vägar att frälsa. Men det har väl ingen försökt? Hon pratar återigen bort sakfrågan vad Kyrkan tror och förkunnar. KT-ledarens fråga är mer än berättigad.  Låt inte den drunkna i all debatt: Varför ska det tydliga förkunnandet aktiveras just nu och på den här punkten? Varför kan inte Svenska kyrkan vara tydliga med sin egen bekännelse i stället? Har den övergett sin egen Herre och Frälsare? Jag tror det tills dess motsatsen visar sig.

Inför helgen som handlar om enheten i Kristus skriver biskopen Caroline Krook avslutningsvis:

Alla människor är av Gud, har sitt ursprung i Gud och är på väg till Gud. Kristus förenar oss, men vägarna till Gud är många och outgrundliga.

Så där fick vi det svart på vitt. Är det konstigt att KT kallas torsdagsdepressionen? 

Det davidiska Jerusalem

Det finns en amerikansk arkeolog som heter Robert Cornuke. Hans stora intresse är att gräva efter bibliska anvisningar.  Han har deltagit i mer än ett 50-tal sådana utgrävningar. Han är bland annat god vän med israelen och arkeologen Eli Shukron som upptäckte och grävde ut Siloamdammen. Siloamdamnen ligger i det gamla davidiska Jerusalem som grävts fram först under senare tid. På min senaste resa gick jag med en grupp genom Hiskiatunneln, den som mynnar ut i Siloamdammen. När kung David intog Jerusalem gick han och hans mannar via tunneln för att på det sättet kunna angripa det annars nästan ointagliga Jerusalem där jebuséerna bodde, se 2 Sam 5:6-9. Nu visar det sig att ganska mycket av det davidiska Jerusalem har grävts ut även om det inte är tillgängligt för turister.

Det händer att goda vänner sticker till mig en bok de vill jag ska läsa. På så sätt kom boken Temple - amazing new discoveries that change everything about the location of Solomon's temple till mig. Jag sträckläste den.

I 2 Sam 24:18 berättas om hur kung David köpet jebusiten Araunas tröskplats. Den tror man sig nu ha funnit. Där byggde David ett altare åt Herren. Och i 2 Krön 3:1ff står att läsa att Salomo började bygga templet på just den platsen. Nu börjar det brännas därför att det innebär att templet låg på en annan plats än den nu utpekade tempelplatsen. Salomos tempel skulle med andra ord ha stått i den norra delen av det gamla davidiska Jerusalem,  men strax söder om den nu utpekade platsen. Cornuke visar med en rad bibelställen att så är fallet.

Men vad då med den så kallade klagomuren som är från Herodes tid? Jo, den hör inte till Salomos tempel utan till Herodes Antoniaborg. Herodes byggde ett palats som rymde mellan 6 och 10 000 personer, långt större än Salomos tempel och varifrån man kunde se ner på tempelplatsen.

Det är minst sagt uppseendeväckande därför att det betyder att Salomos tempel, det som senare återuppbyggdes på samma plats och kallas Herodes tempel nu ligger på israeliskt område. Det skulle i så fall vara fullt möjligt att återuppföra ett tredje tempel på rätt plats utan att behöva inkräkta på den nu muslimska tempelplatsen. Och Skriften talar om ett sådant återuppbyggande i ändens tid.

Som varje läsare förstår så kittlar detta nyfikenheten. Tänk om denna nyupptäckta plats erkänns och om judarna sedan på nytt bygger upp templet enligt profetiorna?  Då är ändens tid inne.

Det ska minst sagt bli spännande att se och följa de fortsatta utgrävningarna. Israel har en viktig plats i Guds fortsatta handlande med mänskligheten.

Kyrkopolitik och koinonia

När det visades sig att frikyrkorna, främst missionskyrkorna, faktiskt mötte behovet av gemenskap, grekiska koinonia, på ett mycket bättre sätt än Svenska kyrkan och att de kommit för att stanna, blev goda råd dyra. Det var nu som studentrörelsen,  ledd av fyra blivande biskopar, föddes och utvecklades till den så kallade ungkyrkorörelsen. De ville inte att evangeliet skulle placeras i den tänkta nytestamentliga församlingen. Evangeliet om syndernas förlåtelse skulle ut till allt folket. Så föddes begreppet folkkyrkan. Det kom ändå att förstås på lite olika sätt.

Einar Billing som kan sägas ha varit den starkast drivande av folkkyrkan menade verkligen att evangeliet om syndernas förlåtelse skulle ut till alla människor i Sverige.  J.A. Eklund däremot betonade mer att alla människor i Sverige var döpta och därför redan utgjorde kyrkan i Sverige. Det var dessa döpta människor som utgjorde folkkyrkan och som borde ges ett mycket större inflytande. Till detta kom nu ett starkt inflytande från England, den så kallade högkyrkliga rörelsen med betoning på altaret, prästämbete och sakrament.  Så hade vi redan på 1920-talet tre riktningar inom Svenska kyrkan som tävlade med varandra. Det var bevarandet av "det svenskkyrkliga", den blivande demokratiska kyrkan och de högkyrkliga. Och något förenklat kan det sägas att så har det sett ut under hela 1900-talet.

Billings förhoppningar om den svenska folkkyrkan visade sig svagast. Ungkyrkligheten med sina studenter och korståg genom landet rann ut i sanden. Det finns ingenting kvar av detta enligt min mening, inga strategier för att nå ut med evangeliet om syndernas förlåtelse till alla människor, till hela folket. Inte ens lokalt. Därför blir de kyrkliga handlingarna som dop, konfirmation och vigslar kraftlösa. De blir till tomma tunnor som skramlar.

Det blev istället Socialdemokraternas långsiktiga kyrkopolitik som visade sig starkast. Tack vare att så många var döpta kunde det uppstå en ohelig allians mellan socialdemokratin, demokrater i vidare mening och kyrkliga makthavare.  Genom att demokratin blev överordnad kunde de se till att alltid vara i majoritet. Detta är det grundläggande skälet till att de kristna alltid kommer att förlora alla strider framöver. Om inte en radikalt kristen reformation äger rum förstås. Hur det skulle gå till vet jag inte. Om en andlig frihetsrörelser liknande dem på 1800-talet vinner mark skulle drn då vara intresserad av att gå in under den nu politiserade Svenska kyrkan? Jag tvivlar. Det enda jag kan se som talar för en reformation av Svenska kyrkan är att politikerna finner kyrkan ointressant, ofarlig och belastande.  Och det kan nog ske framöver.

Högkyrkligheten vann i så måtto att mycket av dess liturgiska strävanden genomförts. Idag har Svenska kyrkan processioner, tända ljus, mässkrudar och på vissa platser till och med rökelse och Maria-bilder. Men den viktigaste striden, den om ämbetet, förlorade man plus att man ohjälpligt drogs in i kyrkopolitiken. Där är vi nu, kämpar som förlorar alla strider.

Samtidigt,  och det är min poäng, kvarstår människors behov av frid med Gud och varandra. Behovet av gemenskap och sammanhang är lika stort och olöst som någonsin tidigare.