Det här året har jag skrivit fler bloggar än någonsin. Det kanske kan tillskrivas en lång sjukskrivning. Men nu är jag inte sjukskriven längre och måste disponera tiden på ett annat sätt. Och något värre är att jag måste disponera mina tankar på ett annat sätt. När jag var hemma kunde jag låta tankarna komma och gå. Det var ingen som vaktade på mig, inget som anfäktade mig, försökte kontrollera eller passa på mig. Det fanns en stor frihet i det faktum att jag var sjukskriven. Nu är det annorlunda.
På arbetsplatsen gäller ganska strikta regler även om jag inte har skäl att beklaga mig. Men tider ska passas, hänsyn ska tas, lojalitet ska gälla och ingen kritik ska uttalas. Eget tänkande uppmuntras inte. Än mindre eget handlande. Såsom det är på nationell nivå, så blir det på lokal nivå.
Det fanns en gång en undersökning som visade att sämsta arbetsmiljön för anställda rådde på muséer. Där finns inga visioner, inget att sträva efter eller utveckla. Om jag minns rätt kom Svenska kyrkan på andra plats i sagda undersökning.
Det kanske inte är så underligt att många kristna skäms för sin kyrka och tro. Det finns en socialpsykologisk regel som säger att individer söker sig till och vill höra samman med dem som har hög status och gärna markerar avstånd till dem som har låg status. Sekulariserade kristna har numera sina föredömen i "denna världen". Det kan vara "kändisar" av olika slag, artister, idrottsmän eller idrottskvinnor, människor med inflytande. Sekulariserade kristna tänker som människor i allmänhet gör och de lever som människor i allmänhet gör. Som ett resultat upplever sekulariserade kristna sin tro som skämmig. De har förlorat sin frimodighet, om de haft någon, och kan knappast tjänstgöra som ljus i världen eller som salt på jorden.
Folkkyrkan kan aldrig fungera som en kärna i pastoratet och kan inte heller få tillåtas vara ledande i kyrkan. Folkkyrkans problem är att den redan per definition associerar sig med den svenska majoritetskulturen medan den skulle behöva definiera sig mot den sekulära majoriteten. Men det är inte lätt när de ledande tror sig representera just en majoritet av svenskarna. Tänk, att 6, 5 miljoner svenskar tillhör Svenska kyrkan! Ja, och hur många av dem är sekulariserade?
Att vara en kristen i biblisk mening är något annat än att vara en sekulariserad medlem i Svenska kyrkan. Och det vet alla.
Nej, folkkyrkan, det vill säga den demokratiskt styrda territorialförsamlingen, kan inte ha någon reell framtid. Jag tycker mig förstå det och känner dagligen av det - på jobbet av alla ställen.
Men, som biskop Giertz sa en gång, problemets lösning finns i Nya Testamentet.
På arbetsplatsen gäller ganska strikta regler även om jag inte har skäl att beklaga mig. Men tider ska passas, hänsyn ska tas, lojalitet ska gälla och ingen kritik ska uttalas. Eget tänkande uppmuntras inte. Än mindre eget handlande. Såsom det är på nationell nivå, så blir det på lokal nivå.
Det fanns en gång en undersökning som visade att sämsta arbetsmiljön för anställda rådde på muséer. Där finns inga visioner, inget att sträva efter eller utveckla. Om jag minns rätt kom Svenska kyrkan på andra plats i sagda undersökning.
Det kanske inte är så underligt att många kristna skäms för sin kyrka och tro. Det finns en socialpsykologisk regel som säger att individer söker sig till och vill höra samman med dem som har hög status och gärna markerar avstånd till dem som har låg status. Sekulariserade kristna har numera sina föredömen i "denna världen". Det kan vara "kändisar" av olika slag, artister, idrottsmän eller idrottskvinnor, människor med inflytande. Sekulariserade kristna tänker som människor i allmänhet gör och de lever som människor i allmänhet gör. Som ett resultat upplever sekulariserade kristna sin tro som skämmig. De har förlorat sin frimodighet, om de haft någon, och kan knappast tjänstgöra som ljus i världen eller som salt på jorden.
Folkkyrkan kan aldrig fungera som en kärna i pastoratet och kan inte heller få tillåtas vara ledande i kyrkan. Folkkyrkans problem är att den redan per definition associerar sig med den svenska majoritetskulturen medan den skulle behöva definiera sig mot den sekulära majoriteten. Men det är inte lätt när de ledande tror sig representera just en majoritet av svenskarna. Tänk, att 6, 5 miljoner svenskar tillhör Svenska kyrkan! Ja, och hur många av dem är sekulariserade?
Att vara en kristen i biblisk mening är något annat än att vara en sekulariserad medlem i Svenska kyrkan. Och det vet alla.
Nej, folkkyrkan, det vill säga den demokratiskt styrda territorialförsamlingen, kan inte ha någon reell framtid. Jag tycker mig förstå det och känner dagligen av det - på jobbet av alla ställen.
Men, som biskop Giertz sa en gång, problemets lösning finns i Nya Testamentet.
1 kommentar:
Helgen som gick fick mej att fundera i liknande banor. Vad är det som gör att man inte följer med i "grodkoket"? Umgicks med gamla vänner som alltid och fortfarande går i kyrkan för det mesta, men som inte ser, upplever att kyrkan, människor är på väg utför, att,alla värderingar är upp och ner, att var och en blir salig på sin tro, bara för att "det känns rätt" för individen. Helt oförstående att jag tagit hem blankett för att gå ur SvK.
Funderade tillsammans med min dotter vad som är skillnaden. En viktig faktor tror vi är personlig bibelläsning, inte bara kyrkoårets klippta texter med tillrättalagd predikan som bäst kan hjälpa oss att handla rättvist och sopsortera. Smågrupp/ Husförsamling/ bibelstudie- bönegrupp att växa andligt, brottas med svårigheter tillsammans med andra, se och erfara bönesvar. personlig andakt. Personlig själavård regelbundet. Samtidigt beror det ju på hos vem man söker råd, vilka råd men får, vilka råd vill jag ha? Som man ropar i skogen får man svar, AT
Skicka en kommentar