Jag fortsätter att dela med mig av mina tankar kring koinoinian, dess bibliska tanke, det svenskyrkliga dilemmat och koinonians nödvändighet. Håll till godo och minns att teologin föregår praxisen.
1960 kom
professor Gustaf Wingrens bok Evangeliet
och kyrkan och i den använder han det grekiska ordet koinonia som ett nyckelbegrepp. Han hävdar att koinonian oundgängligen hör till livet i Kristi kropp. Som
koinonians kännetecken anger han den gemensamma bönen, medmänniskan i centrum,
naturliga livsförbindelser och att jag är mottagare snarare än avsändare. Samtidigt
konstaterar han att folkkyrkan har misslyckats just på den punkten.
I teorin är det lätt
att kombinera öppenheten utåt mot människorna och Andens fostran därinne i
församlingens gemenskap. I det praktiska kyrkolivet är det just denna
kombination som nationalkyrkorna, särskilt under 1700- och 1800-talen ha stupat
på. De stora folkomspännande kyrkorna förmådde icke hålla sina många lemmar
nära … den gemensamma bönen, bekännelsen, lovsången, den inbördes kyrkotukten …
Folkkyrkorna förstå, att de har förlorat
communio-momentet (min kurs.), frikyrkorna förstå att de ha stängt sådana
fönster mot yttervärlden vilka borde ha hållits öppna.[1]
Wingren
förklarar vidare vad som menas med communio.
Att vara döpt innebär att Kristus-mönstret blivit verksamt och att jag sänds ut
i världen. Med naturliga livsförbindelser avses primärgrupper som familjen och
arbetskamraterna. Gemenskapen förvekligas på vardagslivets plan, i konkret
mänsklig tillvaro. Det är just i de mindre, vardagliga sammanhangen som Anden
verkar. Det nya handlandet utgår från evangeliet.
Territorialförsamlingen är viktig för Wingren i så måtto
att kristna på en och samma ort hör samma. Kyrkan är en. Den är ekumenisk till
sitt väsen även om de kristna tillhör skilda samfund. Det som förenar de
kristna är det som de alla har tagit
emot, evangeliet och dopet. Wingren skriver att det skulle vara
… ett utslag av
begynnande urkristen hälsa, om den geografiska aspekten sloge igenom: Kristus
har en enda församling på platsen och alla de gudstjänstfirande människorna där
betrakta sig som lemmar i Kristi församling – mitt i sin inbördes splittring.[2]
Det skulle
enligt Wingren leda till ett växande missionsansvar för människorna på orten
och skulle leda till vardaglig gemenskap. Det skulle också visa sig att var lem
i kroppen fick värde och tjänst. I sin bok Evangeliet
och kyrkan finns ett kapitel som handlar om det nya handlandet, livet i
Anden. Här skriver Wingren något lika underbart som nödvändigt:
Eftersom
kärleken strävar efter nästans bästa,
försvinner frågan efter det egna jagets lycka och salighet ur görarens
uppmärksamhet. … Det är ”den andre” som är i centrum.[3]
Wingren
har, utöver hemmet och arbetsplatsen, inga konkreta förslag på hur en koinonia
kan underhållas. Det gör att uppdraget med hela sin tyngd att förverkliga
kononia läggs på individens axlar. Det blir människocentrerat. För Wingren
betyder communio att livet
förverkligas i vardagens möten med andra människor. Gemenskapen med Kristus kan
inte bestå på annat sätt än såsom en communio
mellan de döpta och andra människor. ”Till en sann koinonia människor emellan
hör, att man ser gott utgå från andra och ser sig själv såsom en som får”,
skriver Wingren.[4]
Nödvändigheten
av koinonia är nu tydlig och det går att ana konkretioner.
2 kommentarer:
Amen, det vi har gemensamt paverker var gemenskap (that which we have in common affects our fellowship). When we are working together for that which is common, that is sharing the good news of God's Kingdom, then our fellowship becomes purposeful. Not just for the building up so that we are blessed but so that we can be a blessing to those around us. This is where we are called to replicate ourselves through the making of disciples. When we are active in building the Kingdom of God, that's when God's Kingdom comes down to earth and signs and wonders are seen through our love for others.
Roligt att du följer bloggen från andra sidan jordklotet, Australien. Vi delar liv och tro med varandra inom den enda Kyrkan, Kristi kropp på jorden. Tillsammans är vi kristna salt på jorden och ljus i världen. O, att vi kunde leva ut det på den plats vi bor och verkar.
Skicka en kommentar