Det är viktigt att kritisera. Det kan beskrivas som ett uppdrag. Det är så viktigt att de som kritiseras gör vad de kan för att tysta sina kritiker. Det kan man göra på olika sätt. Det går till exempel att nonchalera kritiker och behandla dem som luft, att vifta bort deras personligheter och på det sättet slå dövörat till. En annan variant är att överreagera, försöka skrämma sådana personer som kritiserar eller dem som lyssnar på kritiker. "Akta dig för honom. Lyssna inte på honom. Han är farlig. Han är galen." Men att framföra kritik är avgörande för demokratin och för en sund utveckling av ett skeende.
När jag läst vidare i Thurfjells bok Det gudlösa folket påminns jag återigen om vikten av ett kritiskt förhållningssätt. I en historisk beskrivning av arvet från upplysningen pekar han just på sättet att beskriva historien. Det är som bekant segraren som skriver historien. Kritiker, bakslag och alternativ faller lätt bort. Tänk bara på hur nazismen växte fram i en tidsanda där rasbiologin dominerade. Den dominerade också i Sverige. Folk trodde att negrer, asiater eller andra grupper var en annan typ av människor. Alla människor var inte lika, än mindre jämlika. Man gjorde skillnad på folk. Det gällde i Sverige likaväl som i Tyskland. Men det tonas ner i svensk historieskrivning. Eller varför inte ta Svenska kyrkan som exempel där socialdemokratisk, okristlig, politik varit synlig sedan 1930-talet. Men inte många har visat på den eller hur den påverkat Svenska kyrkan negativt. I stället talas om hur Svenska kyrkan "går före". Var finns motkrafterna? Är det så att de som tiger samtycker?
Thurfjell skriver:
Det som är poängen här är att denna historieskrivning - likt alla historieskrivningar - är en historia som smickrar berättaren genom att placera denne vid historiens slutpunkt och uppfyllelse. Allt det som hände innan i historien leder så att säga fram till det samhälle ochde värderingar vi har idag. Denna berättelse kommer så att fylla en självupphöjande funktion. De postkristna sekulariserade svenskarna blir här världens modernaste folk och Sverige blir världens bästa land - bäst på demokrati, bäst på jämställdhet och bäst på miljömedvetenhet. Det är i den här berättelsen som bilden av vår religionslöshet och långt gångna sekularisering passar in. Religion blir i sammanhanget en generell kategori baserad på den typ av kristendom som de postkristna sekulära svenskarna gjort upp med. Religion är således något som vi långsamt gjort oss fria från och som finns nu hos andra.
Denna självgoda och okritiska hållning, denna tystnadens kultur, har brett ut sig på ett, som jag tycker, farligt sätt. Naturligtvis kan jag på nära håll se hur det sker inom Svenska kyrkan, men jag tycker mig se att det också sker inom politiken. Se hur man behandlar Sverigedemokraterna. Var finns den goda kritiken av kritikerna? Är det inte mycket självgodhet och misstänkliggörande vi ser? När behandlades Sverigedemokraterna seriöst? Och hur mycket bättre är de andra partierna egentligen?
Ellet tänk på hur Livets Ord behandlades på 1980-talet och hur människor kunde misstänkliggöras för att ha haft samröre med dem. Jag har själv erfarenheter av den förföljelsen och har fortfarande svårt att respektera bespottarna. De var många.
Men har det inte alltid varit så här? Jo, men är det en ursäkt? Går det att rättfärdiga att man sparkar på den som redan ligger, som Thomas Idergard frågade i tidskriften SIGNUM. Den artikeln var skrämmande tydlig på vad som pågår i vårt sekulariserade land. Läs den artikeln genom att klicka här.
I en brytningstid som vår är det viktigt att genomskåda och att kritisera och lika viktigt att lyssna.
När jag läst vidare i Thurfjells bok Det gudlösa folket påminns jag återigen om vikten av ett kritiskt förhållningssätt. I en historisk beskrivning av arvet från upplysningen pekar han just på sättet att beskriva historien. Det är som bekant segraren som skriver historien. Kritiker, bakslag och alternativ faller lätt bort. Tänk bara på hur nazismen växte fram i en tidsanda där rasbiologin dominerade. Den dominerade också i Sverige. Folk trodde att negrer, asiater eller andra grupper var en annan typ av människor. Alla människor var inte lika, än mindre jämlika. Man gjorde skillnad på folk. Det gällde i Sverige likaväl som i Tyskland. Men det tonas ner i svensk historieskrivning. Eller varför inte ta Svenska kyrkan som exempel där socialdemokratisk, okristlig, politik varit synlig sedan 1930-talet. Men inte många har visat på den eller hur den påverkat Svenska kyrkan negativt. I stället talas om hur Svenska kyrkan "går före". Var finns motkrafterna? Är det så att de som tiger samtycker?
