Det blev en fin ekumenisk gudstjänst på förmiddagen. Förutom att alla gudstjänster per definition alltid är ekumeniska och det faktum att flera församlingar fattades i denna kraftsamling. Jag längtar verkligen efter bröderna och systrarna i den Romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och våra så kallade fria grupper. Särskilt nu när några i koinonian har konverterat till Rom. Det känns.
Och så lider jag dagligen över tillståndet inom Svenska kyrkan, det tillstånd som rinner likt ett vatten från nationell nivå, via stiftet och nu når lokal nivå. Jag försöker protestera och tror inte att det är lönlöst även om vissa tycker att jag fäktar mot väderkvarnar. Det är visserligen sant att de ledande inte lyssnar till den interna kritiken, förmodligen för att de själva är lamslagna, rädda och förvirrade. De vet inte hur de ska kunna göra annat än att hålla hårt i ratten när kyrkan kör i diket. Alla ska med.
Men kritiken kommer nu allt oftare också utifrån. Stenarna ropar. Jag känner inte Maria Ludvigsson och liknar henne inte vid en ropande sten, snarare en ropande profetissa. I dagens SvD skriver hon under rubriken Allting flyter i Svenska kyrkan. Vad jag förstår är det de fem domkyrkoprästerna i Stockholm som utlöst protesten denna gång. De skrev Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner i DN förra söndagen tror jag det var.
Maria Ludvigsson går så långt att hon ifrågasätter Svenska kyrkans existensberättigande. Då är hon antingen helt ute och cyklar eller finns det anledning att lyssna. Hon hävdar att Svenska kyrkan använder ordet ekumenik i en nytolkning där ingen sanning finns utan bara relativism. Relativismen är den nya, i min värld, smaklösa och avskyvärda religionen. Vi bjuder in andra religionsutövare att be i våra kyrkor samtidigt som vi ger upp den egna tron.
Ludvigsson talar för människor som vänder sig till kyrkan för att få ett svar och konstaterar att något sådant får man inte. Ingen har rätt, ingen har fel och allt flyter. Hon antyder att Svenska kyrkan har en pubertal önskan att vara populär i en postmodern era. Detta att publicera en artikel som den vi läste i DN talar för denna önskan.
Det är inte roligt att med SvD behöva konstatera vad vi redan vet. Denna brist på frimodig tro på Jesus Kristus och tvehågsenhet inför den egna existensen är numera en praktiskt taget daglig plåga. Ludvigsson skriver
I stället blir det enklare att, som Svenska kyrkan nu tenderar att göra, likställa respekt för andras tro med förnekelse av den egna. Som om andra religioners anhängare vore grunda nog att bli förolämpade av ett kristet förhållningssätt ... Att förneka sin egen tro är inte detsamma som att visa respekt för andras.
Tyvärr talar det mesta för att surdegen på nationell nivå kommer att genomsyra hela vår älskade kyrka.
Det gäller snart nog för enskilda kristna att se om sitt hus.
Och så lider jag dagligen över tillståndet inom Svenska kyrkan, det tillstånd som rinner likt ett vatten från nationell nivå, via stiftet och nu når lokal nivå. Jag försöker protestera och tror inte att det är lönlöst även om vissa tycker att jag fäktar mot väderkvarnar. Det är visserligen sant att de ledande inte lyssnar till den interna kritiken, förmodligen för att de själva är lamslagna, rädda och förvirrade. De vet inte hur de ska kunna göra annat än att hålla hårt i ratten när kyrkan kör i diket. Alla ska med.
Men kritiken kommer nu allt oftare också utifrån. Stenarna ropar. Jag känner inte Maria Ludvigsson och liknar henne inte vid en ropande sten, snarare en ropande profetissa. I dagens SvD skriver hon under rubriken Allting flyter i Svenska kyrkan. Vad jag förstår är det de fem domkyrkoprästerna i Stockholm som utlöst protesten denna gång. De skrev Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner i DN förra söndagen tror jag det var.
Maria Ludvigsson går så långt att hon ifrågasätter Svenska kyrkans existensberättigande. Då är hon antingen helt ute och cyklar eller finns det anledning att lyssna. Hon hävdar att Svenska kyrkan använder ordet ekumenik i en nytolkning där ingen sanning finns utan bara relativism. Relativismen är den nya, i min värld, smaklösa och avskyvärda religionen. Vi bjuder in andra religionsutövare att be i våra kyrkor samtidigt som vi ger upp den egna tron.
Ludvigsson talar för människor som vänder sig till kyrkan för att få ett svar och konstaterar att något sådant får man inte. Ingen har rätt, ingen har fel och allt flyter. Hon antyder att Svenska kyrkan har en pubertal önskan att vara populär i en postmodern era. Detta att publicera en artikel som den vi läste i DN talar för denna önskan.
Det är inte roligt att med SvD behöva konstatera vad vi redan vet. Denna brist på frimodig tro på Jesus Kristus och tvehågsenhet inför den egna existensen är numera en praktiskt taget daglig plåga. Ludvigsson skriver
I stället blir det enklare att, som Svenska kyrkan nu tenderar att göra, likställa respekt för andras tro med förnekelse av den egna. Som om andra religioners anhängare vore grunda nog att bli förolämpade av ett kristet förhållningssätt ... Att förneka sin egen tro är inte detsamma som att visa respekt för andras.
Tyvärr talar det mesta för att surdegen på nationell nivå kommer att genomsyra hela vår älskade kyrka.
Det gäller snart nog för enskilda kristna att se om sitt hus.
4 kommentarer:
Nu är väl inte Maria Ludvigsson, som jag för övrigt känner, någon röst utifrån. Hon tillhör församlingen. Jag är väl aningen mer aktiv, frivillig gudstjänstgruppsdeltagare som jag är. Jag delar hennes uppfattning som hon beskrivit tidigare om att framförallt kyrkan centralt håller på att göra sig irrelevant för troende. Är ledsen över detta och funderar över om jag verkligen ska lägga mitt trosliv och engagemang i en bleksiktig och vänstervriden kyrka.
Tillståndet i Svenska Kyrkan idag är verkligen ägnat att oroa, samtidigt är det kanske så att det måste få ha sin gång, det som kan skakas skall skakas, så att Kristi kropp till slut blir synlig även i våra sammanhang.
Det gläder mig storligen att Maria Ludvigsson sägs vara en bekännare. Måtte den helige Ande beskydda och bevara henne.
Låt oss, Peter och Yvonne, hålla ut ännu ett tag, om inte annat för andras skull. Låt oss söka varandra.
Du har ändå tur som bor i Stockholm. Här finns ju flera alternativ som verkar i SvKs tradition utan att vara slavar under den officiella organisationen. T.ex. S:t Clara EFS-förening och S:t Stefanus koinonia i Missionsprovinsen (min egen hemvist) för att ta två exempel i vår sin ände av den liturgiska smakskalan.
Skicka en kommentar