Behovet av gemenskap, inte minst inom Svenska kyrkan, är stort. Närheten till andra människor och tryggheten i ett verkligt sammanhang hör till människans grundläggande behov. Det räcker inte att dela intressen med andra, inte ens om det handlar om bibelstudium, körsång ellet gudstjänst. Det behövs mer än så för att människor ska ha frid, rättfärdighet och glädje.
I mitt sökande efter hur ledande teologer försökt svara upp emot detta behov under 1900-talet inser jag att frågan inte är ny. Jag använde ordet koinonia som sökord och gjorde intressanta upptäckter samtidigt som jag förvånas över tafattheten. Det faktum att Svenska kyrkan var en ren statskyrka hade säkert sina fördelar fram till mitten av 1800-talet, men därefter har det varit en svår belastning.
När Upplysningstiden fick sitt genombrott i Sverige resulterade det i ett antal frihetsrörelser. Dessa var orsakade av läskunnighet, vetenskapligt tänkande och ekonomiskt uppsving, bara gott med andra ord. Men dessa rörelser, arbetarrörelsrn, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen, frikyrkorörelsen, bildandet av föreningar och så vidare ägde rum utanför eller oberoende av Svenska kyrkans kontroll. Inom dessa rörelser uppstod mer än bara gemensamma intressen. Gruppet, föreningar och samfund skapade nya identiteter. Jag ser inger dåligt i det men på vilket sätt skulle ledande inom Svenska kyrkan svara upp emot dessa rörelser?
Reformation måste väl betyda att kyrkan åter-formas, vänder tillbaka till källorna och återfinner eller återställer det väsentliga? När Svenska kyrkan som bäst behövde återupptäcka och i en ny tid på nytt formulera Jesu budskap då vann liberalteologin, ofta tillsammans med de frikyrkliga, mark. Och även om Svenska kyrkan inte förtjänade det så kom man undet 1900-talet att förtjäna det, för så illa utvecklades situationen.
Människans mest grundläggande behov är enligt Jesus och de kristna frid med Gud och varandra. När människorna plågade och dödade Herren Jesus förklarade Gud detta som ett försoningsoffer. Vilken Gud! En Gud som kan förvandla ondska till godhet, död till liv. En Gud som vill förvandla vilsenhet och ångest till gemenskap och trygghet! Detta är goda nyheter och borde vara Svenska kyrkans bästa motvapen, då som nu. Men tyvärr är det annat som varit i fokus.
Den så kallade ungkyrkligheten var tänkt som ett svar på det som började som konventiklar och utvecklades till föreningar, "nytestamentliga" församlingar, sällskap av olika slag och sedan stelnade i samfund. I historiens ljus tror jag ungkyrkligheten som var ett gott försök att bevara Svenska kyrkan måste ses som ett misslyckande. Jag kan inte tillräckligt om denna rörelse för att förstå men får intryck av att det i denna rörelse fanns antingen otillräcklig andlig insikt eller en dold agenda med kyrkopolitiska avsikter. Det fanns skerlugen gott uppsåt inom rörelsen men hur naivt var det inte att försöka konkurrera med frihetsrörelserna. Redan när ungkyrkligheten såg dagens ljus, 1907-1909, var statskyrkotiden över. Men det ville man inte eller kunde man inte se.
Om det i historiens ljus är begripligt att dåtidens biskopar och präster inte kunde se vad vi kan se mer än hundra år senare är det obegripligt om inte dagens biskopar och präster ser att statskyrkotiden är över. Hur kan det än idag finnas människor som beter sig som om Svenska kyrkan är en folkkyrka?
Om vi nu inte lyckas omdefiniera begreppet folkkyrka förstås. Sådana försök görs då och då.
I mitt sökande efter hur ledande teologer försökt svara upp emot detta behov under 1900-talet inser jag att frågan inte är ny. Jag använde ordet koinonia som sökord och gjorde intressanta upptäckter samtidigt som jag förvånas över tafattheten. Det faktum att Svenska kyrkan var en ren statskyrka hade säkert sina fördelar fram till mitten av 1800-talet, men därefter har det varit en svår belastning.
När Upplysningstiden fick sitt genombrott i Sverige resulterade det i ett antal frihetsrörelser. Dessa var orsakade av läskunnighet, vetenskapligt tänkande och ekonomiskt uppsving, bara gott med andra ord. Men dessa rörelser, arbetarrörelsrn, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen, frikyrkorörelsen, bildandet av föreningar och så vidare ägde rum utanför eller oberoende av Svenska kyrkans kontroll. Inom dessa rörelser uppstod mer än bara gemensamma intressen. Gruppet, föreningar och samfund skapade nya identiteter. Jag ser inger dåligt i det men på vilket sätt skulle ledande inom Svenska kyrkan svara upp emot dessa rörelser?
Reformation måste väl betyda att kyrkan åter-formas, vänder tillbaka till källorna och återfinner eller återställer det väsentliga? När Svenska kyrkan som bäst behövde återupptäcka och i en ny tid på nytt formulera Jesu budskap då vann liberalteologin, ofta tillsammans med de frikyrkliga, mark. Och även om Svenska kyrkan inte förtjänade det så kom man undet 1900-talet att förtjäna det, för så illa utvecklades situationen.
Människans mest grundläggande behov är enligt Jesus och de kristna frid med Gud och varandra. När människorna plågade och dödade Herren Jesus förklarade Gud detta som ett försoningsoffer. Vilken Gud! En Gud som kan förvandla ondska till godhet, död till liv. En Gud som vill förvandla vilsenhet och ångest till gemenskap och trygghet! Detta är goda nyheter och borde vara Svenska kyrkans bästa motvapen, då som nu. Men tyvärr är det annat som varit i fokus.
Den så kallade ungkyrkligheten var tänkt som ett svar på det som började som konventiklar och utvecklades till föreningar, "nytestamentliga" församlingar, sällskap av olika slag och sedan stelnade i samfund. I historiens ljus tror jag ungkyrkligheten som var ett gott försök att bevara Svenska kyrkan måste ses som ett misslyckande. Jag kan inte tillräckligt om denna rörelse för att förstå men får intryck av att det i denna rörelse fanns antingen otillräcklig andlig insikt eller en dold agenda med kyrkopolitiska avsikter. Det fanns skerlugen gott uppsåt inom rörelsen men hur naivt var det inte att försöka konkurrera med frihetsrörelserna. Redan när ungkyrkligheten såg dagens ljus, 1907-1909, var statskyrkotiden över. Men det ville man inte eller kunde man inte se.
Om det i historiens ljus är begripligt att dåtidens biskopar och präster inte kunde se vad vi kan se mer än hundra år senare är det obegripligt om inte dagens biskopar och präster ser att statskyrkotiden är över. Hur kan det än idag finnas människor som beter sig som om Svenska kyrkan är en folkkyrka?
Om vi nu inte lyckas omdefiniera begreppet folkkyrka förstås. Sådana försök görs då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar