När det visades sig att frikyrkorna, främst missionskyrkorna, faktiskt mötte behovet av gemenskap, grekiska koinonia, på ett mycket bättre sätt än Svenska kyrkan och att de kommit för att stanna, blev goda råd dyra. Det var nu som studentrörelsen, ledd av fyra blivande biskopar, föddes och utvecklades till den så kallade ungkyrkorörelsen. De ville inte att evangeliet skulle placeras i den tänkta nytestamentliga församlingen. Evangeliet om syndernas förlåtelse skulle ut till allt folket. Så föddes begreppet folkkyrkan. Det kom ändå att förstås på lite olika sätt.
Einar Billing som kan sägas ha varit den starkast drivande av folkkyrkan menade verkligen att evangeliet om syndernas förlåtelse skulle ut till alla människor i Sverige. J.A. Eklund däremot betonade mer att alla människor i Sverige var döpta och därför redan utgjorde kyrkan i Sverige. Det var dessa döpta människor som utgjorde folkkyrkan och som borde ges ett mycket större inflytande. Till detta kom nu ett starkt inflytande från England, den så kallade högkyrkliga rörelsen med betoning på altaret, prästämbete och sakrament. Så hade vi redan på 1920-talet tre riktningar inom Svenska kyrkan som tävlade med varandra. Det var bevarandet av "det svenskkyrkliga", den blivande demokratiska kyrkan och de högkyrkliga. Och något förenklat kan det sägas att så har det sett ut under hela 1900-talet.
Billings förhoppningar om den svenska folkkyrkan visade sig svagast. Ungkyrkligheten med sina studenter och korståg genom landet rann ut i sanden. Det finns ingenting kvar av detta enligt min mening, inga strategier för att nå ut med evangeliet om syndernas förlåtelse till alla människor, till hela folket. Inte ens lokalt. Därför blir de kyrkliga handlingarna som dop, konfirmation och vigslar kraftlösa. De blir till tomma tunnor som skramlar.
Det blev istället Socialdemokraternas långsiktiga kyrkopolitik som visade sig starkast. Tack vare att så många var döpta kunde det uppstå en ohelig allians mellan socialdemokratin, demokrater i vidare mening och kyrkliga makthavare. Genom att demokratin blev överordnad kunde de se till att alltid vara i majoritet. Detta är det grundläggande skälet till att de kristna alltid kommer att förlora alla strider framöver. Om inte en radikalt kristen reformation äger rum förstås. Hur det skulle gå till vet jag inte. Om en andlig frihetsrörelser liknande dem på 1800-talet vinner mark skulle drn då vara intresserad av att gå in under den nu politiserade Svenska kyrkan? Jag tvivlar. Det enda jag kan se som talar för en reformation av Svenska kyrkan är att politikerna finner kyrkan ointressant, ofarlig och belastande. Och det kan nog ske framöver.
Högkyrkligheten vann i så måtto att mycket av dess liturgiska strävanden genomförts. Idag har Svenska kyrkan processioner, tända ljus, mässkrudar och på vissa platser till och med rökelse och Maria-bilder. Men den viktigaste striden, den om ämbetet, förlorade man plus att man ohjälpligt drogs in i kyrkopolitiken. Där är vi nu, kämpar som förlorar alla strider.
Samtidigt, och det är min poäng, kvarstår människors behov av frid med Gud och varandra. Behovet av gemenskap och sammanhang är lika stort och olöst som någonsin tidigare.
Einar Billing som kan sägas ha varit den starkast drivande av folkkyrkan menade verkligen att evangeliet om syndernas förlåtelse skulle ut till alla människor i Sverige. J.A. Eklund däremot betonade mer att alla människor i Sverige var döpta och därför redan utgjorde kyrkan i Sverige. Det var dessa döpta människor som utgjorde folkkyrkan och som borde ges ett mycket större inflytande. Till detta kom nu ett starkt inflytande från England, den så kallade högkyrkliga rörelsen med betoning på altaret, prästämbete och sakrament. Så hade vi redan på 1920-talet tre riktningar inom Svenska kyrkan som tävlade med varandra. Det var bevarandet av "det svenskkyrkliga", den blivande demokratiska kyrkan och de högkyrkliga. Och något förenklat kan det sägas att så har det sett ut under hela 1900-talet.
Billings förhoppningar om den svenska folkkyrkan visade sig svagast. Ungkyrkligheten med sina studenter och korståg genom landet rann ut i sanden. Det finns ingenting kvar av detta enligt min mening, inga strategier för att nå ut med evangeliet om syndernas förlåtelse till alla människor, till hela folket. Inte ens lokalt. Därför blir de kyrkliga handlingarna som dop, konfirmation och vigslar kraftlösa. De blir till tomma tunnor som skramlar.
Det blev istället Socialdemokraternas långsiktiga kyrkopolitik som visade sig starkast. Tack vare att så många var döpta kunde det uppstå en ohelig allians mellan socialdemokratin, demokrater i vidare mening och kyrkliga makthavare. Genom att demokratin blev överordnad kunde de se till att alltid vara i majoritet. Detta är det grundläggande skälet till att de kristna alltid kommer att förlora alla strider framöver. Om inte en radikalt kristen reformation äger rum förstås. Hur det skulle gå till vet jag inte. Om en andlig frihetsrörelser liknande dem på 1800-talet vinner mark skulle drn då vara intresserad av att gå in under den nu politiserade Svenska kyrkan? Jag tvivlar. Det enda jag kan se som talar för en reformation av Svenska kyrkan är att politikerna finner kyrkan ointressant, ofarlig och belastande. Och det kan nog ske framöver.
Högkyrkligheten vann i så måtto att mycket av dess liturgiska strävanden genomförts. Idag har Svenska kyrkan processioner, tända ljus, mässkrudar och på vissa platser till och med rökelse och Maria-bilder. Men den viktigaste striden, den om ämbetet, förlorade man plus att man ohjälpligt drogs in i kyrkopolitiken. Där är vi nu, kämpar som förlorar alla strider.
Samtidigt, och det är min poäng, kvarstår människors behov av frid med Gud och varandra. Behovet av gemenskap och sammanhang är lika stort och olöst som någonsin tidigare.
2 kommentarer:
Tack för dina senaste inlägg, vilket inte innebär att dina andra inlägg skulle vara mindre värda. Jag som inte växte in i Svenska kyrkan, är det oerhört berikande att läsa hur utvecklingen var
Roligt att du uppskattar denna korta historik. Fortsättning följer.
Skicka en kommentar