Under veckan som har gått har jag funderat en hel del på den förskjutning som har ägt rum vad beträffar kristen tro i allmänhet och inom Svenska kyrkan i synnerhet. Förmodligen beror det på domkyrkoprästernas förståelse av religionsdialogen och på att jag läst Thurfjells bok om det gudlösa folket. Mönstret tycks gå igen. Samhällsutvecklingen tycks vara den att kristet liv och kristen tro har lämnat oss samtidigt som den grundläggande hållningen tycks bestå. Vi är inte längre kristna men håller kvar den kristna hållningen.
Svenska kyrkans företrädare, främst politikerna men också biskoparna, försöker behålla uppfattningen som nationell sammanhållning. Här utgör just tanken på en folkkyrka den bärande grunden. Som vi vet tänkte sig biskop JA Eklund i början på 1900-talet Sverige som ett kristet folk, inte därför att folk var troende utan därför att de var döpta och konfirmerade. Folket var subjektet och så föddes den demokratiska folkkyrkan. Visserligen inser varje reflekterande människa att projektet misslyckades men ändå håller vi fast vid detta. För att rättfärdiga utvecklingen kallar vi det just för utveckling. Vi kallar det inte för avfall från kristen tro utan vi omdefinierar begreppen i postmodern anda. Postmodernismen handlar mycket om att de-konstruera för att sedan ny-konstruera. Jag kan inte förstå detta på annat sätt än att vi överger Jesus för att i stället öppna för nya vägar till Gud. Det kan låta bra men är djupt ohederligt.
I denna omvandling används de små stegens taktik vara den bästa metoden och ändamålet helga medlen. I linje med detta kan domkyrkoprästerna, understödda av ärkebiskopen, förvanska biskopen Natan Söderbloms ord. På samma sätt som ekumenik nu blir religionsdialog, blir Söderbloms forskning om andra religioner ett erkännande av andra religioner. Men man tar hans forskning ett steg längre.
Om jag från mina studier minns rätt menade Söderblom att alla människor är skapade av Gud, har viss kunskap om Gud och söker därför Gud av hjärtat. Det kan ingen ta ifrån någon. Vidare finns redan på skapelsens plan ett mått av den sanna Gudens uppenbarelse i alla religioner. Något lite hos de mest primitiva, något mer i de större religionerna, men först i Jesus Kristus finns uppenbarelsen av Guds sanna väsen. Muhammed som levde senare än Jesus förvanskar den kristna tron och är därför avskyvärd. Men domkyrkoprästerna menar sig tolka Söderblom som var han för religionsblandning eller åtminstone som att han trodde att det fanns flera vägar till Gud, något som sannolikt var en helt främmande tanke för honom. Så försöer man alltså förankra förvandlingen hos hedersmannen Söderblom.
När jag läste Dag Sandahls blogg med Söderbloms citat, klicka här, stod det klart att domkyrkoprästerna medvetet förvanskade Söderblom. Alla metoder tycks tillåtna i försöket att rättfärdiga Svenska kyrkans omdaning. Sådant retar nog fler än mig. Jag läste också kommentarerna, bland andra Annika Borgs kommentar: "Det är makalöst hur Sthlms domkyrkoförs präster och äb trixar med Söderblom. Och med Krister Stendahl. Hans uttryck "helig avund" tas nu till intäkt för att ligga i linje med deras syn. Men det är ju precis TVÄRTOM." Kommer då dessa domkyrkopräster att prickas av Stockholms domkapitel? Knappast. Alltså holkas domkapitlens trovärdighet ur än mer. Det är definitivt tid att reformera domkapitlen om vi måste ha kvar dem alls.
Svenska kyrkans företrädare, främst politikerna men också biskoparna, försöker behålla uppfattningen som nationell sammanhållning. Här utgör just tanken på en folkkyrka den bärande grunden. Som vi vet tänkte sig biskop JA Eklund i början på 1900-talet Sverige som ett kristet folk, inte därför att folk var troende utan därför att de var döpta och konfirmerade. Folket var subjektet och så föddes den demokratiska folkkyrkan. Visserligen inser varje reflekterande människa att projektet misslyckades men ändå håller vi fast vid detta. För att rättfärdiga utvecklingen kallar vi det just för utveckling. Vi kallar det inte för avfall från kristen tro utan vi omdefinierar begreppen i postmodern anda. Postmodernismen handlar mycket om att de-konstruera för att sedan ny-konstruera. Jag kan inte förstå detta på annat sätt än att vi överger Jesus för att i stället öppna för nya vägar till Gud. Det kan låta bra men är djupt ohederligt.
I denna omvandling används de små stegens taktik vara den bästa metoden och ändamålet helga medlen. I linje med detta kan domkyrkoprästerna, understödda av ärkebiskopen, förvanska biskopen Natan Söderbloms ord. På samma sätt som ekumenik nu blir religionsdialog, blir Söderbloms forskning om andra religioner ett erkännande av andra religioner. Men man tar hans forskning ett steg längre.
Om jag från mina studier minns rätt menade Söderblom att alla människor är skapade av Gud, har viss kunskap om Gud och söker därför Gud av hjärtat. Det kan ingen ta ifrån någon. Vidare finns redan på skapelsens plan ett mått av den sanna Gudens uppenbarelse i alla religioner. Något lite hos de mest primitiva, något mer i de större religionerna, men först i Jesus Kristus finns uppenbarelsen av Guds sanna väsen. Muhammed som levde senare än Jesus förvanskar den kristna tron och är därför avskyvärd. Men domkyrkoprästerna menar sig tolka Söderblom som var han för religionsblandning eller åtminstone som att han trodde att det fanns flera vägar till Gud, något som sannolikt var en helt främmande tanke för honom. Så försöer man alltså förankra förvandlingen hos hedersmannen Söderblom.
När jag läste Dag Sandahls blogg med Söderbloms citat, klicka här, stod det klart att domkyrkoprästerna medvetet förvanskade Söderblom. Alla metoder tycks tillåtna i försöket att rättfärdiga Svenska kyrkans omdaning. Sådant retar nog fler än mig. Jag läste också kommentarerna, bland andra Annika Borgs kommentar: "Det är makalöst hur Sthlms domkyrkoförs präster och äb trixar med Söderblom. Och med Krister Stendahl. Hans uttryck "helig avund" tas nu till intäkt för att ligga i linje med deras syn. Men det är ju precis TVÄRTOM." Kommer då dessa domkyrkopräster att prickas av Stockholms domkapitel? Knappast. Alltså holkas domkapitlens trovärdighet ur än mer. Det är definitivt tid att reformera domkapitlen om vi måste ha kvar dem alls.
2 kommentarer:
J A Eklunds folkkyrka, vidareförd av svärsonen Gunnar Hultgren och socialetikerna, blev ett villospår. Det betyder inte att Einar Billings folkkyrka är dömd att haverera - den har en hård kärna, bl a via influenser från fader Gottfrids lundensiska högkyrklighet. Det är dags att ta upp det spåret och föra det in i vår situation.
Kh på landet
https://www.facebook.com/frimodigkyrka/posts/10153594979544060. Länken går till tankar som Helena Edlund delar. Det är intressant, men kanske ännu viktigare där finns en länk till Dagen, Youtube-klipp men dialogen med imamen i Storkyrkan förra söndagen. Imamen har en utläggning på fortsättningen av GT texten om Kain och Abel. Intressant att den inte bemöts med Guds löfte till Kain, Kainstecknet med dess innehåll. Men det texten är inte med i Psalmboken. Dialog vet jag inteom jag vill kalla samtalet för..ganska ensidigt..? At
Skicka en kommentar