söndag, september 13, 2015

Koinonian som frihetsrörelse


Idag ska jag resa med Växjö stiftsgrupp Frimodig kyrka till Gdansk, Polen tur och retur. Det är ett bra sätt att få konferera i lugn och ro. Nytta med nöje. Men jag kommer att fortsätta lägga ut några bloggar om koinonian och tankar som har funnits omkring detta avgörande kännetecken för en kristen församling. Gemenskapen är så grundläggande och självklar att den inte ens nämns i Kyrkoordningen (KO). I KO beskrivs uppdraget som gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, men enligt min mening måste det finnas en gemenskap som utför detta uppdrag. Det duger inte eller räcker inte med anställda.

I mitten av 1800-talet växte ett antal frihetsrörelser fram i Sverige, bland andra den som kom att kallas Läsarrörelsen. Läsarrörelsen innebar att en ny slags offentlighet växte fram vid sidan av kyrkan, en som dessutom sades ha samma mål. Denna väckelse främjade läsande, gav ut böcker och tidningar, skrev sånger som spreds, började med barn- och ungdomsverksamhet, flyttar ut ur hemmen och bygger enkla samlingslokaler. [1]

Mellan åren 1860-1873 beslutade riksdagen om ett antal Dissenterlagar som innebar att människor fick rätt att utträda ur kyrkan om de konverterade till ett annat av staten godkänt trossamfund. Innan dessa lagar var straffet för att konvertera landsförvisning.

Läsarrörelsen fortsatte att växa och utvecklades såväl inom som utom Svenska kyrkan.  När den främste ledaren för rörelsen lekmannen CO Rosenius (1816-1868) dog efterträddes han av prästen PP Waldenström (1838-1917).  Åtta år senare ledde kritiken mot honom till att fick lämna den delen av rörelsen. Han kritiserades för att alltför starkt betona vikten av att den enskilde tog emot budskapet. Han argumenterade för att bara de på Kristus troende fick ta del av nattvarden vilket var omöjligt att bejaka för folkkyrkan. 

År 1878 bildade Waldenström Svenska Missionsförbundet och år 1882 avsade han sig prästämbetet.  Med facit i hand kan sägas att det snarare var Waldenströms vilja att förverkliga den nytestamentliga församlingen än den så kallade subjektiva försoningsläran som gjorde hans situation omöjlig. Det fanns en alltför stor spänning mellan den nytestamentliga församlingen och folkkyrkans territorialförsamling.

Så uppstod den spänning som vi fortfarande tvingas leva i. De frikyrkliga vara måna om de heligas gemenskap men det kom att ske på bekostnad av öppenheten. Svenska kyrkan blev så öppen vill jag påstå att den förlorade de heligas gemenskap. Jag talade med en biskop som uppmuntrade mig att gå vidare med husförsamlingen samtidigt som han konstaterade att det inte finns rum för sådana i nuvarande organisation. Ja, så ser det dessvärre ut och ingenting tyder för närvarande på någon lösning. Kanske är det dags för nya frihetsrörelser.



[1] Se Hallingberg, G. Läsarna – 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet.

Inga kommentarer: