En syskonkrets

Nu krävdes en ecklesiologisk nyorientering. 1935 utkom f Gunnar Rosendahls bok Kyrklig förnyelse och två år senare Kyrklig förnyelse i församlingen.

År 1942 ansågs det av ledande inom Svenska kyrkan nödvändigt att på nytt ta tag i kyrkotanken. Bland dem fanns Gustaf Aulén, Anders Nygren, Anton Fridrichsen, Bo Giertz med flera. Så anordades en teologisk konferens i Nyköping på temat Kyrkan. I förordet av boken står att läsa:

Konferensen i Nyköping sammanträdde för att dryfta kyrkofrågan. Ämnet har just nu en utomordentlig aktualitet. När det för ett drygt trettiotal år sedan stod på dagordningen, kretsade debatten kring ”folkkyrkotanken” … När vi nu ser tillbaka på 1909 års idéer, faller det emellertid bl.a. i ögonen, att 

förhållandet till det nya testamentet icke blev vederbörligen klarlagt. [1]

Längre ner skriver biskop Gustav Aulén att det skett en förskjutning inom den nytestamentliga exegetiken. ”Exegetiken har här med utomordentlig styrka framhävt den väsentliga, den grundläggande roll, som gemenskapen, ”koinonia”, kyrkan spelar för urkristendomen …”[2] Så följer 26 stycken föredrag som behandlar ämnet ”Kyrkan i Nya testamentet”, ”Aktuella historiska perspektiv” och ”Kyrkotanken i principiell belysning”.

Bo Giertz låter en kyrkoherde fundera högt i sitt föredrag ”Att leva i Kyrkan”:

Han har ibland försökt att uttrycka, vad detta specifika liv innebär. Ständigt har han då kommit tillbaka till ordet koinonia, gemenskap. Det står ju så redan i apostolicum, såsom uttryck för Kyrkans väsen: de heligas gemenskap (koinonia). Det är en gemenskap först och främst med Kristus … Men gemenskapen har också en annan sida. Är man en lem i Kristus, så är man endast en av lemmarna. Det finns ingen individuell Kristusgemenskap. I samma ögonblick, som man träder i förbindelse med Kristus, träder man in i samma reala gemenskap med kristenheten … Gemenskapen med Kristus är koinonia med församlingen och dess medlemmar.[3]

Giertz beskriver denna gemenskap främst som en bönegemenskap men skriver också:

Till Kyrkans koinonia hör att församlingens medlemmar äro och känna sig som en syskonkrets, att alla lemmar endräktigt ha omsorg om varandra, lida med varandra och glädjas med varandra och ömsesidigt bära varandras bördor.[4]

Han skiljer sedan mellan att å ena sidan samla folk i kretsar och föreningar och å andra sidan att ”Gud själv får bygga upp gemenskapen helt och hållet genom ordet och sakramenten.” Koinonian som gemenskap mellan kristna bröder och systrar springer fram ur gemenskapen med Kristus.

18 år senare lever tanken på gemenskap vidare och bli mer konkret i Gustaf Wingrens arbeten.

---

[1] De 26 föredragen bevarades som En bok om kyrkan. Aulén, G. red, Lund: SKDB 1942. Citatet är från sid 7f .

[2] Aulén, G. sid 9

[3] Aulén, m.fl., sid 368

[4] Aulén, m.fl., sid 376