Thurfjell skriver:
Det som är poängen här är att denna historieskrivning - likt alla historieskrivningar - är en historia som smickrar berättaren genom att placera denne vid historiens slutpunkt och uppfyllelse. Allt det som hände innan i historien leder så att säga fram till det samhälle ochde värderingar vi har idag. Denna berättelse kommer så att fylla en självupphöjande funktion. De postkristna sekulariserade svenskarna blir här världens modernaste folk och Sverige blir världens bästa land - bäst på demokrati, bäst på jämställdhet och bäst på miljömedvetenhet. Det är i den här berättelsen som bilden av vår religionslöshet och långt gångna sekularisering passar in. Religion blir i sammanhanget en generell kategori baserad på den typ av kristendom som de postkristna sekulära svenskarna gjort upp med. Religion är således något som vi långsamt gjort oss fria från och som finns nu hos andra.
Denna självgoda och okritiska hållning, denna tystnadens kultur, har brett ut sig på ett, som jag tycker, farligt sätt. Naturligtvis kan jag på nära håll se hur det sker inom Svenska kyrkan, men jag tycker mig se att det också sker inom politiken. Se hur man behandlar Sverigedemokraterna. Var finns den goda kritiken av kritikerna? Är det inte mycket självgodhet och misstänkliggörande vi ser? När behandlades Sverigedemokraterna seriöst? Och hur mycket bättre är de andra partierna egentligen?
Ellet tänk på hur Livets Ord behandlades på 1980-talet och hur människor kunde misstänkliggöras för att ha haft samröre med dem. Jag har själv erfarenheter av den förföljelsen och har fortfarande svårt att respektera bespottarna. De var många.
Men har det inte alltid varit så här? Jo, men är det en ursäkt? Går det att rättfärdiga att man sparkar på den som redan ligger, som Thomas Idergard frågade i tidskriften SIGNUM. Den artikeln var skrämmande tydlig på vad som pågår i vårt sekulariserade land. Läs den artikeln genom att klicka här.
I en brytningstid som vår är det viktigt att genomskåda och att kritisera och lika viktigt att lyssna.
6 kommentarer:
Kondomtavlan av emeritus-påven var ju dock riktigt, riktigt snygg! Och nog var det att försätta sej i ett debattunderläge redan från början när "Ja till livet-sidan" i Almedalen företräddes av två karlar som, givetvis, fick möta två kvinnor som sa sej stå på just kvinnornas sida. I sak ska det kanske inte spela någon roll vilket kön man(!) tillhör, men som debattsituationen faktiskt ser ut är det mycket effektivare och klokare att föra fram kvinnor i abortdebatten eller åtminstone ha 1 man och 1 kvinna ifall man får vara 2 i laget. Nasrin Sjögren som själv gjort abort har ju ett oslagbart ethos i frågan. Därmed inte sagt att män inte får diskutera aborter, men man(!) bör vara medveten om debattsituationen och hur man(!) som man blir uppfattad.
Det uppriktigt oroväckande är att man inte vill ta sig tid att lyssna på det bakomliggande resonemanget till varför meningsmotståndaren kommit till en viss slutsats.
Men om åsiktahegemonin är så stark, hur kommer det sig att åsiktskorridoren svänger så relativt snabbt i Sverige?
Övertro på journalister och annan överhet?
Hej Peter. Din fråga är klok. Jag tror ändå inte att att vi kan gå tillrätta med journalister eller annan överhet. Problemet är inomkyrkligt. Åsiktshegemonin bland de ledande kyrkopolitikerna är mycket starkare än motkrafterna. Det verkar som att olika partier och grupper lever i en ohelig allians. Det finns olika intressen att gemomföra omdaningen.
Nu tänkte jag kanske mer på åsiktshegemonin i det svenska samhället.
SvK har enligt min mening numera ingen annan åsikt än kyrkoordningen.
Nu tänkte jag kanske mer på åsiktshegemonin i det svenska samhället.
SvK har enligt min mening numera ingen annan åsikt än kyrkoordningen.
Nu tänkte jag kanske mer på åsiktshegemonin i det svenska samhället.
SvK har enligt min mening numera ingen annan åsikt än kyrkoordningen.
Skicka en kommentar