I går kom Kyrkans tidning i vanlig ordning. Då får jag se att de fem domkyrkoprästerna i Storkyrkan blivit anmälda till Domkapitlet. Det hade jag i och för sig sett redan tidigare men inte brytt mig om. Det är väl några veckor sedan artikeln publicerades i DN och vi fick veta att det kan finnas flera vägar till Gud. Jesus Kristus må vara Guds son men han är inte den enda vägen antyds det.Till en början handlade debatten om att vi ska visa förståelse för muslimer, buddhister och andra, som om det inte är en självklarhet. Så länge debatten handlar om respekt, tolerans och vanlig heder finns det inga skäl att vara emot religionsmöten och religionsdialoger. Och det var väl så tankarna gick till en början också hos mig även om det antyddes att andra religioner kan vara lika bra som vår. Det får vi nog bjuda på tills vidare, tänkte jag.
Ledaren i KT tycks inte följa med domkyrkoprästerna i deras tankegångar. I stället tvekar ledaren, ifrågasätter och efterlyser tydlighet. Ledaren heter Brita Häll och det kloka ifrågasättandet lyder:
Men Svenska kyrkan är känd för att tala med små bokstäver och ogärna högt förkunna något alls. Då väcker det frågetecken att det tydliga förkunnandet ska aktiveras just i samband med andra religioner.
Själv anser jag att skälet är ganska uppenbart. De ledande inom Svenska kyrkan har övergett den kristna tron, förskingrat arvet, lagt ner missionen, omdefinierat ekumeniken och öppnat för religionsblandning. Allt är logiskt, utdraget över en 50-års period med hjälp av de små stegens taktik. Det ena ger det andra.
Tidigare har jag reagerat på dogmatiska förändringar som förståelsen av kyrkan, ämbetet eller äktenskapet och oförmågan att bygga församling. Vi har alla sett hur politikerna strukturerat om kyrkan och nu är i färd med att slå i sista spiken. Pastoratsindelningarna har också skett i omgångar och målet är identifikationen med kommunens gränser och kommunkyrkan. Uppbyggnaden med demokratiska val, fullmäktige och anställda är redan förhanden. Men så är det detta med upplösningen av bekännelsen och de nya värderingarna. Och det är i det sammanhanget jag förstår religionsblandningen. Jag förmodar att de mänskliga rättigheterna här är vägledande. Man ska lägga märke till hur de kristna förs bakom ljuset genom att de ledande aldrig ändrar i bekännelsen. Den blir bara obsolet och de som håller fast vid den får tro vad de vill. Möjligen kan de om de sticker upp hånas med ord som konservativa, bokstavstroende eller beskyllas för att leva med fobier av olika slag.
Ärkebiskopen försvarar domkyrkoprästerna, förlägger debatten till skapelsens plan och Guds storhet. Hon säger enligt citat att det inte är vår uppgift att begränsa Guds vilja och vägar att frälsa. Men det har väl ingen försökt? Hon pratar återigen bort sakfrågan vad Kyrkan tror och förkunnar. KT-ledarens fråga är mer än berättigad. Låt inte den drunkna i all debatt: Varför ska det tydliga förkunnandet aktiveras just nu och på den här punkten? Varför kan inte Svenska kyrkan vara tydliga med sin egen bekännelse i stället? Har den övergett sin egen Herre och Frälsare? Jag tror det tills dess motsatsen visar sig.
Inför helgen som handlar om enheten i Kristus skriver biskopen Caroline Krook avslutningsvis:
Alla människor är av Gud, har sitt ursprung i Gud och är på väg till Gud. Kristus förenar oss, men vägarna till Gud är många och outgrundliga.
Så där fick vi det svart på vitt. Är det konstigt att KT kallas torsdagsdepressionen?
Ledaren i KT tycks inte följa med domkyrkoprästerna i deras tankegångar. I stället tvekar ledaren, ifrågasätter och efterlyser tydlighet. Ledaren heter Brita Häll och det kloka ifrågasättandet lyder:
Men Svenska kyrkan är känd för att tala med små bokstäver och ogärna högt förkunna något alls. Då väcker det frågetecken att det tydliga förkunnandet ska aktiveras just i samband med andra religioner.
Själv anser jag att skälet är ganska uppenbart. De ledande inom Svenska kyrkan har övergett den kristna tron, förskingrat arvet, lagt ner missionen, omdefinierat ekumeniken och öppnat för religionsblandning. Allt är logiskt, utdraget över en 50-års period med hjälp av de små stegens taktik. Det ena ger det andra.
Tidigare har jag reagerat på dogmatiska förändringar som förståelsen av kyrkan, ämbetet eller äktenskapet och oförmågan att bygga församling. Vi har alla sett hur politikerna strukturerat om kyrkan och nu är i färd med att slå i sista spiken. Pastoratsindelningarna har också skett i omgångar och målet är identifikationen med kommunens gränser och kommunkyrkan. Uppbyggnaden med demokratiska val, fullmäktige och anställda är redan förhanden. Men så är det detta med upplösningen av bekännelsen och de nya värderingarna. Och det är i det sammanhanget jag förstår religionsblandningen. Jag förmodar att de mänskliga rättigheterna här är vägledande. Man ska lägga märke till hur de kristna förs bakom ljuset genom att de ledande aldrig ändrar i bekännelsen. Den blir bara obsolet och de som håller fast vid den får tro vad de vill. Möjligen kan de om de sticker upp hånas med ord som konservativa, bokstavstroende eller beskyllas för att leva med fobier av olika slag.
Ärkebiskopen försvarar domkyrkoprästerna, förlägger debatten till skapelsens plan och Guds storhet. Hon säger enligt citat att det inte är vår uppgift att begränsa Guds vilja och vägar att frälsa. Men det har väl ingen försökt? Hon pratar återigen bort sakfrågan vad Kyrkan tror och förkunnar. KT-ledarens fråga är mer än berättigad. Låt inte den drunkna i all debatt: Varför ska det tydliga förkunnandet aktiveras just nu och på den här punkten? Varför kan inte Svenska kyrkan vara tydliga med sin egen bekännelse i stället? Har den övergett sin egen Herre och Frälsare? Jag tror det tills dess motsatsen visar sig.
Inför helgen som handlar om enheten i Kristus skriver biskopen Caroline Krook avslutningsvis:
Alla människor är av Gud, har sitt ursprung i Gud och är på väg till Gud. Kristus förenar oss, men vägarna till Gud är många och outgrundliga.
Så där fick vi det svart på vitt. Är det konstigt att KT kallas torsdagsdepressionen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar