Den nya tiden räknar jag från och med
studentrevoltens år 1968. Den innebär stora förändringar för Svenska kyrkan
eftersom demokratiseringen nu har fått fullt genomslag i organisationen. De
ecklesiologiska frågorna var fortfarande obesvarade men pockade på
uppmärksamhet. År 1987 hölls återigen en konferens omkring kyrkan, dess väsen
och väg, i Nyköping. Den här gången var inte de ledande inom Svenska kyrkan
närvarande men däremot (hög-)kyrkliga företrädare som Caesarius Cavallin, Folke
T Olofsson, Fredrik Brosché, Erik Petrén, Martin Lönnebo, Christian Braw, Dag
Sandahl, Biörn Fjärstedt med flera. Bo Giertz skrev ett brev till konferensen
som publicerades. Där skriver han:
Svaret
måste vi söka genom att tränga djupare in i den verklighet som möter oss i Nya
Testamentets kyrka. Där finns säkert möjligheter och rikedomar som vi förbisåg
i min generation.[1]
Sedan detta
brev skrevs 1989 har inte mycket hänt förutom några ansatser,
År 1998 utkom
boken På spaning efter framtidens kyrka.
Sune Fahlgren var redaktör och i den finns en artikel Kyrkan som de heligas samfund – på väg mot en evangelisk
communio-ecklesiologi av teologen Ola Sigurdson. Sigurdsson skriver:
Borta
är den tid då en specifik kyrklig konfession kunde se sig själv som företrädare
för ett helt folk. Borta är också den tid då ett geografiskt område kunde ses
som homogent kristet. För länge sedan svunnen är den tid då kyrkan kunde räkna
med att dess röst skulle bli hörd bland politiska eller andra makthavare. Borta
är också den tid kyrkans ledning kunde räkna med att åtminstone dess lekfolk
slöt upp bakom dess planer och beslut. Mångfalden är här, både innanför och
utanför kyrkans murar.[2]
Sent
omsider återkommer med andra ord insikten att Svenska kyrkan sekulariserats
inifrån, inte har förändrats nämnvärt sedan reformationen genomfördes på
1600-talet och inte kunnat ta tillvara den utmaning de heligas gemenskap utgör
genom sin blotta existens. Det är
mot den bakgrunden Sigurdson skriver.
År 2000 förändrades
relationerna mellan staten och kyrka. Staten hade nu säkrat fortsättningen
genom att ange de ramar inom vilka Svenska kyrkan ska verka, bland andra genom
sin territoriella och demokratiska syn. Svenska kyrkan kan efter den stora
strukturförändringen sägas verka på pastorats-, stifts- och nationell nivå. Den
tidigare centrala enheten församlingen har försvagats betydligt genom att den
är utan självbestämmande och oftast tillsammans med andra församlingar sorterar
under en gemensam kyrkoherde.
Det
ligger knappast i statens intresse att vårda sig om kyrkans gemenskaper, men de
är fortsatt en utmaning för kyrkan. Vår fråga blir: Hur främjas communio bäst? Hur fördjupas och
utvecklas den? Hur förmeras den? Var kan vi finna konkreta nerslag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar