Idag har jag haft en vigsel som jag hade tänkt att blogga om, MEN när jag kommer hem möts jag av något fullständigt sjukt som jag i skrivande stund inte har hämtat mig ifrån. Nu är det inte bra att skriva när man är upprörd, inte ens om man är måttligt upprörd, men jag kan inte låta bli. Väl hemkommen från vigseln slår jag på text-TV och möts av rubriken att en kollega anmälts fyra, nu fem gånger, till domkapitlet i Luleå stift. Eftersom jag är i branschen läser jag intresserat och inser omedelbart att det handlar om min gode vän Torbjörn Lindahl. Torbjörn är en av de mest milda människor jag mött och även om jag läst hans blogg om fobier så finns inte en tänkbar anmälan till domkapitlet ens i min tankevärld.
Min första reaktion och tanke är; Vad är det för en människa som anmält Torbjörn? Jo, det visade sig att det var två anonyma. Så klart. Den ene skrev under pseudonymen "En som tror på alla människors lika värde" och den andre skrev under pseudonymen "Störst av allt är kärleken". Den fjärde visade sig beklagligt nog vara en pedagog anställd i samma församling som Torbjörn, förmodligen någon som har ett ont öga till honom.
Min andra reaktion och tanke var; Vad är det för människa till journalist som plockar upp detta och sedan lyckas göra det till en riksnyhet? Jag skulle gärna vilja vet det.
Torbjörn var vad jag förstår på Luleå Pride och lyssnade på två föredrag. Då insåg han att han förmodligen betraktades av andra som homofob, en etikett som för övrigt klistras ofta på oss som tror på äktenskapet mellan man och kvinna. Sedan skrev han en blogg om detta, typ "jag en homofob" och nu är han alltså anmäld - av en anonym! Det må vara hänt, men en journalist gör detta till riks-nyhet. Jag tar mig för pannan! Eftersom det sker regelbundet att journalister misskrediterar dem som har en konservativ åsikt i äktenskapsfrågan är jag inte förvånad. Men de är under all kristid och det kunde gott vara Svenska kyrkans uppgift att upprepa och försvara att det finns två hedervärda åsikter i fråga om äktenskapet. Det är egentligen det minsta man kan begära att kyrkan följer sitt eget beslut.
Du hittar Torbjörns blogg genom att klicka här.
Jag kan inte tänka mig att domkapitlet tar detta på allvar, men så besinnar jag mig och inser att de kanske gör det. Vi lever ju i en sådan förvrängd tid. Det ska bli lite spännande att följa ärendet. De handlingar som nu produceras hittar du på sidan Kyrklig Dokumentation som du hittar genom att klicka här.
Ni som läser denna blogg har kanske rent dragit slutsatsen att den som kritiserar Svenska kyrkan lever farligt, att det i Svenska kyrkan råder en tystnadens kultur. Du har kanske rätt.
Vad gäller den vigsel jag medverkat i idag får jag återkomma imorgon. Kanske finns det anledning att återkomma också i fallet med den besvärlige komministern Torbjörn Lindahl i Luleå.
Med tanke på min tro frågar jag mig om inte jag också är homofob?
Min första reaktion och tanke är; Vad är det för en människa som anmält Torbjörn? Jo, det visade sig att det var två anonyma. Så klart. Den ene skrev under pseudonymen "En som tror på alla människors lika värde" och den andre skrev under pseudonymen "Störst av allt är kärleken". Den fjärde visade sig beklagligt nog vara en pedagog anställd i samma församling som Torbjörn, förmodligen någon som har ett ont öga till honom.
Min andra reaktion och tanke var; Vad är det för människa till journalist som plockar upp detta och sedan lyckas göra det till en riksnyhet? Jag skulle gärna vilja vet det.
Torbjörn var vad jag förstår på Luleå Pride och lyssnade på två föredrag. Då insåg han att han förmodligen betraktades av andra som homofob, en etikett som för övrigt klistras ofta på oss som tror på äktenskapet mellan man och kvinna. Sedan skrev han en blogg om detta, typ "jag en homofob" och nu är han alltså anmäld - av en anonym! Det må vara hänt, men en journalist gör detta till riks-nyhet. Jag tar mig för pannan! Eftersom det sker regelbundet att journalister misskrediterar dem som har en konservativ åsikt i äktenskapsfrågan är jag inte förvånad. Men de är under all kristid och det kunde gott vara Svenska kyrkans uppgift att upprepa och försvara att det finns två hedervärda åsikter i fråga om äktenskapet. Det är egentligen det minsta man kan begära att kyrkan följer sitt eget beslut.
Du hittar Torbjörns blogg genom att klicka här.
Jag kan inte tänka mig att domkapitlet tar detta på allvar, men så besinnar jag mig och inser att de kanske gör det. Vi lever ju i en sådan förvrängd tid. Det ska bli lite spännande att följa ärendet. De handlingar som nu produceras hittar du på sidan Kyrklig Dokumentation som du hittar genom att klicka här.
Ni som läser denna blogg har kanske rent dragit slutsatsen att den som kritiserar Svenska kyrkan lever farligt, att det i Svenska kyrkan råder en tystnadens kultur. Du har kanske rätt.
Vad gäller den vigsel jag medverkat i idag får jag återkomma imorgon. Kanske finns det anledning att återkomma också i fallet med den besvärlige komministern Torbjörn Lindahl i Luleå.
Med tanke på min tro frågar jag mig om inte jag också är homofob?
3 kommentarer:
Som riksnyhet blev det en krydda på Pridedagen. Lynchning har det väl kallats. Frågan är väl inte vad det är för journalist. Nyheten spreds med TT. Modern offentlig lychning.
Fullständigt barockt. Och en lektion i den horribla konsten att förvränga uttryck. Man använder pseudonymen "alla människors lika värde" som om det vore det det handlade om. Var skriver den anmälde något om människors värde?
Det är ju tydligt att TL raljerar i sin blogg, med sin dammsugarfobi och annat. Man undrar ju hur anmälarna tänker. Hur läser de?
Man använder tyvärr idag ordet fobi - som handlar om omotiverad rädsla - som synonym till intolerant eller föraktfull. Och jag vet inte när det hände, men någonstans under resans gång blev "människors lika värde" en fråga om sexualitet. Som tydligen i sin yttersta form måste manifesteras just med en kyrklig vigsel. Som om kyrkan vore den som stod för det motsatta. Men man behöver väl något att definiera sig emot. Det får bli kyrkan; svagt mothugg och redan insparkade dörrar.
Själv har jag en rädsla för svaga kyrkliga ledare. Med tanke på hur ryggradslöst kyrkan hanterade Uppdrag Gransknings-historien förra året så hoppas jag verkligen att vi får se lite mer råg i ryggen den här gången. Annars blir jag en biskopo-fobiker. Tyvärr verkar inte rädslan vara helt obefogad, men jag har inte ordet för befogad rädsla. Och det verkar ju kvitta, fobi verkar ju fungera på allt!
Tack Håkan för din blogg. Tack även Torbjörn som bara säger det som är självklart i kristenheten. Sorgligt att det i vår kyrka nu råder en samtalets fobi. Stellan Bengtsson Södertälje
Skicka en kommentar