Nu krävdes en ecklesiologisk
nyorientering. 1935
utkom f Gunnar Rosendahls bok Kyrklig
förnyelse och två år senare Kyrklig
förnyelse i församlingen.
År 1942
ansågs det av ledande inom Svenska kyrkan nödvändigt att på nytt ta tag i
kyrkotanken. Bland dem fanns Gustaf Aulén, Anders Nygren, Anton Fridrichsen, Bo
Giertz med flera. Så anordades en teologisk konferens i Nyköping på temat
Kyrkan. I förordet av boken står att läsa:
Konferensen
i Nyköping sammanträdde för att dryfta kyrkofrågan. Ämnet har just nu en
utomordentlig aktualitet. När det för ett drygt trettiotal år sedan stod på
dagordningen, kretsade debatten kring ”folkkyrkotanken” … När vi nu ser
tillbaka på 1909 års idéer, faller det emellertid bl.a. i ögonen, att
förhållandet till det nya testamentet icke blev vederbörligen klarlagt. [1]
Längre
ner skriver biskop Gustav Aulén att det skett en förskjutning inom den
nytestamentliga exegetiken. ”Exegetiken har här med utomordentlig styrka
framhävt den väsentliga, den grundläggande roll, som gemenskapen, ”koinonia”,
kyrkan spelar för urkristendomen …”[2] Så
följer 26 stycken föredrag som behandlar ämnet ”Kyrkan i Nya testamentet”,
”Aktuella historiska perspektiv” och ”Kyrkotanken i principiell belysning”.
Bo
Giertz låter en kyrkoherde fundera högt i sitt föredrag ”Att leva i Kyrkan”:
Han
har ibland försökt att uttrycka, vad detta specifika liv innebär. Ständigt har
han då kommit tillbaka till ordet koinonia, gemenskap. Det står ju så redan i
apostolicum, såsom uttryck för Kyrkans väsen: de heligas gemenskap (koinonia).
Det är en gemenskap först och främst med Kristus … Men gemenskapen har också en
annan sida. Är man en lem i Kristus, så är man endast en av lemmarna. Det finns ingen individuell Kristusgemenskap. I
samma ögonblick, som man träder i förbindelse med Kristus, träder man in i
samma reala gemenskap med kristenheten … Gemenskapen med Kristus är koinonia
med församlingen och dess medlemmar.[3]
Giertz
beskriver denna gemenskap främst som en bönegemenskap men skriver också:
Till
Kyrkans koinonia hör att församlingens medlemmar äro och känna sig som en
syskonkrets, att alla lemmar endräktigt ha omsorg om varandra, lida med
varandra och glädjas med varandra och ömsesidigt bära varandras bördor.[4]
Han
skiljer sedan mellan att å ena sidan samla folk i kretsar och föreningar och å
andra sidan att ”Gud själv får bygga upp gemenskapen helt och hållet genom
ordet och sakramenten.” Koinonian som gemenskap mellan kristna bröder och
systrar springer fram ur gemenskapen med Kristus.
18 år
senare lever tanken på gemenskap vidare och bli mer konkret i Gustaf Wingrens
arbeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar