Idag ska jag resa med Växjö stiftsgrupp Frimodig kyrka till Gdansk, Polen tur och retur. Det är ett bra sätt att få konferera i lugn och ro. Nytta med nöje. Men jag kommer att fortsätta lägga ut några bloggar om koinonian och tankar som har funnits omkring detta avgörande kännetecken för en kristen församling. Gemenskapen är så grundläggande och självklar att den inte ens nämns i Kyrkoordningen (KO). I KO beskrivs uppdraget som gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, men enligt min mening måste det finnas en gemenskap som utför detta uppdrag. Det duger inte eller räcker inte med anställda.
I mitten
av 1800-talet växte ett antal
frihetsrörelser fram i Sverige, bland andra den som kom att kallas
Läsarrörelsen. Läsarrörelsen innebar att en ny slags offentlighet växte fram vid sidan av kyrkan, en som
dessutom sades ha samma mål. Denna väckelse främjade läsande, gav ut böcker och
tidningar, skrev sånger som spreds, började med barn- och ungdomsverksamhet,
flyttar ut ur hemmen och bygger enkla samlingslokaler. [1]
Mellan
åren 1860-1873 beslutade riksdagen om ett antal Dissenterlagar som innebar att
människor fick rätt att utträda ur kyrkan om de konverterade till ett annat av
staten godkänt trossamfund. Innan dessa lagar var straffet för att konvertera
landsförvisning.
Läsarrörelsen
fortsatte att växa och utvecklades såväl inom som utom Svenska kyrkan. När den främste ledaren för rörelsen
lekmannen CO Rosenius (1816-1868) dog efterträddes han av prästen PP
Waldenström (1838-1917). Åtta år senare
ledde kritiken mot honom till att fick lämna den delen av rörelsen. Han
kritiserades för att alltför starkt betona vikten av att den enskilde tog emot budskapet. Han argumenterade
för att bara de på Kristus troende fick ta del av nattvarden vilket var
omöjligt att bejaka för folkkyrkan.
År 1878 bildade Waldenström Svenska
Missionsförbundet och år 1882 avsade han sig prästämbetet. Med facit i hand kan sägas att det snarare
var Waldenströms vilja att förverkliga den nytestamentliga församlingen än den
så kallade subjektiva försoningsläran som gjorde hans situation omöjlig. Det
fanns en alltför stor spänning mellan den nytestamentliga församlingen och
folkkyrkans territorialförsamling.
Så uppstod den spänning som vi fortfarande tvingas leva i. De frikyrkliga vara måna om de heligas gemenskap men det kom att ske på bekostnad av öppenheten. Svenska kyrkan blev så öppen vill jag påstå att den förlorade de heligas gemenskap. Jag talade med en biskop som uppmuntrade mig att gå vidare med husförsamlingen samtidigt som han konstaterade att det inte finns rum för sådana i nuvarande organisation. Ja, så ser det dessvärre ut och ingenting tyder för närvarande på någon lösning. Kanske är det dags för nya frihetsrörelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar